När bonden i jordbrukssamhället gick ut i ladugården gick han inte till jobbet. Det var inget till eller från. Det var. Alltid, kontinuerligt eller 24/7/365 som det kallas år 2013 när något ständigt pågår, precis som livet gör, ständigt pågår. Bondens kläder var för livet ändamålsenliga varierande med årstiderna. Söndag och högtid kom finkostymen på. Bonden styrde sig själv.
Så kom fabrikerna, maskinerna, de löpande banden och bonden skulle bli arbetare, en kugge i hjulet för varuproduktion. Arbetaren skulle vid sidan av maskinen bete sig själv som en maskin programmerad enligt ett ofta omänskligt schema. Arbetaren klädd i blå skjorta slet under trycket från vitskjortorna på de nyinrättade kontoren.
Vitskjortorna skulle planera, räkna ut, leda och styra hela fabriken. Blåskjortorna skulle utföra det som vitskjortorna räknat ut.
Med tiden växte antalet vitskjortor och flera människor studerade för att bli vitskjorta och i möjligaste mån undgå att behöva klä sig i blå skjorta. Vitskjortorna skrev, ritade, pratade och möttes i speciella mötesrum. Samtidigt fortsatte blåskjortorna att se till att något verkligen blev gjort. Vitskjortorna blev fler och fler med allt högre löner och började kalla sig managers och fördriva tid i Powerpoint.
Fabrikerna i Sverige kom att minska till antalet. Kineserna producerade varor till ett bättre pris. Blåskjortorna minskade i antal. Vitskjortorna satt kvar och uppfann nya förehavanden för att fördriva sin tid. Allt mindre blev gjort.
Sen kom några och började tala om tjänstesamhället som efterträdare till industrisamhället. I tjänstesamhället produceras tjänster i motsats till varor i industrisamhället. Den stora skillnaden mellan varuproduktion och tjänsteproduktion är att tjänster inte kan läggas på lager och tjänster produceras med kunden närvarande i stunden. Tjänsterna levereras dygnet runt och de som levererar och producerar tjänsterna styr sig ofta själva. Ett väsentligt mindre antal vitskjortor behövs.
Så hade vi helt plötsligt passerat tiden med vita och blå skjortor.
Nu är skjortan lika ovidkommande som den var för bonden. Nu handlar det om att producera och leverera nyttig tjänst, vilket varken den blå eller den vita skjortan kan. Det är tid för en ny klädsel och en ny generation, Generation Y, vilket inget politiskt parti verkar ha insett, ännu.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Finansbranschen.
Numera består det månatliga kuvertet från drivmedelsföretaget av två papper, två sidor med rubriken Kontoutdrag.
Jag har tankat bensin, en minskade mängd av den enkla anledning att husets fordon numera är en trillingbil, en Peugeot 107. Rader av debiteringar staplas efter varandra som på en i övrigt tom sida två leder fram till summeringen som benämns skuld. Jag är i skuld.
Sen sker beräkningen med tillgodoprocent, bonusprocent och rabattprocent fram till beslutet utan underlag. Utan beslutsunderlag. Vill du betala hela månadens skuld ska du betala: eller Vill du delbetala är det lägsta beloppet att betala:. Drivmedelsföretaget frågar mig vad jag, som har skuld, vill.
Vad innebär alternativen undrar jag stillsamt och försöker via drivmedelsföretagets webplats finna svar bland rubriker och högar av PDF-filer. Jag förstår inte. Damen jag ringer till på kundtjänsten vet inte heller och rådfrågar sina kollegor. Tillsammans lyckas vi beräkna ett beslutsunderlag. Hon har aldrig varit med om det. Vi lär oss och enas om att få kan lyckas med denna beräkning. Utmattning.
Om jag låter mig falla i delbetalningsgropen och lockas till ett utdraget betalningsförlopp slår räntechocken om 17% samt månatliga aviseringsavgifter till snabbare än blixten.
Kontoutdrag betyder att dra ut på kontot till finansbranschens fromma.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En betraktelse av serviceproduktion.
