Det är roligt, helt enkelt. Det är det enkla inre svaret som dyker upp i hjärnvindlingarna när mitt ego får för sig att fråga sig själv om varför i hela världen jag håller på att göra det andra halvtimmes radioprogrammet i mitt liv. Glädjen i att göra, do it, make it. Gör. Nu. Sluta snacka. Gör. Leverera.
Sålunda pågår insamlandet av ljudmaterial, inspelningar, musik, nya intalningar, inläsningar. Min röst, ack min röst, varför låter den inte naturlig när jag läser en text? Att det ska vara så svårt att läsa en text utan att det hörs att jag läser.
Men så, när jag får till det, när en övergång, intoning stämmer och orden och musiken hör ihop, det är då radiomakeriets mödor får sin belöning. Det är då idéerna flödar och programförslagen träder fram.
Vi är några stycken som håller på med radiomakeri och har i all enkelhet namngivit oss själva som radiogruppen. Ingen grupp finns om inte en tillhörande webplats existerar, varför i sann make it-anda webplatsen makeit.se/radiogruppen fötts med sin blygsamma slogan, "hörvärt för lyssnare", och synnerligen hörbara signatur.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Checksiffrans dag.
Må vara att vi inte får något kul datum förrän om 89 år då det blir 01-01-01.
Om de tidigare, 010101, 101010 och 111111 för min digitalt skadade hjärna betydde något helt annat de datum de var avsedda att representera, blir det än värre med 121212.
Hela dagen har jag i huvudet försökt räkna ut checksiffran på 121212, utan att lyckas. Det är just med en upprepning av siffrorna 2 och 1 från höger till vänster som checksiffran räknas ut. Sålunda får jag ställa upp dagens datum, med samma sifferserie rakt under, på papper.
121212
121212
Sen är det bara att räkna från höger till vänster;
2x2=4, 1x1=1, 2x2=4, 1x1=1, 2x2=4, 1x1=1
4+1+4+1+4+1=15
Närmaste högre tiotal över 15 är 20
20-15=5
Checksiffran är 5
Checksiffrans dag idag är 121212-5.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tema röd.
Min ålder gör sig påmind när jag finner att den tjänstebil, SAAB 900 GLi från 1984, som jag hade på 1980-talet idag är en utställningsbil, något att beskåda från en fjärran tid. På Träffpunkt 80 på Grytsbergs säteri mitt i den sörmländska idyllen fanns denna soliga och lätt blåsiga söndag inte mindre 476 bilar från det ljuva 1980-talet.
Modeller såsom Opel Senator, Toyota Camry, Volvo 740, Fiat Ritmo, Lada Samara, Citroën CX, Rover 3500, Nissan Bluebird och många fler flockades. Temat för året var färgen röd, varför alla röda bilar fick plats på ett område medan jag med min blå Citroën 2CV fick se mig parkerad mellan en SAAB 900 Turbo och en Toyota Carmry, långt från mina röda Citroën-kompisar.
Den mest udda bilen för dagen tycker jag var denna Renault Rodeo, som inte lär finnas i så många exemplar.
Till vänster Renault Rodeo - till höger Citroën Mehari.
I grunden en Renault 4, men med en bakvagn från Renault 6 och kompletterad med en oändlig mängd plastdetaljer. Dörrar, handtag, huvar - allt är plast. Ju mer jag tittar på den förefaller den vara en idé från Renault att möta den populära Citroën Mehari.
Vad gäller min SAAB 900 GLi från 1984 vill jag bara konstatera att den aldrig gick riktigt bra. Insprutningssystemet gjorde allt annat än att förse cylindrarna med rätt mängd bränsle. Ändå gillar jag SAAB 900 från det ljuva 1980-talet, då inte alla bilar var röda.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
2011 års råvara.
Trädgårdens lilla plommonträd förvarnar om stundande skördetid. Trots solens frånvaro tyngs grenarna redan. Plommonen är så många att en närbild av dem skulle kunna förleda till tron att det vore vindruvor. Bilden av plommonsyltburkar och plommonpajer växer fram. Ännu mera prommon, tänker jag, och minns förra årets skörd. Från den sparades drygt 4 kilo plommon i fryst format. Det kan ju vara bra att ha nästa år när det inte blir några plommon, löd resonemanget, då, 2011.
Raskt in och plocka fram de dryga 4 kilo plommon som levt ett fruset liv senaste året. Anskaffning av syltsocker, fram med stora kastrullen, koka, röra, koka, slabba, gägga, till en lagom fin klägga med benämningen plommonsylt.
Åtta glasburkar med härstamning från Lidl's varuhyllor, fyllda med förra årets plommon, i år, märkta med etiketter avsedda för disketter.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Religion i lösvikt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Överraskningseffekter.
