För nästan på dagen åtta år sedan skrev jag första inlägget här på JEPEblog. Det handlade om ett fordon, ett speciellt fordon, en Citroën 2CV, med gul lack och dekorerad med skotthål och siffrorna 007. En bil från en James Bond film. Då fanns inte Facebook, inte Twitter och WordPress var nytt.
Det blev 3493 inlägg och 686 kommentarer, totalt, över de åtta åren.
Det här är det sista inlägget, på JEPEblog. JEPEblog kommer att vara kvar på sin plats, här. JEPEblog är inte nedlagd. JEPEblog är kvar.
Nya inlägg kommer att skrivas på JEPEspaning från och med nu. Det är på JEPEspaning du kan läsa spaningar, noteringar och reflektioner om vad som skett, sker och ska ske.
Tack för alla kommentarer och kontakter genom åren på JEPEblog.
Nu, åtta år senare, fortsätter vi på JEPEspaning.
Vi ses på JEPEspaning!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
13 dagar kvar.
Känns det trögt? Är det motigt? Grått?
Det är januari. Det hör till, som något tillhöra något annat. Tillhörighet.
Blue Monday säger man i Cardiff i det engelska kungadömet med drottning. Där har stadens universitet sedan många år räknat ut vilken dag på året som är den mest depressiva dagen. Det blir alltid en måndag i januari. Dessa måndagar. I don't like mondays sjöng Boomtown Rats, från Irland, med Bob Geldoff vid mikrofonen 1979. Det är långt mellan Cardiff och Irland. Ändå, dessa måndagar.
I formeln för att räkna ut när årets mest depressiva dag slår till ingår; väderomständigheter, skuldnivå, antal dagar sedan julafton, tid från att vi misslyckasts med nyårslöftena, motivationsnivån och känslan av att något måste göras.
I år infaller Blue Monday den 21 januari.
13 dagar kvar. Sen ljusnar det.
Foto: Lars Lönnbjer
[ kommentar 1 ] ( 3 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kroppsfokus.
Jag har aldrig sett en död människa livs levande. De har alltid varit förpackade utanför mitt synfält eller tillsänts mina ögon via film, television eller annat media.
På Tom Tits, i Södertälje, visas sedan en tid utställningen Body Worlds som tillkommit genom doktor Gunther von Hagens idé om att kunna plastinera döda människor, som testamenterat sin kropp för plastinering. Genom plastineringen bevaras kroppen och dess delar så att de människor som står, hänger, sitter i utställningen rakt framför näsan är döda verkliga kroppar.
Muskler, ben, nervsystem, artärer, ligament, inälvor - allt kan studeras i detalj och är åskådliggjort som inte en enda biologilektion ur min skoltid kan konkurrera med. Allt blir synligt. Fascinerande. Jag upptäcker muskler jag inte trodde att jag har och som jag fortfarande inte kan finna på min egen kropp. Men såvitt någon missbildning inte drabbat mig ska musklerna finnas, förmodligen i ett otränat skick.
Naturligtvis är det som sig bör fotograferingsförbud, men eftersom jag inte har någon fotoutrustning, utan endast en Smartphone med lins och sensorer, fångar jag ett digitalt minne istället.
En verklig kropp. Plastinerad, där kroppssidorna fällts ut för att vi ska kunna studera.
Att se dessa kroppar så nära fokuserade, som en gång i tiden har fört en människa genom dess liv, är intrycksfullt och lika likt liv som det är långt från lik.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ofrivilligt.
Det blir inga uppdateringar har pa bloggen pa en vecka da tillgang till dator saknas. Datorn kom bort och aterfanns valbehallen.
Nasta inlagg den 22/12.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Radio här och nu.
Det går inte att undgå att bli glad när Gina, Jason och Kodjo fullständig tar över en radiokanal i 144 timmar i sträck. Förutom radio är SVTplay och och allehanda sajter inblandade i en enda mediaföreställning med ett syfte att samla in pengar för vattenförsörjning till barn utan vatten.
Där sitter jag i bilen och åker och lyssnar, hemma på kontoret och lyssnar, vaknar och lyssnar, somnar och lyssnar. Vi lever med Musikhjälpen, som att ha Gina, Jason och Kodjo som kompisar.
Det är radio här och nu, direkt, utan skyddsnät, med innerlighet och naturlighet i en harmonisk kompott. Företrädarna är tagna ur generation Y och skapar ett sätt att vara, en kultur, som jag instinktivt gillar och som bär människan och mänskligheten framåt, utvecklande och uppbyggligt.
Det är bara att gratulera Sveriges Radio och Sveriges Television till att våga låta inspirationen och kreativiteten flöda. Fortsätt med det.
Jag bugar och messar "200 John Paul Young - Love is in the air" till 72999.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Oxytocinet flödar.
Nu är det inte helgen som masseras utan det är deltagarna i kursen Massagetillvardags som masserar sin respektive bänkkamrat, som denna massagekurshelg var sammanlevande par, män och kvinnor. Det kan lika väl vara mor och dotter, far och son, syster och bror, vän och väninna. Par som par.
Efter första dagens inledande pedagogiska förklaring av massagens grundbegrepp vidtar övningar med massage av rygg, nacke, baksidan ben, fot, framsida ben och mage. Oxytocinet, kroppens eget lugn-och-ro-hormon, flödar och samtliga kursdeltagare vittnar om att insomningstiden var ytterligt kort på kvällen efter.