Soltaket på lägenhetskomplexet Eden, i Puerto Rico, på Gran Canaria, är en alldeles perfekt plats för att berika sig med oavbruten läsning av Leif G W Perssons polisromaner. Så nära och ändå så långt bort som Jarnebring, Johansson och Bäcktröm ändå är. Jag kan höra Leifs röst i varje mening. Dessemellan överhör jag hur pensionärerna från Umeå med sitt dagliga informationsintag från Aftonbladet och TV4 ljudligt förkunnar att ungdomen av idag inte läser något och att de bara spelar våldsliga datorspel. Jag vet, jag är ingen ungdom. Men.
Framåt 13-tiden smakar en iskall öl, snabbt serverat av hotellets pesonal, alldeles utmärkt tillsammans med mackan med skinka och ost som en laddning för intrigerna på våldsroteln på Stockholmspolisen på 1980-talet.
På vägen från soltaket till lägenheten finns passande nog en butik från vilken mera kall öl, chips, vin och oliver kan införskaffas för att avnjutas på lägenhetens balkong md utsikt över ett till synes oändligt hav där nästa strandkant i utsiktens riktning stavas Brasilien.
Framåt 19-tidan vankas dagens större måltid och det är då agnarna skiljs från vetet bland inkastarna, de rader av företrädesvis män som med lock och pock gör allt för att få oss att besöka just deras restaurang. "Good food, low price, discount, look here menu" i en outsinlig kör ekar i gångarna mellan byggnaderna.
Vi provar någon och hamnar som ett av kvällens tre bord. Jodå, det är väl okey, lite avslaget och inget att minnas.
Nästa kväll så ser vi då i änden på en gång, där inga människor kan passera förbi, en kille i 25 års ålder med ett stort leende på läpparna, till skillnad från sina medinkastares uttråkade blickar, ropa "Hi family, this is your house, welcome!". Han säger inget om maten eller priset, inget om den faktiska konkreta produkten på tallriken. Vi provar.
Den leende leder in oss för att välja bord medan hans kolleger strömmar till och ler och hälsar välkommen och gör allt för att vi ska trivas. De finns till vår hjälp inom loppet av en sekund utan att vi upplever att de hänger över axeln. Inkastaren får med sitt leende och tillrop flera gäster, hans kompisar ler, välkomnar, tar order, serverar, tar order igen, serverar, ordnar med betalning. Köket är litet och har två luckor; en för utgående mat en för inkommande disk. Hela tiden är det ruljans utan stress, utan en enda sur min, bara idel glädje. Maten är god, dessutom, utan att vara märkvärdig. Tillräckligt.
På vägen från restaurangen ser vi de andra inkastarna stå och surmulet hänga med tomma bord. Varför gör de inte som vår leende inkastare?
Kväll efter kväll utspelas samma drama. Den leende inkastaren kör sin show, hans kompisar i ensemblen tar vid och fortsätter, kompletterar med igenkännandet av oss. Vi vet att det är en show och att nästa kväll, nästa vecka, nästa säsong kommer flera att se samma show med samma upplevelse. Vi är inte unika och känner oss ändå så.
Showen fungerar. Skådespelet är ypperligt. Det är serviceproduktion i sitt bästa slag. Det är precis så det ska göras.
Så, kära Arlanda, kära Swedavia, alla vars verksamhet innefattar serviceproduktion, bege er iväg och lär, studera, på restaurang El Brassero i Puerto Rico, på Gran Canaria.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den osäkra säkerheten.
Det är på Arlanda, Terminal 5, som någon ingenjör från tillverkningsindustrin förirrat sig in i serviceproduktionen med den legitimitet som endast säkerhet kan ge. Jag finner mig beordrad att placera min tillhörigheter i var sin plastlåda. Speciellt den lilla datorn är det viktigt att den får färdas i en egen låda, har någon fått för sig. Mitt tåg av plastlådor matas i en fast och bestämd takt in i det mörka utrymmet där ingen vet vad som sker för att sen komma ut på andra sidan. Jag har hamnat i ett löpande band.
På andra sidan den mörka kupén fortsätter mitt tåg av plastlådor mot en avgrundens rand, mot ett Niagarafall, med en bestämd takt som jag skärrat åser. Här gäller det att få fatt på alla saker i alla lådor innan de faller för ättestupan där lådan försvinner automatiskt och matas tillbaka till positionen före det mörka rummet.
