Denna dag, uppstigningens dag. Jag stiger upp något senare, närmare bestämt 3 timmar senare än andra dagar, vardagliga dagar. Det är ju uppstigningens dag.
På franska heter dagen l'ascension, vilket betyder uppstigning, som om inte alla dagar kräver sin uppstigning. Religiöst påhitt.
Uppstigen ser jag den åtta år gamla franska bilen som är ung. Hon, för jag tror att Renault Megane är en hon, väntar på ny olja, nya tändstift, den översyn som hennes tillverkare påstår att hon är i behov av. När jag läser protokollet över det som ska göras är det bara att konstatera att trots åtta år och 12000 mil är det mest kontroller som ska göras. Kontroller av tutan, att tutan hörs, att lamporna lyser, att torkarbladen är torkarblad. Jag läser och konstaterar att det som ska göras, och som serviceverkstäderna vill ha mellan 3-tusen och 5-tusen för att göra, är ringa, mycket ringa.
Skruvat.se får leverera tändstiften och Biltema har olja och oljefilter. Dags för operation, på asfalten. Avsaknaden av en lift, en hissanordning för bil, är påtaglig. Istället ålar min 55-plus-kropp runt på asfalten likt en reumatisk mask för att söka demontera de oändliga plastsköldarna som döljer det väsentliga. Sköldarna är fastsatta med skruvar som rostar, som inte går att skruva, som endast kan bekämpas med våld, med borrmaskin, med bågfil. Ett krig utkämpas på hemmets asfalt. Det står mellan Renault och mig, och jag är starkast. Med kroppen platt och ansiktet monterat nära katalysatorn får jag fast sköldarna med buntband, små utomordenligt bra små plastband som sammanfogar allt.
Efter operationen ska min kropp resa sig, uppstigningen, l'ascension, från asfalten till lodrätt läge. Jag märker inget. Fokuset att få Megane i stridbart skick är total.
Någon timma senare och ett antal pust och stön kombinerat med lätta förbannelser över franska ingenjörers idéer för montage är hon klar, redo för att rulla 3000 mil ytterligare, utan att någon serviceverkstad lagt sin hand på hennes servicebok.
Som belöning denna soliga uppstigningsdag avsmakar vi 2010 års egna vinmakeri - Vallée Verte 2010 Rosé.
Smaken känns igen. Karaktärsfull är en snäll och välvilligt inställd kommentar, från mig själv. Sambon fattar Schweppes för utspädning.
Med utsikt över den åtta år gamla franska bilen läppjar jag brygden i solen. Efter läppjandet upptäcker jag det läskande i drycken och efter läskandet är det alldeles uppenbart att drycken stiger åt huvudet, uppstigningen, l'ascension, naturligtvis.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Säreget.
Det var fyra månader sedan förra provsmakningen av Vallée Verte 2010, den hemgjorda drycken med avsikt att klassas som vin. Skulle ytterligare fyra månader i den svala källaren göra någon skillnad? Skulle den säregna svårbeskrivliga smaktonen ha förstärkts eller försvagats? Frågorna skulle få sina svar.
Flaska nummer sex i den rara skaran av totalt sju flaskor korkas upp, utan att något pysljud kan skönjas, utan någon enda liten antydan om efterjäsning. Lite sniffande ur flaskan. Jodå, det känns igen. Två glas serveras och avsmakningen kan påbörjas utan någon som helst kunskap om hur det ska gå till. Vinkunskaperna är ringa.
Något har hänt. En russinliknande smak har tillkommit till huvudsmaken vars ordliga beskrivning ligger bortom mitt språks kapacitet. Jag saknar helt enkelt ord. Sammantaget har det blivit rundare, utan att vara runt. Det smakar inte otäckt. Det smakar helt enkelt säreget.
Som det rosévin det är menat dricker vi det kylt. En skvätt blir kvar i ett glas och jag råkar ta lite av det då varmare vinet till osten efter maten. Då händer det märkliga att helt plötsligt passar vinet bra till ost, vilket jag inte tror ett rosévin brukar göra.
Vallée Verte 2010 är så säreget att vi sparar de återstående fyra flaskorna för att se vad som hänt om ytterligare fyra månader.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Äntligen.
