Sex dagar gick från det att Oskarshamnssonen kastade in handduken till det svetsaren övertog rollen. Under de sex dagarna har förortsbruden i sekretariatet visat sin duglighet i kommunikation och öppenhet. Vissa människor är som bäst när det gäller.
Så stod han där, vald i en öppen och som det numera kallas inkluderande miljö, som närmast kan beskrivas som alla var där. Ingvar "foten" Karlsson, Göran P och Oskarshamnssonen visade helhjärtad närvaro med nickande signaler när Stefan tog till orda.
Fokuserad öppen blick, rak ödmjukhet och en signal om att hårda nypor finns om det behövs, är vad jag mottar i ett blink. Med att använda sig av ett retoriskt underläge och genom en lättsam och gedigen historisk förankring, kombinerat med laganda, bygger han sin plattform av trovärdighet och allians från grunden.
Det faktum att han inte har en plats i Sveriges riksdag kan han dra fördel av i en tid när politiker blir allt maktlösare. Stefan kan, om han vill, bygga om partiet till ett bolag med engagerade medarbetare, som levererar nytta till sina kunder, folket. Fredrik R, som för dagen befanns magsjuk, skulle då kunna få en match svår att vinna.
Men vad svetsaren från Örnsköldsvik inser och hur han tänker återstår ännu att upptäcka.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kurvorna.
I hela mitt liv har det rått inflation, vad gäller pengar. Alltid en siffra för hur hög inflationen är. När jag besökte Brasilien på 1980-talet var inflationen så hög att butikerna inte satte några prislappar på varorna. Istället anslogs dagens omräkningsfaktor på en skylt.
Inflationen beskriver vi som att penningvärdet minskar fastän det egentligen är en ökning av penningmängden, vilket gör att varje krona blir något mindre värd och att priserna ökar. Det är Riksbanken som kan öka penningmängden genom att starta sedelpressarna, vilket i dagens kontantlösa samhäller ersatts med ett fält av digital siffor som bekräftas med ett slag på enter-tangenten. Vips så ökade penningmängden och minskade penningvärdet. Så har det alltid varit, tänker jag, och undrar samtidigt hur det egentligen har varit. Det är då följande intressanta bild från Statistiska Centralbyrån visar sig.
Här kan vi se en ganska fin sågtandskurva under 1800-talet fram till första världskriget ungefär. Det är ömsom inflation och ömsom deflation, dess motsats, när penningmängden minskar och penningsvärdet ökar och priserna faller. Det förefallet råda balans i penningvärdet över tiden. Sen inträder krig med våldsam inflation följd av en våldsam deflation och depression och börskarsch och elände på 1920-30-talet. Kurvan liknar ett utslag på seismografen i Uppsala. Från andra världskriget fram till våra dagar, nästan 60 år, har vi aldrig haft deflation.
Är det möjigt? Är det rimligt? Strävar inte allt efter balans? Hur länge kan penningvärdet minska och penningsmängden öka? Är det nu dags för den stora deflationen som ska återställa balansen?
Svaret är att ingen vet. Troligen finns någon med mer vetande än mina simpla kunskaper som kan tillföra något. Envist tänker jag återkomma till andra kurvor, som kan ge pusselbitar till förklaringen till varför det är som det är och vad som ska komma att vara.
Inflationen har ett liv i mitt liv.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
16 månaders översikt.
Det är när jag ser tillbaka på noteringarna om Socialdemokraterna och dess omgivning sedan valet 2010, som behovet av ett slags bokslut växer fram. Även om Juholt inte var på näthinnan hösten 2010, är ändå hans avtryck så starkt att hans namn får bilda titeln på översikten.
Det är också när noteringar över tiden läses i en följd som en hel bild uppstår. För den som vill ha en kvarts läsning över tiden från september 2010 till januari 2012, är det bara att ladda ned denna PDF i pocketbok-format och läsa på datorn, plattan eller telefonen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den ständiga innovationen.
Först trodde jag det var någon från miljörörelsen som var i färd med att driva datorn med energi från ett hallonsnår. Sen förstår jag att det är projektetnamnet, Raspberry, som lockat rubriksättarna.
Engelsmän har en innovativ ådra mitt i all sin konservatism. De var tidiga med små billiga datorer som Sinclair, Amstrad och Psion. De har varit först men aldrig blivit stora. På så vis är det tacksamt för en trendspanare att se på England för att få en signal om vad komma skall. Hallondatorn kommer från England.
