För åtta år sedan fann vi henne i Mantorp, på den östgötska slätten. Hon hade då bara 33 år på nacken hos sin första och hittills enda ägare. Det var med vemod vi såg henne och ägaren skiljas.
Citroën Dyane kallas också Minigudinnan av de Citroënintresserade. Den stora Gudinnan är Citroën DS, eller Paddan i folkmun. Lilla Dyane är lite bekvämare än lillebror Citroën 2CV. Hon gungar skönt fram och sätena är härligt franskt mjuka och förföriska. Den lilla luftkylda 602-kubiks tvåcylindriga motorn är fullt tillräcklig och bensinförbrukningen angenämt låg för nutida bensinpriser. Taket rullas med fördel av när solen skiner en dag som idag.
Ändå ska hon säljas. Det är dags för en ny husse eller matte, som har en plats för henne på vintertid, när vårt lands klimat sliter på en fransk skönhets rostfria 41-åriga uppenbarelse i färgen Bleu camargue. Hon är originell, bestämd att vara i sitt originalskick. Förvisso har bromsbackar, bromscylindrar och till och med hjärtat, motorn, bytts ut under levnadstiden. Ändå håller hon huvudet högt och envisas med sin originalitet och låter sig inte sälja för under 30-tusen kronor.
Ja, det är med ett stick i hjärtat samtidigt med en vilja att finna ett nytt omtänksamt hem åt henne, som en ny ägare nu ska letas fram, till henne - Minigudinnan.
[ kommentar 1 ] ( 5 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den dagen.
När solen skiner och termometern visar +7C kan inte motståndet upprätthållas. Det går inte att ignorera oljefiltret och oljedunken. Den gamla oljan på dryga två och en halv liter i den lilla 600-kubiks stora 2CV-motorn ska ut och bort. In ska ny fin olja som ska passera genom ett nytt oljefilter. Den lilla skapelsens hjärta ska smörjas och må gott, mycket gott.
Sen blir det lite startgas i luftrenaren innan startmotorn får jobba några varv i några omgångar, för att driva runt motorn så att bensinpumpen kan börja suga fram bensin från bensintanken till förgasaren. Utan minsta protest snurrar de två cylindrarna med sitt karaktäristiska ljud igång och spinner likt en katt i vårsolen.
I det läget finns ingen återvändo. Dammsug ur bilens golv, in med golvmattorna, tag plats i förarsätet, nu ska däcken få sitt rätta ringtryck. Solen fortsätter skina, ut på gatan, dra iväg, bromsa några gånger för att slita in belägg och backar. Tjoho, våren är här. Mungiporna beger sig automatiskt i höjd med öronen. Grannskap och medtrafikanter tittar, nickar, ler.
De senaste fem månadernas damm fick dock vackert ligga kvar tills nattemperaturerna överstiger noll och inget resterande tvättvatten riskerar frysa. Men vad gör väl lite damm när det är den där dagen på året när första Citroën 2CV-turen görs.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Istället för eftermarknad.
Den nya bilens pris är inte priset för bilen. Priset du betalar för att förvärva bilen är bara en del av den total förväntade intäkten på ditt bilinnehav under en förmodad ägartid. Allt du betalar efter att ha köpt bilen kallas eftermarknad. När det initiala inköpspriset läggs samman med det du betalar under den tid du har bilen, eftermarknadstiden, framstår intäktsvärdet av dig som kund.
Påtvingade serviceprogram med obligatoriska byten av väl fungerande delar ingår i intäktsskapandet. Elektroniska påminnelser om att du måste lämna bilen på service för att få stjärnor i serviceboken tjänar intäktsskaparna väl. Allt är en enda ekonomisk charad.
Det franska sättet att förhålla sig till en bil är att när något är trasigt lagar man det. På amerikanska brukar vi uttrycka det med If it isn't broke - don't fix it. Förvisso skadar inte ett oljebyte men grunden är att inget ska behöva göras förrän det finns anledningen till det. Fransmännen kör helt enkelt på tills det händer något och det är dags att reparera, som heter likdant på franska och som kommer från parer som handlar om att gör i ordning och fixa.