Solen skiner. Det är fredag. Veckans åtaganden är avklarade. Nu infinner sig det tillfälle när förra årets nordliga vinskörd kan avsmakas efter fyra månaders sval lagring.
Som den sommelier jag absolut inte är och aldrig avser att bli, blir utsagon om Vallée Verte Rosé 2010 följande;
Väl kylt och utan ostbågar kan den säregna smaken njutas.
Äntligen - À votre santé!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Buteljering.
Äntligen är årets lilla exklusiva produktion förpackad, buteljerad, etiketterad och placerad, på lagring i den del av källaren som på franska skulle kallas cave, vinkällaren.
Sju flaskor blev det. Den skvätt som blev över fick buteljeraren i ett glas.
Såsom varande den komplette amatören i vinmakeri och med risk för bristande objektivitet vill jag ändå påstå att; "det är inte så dumt". Jag smakar igen och tar i från tårna för att vara objektiv, bara för att inse att jag misslyckas. Det går inte att komma fram till att det är odrickbart. Det går inte. Jag kan inte. Jag dricker ur glaset. Det blir bara bättre och bättre.
Vallée Verte Rosé 2010 kommer att fungera i sommar. Vad lagringen kommer att göra, tillhör den sortens spådomar som är helt omöjliga att göra.
Att Vallée Verte Rosé 2010 är bättre än Chateau Vallée Verte 2009 kan ej bestridas. Ett faktum som innebär att nästa års skörd och vinmakeri, 2011, har alla förutsättningar att bli en höjdare.
Skål!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
När vin far in far vettet ut.
Vi håller på etiketten. Det är etiketten som gör det, förpackningen, presentationen, ytan. Modern psykologisk forskning visar att människan är benägen att uppleva det hon förväntar sig. Föga vettigt.
Provsmakningen vid omtappningen säger att drickbarheten förbättras. Bortom vett och etikett behövs allt större mängd för provsmakning för att verkligen avgöra hur det smakar. För varje klunk blir det bara bättre och bättre. Vettet far ur. Tjoho!
Så återstår frågan om när det är dags att buteljera. Är det bäst att låta vinet mogna i tunnan eller i flaskan?
För Vallée Verte 2009 var det 42 dagar från druvkossning till buteljering. För Vallée Verte Rosé 2010 har det hittills gått 51 dagar. Det känns som att vinet tjänar på att vara kvar ytterligare en stund i tunnan samtidigt som temperaturen sänks på jästtoan. Buteljering före jul, blir delmålet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ekot av eken kvar.
Ekbitarna var på femte dagen sjunkna till botten. Vinets färg har förändrats i en mörkare riktning. Smaken har förändrats, så att smak har uppstått. Den rekordsnabba lagringen har påverkat vinet. Utan tvivel en förbättring. Ekot av eken är kvar. Ekbitarna är eliminerade. Vinet är ånyo omtappat.
Så, hur smakar det då? Ja, som ett vin som inte är färdigt ännu, är den mest rättvisande beskrivningen. Vadå färdigt? Ja, som att det skulle behöva stå och vänja sig vid sig självt ett tag, sätta sig ned, komma till sans, stabilisera sig.
Så får det bli, det får stå, stilla, en period i sin tunna på jäst-toan, och vila sig i form. Möjligen en buteljering före jul. Vin har ingen brådska, vi har ingen brådska, rosévin avnjuts bäst sommartid.
Under tiden ska vi fundera på hur etiketten ska se ut. Förpackningen är halva upplevelsen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Istället för fat.
Jag har inget ekfat, så är det. Utan ekfat försmäktar jag i denna värld. Fat byts mot spån, ekspån, som det kallas. I mina ögon, för några andra ögon har jag inte, ser det mer ut som nagelstora bitar av ekträ, långt från spån som alltid har varit mycket mindre.
Ekspånen glider nu fint runt som om de vore barkbåtar på ett lugnt innanhav. Röda havet, eller roséhavet. Det inte barkbåtarna vet är att de ska sjunka, utan skeppare, förlisa rakt ned i havets sediment. Likt ett bärgningsfartyg ska jag då dränera hela havet, dra upp fartygen, fundera på vilken nytta de gjort, för att raskt begrava dem i komposten. Möjligen kan där någon mask tillhörande rödvinsvänstern slå runt en afton i glada vänners lag.
