Det är nåt med England. Nåt är det.
56 miljoner britter med mycket humor på en ögrupp, som gillar öl, fotboll, friterad mat utan kryddor, läckande avlopp, vänstertrafik, 10-öringar, staket, murar, häckar och överheter. Det är nåt med England.
Från att ha varit ute i världen och koloniserat är nu engelsmännen i England blott en del i Storbritannien, som inte är så stort alls, vare sig geografiskt eller ekonomiskt eller kulturellt. Det som har varit har varit. Det som har varit verkar engelsmännen vilja behålla, konservera, hålla bestående, utan förändring, som om tiden skulle stanna.
Denna konservation av dåtiden med lordar och lady och Sir hit och dit hamnar för varje dag ytterligare ett steg från nutid. Glappet mellan dåtid och nutid ökar. Det förefaller närmast komiskt när Dave Cameron och regeringskollegan Nick Clegg gör ett stort politiskt nummer av förslaget att elektrifiera järnvägen mellan London och Bristol, år 2012. Under en sekund undrar jag osäkert om det är ånga eller diesel som driver järnvägen idag.
Det är som att för att engelsmännen ska kunna stå ut med sin dåtid måste de skapa sig en nutid, ett presens. Humorn förefaller vara vapnet för att skapa en dräglig nutid. Med ett ständigt skämtande kan varje accepterad dåtida tokighet omformas till nutida stor glädje.
England är ett levande arkiv över en tid som varit, ett museum väl förpackat omringat av vatten. Det är en otroligt stor tillgång. Om man kombinerar denna tillgång med engelsmännens, ofta gestaltat av BBC, förmåga att berätta en historia (storytelling), blir tillgången realiserbar på marknaden. Som en biprodukt till dåtiden får vi den livsnödvändiga humorn, som när även den berättas väl, utgör ytterligare en stor tillgång.
Vore jag VD för England AB skulle en dissekering av balansräkningen finna humor, storytelling och museeal dåtid, förutom några minerala tillgångar i ett antal gruvor. I sökandet efter en framtid skulle jag exploatera dessa superba tillgångar och erbjuda en välberättad humoristisk dåtid till resten av världen. Sex miljarder besökare väntar på att få komma och beskåda dåtiden.
Det är nåt med England. Nåt är det.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Uppladdning.
Den har pågått länge - uppladdningen. Med en vecka kvar har den olympiska elden idag nått huvudstaden, London, per helikopter. Denna händelse fick BBC att förskjuta alla andra TV-program eftersom elden naturligtvis anlände klockan 20.12.
Tidningar och TV är fulla av allt olympiskt. Samtidigt önskar engelsmännen att allt ska avlöpa väl och att inget ska gå galet. Det är som om de befarar att England ska klanta till det, igen. På TV visas den del i förra Olympiska Spelens avslutningsceremoni, där England spelar en del såsom varande efterträdande OS-värd. Våra engelska vänner ruskar på huvudet och finner det pinsamt när Londons borgmästare anländer i dubbeldäckarbuss till arenan och sen inte ens lyckas hålla fanan rätt. Ett uns av sjävlförakt verkar ligga över England.
Personalen som bemannar passkontrollen har berättat att de tänker minnsann strejka under tiden de olympiska spelen pågår. Igår fick taxichaufförerna i London för sig att i en protestaktion blockera gatorna, eftersom staden utrustats med speciella filer för OS, där taxi inte får köra. Spänning ligger i luften. Uppladdning.
Vi hoppas att allt ska gå väl och rymmer landet för återfärd till ett enligt rapporterna regnigt Sverige.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En studie i fukt
Engelskt rörmokeri kan omöjligen undgås. Det finns knappast något bättre ställe att studera engelsmännen och deras förhållande till vatten och fukt än just det engelska badrummet.
Du märker att det engelska badrummet är något speciellt så snart du klivit in, för golvet är mjukt och du finner att det är belagt med vanlig heltäckningsmatta av bästa 1970-tals-snitt. Du börjar undra hur någon kan komma på idén. I den naturligtvis lätt fuktiga mattan kan alla små kryp bygga bo och frodas.