Sålunda är franska bilar, hör och häpna, i grunden gjorda för att fungera utan en massa löpande service, lär jag mig av kännare på området.
Och när jag tänker efter inser jag att min Citroën 2CV inte förväntar sig något annat än oljebyte, att inget annat ska bytas i förtid enligt något förutbestämt schema. Hon, Citroën 2CV, är alldeles för stolt för att inskränka sin integritet och låta någon klåfingrig ekonom ens antyda att något skulle behöva bytas som inte är trasigt.
Om nu Citroën 2CV kan ses som en stamcell i den franska fordonsindustrin förstår jag varför någon eftermarknad inte platsar i fransmännens relationen till bilen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Jag bävar.
General Motors, så amerikanskt något amerikanskt kan vara. Själva sinnebilden av amerikansk affärsman blir en representant från GM, en riktigt bilförsäljare från det stora GM. Rundlagd, fett slickat hår, stor plånbok, stor käft och förmågan att få en skrothög att framstå som en investering. Och nu har den stora feta köpt in sig i det franskaste franska, självast PSA, som äger varumärkena Peugeot och Citroën.
Den fete och den franska ska dela gemensam plattform. Tanken svindlar.
Tänk bara på luncherna när den fete slukar en gigantisk hamburgare med söt dressing på rekordtid samtidigt som den franske blott börjat med den självklara förrätten. Och i produktionen av fordon kommer den fete och vill sparka de som inte gör som de blir tillsagda, men åker på pumpen när de militanta fackföreningsledarna sätter sig på tvären, strejkar och bränner bildäck i protest utanför fabriken, eftersom det är så man gör i Frankrike. Naturellement!
Min erfarenhet av bilar tillhandahållna av den fete sträcker sig till en Opel Kadett av 1978 års modell. Den hade den specifika egenheten att den var självförstörande. Efter blott 13 månaders livstid inledde den sin hädangång genom att först rosta igenom mellan batterihyllan och kupén. Kort därefter inträdde en påtaglig doft av bensin, varpå kunde konstateras att bensintanken rostat hål, inifrån. Bensinen hade läckt ut på reservdäcket som övergått i samma konsistens som seg lakrits. För att bullborda anrättningen hade varningstriangelns röda plast smält ned över den sega lakritsen och fått allt att se ut som en enda stor godisbit.
Närliggande minns vi hur GM satt stopp för alla kinesiska försök att förvärva SAAB. Det gick inte för att GM och SAAB delade plattform.
Dela plattform. De blir nu mitt hjärta nära stannar. Ska Citroën och GM dela plattform? Tanken svindlar, igen. Jag bävar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nördvarning.
Det är lika bäst att urfärda varning för nördighet. Eftersom jag tycker det är roande att se trender och utvecklingar av det mesta, blir det helt naturligt att föra statistik över mitt bilintresse, Citroën 2CV.
Sedan 2004 har jag noterat alla Citroën 2CV-objekt jag funnit vara till salu från annonser i såväl tidningar som på nätet, i Sverige. Att mina upptäckter skulle vara statistiskt säkerställda är en orimlighet. De är vad de är - noteringar och upptäckter, varje år, varför jämförelse mellan åren ändå kan antas vare relevant och visa på någon form av trend.
Den första grafen visar antalet objekt till salu under året, för åren 2004-2011, fördelat på de fyra typerna 2CV, Dyane, Ami och Mehari. Den övergripande trenden är tydlig; volymerna minskar.
Den andra grafen visar hur antalet saluförda objekt fördelar sig över året under åren 2004-2011. För 2011 är kurvan speciell med många objekt i april, maj och juni, för att under juli, augusti och september vara ovanligt få. En tänkbar förklaring är att i slutet av juli avlöpte det stora världsmötet för 2CV i Salbris, vilket kan ha fått många att behålla sina fordon den perioden. I oktober ökar, som vanligt, försäljningen igen.
Noterbart är att kurvan år 2007 är tvärtemot 2011. Under april, maj och juni var det få objekt, för att nå en topp i augusti. 2007 var det år då världsmötet för Citroën 2CV avhölls i juli i Borlänge.