Stressigt är bara förnamnet. Vi jagar ihop sakerna och försvinner med blotta förskräckelsen, spontant kommenterande - "Vem i helvete har kommit på nåt så dumt?"
På plats 36H i den av charterturism förslitna Airbus 300 finner jag mig en stund senare sittande och läsande en artikel i Business Week med rubriken Airport security is killing us.
Amerikanerna har kortfattat ett helvete med säkerhetskontrollerna som enligt nya rön orsakar fler dödsoffer då amerikanerna i högre utsträckning tar bilen istället för flyget eftersom säkerhetskontrollen producerar en så hög grad av olägenheter utan att åstadkomma någon mätbar säkerhet.
Läsandet sker ovetande om att i bagageluckan ovan mitt huvud, där ryggsäcken efter anmodan väl placerats, saknas min medhavda dator. Det är först vid ankomsten till hotellets lägenhet, med det alarmerande numret 112, som datorns frånvaro står klar. Var i helvete är datorn, tänker jag, samtidigt som mina tankar far till den förbannade säkerhetskontrollen som ingenjören från tillverkningsindustrin skapat. Några telefonsamtal senare och en sökning på internetsajten missingx.com berättar att min dator finns omhändertagen på en plats som döpts till effektförvaringen. Lättad pustar jag ut över det faktum att datorn inte är på okända villovägar. Men vad har hänt egentligen?
En vecka senare far jag likt en gasell ut ur den av charterturism förslitna och nu försenade Airbus 330 ut på gate, vidare in i ankomsthallen, nedför trapparna, tar bagagebandhallen i tre steg, rundar polis och tull med blixtens hastighet, stångar mig genom horder av mottagningskommittér, söker med fokuserad blick efter effektförvaringen, siktar mot rulltrapporna, svänger höger, gör entré en minut före stängningsdags.
För att återfå min dator, som försvunnit, anmodas jag betala 200 kronor. Jag får också klart för mig att jag inte är ensam om att mista tillhörigheter i säkerhetskontrollen. "Vi får ju lådvis varje dag hit ned" från säkerhetskontrollen, säger den lugne expeditören. På min fråga om vad som händer när plastlådan i säkerhetskontrollen försvunnit i bestämd takt nedför Niagarafallet svarar han "ja, då hamnar den ju här", i effektförvaringen alltså. Han tillägger också att "de har ju gjort den där säkerhetskontrollen med den automatiska takten i transportbandet för att det ska gå snabbare".
Jag tar mig för pannan, funderar, häpnar, undrar över vem som över huvudtaget kan ens komma på idén att att utsätta kunderna för ett löpande band, med ursprung från tillverkningsindustrin, då en flygplats de facto är en plats för serviceproduktion. Svaret anar jag återfinns i det radarpar av inkompetens som står att återfinna i statligt driven flygplats och säkerhetsbransch.
Den mest osäkra upplevelsen på hela flygplatsen är säkerhetskontrollen där jag tvingas bryta mot den ständiga uppmaningen i högtalarna "please do not leave your baggage unattended".
I säkerhetskontrollen kan allt hända, för säkerhets skull.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Apropå väntekartan.
Inspirerad av den för tiden så populära väntekartan avseende gemensamma trafikslag, kollektivtrafik, söker jag en väntekarta för vården, välfärden. Men ingen verkar ha kommit på att göra en väntekarta för sjukvård, ännu.
Istället hittar jag inte bara en utan flera websajter som berättar om aktuella uppskattade väntetider för att få till exempel sitt knä opererat. Väntan har alltså blivit en så naturlig del att kommuner och Landsting finner anledning att spendera pengar och skapa väntetidswebplatser istället för att arbeta av köerna.
Det är när jag hittar ett påfund som kallas Vårdhjulet som kommunerna och Landstingens oförmåga blottas brutalt.
Vårdhjulet syftar till att upprätthålla vårdgarantin, i singularis, den enda garantin, eftersom det bara finns en som kan utfästa garantin.
Jag studerar hjulets kuggar;
- medicinska indikationer
- remisshantering
- rutiner för väntande
- uppföljning av väntetider
- information och kommunikation
- processutveckling
Sex kuggar och inte en enda handlar om åtgård, behandling, operation, lindring eller bot. Två handlar om väntan, om "rutin för väntan" och om att någon ska titta på väntetiderna och skriva ned dem på ett papper, följa upp. Så går det runt. Köadministration.