Rakt fram finns det som på svenska kallas tvättställ. I England heter det något annat och ser ut som en liten porslinsskål där dina händer förväntas få plats. Två kranar med ett ytterst variabelt utseende finns placerade på sidorna om den lilla skålen. En varm och en kall och i full logik med vänstertrafiken kan varmvattnet vara till höger, eller vänster. Du vet aldrig. I bästa fall finns en liten symbol som berättar något, annars får du prova vilket oftast leder till smärre brännskador, då varmt vatten i England förefaller likställt med kokpunkten. För att få en lagom varm blandning att stanna kvar i skålen anmodas du använda den lilla ploppen, av läckande karaktär, för att täta avloppet.
När du väl är klar och vänder dig om för att lämna det fuktiga badrummet hör du ljudet av en spelgalen tjäder. Det är det engelska avloppet som genom alla de omöjliga krökarna och böjarna gör allt för att bli av med använda tvättvattnet.
Förskräckt återvänder du och kommer på att det är dags att kissa. Toalettstolslock och sittring fälls upp. Du gör det du ska ner i den lätt missfärgde kröken. Dags för spolning. På den förmodade vattentanken sitter ett dörrhandtag monterat. Du vrider. Inget händer. Du vrider en gång till. Inget händer. Du vrider en tredje gång och nu börjar något hända. Som en ilsken vulkan hör du hur Niagara-fallen närmar sig. Toaletten tänker med allt kraft skölja bort ditt lilla flytande bidrag till gödslingen. Syndafloden kommer. Allt vatten i södra England synes passera din toalettstol.
Efter denna övning är det dags för en dusch. Anordningar för detsamma finns i tusen varianter. Ingen är den andra lik. Två kranar, varmt och kallat, med samma spännande funktion som tvättstället är en modell. En annan är ett försök till det vi kallar engreppsblandare. Du står där och undrar vilken spak eller ratt du ska våga röra. Det innebär oftast en kall chock följd av en skållhet chock. Du försöker fly strålarna som är helt opålitliga och kan träffa var som helst. När du väl fångat duschslangen med eget liv, försöker du tämja den att sitta fast i sin hållare. Slangen vrider sig och blöter ned taket, väggarna och duschdraperiet från 1952 - allt annat än din kropp. Från duschdraperiet ser du fina droppar rakt ned på heltäckningsmattan.
Den mest kompetenta duschen är den med en högtryckspump, av samma modell som vi svenskar har i trädgården. En vanlig strömbrytare placerad mitt i duschrummer för att slå av och på vattentillförsel och pump. Ett vred för att bestämma temperaturen. Du känner dig som i en tvätthall för bilar.
Vi det här laget är allt fuktigt. Den lilla fläkten inmonterad i taket sliter oavbrutet. Du lämnar badrummet övertygad om att rörmokeri i England är något alldeles, alldeles speciellt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Uppfinnaren.
Herr Brunel med de intressanta förnamnen Isambard Kingdom blev staden Bristols store uppfinnare på 1800-talet. Hans ingenjörskunskaper sträckte sig från järnvägsbyggen med världens första bredspår till brobyggen med världens längsta brospann i tegel till världens första båt med järnskrov och ångmaskin och segel. Fartyget, med namnet S/S Great Britain har nu restaurerats och placerats i den docka där hon föddes 1843. Ett helt fantastiskt arbete har genomförts och skapat ett museum där vi kan gå in i det gamla skeppet och förstå hur en resa över haven företogs på 1800-talet.
S/S Great Britain gick som personfartyg mellan England och Australien när engelsmännen emigrerade. Senare gjordes hon om till fraktfartyg och kom sen att delta i både första och andra världskriget. Därefter fick någon idén att använda henne som ett stillstående lager på Falklandsöarna, där hon förföll, innan räddarna kom på 1970-talet och på började den krävande renoveringen.
Under tiden S/S Great Britain seglade och stånkade jorden runt 32 varv hann Brunel med att konstruera Lokomotiv och brospann. En av broarna, Clifton Suspension Bridge, går naturligtvis i Bristol över floden Avon. Bron var både den längsta och högsta i sitt slag år 1864 när den öppnades efter dryga 30 års arbete.
Längst bort skymtas Clifton Suspension Bridge
Brunel uppfann allt. Som exempel berättas att när Brunel svalde ett mynt som satte sig fast i halsen, började han uppfinna en speciell tång för att kunna komma åt och få bort myntet. Dock misslyckades ingreppet och Brunel fortsatte med nästa uppfinning, där kan kom på att om man lyckas spänna fast Brunel på ett stort hjul som man kunde få fart på, så skulle myntet med centrifugalkraftens hjälp få myntet att komma ut. Det fungerade och Brunel blev av med myntet. För Brunel fanns inga hinder.