Nördigt? Ja, och jag tänker fortsätta!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Historien om en blå Citroën.
I samband med att vår babyblå Citroën Dyane utbjuds till försäljning råkar jag få syn på den sju år gamla historien om hur det gick till när hon, för en Citroën Dyane är en hon, förvärvades år 2004. Det var tiden innan JEPEblog fötts. Alltså, här kommer storyn på nytt:
------------------------------------------------------------
Blöt spritresa utan pass med fransk berusning
Undertecknad och kamrat Mikael bestämde sig för att göra en numera så vanlig s.k. "spritresa" till Tyskland i syfte att bunkra upp dryckesförråden istället för att betala dubbla priset i "Anitras butik".
Sagt och gjort fredag den 9 juli avgick en Peugeot 406 kombi från Stockholms södra förorter. Så snart vi satt oss i bilen säger Mikael; "Du det finns en fin rostfri Dyane -71:a i Mantorp. Jag har talat med ägaren och han är på väg från Tyskland mot Stockholm och passerar Mantorp 11.30. Jag har bestämt tid med honom där". Undertecknad var självfallet inte svårövertalad till denna paus i Mantorp.
Ungefär halvvägs till Mantorp säger Mikael; "Har du passet med dig?" - jag svarar med "vadå pass? det är väl EU!?". Efter lite telefonerande till färjerederiet och passmyndigheten var det helt klart att pass måste man ha för att få åka in i Tyskland. Passmyndigheten i Linköping erbjöd ett tillfälligt pass för 270:- + fotokostnad. Hm, nu började tiden bli ett pussel. Färjan i Rödby 19.45 - en Dyane hade dykt upp - och inget pass för undertecknad.
Framme i Mantorp kommer säljaren med den baby-blå Dyane, härligt ingungande på parkeringen. Hon var fin. Rostfri efter 33 år. Mycket rostskydd. Batteriet nyladdat. En mängd delar i bagaget. Motorn spinner som en katt. Nytt avgassystem. nya dämpare bak. Gamla hederliga och förmodligen outslitliga kontradämpare fram gjorde att en åktur i henne bara kunde resultera i en sak - ett bankomatbesök i Mantorp centrum.
Mantorps förmodligen hittills längsta bankomatkö bildades enär flera konton skulle tömmas på sina belopp och det högsta beloppet per gång är 5.000:-. Tillbaka till parkeringen - iväg till säljarens kompis på en bondgård, som hade ett kvittoblock. Affären är klar. Planen är att vi ska hämta den på lördag kväll på återvägen från Tyskland. Ett råd från säljaren, som just kom från Tyskland, var att istället för färjan åka landvägen över broarna och till Flensburg. Han påstod också att absolut ingen kollar om man har pass den vägen.
Åter på väg mot Tyskland. Vi kommer fram till Middelfart i Danmark, där hotellrum hittas. På rummets TV kunde man se BBC och en fryntlig meteorolog som hade ritat något som liknar en chokladkaka över södra Sverige, avsett att förställa lågtryck och REGN. Och vi som skulle köra den babyblå kommande kväll från Mantorp till södra Stockholm. Mot Tyskland över gränsen, som inte finns. Jo, den finns men liknar något dammigt gammalt som lades ner efter andra världskriget. Ett köpcentrum dränerades på dryckjom som förpackades i bagaget i 406:an. Bra bil för att frakta, men en BX Break hade tagit ännu mer. 406:an antog efter denna tidpunkt en ny form av väghållning, med framhjulen i luften och bakhjulen i marken.
I höjd med Köpenhamn syntes något svart i luften. Det var moln, regnmoln svarta som sot och vips var första droppen på plats. Det var inte sista droppen. Strax norr om Helsingborg ökade regnet för att kulminera i Småland. Hur mår vår nyköpta franska lilla gudinna? Regnar det på henne? Har det regnat in? Frågetecknen var många och ständiga försök att via GSM-telefon nå väderprognoser. Även en 3G-telefon provades, men det gick på rekordtid att konstatera att 3G inte finns i Småland. 406:an med sin nyvunna väghållning glider fram genom det småländska sjölandskapet. Vindrutetorkarna jobbar. Ord som, skyfall och hällregn devalverades snabbt i värde. Hur ska detta gå från Mantorp?