Vårdhjulet är ett ekorrhjul.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Välfärder.
Välfärden hör jag sägas, som om välfärden vore något som bara finns, som svävar runt lätt ogreppbart och dunkelt. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta lyder devisen. Välfärden, i singularis, en välfärd, en enda välfärd, den svenska välfärden, ensam och övergiven.
Lås oss istället tala om välfärder, i pluralis, om att må bra, vara friska, i pluralis, alla ska vara så friska det går, med så bra sjukvård, hälsovård, friskvård, all vård. Vård, vård, vård.
Demografiskt är det, och kommer det att vara under överskådlig tid, en stor mängd människor som befinner sig i den ålder i livet där vård, i alla former, behövs. Vård, vård, vård.
Parallellt därmed växer det upp en generation Y, som även kallas MTV-generationen, som är vana att få reaktion och upplevelse direkt. Här och nu. För dem är ord som väntrum, remiss och vårdgaranti ord som sedan länge passerat bäst-före-datum och aldrig ingått i vokabulären. Jag vill ha hjälp NU, och har inte du tid så går jag till någon annan, är ett naturligt resonemang.
Landstingen, som är en 1900-tals-konstruktion, äger en utmaning dem övermäktig när demografin slår till och generation Y gör sin stämma hörd. Det kommer inte att räcka med hierarkin av läkare, sjuksköterska och undersköterska. Landstingsfabriken är inte effektiv nog, med sin politiska styrning, och kommer inte att klara att möta de nya kunderna.
Vi behöver raskt bereda marken för en care industry, en ta-hand-om-bransch som kan tillhandahålla den vård som behövs och kommer att behövas. Vi ska eliminera hinder och regler som försvårar för allehanda vårdgivare att ge vård.
Att tro att Landstingen allenarådande ska tillhandahålla välfärden, i singualaris, som monopol, är en tanke och idé med kvarlevestatus.
Vi talar om välfärder.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Med enkelheten i fokus.
Det är när jag snubblar över Tictail i tidningen Internet world som signalen om enkelhet når mina ögon. Enkelhet faller jag lätt för. Det är enkelheten som är det svåra. De som når enkelhet har klarat något svårt.
Tictail är helt enkelt ett mycket enkelt sätt att öppna en nätbutik för att sälja i princip vad som helst. Tictail har redan prefabricerat entré, skyltställ, varudiskar och kassaapparat. Dessutom gör de detta "gratis". I min hjärna lever fortfarande devisen att "det finns inga fria luncher". Jag är också beredd att betala för något som är bra.
Jag måste prova Tictail för att se - "seeing is believing".
Då min bok säljs på nätet, mot faktura, på makeit.se/publishing, ser jag möjligheten att sälja den mot betalning med kreditkort på Tictail. Det är ju inget fel att ha flera butiker.
Inom mindre än en halv timma har jag nätbutiken klar samt ett Paypal-konto, som samlar upp kortbetalningarna, varifrån jag kan föra över pengarna till gängse bankkonto. Allt är mycket enkelt.
Min nya nätbutik finns på makeitpublishing.tictail.com
Vad gäller design och layout finns flera färdiga mallar att välja på. Kanske målar jag om min butik någon dag.
Utan att snubbla har jag en butik på rekordtid. Tictails trösklar till nätbutik är de lägsta jag sett. Bravo!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Aktuell tillbakablick.
Sedan JEPEblog startade för snart sju år sedan vet jag med mig om att ha skrivit om SAS ett antal gånger. Det första inlägget om SAS känns kusligt aktuellt idag. Förvisso handlar dagens problem inte om någon strejk. Skulle bara fattas det.
Nej, det handlar om det djupt liggande problemet med självbilden och vidhängande självgodhet.
Så här skrev jag den 14 januari 2006:
På vilken sida av muren är SAS?
2006, januari 24, tisdag, 15:51 - Samhällsreflektioner
De danska piloterna på SAS strejkar. Inte de svenska.
