Blöt spritresa utan pass med fransk kärlek
Undertecknad och kamrat Mikael bestämde sig för att göra en numera så vanlig s.k. "spritresa" till Tyskland i syfte at bunkra upp dryckesförråden istället för att betala dubbla priset i "Anitras butik".
Sagt och gjort fredag 9:e juli avgick en Peugeot 406 kombi från Stockholms södra förorter. Så snart vi satt oss i bilen säger Mikael; "Du det finns en fin rostfri Dyane -71:a i Mantorp. Jag har talat med ägaren och han är på väg från Tyskland mot Stockholm och passerar Mantorp 11.30. Jag har bestämt tid med honom där". Undertecknad var självfallet inte svårövertalad till denna paus i Mantorp.
Ungefär halvvägs till Mantorp säger Mikael; "Har du passet med dig?" - jag svarar med "vadå pass? det är väl EU!?". Efter lite telefonerande till färjerederiet och passmyndigheten var det helt klart att pass måste man ha för att få åka in i Tyskland. Passmyndigheten i Linköping erbjöd ett tillfälligt pass för 270:- + fotokostnad. Hm, nu började tiden bli ett pussel. Färjan i Rödby 19.45 - en Dyane hade dykt upp - och inget pass för undertecknad.
Framme i Mantorp kommer säljaren med den baby-blå Dyane, härligt ingungande på parkeringen. Den var fin. Rostfri efter 33 år. Mycket rostskydd. Batteriet nyladdat. En mängd delar i bagaget. Motorn spinner som en katt. Nytt avgassystem, Nya dämpare bak. Gamla hederliga och förmodligen outslitliga kontradämpare fram gjorde att en åktur i henne bara kunde resultera i en sak - ett bankomatbesök i Mantorp centrum. Mantorps förmodligen hittills längsta bankomatkö bildades enär flera konton skulle tömmas på sina belopp och det högsta beloppet per gång är 5.000:-. Tillbaka till parkeringen - iväg till säljarens kompis på en bondgård, som hade ett kvittoblock. Affären är klar. Planen är att vi ska hämta den på lördag kväll på återvägen från Tyskland. Ett råd från säljaren, som just kom från Tyskland, var att istället för färjan åka landvägen över broarna och till Flensburg. Han påstod också att absolut ingen kollar om man har pass den vägen.
Åter på väg mot Tyskland. Vi kommer fram till Middelfart i Danmark, där hotellrum hittas. På rummets TV kunde man se BBC och en fryntlig meteorolog som hade ritat något som liknar en chokladkaka över södra Sverige, avsett att förställa lågtryck och REGN. Och vi som skulle köra den babyblå kommande kväll från Mantorp till södra Stockholm. Mot Tyskland över gränsen, som inte finns. Dvs. den finns men liknar något dammigt gammalt som lades ner efter andra världskriget. Ett köpcentrum dränerades på dryckjom som förpackades i bagaget i 406:an. Bra bil för att frakta. Men en BX Break hade tagit ännu mer. 406:an antog efter denna tidpunkt en ny form av väghållning, med framhjulen i luften och bakhjulen i marken. I höjd med Köpenhamn syntes något svart i luften. Det var moln, regnmoln svarta som sot och vips var första droppen på plats. Det var inte sista droppen. Strax norr om Helsingborg ökade regnet för att kulminera i Småland. Hur mår vår nyköpta franska lilla gudinna? Regnar det på henne? Har det regnat in? Frågetecknen var många och ständiga försök att via GSM-telefon nå väderprognoser. Även en 3G-telefon provades, men det gick på rekordtid att konstatera att 3G inte finns i Småland. 406:an med sin nyvunna väghållning glider fram genom det småländska sjö-landskapet. Vindrutetorkarna jobbar. Ord som, skyfall och hällregn devalverades snabbt i värde. Hur ska detta gå från Mantorp?
I Mantorp regnar det inte just då vi ska hämta henne. Hon startar fint och Mikael tar första delen av körningen mot Stockholm. Klockan är nu 21.45. För att hålla kontakt mellan fordonen har walkie-talkies medtagits. Efter några kilometer på motorvägen hör jag ett hysteriskt skratt genom radion. Vad har hänt? Vid närmaste stopp går jag fram till Miakel som sitter i Dyane gapskrattande och helt lackerad med en gult damm likt strödd Dijon-senap. När bilen fick varva lossnade den torkade skumplasten inne i värmeslangarna och sprutade rakt ut i kupén. Lyckan av att köra Dyane var så total att föraren gärna fortsatte en bit till. Nu är det riktigt mörkt men regnet håller sig borta förutom några mindre skurar. Intervalltorkarna på Dyane klarar det fint. Vi kör och vi kör och vi kör och struntar i avbrott. Vid 01.30-tiden parkerade vi framme i Tyresö. Ut ur Dyane kliver en gulfärgad förare med ett lyckligt leende på läpparna. Han har kört Dyane från Mantorp till Tyresö non-stop och suttit bra och bara njutit - mitt i natten.
Nu är historien inte riktigt slut här. Nästa dag ska bilen framåt eftermiddagen färdas sista biten från Tyresö till garaget i Knivsta. Jag kör den själv, utan följebil. Efter cirka 5 km börjar vindrutetorkarna gå saktare och saktare (det regnar förstås). Blinkers slutar att blinka. Hm, nåt är fel. Ut och kolla strålkastarna lyser som stearinljus. Helt klar saknas ström! Bara att raskt vända och hoppas på att strömmen räcker tillbaka till Tyresö. Nu ökar regnet och vindrutetorkarna slutar helt. Jag inser att det handlar om tid för att komma hem, så boxern får jobba rejält och varvas ut rejält, vilket naturligtvis leder till att även jag får en dos av finfördelat gult skumplastdamm över hela kroppen. Voila! Det är sällan långtråkigt med en Citroen. Åter i Tyresö är det bara att börja leta fel och tämligen snabbt är det att konstatera att laddreläets kontaktbläck är helt svarta. Smärgelduk och lite pillande får fart på laddningen. Tanken slår oss att vi kvällen innan faktiskt kört Mantorp-Stockholm på bara batteriet, med vindrutetorkare och strålkastarna påslagna. Vilken tur att batteriet var fräscht. Nu är det kväll. Nästa dag lyckas färden mot Knivsta och Dyane har hittat hem.
Är Dyane ful eller snygg? Är den charmig eller smart? Ja, känslorna tumlar runt. Mer och mer upptäcker man formspråket och elegansen, som vi aldrig sett den tidigare. Kolla dörrarnas svagt konkava linjer, kolla motorhuvens fall framåt. Hon är vacker!
Spritresan blev blöt utan att dricka en droppe. Berusningen stod vår nya franska "mini-gudinnna" för.