I Mantorp regnar det inte just då vi ska hämta henne. Hon startar fint och Mikael tar första delen av körningen mot Stockholm. Klockan är nu 21.45. För att hålla kontakt mellan fordonen har walkie-talkies medtagits. Efter några kilometer på motorvägen hör jag ett hysteriskt skratt genom radion. Vad har hänt? Vid närmaste stopp går jag fram till Miakel som sitter i Dyane gapskrattande och helt lackerad med ett gult damm likt strödd Dijon-senap. När bilen fick varva lossnade den torkade skumplasten inne i värmeslangarna och sprutade rakt ut i kupén. Lyckan av att köra Dyane var så total att föraren gärna fortsatte en bit till. Nu är det riktigt mörkt men regnet håller sig borta förutom några mindre skurar. Intervalltorkarna på Dyane klarar det fint. Vi kör och vi kör och vi kör och struntar i avbrott. Vid 01.30-tiden parkerar vi framme i Tyresö. Ut ur Dyane kliver en gulfärgad förare med ett lyckligt leende på läpparna. Han har kört Dyane från Mantorp till Tyresö non-stop och suttit bra och bara njutit - mitt i natten.
Nu är historien inte riktigt slut här. Nästa dag ska bilen framåt eftermiddagen färdas sista biten från Tyresö till garaget i Knivsta. Jag kör den själv, utan följebil. Efter cirka 5 km börjar vindrutetorkarna gå saktare och saktare. Det regnar förstås. Blinkers slutar att blinka. Hm, nåt är fel. Ut och kolla för att finna att strålkastarna lyser som stearinljus. Helt klar saknas ström! Bara att raskt vända och hoppas på att strömmen räcker tillbaka till Tyresö.
Nu ökar regnet och vindrutetorkarna slutar helt. Jag inser att det handlar om tid för att komma hem, så boxern får jobba och varvas ut rejält, vilket naturligtvis leder till att även jag får en dos av finfördelat gult skumplastdamm över hela kroppen. Voila! Det är sällan långtråkigt med en Citroën. Åter i Tyresö är det bara att börja leta fel och tämligen snabbt är det att konstatera att laddreläets kontaktbläck är helt svarta. Smärgelduk och lite pillande får fart på laddningen. Tanken slår oss att vi kvällen innan faktiskt kört Mantorp-Stockholm på bara batteriet, med vindrutetorkare och strålkastarna påslagna. Vilken tur att batteriet var fräscht. Nu är det kväll. Nästa dag lyckas färden mot Knivsta och Dyane har hittat hem.
Är Dyane ful eller snygg? Är hon charmig eller smart? Ja, känslorna tumlar runt. Mer och mer upptäcker man formspråket och elegansen, som vi aldrig sett den tidigare. Kolla dörrarnas svagt konkava linjer, kolla motorhuvens fall framåt. Hon är vacker!
Spritresan blev blöt utan att dricka en droppe. Berusningen stod vår nya franska "mini-gudinnna" för.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Prosuming.
Ordet prosuming är en kombination av de engelska orden producing och consuming, producera och konsumera i ett enda ord. När du prosumar producerar och konsumerar du nästan samtidigt. Ett annat verb är att nätverka, att samarbeta i nätverk, att ge och ta, samtidigt.
Ju fler som bidrar till något, desto innehållsrikare blir det. Wisdom of the drowd (massans samlade kunskap), är ett annat uttryck för samma fenomen.
Vid besök på Bilprovningen härförleden utspelade sig den vanliga ritualen. Hälsad välkommen, gör jag en snabbt bedömning av vilken typ besiktningsmannen/kvinnan är, och beter mig därefter i syfte att nå kommunikation med personen ifråga. Vid detta tillfälle fick jag ta uppmjukningen stegvis, så att vi mot slutet, vid pelarlyften, nådde kontakt och kommunikation. Den sedvanliga svängen runt byggnaden för att tuta och bromsa avlöper friktionsfritt och vi anlöper slutstationen där bilens utandning ska mätas. Då har vi nått den nivå av kommunikation där det händer.