Stridigheten handlar tydligen om turordningsregler. Piloterna tar sig rättigheten att strejka och sätta en mängd kunder i klistret. Företaget SAS strider emot. Striden går vidare. Kunderna lider. Varför sker just detta i SAS? Varför sker det inte i FlyMe eller Ryanair?
Kan det vara för att såväl företagsledning som piloter befinner sig på olika sidor om muren? Den mur som skiljer "människor som inser att kunder är ett måste" från de som "anser att kunder är ett nödvändigt ont". Hur ser ägarna på detta? Ägarna är till 50% de Nordiska regeringarna.
Jag anar att det såväl i företagsledningens huvud som innanför piloternas pannben finns en välförankrad hjärncell som ständigt injicerar ett mått av självgodhet. En självgodhet som gör att jag som kund kommer i andra hand efter att personal blivit tillfredställda med allehanda attribut.
Att SAS endast existerar för att tillfreställa sina kunder tror jag ingen har tänkt. Varken företagsledning eller pilot. Detta är de första raderna om SAS strategi:
"Scandinavian Airlines Sveriges strategi baseras på kundlöftet: att kunna flyga med Scandinavian Airlines Sverige på sina egna villkor"
Hur väl stämmer det om de inte ens kan få ordning på sin anställda?
När jag läser strategin idag blir den än mer beklämmande. Vad tänkte de med?
En insiktsfull kommentator skriver följande, för sex år sedan:
SAS gräver långsamt sin egen grav. Kunderna går någon annanstans och konkurrenterna skrattar. Om det inte finns några passagerare behövs det inga piloter och ingen annan personal heller!
Tillbakablicken känns väldigt aktuell.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Leveransbevakning.
Man måste vara på, säger de till mig, de som förstått att ens rättigheter måste bevakas. Rättigheterna till den utlovade försäkrade leveransen av vård och omsorg som jag redan betalat med skatter och avgifter.
Man måste vara på.
Medicinen tog slut, jag behöver mera, som läkaren ordinerat. Jag måste ha recept, enligt det system som gäller, ett recept som läkaren förr skrev och nu trycker med tangentbordet. Men apoteket, som är flera, har inte fått ordern, receptet, signalen att jag ska ha mera medicin, så jag får ingen mera medicin. Jag måste aktivera vårdcentralen, som bara svarar på telefon mellan 9 och 10, igen. Säger den äldre damen.
Man måste vara på.
Rullatorn som skulle ha levererats förra onsdagen har inte kommit. Inget händer, ingen säger något, inte den som lovade. Jag måste efterfråga, eftersöka, ringa när telefontiden är inne. Telefontid? Som om det fanns tid utan telefon.
Man måste vara stark för att orka vara sjuk. Man måste vara på. Är du svag får anhöriga vara på. Finns inga anhöriga hamner du sist, längst bak i leveranskön.
Det är bättre om anhöriga säger till - oss eller de boende lyssnar ingen på, säger personalen.
Man måste vara på för att bevaka omsorgsleveransen. Tro inget annat.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Upprepningstekniken.
För andra gången idag ringer någon från telefon nummer 00971217951 och säger sig vara från "Technichal department". Denna någon vill tala med mig om min "Windows dator". Att rösten färdats långväga råder ingen tvekan om då dels fördröjningen är påtaglig och den engelska brytningen skvallrar om en språklig färd i östlig riktning.
Första gången svarade jag med "I have no fucking Windows computer", varpå denne någon försökte igen, varpå jag upprepade "I have no fucking Windows computer" till samtalet tog slut med den spärrton som piper rakt i örat när denne någon kopplat ned samtalet. Mitt påstående var dessutom sant. Jag har ingen Windows-dator var sig den är djävlig eller ej.
Andra gången upprepade jag frasen "You must have dialed the wrong number" på varje fråga som hackade sig fram över taskiga mikrofoner, telefontrådar och digitala nätverk. Varje människa oavsett ursprung måste till slut ge upp när samma svar upprepas i det oändlliga. Så även denna gång.
Vår dåvarande finansminister, Bo Ringholm, nyttjande tekniken år 1999, när han upprepade samma svar på alla frågor vid en berömd presskonferens. En ypperlig teknik när man vill få slut på något.
Landssiffran 7 vittnar om att samtalet kom från Ryssland. Även dit fungerar en Ringholmare.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