Heinz ketchupflaska i glas gav upphov till ketchupeffekten. Först kom ingenting, sen kom ingenting och sen kom ingenting och sen kom allt och lite till. Man skakade och skakade men inte en droppe ketchup kom ur flaskans öppning. Vid tillfällen inkallades verktyg i form av kniv för att om möjligt göra något åt flaskans förstoppning. Så kom det. Plopp.
Felix ketchupflaska var mycket lättare, gjord i plast, som gick att klämma på och lätt dosera mängden ketchup genom plastflaskan lilla håliga öppning i toppen. Det vara bara det att Felix smakade ättika jämfört med Heinz. Å andra sidan fick man ju ut ketchupen.
Nu har det dykt upp en plastflaska med ketchupeffekt. Det är som att någon vinnlagt sig om konstruera något med gott om överraskningseffekt.
Du fattar flaskan, riktar den mot en stackars liten kokt korv, trycker först försiktigt, sen allt kraftigare. Inget händer, mer än att öppningen i plastflaskan ovandel rör sig. Det är som att den lever ett eget liv, på väg att föda en ketchupladdning genom ett kraftigt värkarbete. Som en havande moder tar du i för att få ut ketchupen, men inget händer. Det är stopp. Det är då du tar i från knäna och som om blixten slagit ned i flaskan levererar den en stråle ketchup långt bortom den kokta korvens horisont. Köksbordet betsas i vacker klarröd. Du torkar med disktrasan och undrar vad som skedde.
För att undersöka plastflaskeunderverket tittar du ned mot det utlopp där ketchupen ska komma och finner nån slags backventil som leder associationerna till röven på en bofink. Du trycker först lätt och sen allt starkare tills flaskhelvetet ännu en gång släpper loss och presenterar en skvätt färdig ketchup rakt upp i näsan.
Nu är måttet rågat. Flaskan har förklarat krig. För att hindra den djäveln att åter ödelägga bord och ansikten riktar du nu flaskan tätt mot den kokta korven, så att ketchupladdningen omöjligen ska kunna rymma iväg. Trycket ökar och splash är korv-fan dränkt i ketchup. Med korvbröd som fördämning arbetar du som en saneringsarbetare efter en tsunami.
Flaskdjävel, som straff får du återgå till internering i kylskåpet.
Varför konstruera en ketchupeffekt?
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sång och dans och öl.
Bland villorna i storstadsförorten eldar grillarna. Det är fredag, det är sol, människor börjar heja på varandra över staketen och buskarna. Vinterns sociala isolering eroderar.
Då händer det som mig veterligt aldrig hänt förr. I den av kommunen fint anlagda parken, med dammar, lekpark och boulebana byggs en scen med tillhörande servering. Egnahemsföreningen bjuder på gratis inträde för att se, sjunga och dansa till Leif Kronlunds orkester och Siv Malmkvist. På serveringen kan vi köpa öl eller vin och något att äta. Kvällssolen ger behaglig sommarvärme.
Från vår sittplats på serveringen kan vi skåda scenen. Eftersom detta sker i Sverige säger reglerna att vi inte får ta med ölflaskan utanför serveringens område, ut till själva dansbanan vid scenen. Särskilt engagerade män, och en kvinna, med SÄPO-hörlur i örat, vaktar oss så att vi inte överskrider gränsen, så att ingen öl eller vin flyttas utanför inhägnaden, utanför muren. Mat går bra, men inte öl eller vin. Nåja, ingen fara, Sverige mognar sakta men säkert och en vacker dag får vi lov att ta en öl utanför staketet också.
Vakten med Sivan i bakgrunden på scenen
Efter en tjeckisk öl ska mina dansanta kunskaper prövas, vilka med ett snällt uttryck måste betecknas som ytterst begränsade. Takt klarar jag, men att koordinera benen att röra sig i ett givet mönster är den sortens kompetens där min hjärna är satt ur funktion. Istället vaggar jag i takt med kära sambon fnittrande. Situationen blir så komisk att efter andra dansen har vi övergått i hejdlöst skratt och vi lämnar glada dansgolvet. Sivan och Leif fortsätter, alla är glada, vakterna har inget att göra.
Plötsligt så händer det.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Julklappsprovning.
Den har stått där, ute på altanen, hopskruvad sedan dagarna mellan jul och nyår, utan att brukas. Tom och blöt och ömsom översnöad har den bara väntat på att få fyr. Jag talar om julklappen, som min arbetsgivare, som är jag själv, envisades med att ge mig. En eldstad. Skulle en hel stad eldas?