Det är själva konstruktionen som kommer från England, inte den sammansatta färdiga lilla datorn som blott är 86 mm bred och har allt en dator ska ha. Processor och minne är givet, men här finns också plats för Ethernetuttag, USB-uttag, minneskortssockel, ljudkontakt och videokontakt. Allt på ett kort. En hel PC.
Datorn produceras i Asien får jag lära mig. Inte för att de inte kan producera den i England, utan för det enkla faktum att om de importerar komponenterna till England slår staten till med tull på komponenterna, men om en färdig dator importeras på ett kort debiteras ingen tull. Så kan tullar användas för att hjälpa Asien att få mer produktion och fler arbetstillfällen.
Denna lilla dator har sålunda vad som behövs. Ladda in ett operativsystem, som t.ex. det fria Ubuntu i den, anslut tangentbord, mus och skärm, så är du igång med minimal insats. Faktum är att själva insatsen för Raspberry är blott 240 svenska kronor.
Moores lag som säger att kapaciteten inom elektroniken fördubblas var 18:e månad gäller uppenbarligen fortfarande och förutsatt att den fortsätter att gälla kommer Raspberry att vara dubbelt så kapabel sommaren 2013. Det innebär att Raspberry kan byggas in i nästan vad som helst. En nära självskriven plats är platta bildskärmar, eftersom Raspberry uppges kunna klara av att spela upp video med tillräcklig hastighet och upplösning.
Om engelsmännen kommer att följa traditionen vet vi också att det inte kommer att vara hallondatorn som blir storsäljare, utan någon asiatisk efterföljare som kan ännu mera till ännu lägre pris. Så vad ska PC-gänget göra nu, kan man undra. Dell, Acer, HP torde lägga pannorna i djupa veck.
Denna ständigt närvarande underbara innovation, som börjar i England och slutar i Asien.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Finsk-franskt filmverk.
Hur ska det bli när en finsk regissör ger sig på att göra en fransk film, är frågan som infinner sig i mitt huvud i entrén till biografen Grand på Sveavägen, mitt emot den S-märkta dramatikens lejonkula belamrad av nervösa och huttrande journalister. Skådespelet, på andra sidan gatan, i väntan på filmen ter sig helt irrationellt när vi betraktar det utan ljud, som en stumfilm.
Salong 2 på nämnda biograf är nästan fylld en söndag i januari alldeles före månadens löneutbetalningar, vilket nogsamt noteras. Om det är just denna film som drar publik eller om det är ett generellt fenomen låter jag vara osagt.
Den finske regissören berättar en historia med väldigt mycket hjärta, om en samtida situation av hjälplösa människor som flytt undan elände, till Le Havre. Marcel, som själv är skoputsare, tar sig an den unge pojken som lyckats rymma från poliser, som agerar enligt ministerns envisa utvisningslinje. Kriminalkommissarien visar sig dock ha ett hjärta, liksom Marcels grannar och kamraterna på den lokala baren.
Om det är ett resultat av det finsk-franska vet jag inte men, alla repliker är väldigt tydligt artikulerade med en påtaglig fåordighet. För den som, likt undertecknad, endast kan lite franska leder detta språkbruk till att jag inte vet om jag hörde vad de sa eller om jag läste textremsan.
Efteråt inser jag att vår migrationsminister, som kallar flygktingar för en "börda", skulle kunna tillföras något av att se denna film. Seså Tobias, gå och se nu, om du inte redan gjort det!
Mannen från Le Havre får fyra av fem JEPEbloggar
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Oskarshamnsintryck.
En dag som denna kan jag inte undgå att kopiera den text jag skrev den 26 maj 2010.
350 kilometer i Citroën 2CV är en njutning när vi far genom försommarsverige. Målet för dagen är Oskarshamn, som våren 2011 erhållit smeknamnet Juholtsvik.
Vandrarhemmet i centrala Oskarshamn visar sig vara inrymt i ett kvarter där folkets hus fanns, där IF metall huserar på våningen ovanför och där entrén till komplexet andas 1970-tal. Vandrarhemsrummet är förvisso fräscht men där väggarna osynligt förtäljer om en ombudsmans inrutade leverne.
Flickan i receptionen berättar att genom att snedda över det närliggande busstorget, i sovjetmodernistisk stil, kommer man till centrum. Den första skylten vi skådar är anvisningen om parkering till Domus.
;)
Vandringen ner genom staden mot hamnen för att söka den berömda långsoffan bjuder på ett letande efter de skyltar, anvisningar och turisthjälpredor som lyser med sin frånvaro. Slutligen finner vi den öde och utan besökare.