Nu återstår att se hur lång tid förlisningen tar, hur länge jag ska vänta för att upptäcka hur vinet smakar.
För övrigt heter nu, det som ska bli vin, Chateau Vallée Verte - Rosé, 2010, alldeles oavsett om det går att dricka eller ej, alldeles oavsett ekspån och barkbåtar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästan vin.
Ja, det är nästan vin. Med det menar jag att jästförnimmelserna tynar och en smak av druva infinner sig, en svag smak av druva, ett tunnt vin, ett tunnt rosévin.
Oeschlemätaren visar nu på nästan minus 10, vilket indikerar att sockerhalten minkar fortsatt och vinet upplevs som allt torrare. Fortfarande förändras vinet vecka för vecka. Men det är nåt som saknas, nåt som ger karaktär, som ger det nån mening. Tankarna far till ekfat, dessa jättelika fat där vin lagras och tar smak av eken. Men hur gör man ett ekfat för de åtta liter vin som finns kvar i tunnan efter den magra skörden och en andra omtappning? Ekfatet skulle bli i storlek med en större gryta, som inte finns i hemmet.
Tanten på den lokala lilla butiken för tillverkning av allehanda spirituosadrycker vet råd. För 15 kronor får jag en liten påse med ekspån i storlek med en lillfingernagel. Påsen ska räcka till 25 liter, varför jag alltså bör ta endast en tredjedel av påsen och lägga i vinet, någon gång. På frågan hur länge ekspånet ska ligga i vinet säger hon att tumregeln är tills ekspånet sjunkit till botten. Alla råd är goda.
Nu väntar vi till nästa omtappning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förortsvinbondens strävan.
Pluppandet i jäsröret har slutat, eller nästan slutat, i varje full slutat så mycket att jag inte upptäcker något under den tid jag väntar och vaktar. Ingenting. Ingen förändring på vattennivån på jäsröret. Dött och stilla. Dags för omtappning, bestämmer jag, utan att veta.
Med den klassiska hävertmetoden flyttar jag den vackra vätskan från ett kar till ett annat. Mot slutet närmar sig hävertröret den förskräckande satsen i botten av karet. En sörja med svag ton av hallonsylt, men med en doft som raskt passerar näsan och rakt upp i hjärnan. Ett sniff och jag känner mig på lyset. Tjoho!
Oeschlemätaren visar på värdet -8, ungefär, vilket innebär att sockret är förbrännt, och vinet betecknas som torrt. Smaken är vin, omoget vin, med fortsatta inslag av jäst, något syrligt, något spritsigt, inte färdigt.
Vinkaret har fortsatt kontrakt på jästtoan, i villan i förorten, tills vinet är färdigt. När färdigtidpunkten infinner sig råder komplett okunskap om. Under tiden gäller periodisk omtappning för att stegvis eliminera kvarvarande partiklar från de för drygt två veckor sedan mogna druvorna.
Livet som förortsvinbonde drivs av en vision att en sommarkväll 2011 kunna ta fram en första flaska kyld rosé med etiketten Chateau Vallée Verte 2010 och finna att det smakar ju inte så tokigt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Överraskningarnas vineri.
Jäsningen har pågått några dagar. Ljudet från jäst-toan har låtit höras i huset. Plupp, plupp. Idag var det betydlgit lugnare. Små plupp, långsamma plupp, som plupp som falnar.
Nyfikenheten driver mig att försiktigt öppna locket, föra ner armen med ett litet glas och försiktigt fånga några centiliter av det som ska bli vin. Upp över kanten kommer något flytande med en färg som jag senast skådade på bensinmackens hylla för spolarvätskor. Ljust rött som T-sprit.
Med förvåning åser jag glaset. Undrar, funderar. Vad hände? Det som efter den noggranna skaljäsningen och pressningen skulle bli mörkare rött är nu roséfärgat. I detta läge går det inte avstå en provsmakning, trots den lätta doften av jäst som fortfarande existerar.
Intressant. Om jag bortser från jästbismaken, som ju ska försvinna vartefter, är smaken lätt, fruktig, smått läskande och tänkbart framtida drickbar.
Om några dagar blir det omtappning och fortsatt slutjäsning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