Han säger helt enkelt att "om du ska ha en fransk bil ska du ha en Ctiroën". Jag replikerar att snabbt att jag har en Citroën 2CV, och frågar vad han avser med sitt råd. "Jo, det finns ett fantastiskt forum på nätet, där en massa människor kan allt om Citroën. Och det täcker alla modeller. Är man hyggligt händig kan man göra mycket själv. Om inte annat vet de på citroenakuten vart man ska vända sig för att få bästa service och vad som egentligen ska göras. Flera hjälper gärna till själva också, eftersom de har en eller flera Citroën". Jag håller med honom att citroenakuten.com är fantastisk.
Vad han egentligen säger är att genom prosuming samverkar flera intressenter i att etablera den bästa servicen för en Citroën. Rådet är väldigt insiktsfullt och kraftfullt och sannolikt omedvetet ur Bilprovningens perspektiv.
Vore jag varumärkesägare av Citroën skulle jag direkt anamma denna prosuming-plats och bidra till citroenakuten, i syfte att konkurrera med andra bilmärken, med den bästa servicen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Fransk minoritet.
För den gång i ordningen jag omöjligen kan räkna ut avhålls traditionsenligt Classic Cars Show, i regi av tidnigen Automobil, i Rosersberg slottspark sista helgen i augusti. Lika traditionsenligt lyckas solen visa sig just denna dag.
Tidigt på plats mutar vi in den hörna av slottsparken som avsatts för franska fordon. Redan då, vid 9-tiden, känner vi oss ensamma.
Först på plats i franska hörnan.
Det skulle visa sig att franska hörnan blev gles. Förutom vår 2CV fanns vi två stycken Renault 4, två Peugeot och en Renault Clio av senare årgång. Det lär också ha funnits en Citroën DS på annan plats i parken. I övrigt var det fullt av Porsche, hordar av BMW, högvis med Mustang och dussinvis med Mazda Miata framför det ärevördiga slottet i nyrenoverat skick.
Automobil slottsparksvy.
Likväl kunde nogsamt noteras besökarnas anletsdrag när de vadat genom tyska monsterfordon och sakta nalkas den enkla glädjespridaren från Frankrike. Mungiporna placerade sig i "tio-i-två" läge och mången kommentar fälldes. "-Ja, det här är ju anti-bilen", "- Dom här är ju för sköna. Dom kan man ha till allt, "- Min morfar hade en sån här, han körde till Italien med den".
Många ville prata och samtala runt bilarna. Då medelåldern bland besökarna gissningsvis låg över de 40 åren hördes minnen runt såväl Reanult 4 som skrönor om Citroën 2CV berättas. Den sociala aktiviteten var ytterst påtaglig i den franska minoriteten, i det franska hörnet, denna lördag i Rosersbergs slottspark.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kulturgärning dan före dan.
Det var igår det var dan före dan, alltså dan före 222 års minnet av stormningen av bastiljen och inledningen av Franska revolutionen. Idag firar vi befrielsen från kungliga överdådigheter.
Igår lyste solen över Nyköpings hamn där temat för kvällens veteranfordonsutställning passande nog var franska fordon. Förutom några Peugeot och endast två stycken av femtioårsfirande Renault 4 dominerades fordonsflottan av Citroën B11, eller gangstercittran som den kallas i folkmun.
Trio musette stod för musikaliteterna och lyckades föra fram nationalhymnen, Marseillaisen, i valstakt.
En fransk veteranfordonsträff utan Citroën 2CV är den sortens omöjlighet som inte existerar. Sålunda hade ett tiotal 2CV tagit sig till hamnen, liksom vi.