;)
För att hitta tillbaka till det som benämns cenrum, där Domus ligger, finner vi följande skyltanvisning, som möjligen kan ge en idé om hur besvärligt synsättet på centrum och därtill hörande marknad förhåller sig.
;)
Den lokala puben vid namn Kråkan råkar av en händelse rimma på Håkan som råkar vara förnamnet till Juholtvikens namngivare. Priserna är ytterst humana, för att inte säga låga, väldigt låga. Maten är god och riklig.
På vägen mot ombudsmannens vandrarhemsrum visar sig gallerian Flanaden vara öppen, men alla butiker stängda. Störst av alla är Domus, som i käck 2010-tals tappning tillförts färgen röd. Blåvitt och rött. Varumärke och politik.
;)
Det är från denna ort socialdemokraterna funnit sin nye gamle ledare. Det går ju inte.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Orden avslöjar.
Vi måste tillbaka till ett statsbärande parti, hör jag sägas. Tillbaka? Inga tåg går tillbaka i tiden.
Den brundbrände månadssemesterfirande måste åter vila och vad det talas om bland alla som vill tillbaka är hemligt.
Tillbaka, vila, hemligt.
Orden avslöjar obarmhärtigt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förnekelserna.
Det är när jag läser att Bagdad Bob var utbildad journalist som likheten slår mig. För den som inte kommer ihåg var Bagdad Bob den irakiske militäre mannen som i TV-rutan förnekade att Bagdad var belägrat av USA ända intill absurditet. När bomberna hördes och dammet rök förnekade han ändå att det skulle vara något krig på gång. Bakom mikrofoner och kameror befann sig andra journalister som mottog de osanna förnekelserna och spred dem över världen.
Oskarshamnssonen säger i TV-rutan att han har starkt stöd och tänker vara kvar på sin post flera år framåt. Runt sig ökar belägringen av tvivlare och kritiker. Håkan var också journalist en gång och nu gör han nästan som Bob gjorde år 2003. Med mikrofoner och kameror samlas journalister i klasar för att invänta nästa förväntade klavertramp i förnekelseform.
Det bör sägas att liknelsen mellan Bob och Håkan avser endast beteendet och inget som helst annat.
Hur det gick för Bob vet vi.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Om att se och att göra.
Tillsynsmyndighet, tillsyn, tillsynsansvarig, tillsyn, tillsyn och tillsyn. All denna tillsyn överallt som tittar, ser, beskriver, skriver, rapporterar, berättar, skriver igen, beskriver igen och igen och igen. Tillsynsmyndigheten påtalar, säger uttrycker, kanske rent av skriker.
Men vem ser till att något blir gjort?
Katten på råttan på repet. Det finns väldigt mycket kattor och råttor. Men ack vad ont det är om rep.
Skillnaden mellan att se och att göra.
Så, vem ser till att tillsynen tillför någon kundnytta?
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Skuldbergets byggnadsarbetare.
Det ringer på hemtelefonen. Under januari har det varit tvärtyst, men nu vaknar telefonförsäljarna till liv igen, så smått. Jag svarar med förnamnet, som brukligt, men det är tyst. Efter en stund säger ett flickebarn:
- Är det Jerker jag talar med?
- Ja, jag har just svarat med mitt namn tre gånger. Du verkhar ha en trasig telefon, som du borde laga.
- Jaha, ja kanske det. Jag ringer från Statoil. Har du tid?
- Ja, säg vad du vill, gärna så fort som möjligt.
- Ja, du är ju guldkund hos Statoil...
- Jaså, är jag det. Det har jag inte märkt. Hur vet jag det och vad innebär det?
- Ja, du har väl Statoilkort?
- Ja, det har jag. Men vad innebär det att vara Guldkund?
- Det är att du får mer bonus.
- Jaha, mer bonus än vadå? Och hur vet jag det?
- Du har väl ditt kort på Statoil för att få bonus?
- Nej, jag har mitt Statoilkort för att tanka bilen.
Och där faller samtalet i bitar. När huvudsaken med ett kort tros vara att få bonus, då vet man att det är fara å färde. En verklig bit ur vardagen som bygger skuldbergen. Konsumentkrediter och bonusfester i avskräckande förening utan minsta värdeskapande som får centralbanker att sänka räntan och regeringar att starta sedelpressen.
Det var skuldbergets byggnadsarbetare som ringde.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