Efter en kopp kaffe eller te på söndag morgon är det dags för massageövningar för armarna, skallbasen och ansiktet. Vid det laget har samtliga ingående massagemoment i en klassisk svensk helkroppsmassage övats in. Ett teoretiskt pass med tips på hur man kan massera till vardags, hemma, utan att ha tillgång massagebänk hålls därefter, följt av en pedagogisk förklaring av den mänskliga rörelseapparaten, innefattande, ben, leder, muskler och nervsystem.
Söndag eftermiddag nås en toppnotering av Oxytocin när bänkparen genomför varsin helkroppsmassage från början till slut i lugnt tempo på cirka 75 minuter var.
Den masserande helgen lilder mot sitt slut och kursdeltagarna tar sig med lätta steg hemåt tillsammans med sin bänkkamrat, som blivit var och ens egen utbildade personliga massör.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Inga skelett i garderoben.
Förberedelserna är gjorda. Bänkarna på plats, oljan påfylld, handdukarna vikta, menyerna framtagna, kakorna införskaffade, vattnet på kylning, allt klart.
Vår benfaste vän James Bone får var med i år också. Inga skelett i garderoben, men väl i framsätet på trillingbilen, som sin litenhet till trots rymmer alla massagebänkar, utrustning, planscher och skelett som behövs för en helg i massagens tecken hos massagetillvardags.se
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Rädda vad som räddas kan.
Så händer det igen. Kreativa timman slår till. Efter gårdagens intellektuella stimulans och sinnlighet börjar hjärnan jobba med intrycken, sortera dem, koppla samman och bilda nya idéer.
Hur min sömnrytm ser ut har jag ingen aning om eftersom alla minnen från det att örat lagt sig på kudden till den tidpunkt då P1-morgon ljuder från klockradions högtalare vanligtvis är som en enda lång omedveten tidsperiod.
Men så händer alltså, att kreativa timman slår till, och vips strömmar det fram idéer om vad jag ska säga, vad jag ska skriva, vad jag ska göra, hur jag ska göra det. Ingenting är något problem. I ett semivaket tillstånd dyker även tanken upp att jag borde skriva ned små noteringar på en lapp för att säkra att de kreativa idéerna är kvar till det mera vakna tillståndet framåt morgonen. Men icke, så långt kommer jag inte. Istället far tanken genom huvudet att jag ska sova för att orka vara vaken på dagen. Ett slags inre kamp mellan kreativitet och rationellt tidsutnyttjande.
Det rationella vinner denna natt med kreativa timman och jag somnar om så till den milda grad att P1-morgon från klockradion inte väcker mig helt.
Som ett led i att ta tillvara idéerna kastar jag mig över datorn och noterar det jag minns från kreativa timman i en strävan att rädda vad som räddas kan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Något händer.
Det händer något med kroppen och i kroppen redan efter andra yogamassagebehandlingen. Jag reser mig från madrassen på golvet där jag legat i 90 minuter medan yogamassören sträckt och masserat muskler jag inte trodde jag hade. Jag känner mig reslig, kraftfullare och lugn. Något händer.
Några dagar senare noterar jag att jag inte äter lika stor mängd mat. Det har bara blivit så. Jag har inte alls tänkt på det förrän jag helt plötsligt inser hur lite det var på tallriken och jag var nöjd. Något händer.
Tredje behandlingen märker jag hur jag varierar mellan pigg, sömnig och åter pigg. Min kropp åker berg-och-dalbana under 90 minuer och jag bara noterar vad som händer. Något händer.
Fjärde behandlingen pågår nära två timmar och jag reser mig ännu rakare. Massören förklarar att ryggpartiet med skulderbladen, som efter många års datorarbete frusit samman till ett pansar, börjar mjukas upp, börjar röra på sig. Något händer.
Jag anar att jag är på väg att upptäcka något, för mig, nytt. Jag börjar känna min kropp. Det är skillnad jämfört med en klassisk massage, där jag ligger på en bänk och blir behandlad. I yogamassagen är jag själv en del av behandlingen. Jag är medveten hela tiden och ändå förstår jag inte efteråt att hela två timmar passerat. Något händer.
Ja, något händer och det är så fascinerande att vara del i kära sambons vidareutbildning till yogamassör.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den 25-åriga kvartetten.
Året är 1987, månaden är september, uppsägningen från det stora minidatorföretaget fick sin effekt, det nya företaget startades under namnet four C datakonsulter ab. Ingen visste så att tre år med oändliga timmars arbete senare skulle framgångsföretaget komma att säljas och de fyra ägarna fortsätta sina liv utan det företag som betytt så mycket. Vi läser i pärm från 1988 om hur vi trendspanade under rubriken "globala nätverk", långt innan internet var en realitet.
Vi gick mot alla management-regler. Vi var fyra - inte tre som alla profeter manar. Vi hade jeans och t-shirt som klädsel - inga kostymer gjorde sig besvär. Vi kopplade människor, anställda, icke-anställda, kunder och partners kors och tvärs. Ordet gräns var obefintligt, förutom att ingen skulle såras och att girigheten inte hade något utrymme.
25 år senare släpps pausknappen upp igen och återseendets glädje infinner sig i 18 timmar hos oss i den 25-åriga kvartetten i four C shades of grey.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