Solen lockar till altanen. Vedbitarna har torkat i carporten. Bara att såga upp och tända på. Inga problem. Det brinner mer än väl.
Jaha, varmt och skönt är det i lågornas sken. Den lille pyromanen inom mig mår väl. Men, vänta, det är ju en plåt och ett grillgaller till denna eldstad. Borde man inte kunna använda det på nåt vis? Grilla korv, föreslår jag och inser att nån grillkorv står inte att finna i hemmet. Nähä, då blir det ingen av användning av grillgallret. Men plåten då, ska inte den kunna komma till användning? Man skulle ju kunna baka nåt bröd.
Tiden från idé till förverkligande är bara några steg och 30 sekunder bort. Lika delar vetemjöl, rågsikt och havregryn blandas med lite bakpulver och vatten, tills det blir en lagom rinnig smet, som kan hällas ut i eldstadens panna. För säkerhets skull en liten skvätt olivolja i pannan för att om möjligt undgå att degen blir permanent förenad med plåten. Voila, nu gräddas det.
Brödstycket liknar allt annat än ett brödstycke. En lätt blek variant av pressad pappersmassa, som en restprodukt från ett pappersbruk. Elden brinner ner och värmen avtar. Det blir dags att lätt, tack vare olivoljan, frigöra pannan från brödet.
Mot lunchbordet. Lite Bregott på brödet och smaka. Jodå, om jag hade adderat lite salt i degen hade det inte alls varit så dumt. Men, vad gör väl lite salt när man just provat julklappen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Underordnad bok och film.
Vi säger inte filmens eller bokens namn i första hand. Vi säger istället författarens pseudonym när vi talar om böckerna och filmen, som visades på SVT i dagarna två. Därefter talar vi om karaktärerna i boken och filmen. Sen möjligen kommer boktiteln som är samma som filmtiteln. Allt blir väldigt människororienterat.
Eftersom jag läst flera böcker av Arne Dahl, och uppskattat samtliga, blir som vanligt filmatiseringen aldrig bättre än boken. Min bild av vad som händer, hur det händer och vilka människorna är, är redan ingraverad. Allt som inte passar i de spåren förvirrar.
Så för en stund läggar jag bort graveringen och bara tittar på Börjlinds manus och Harald Hamrells regisserade skapelse och märker att de 90 minutrarna går fort och jag har inte gäspat en enda gång. Även om Viggos insats i Baltikum blir väl klichéartad och töntig, även om Toyotan av 2010 års modell inte passar i en film som utger sig för att utspelas 1997, även om polisens kontorslokaler ser ut som tagna ur en Roy Andersson film, tycker jag ändå att det är sevärt.
Gunnar Nybergs karaktär, gestaltad av en icke-skådespelare, är dråplig med sin breda råa östgötska. Chavez och Paul Hjelms spänningsfält dem emellan, liksom Nybergs raka dialog med Chavez, är sparsmakad men välgjord. Artos finska, fåordiga och raka framtoning och Kerstin Holms skarpa blick gör att jag börjar tro att alla medlemmar i A-gruppen verkligen är handplockade.
Arne Dahl handlar helt enkelt om människor, där handling, miljö och realism är underordnad.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glöggen får vänta.
Advent eller ej. Det finns alltid en anledning för en frankofil att göra tillvaron så fransk som möjligt. Om denna tilldragelse dessutom kan utgöra en anledning att prova det nu två år gamla, jag menar lagrade, hemgjorda vinet Chateau Vallée Verte 2009, ökar min benägenhet att anamma advent.
Glöggen får vackert vänta i skåpet, för att ge plats åt franska Vin chaud, alltså varmt vin i den raka översättningen. Den tvååriga flaskan korkas upp, försiktigt luktar jag på doften ur flaskhalsen. Jodå, det känns igen. Ett halvt glas hälls upp för provsmakning. - Inte så dum, säger min kära sambo, vilket innebär att det är ganska bra, relaterat till förutsättningarna. Själv tänker jag att det blir i alla fall inte sämre med tiden.
Till vin chaud tager man 3 dl vin, i detta fall ovannämnda, 1/2 dl strösocker, 1/2 dl apelsinjuice samt en kanelstång. Allt värms försiktigt upp för att sjuda en kort stund för att därefter stå och dra 10 minuter före servering. Det blir gott, mycket gott.
Tilltugget denna advent blir svenska pepparkakor av okänt fabriket från någonstans, möjligen utanför Sverige. På dem läggs en liten bit ost av franska sorten Saint Agur, möjligen även den producerad någonstans utanför Frankrike. Det är gott, mycket gott.
Så har vi fått oss fransk inspiration, oavsett advent eller ej.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