Av okänd anledning infann sig en funktionär vid vår bil och bad oss åka fram till kvällens konferencier för att visa bilen och bli intervjuad. Dumheten fick mig att inte protestera. En intervju går väl alltid, även för den oförberedde, tänkte jag. Väl framme på plats vid mikrofonmannen, med hundratalet åskådare, fick jag frågan om mitt namn. För en stund kände jag mig som Lena Nyman i HasseåTages sketch när hon ringer till Hasse Tellemars "Ring så spelar vi" en lördag morgon på 70-talet. Jag hade övat mig på namnet och varifrån jag kom, så första frågan var klar. Sen räckte intervjuaren över mikrofonen och bad mig berätta om bilen. Jag minns första meningen och inget mer. Tiden stod stilla och var evig på samma gång. När orden tog slut vände jag mig åter till han utan mikrofon, varpå han fångade mikrofonen och ställde en ledande fråga, som jag, nu varm i kläderna, raskt greppade och lyckades titta ut över det som för mig var ett publikhav och samtidigt göra reklam för det stora världsmötet i Salbris, 200 km söder Paris, dit 5350 föranmälda fordon kommer. Nu var jag klar och mikrofonmannen tackade och publiken applåderade. Bilen startade vi gled ut på andra sidan hamnplatsen, parkerade på ny solig plats och jag pustade ut.
Efteråt kom folk fram och var åter frågvisa. Reklamen för 2CV hade gått fram och dan före dan hade en fransk kulturgärning gjorts.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Rattutsiktspunkt.
Körställningen i en Citroën 2CV erbjuder en ratt mer horisontell än vertikal. Bekvämt vilar föraren både armar och händer på den icke vibrerande ratten. Ifrån denna trygga punkt kan omgivande trafikanter studeras och egenartade beteenden noteras.
Allra först har vi gruppen med trafikanter där alla barn i bilen vänder sig om och med vidöppna ögon beser vårt fordon. Ofta så totalt häpna att de glömmer att vinka, som om ett flygande tefat med rymdvarelser just passerats. Mor och far syns småle lite samtidigt som de vinlägger sig om att inte glo. Undantagen finns med öppna glada vuxna och barn som vinkar och ler.
Sen har vi, den ofta ensamme, mannen, som i sitt ordinära vardagsfordon får se en 2CV varpå smilbanden dras upp, blicken söker fokusera oss med åtföljande tumme-upp-signal. Att han har haft en 2CV eller alltid önskat sig en är någon av de tänkbara tankarna i hans huvud som vi inte vet. Han fortsätter titta, så intensivt att en och annan gir utmed mittlinjen blir den oundvikliga följden. Denne man kan också under stundom envist placera sig bakom, som bara för att mil efter mil få studera en 2CV, bakifrån.
Det finns också en man som har en stor, bred, dyr, fin och blänkande bil, gärna av amrikanskt snitt. Han ser en 2CV, men visar det aldrig. Han glider förbi, iförd de mörkaste solglasögonen, totalt inkognito, utan kommunikation med omvärlden. Han visar hänsyn och tränger sig aldrig. Allt går lugnt tillväga.
Ett av de mera egenartade beteendena tillhör, åter igen män med tillhörande Volvo V70. De saknar all kontakt med omgivningen, blinkers verkar vara lika ofungerande som förståelsen att om de svänger in en meter framför en 2CV blir de med automatik en trafikfara. Jag har länge funderat på vad det är som ger förare av Volvo V70 ett odödlighetens beteende.
I jämlikhetens namn förtjänar även nämnas de kvinnor i 30-40 års ålder, som med bilen full av barn ses vingla fram med sin iPhone klistrad vid örat. De varken ser eller hör och den omtalade simultankapaciteten är ej närvarande. Ungarna tittar, ler och vinkar, medan mor vid ratten inte har sett oss.
Till sist har vi den ovane föraren, som inte vet att en 2CV som ser så liten och orkeslös ut faktiskt kan prestera högre fart än man kan tro. Den ovane tolkar hastigheten fel och svänger gärna ut från en sidoväg rakt framför oss eller ger sig ut en en rondell utan insikt om att en 2CV tar sig genom en rondell med samma lätthet som en orm.
Utfifrån utsiktspunkten bakom ratten på en 2CV ter sig medtrafikanter på ett alldeles eget vis.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