Briljante Brunel gjorde mycket för Bristol.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Museum, arkiv och emigranthem,
Nästan tre fjärdedelar av Titanics besättning kom från Southampton, kuststaden i sydöstra England med idag drygt 220.000 invånare. Alla i Southampton år 1912 kände någon som hade omkommit i den ofattbara katastrofen. Seacity museum, på Havelock Road, har 100 år senare producerat en utställning där händelsen beskrivs ur ett Southampton-perspektiv.
Passande nog ligger stadens arkiv i stadsbyggnaden alldeles intill Seacity museum. Receptionisten visar vänligt vägen ned till arkivet, där dokumenten förvaras över stadens historia. I lätt slitna lokaler i källarplan finner vi de mest hjälpsamma engelska arkivdamer som tänkas kan. Deras glädje över att någon från Sverige kommer och ställer frågor runt en överlevande till Titanic-katastrofen kan inte misstas. De letar bägge i datorerna och bland hyllorna för att finna fakta om det Emigrants home på Albert Road, som min släkting Titanicmannen, John Charles Asplund, bodde på de dygn han väntade på Titanics avfärd.
Några hotelliggare från 1912 finns inte att tillgå. De har sannolikt kastats när huset senare köptes för att bli kontor. Ingen vet. Dock framkommer foton på huset från 1912, som även kallades Atlantic hotell. Därefter kommer en av de hjälpsamma damerna med ett kuvert med originalritningarna på huset, från 1893. Raskt fotograferar jag allt som fotograferas kan. Dessutom får jag adressen till en författare som skrivit om Emigrants home. Vi tackar för hjälpsamheten och beger oss mot Albert Road, där huset står kvar än idag.
Numera är Emigrants home omgjort till lägenheter som kan hyras.
Från Albert Road är det blott några hundra meter till entrén till hamnområdet där Titanic låg, på plats 43 den 10 april 1912. Vi vandrar ned de gator som John Charles troligen gick för 100 år sedan på väg mot det fartyg ingen då visste skulle komma att vara huvudrubrik i världens tidningar fem dagar senare. Framme vid hamnområdet förstår vi att området numera är privatägt och ansett som arbetsplats och inte avsett att beträdas av turister. Vid infarten finner vi en minnesplakett på en sten samt en skylt som förklarar att det var här hon var, Titanic.
Southampton lever än idag i Titanics kölvatten.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En studie i klägga.
Det är dags att avhandla det oundvikliga ämnet - den engelska maten. Var ska man börja?
Låt oss ta det positiva. Engelsmännen kan två rätter: fish-and-chips och pasties, som är en slags pirog med en lätt kryddad klägga inuti.
Fish-and-chips med mosade ärtor och tartarsås.
Det är sen det tunnas ut. En vanlig kotlett blir gärna torr, bränd, okryddad och allmänt död. Ärtor används till alla rätter, urskiljningslöst. Variationen består i huruvida ärtorna ska vara mosade eller inte mosade. Det finns en djupt nedrotad idé om att mosa allt, att klägga ihop det mesta. Om det har att göra med att en av partiledarna i den engelska regeringen heter Nick Clegg är oklart.
Detta kläggande producerar pajer och liknande rätter där allt kan blandas. Även en god laxfilé kan gärna tryckas samman med potatismos och smält ost i en klägga i en skål. Till frukost går det bra att klämma ihop rostat bröd med stekta ägg, vita bönor, bacon och en fettdrypande korv, i en enda klägga. Principen är kläggande.
En Sunday roast är några tunna skivor av ett kött som ska föreställa rostbiff, vartill en tjockare pannkaka, kokta morätter och broccoli samt chips adderas. Och till sist brun sås förstås, så att den rätta kläggigheten uppstår.
Av det mer suspekta slaget hör den speciella kläggan yeast extrakt som är en brun klägga avsedd att smetas på ett rostat bröd tillsammans med smör. Alternativen är en hög av olika sylter och marmelader, i en klägga.
Om nu händelsevis det inte går att klägga, så går det alltid att fritera. Allra helst friteras potatis till chips, som kan serveras till allt. Chips everywhere, utan urskiljning. Räkstjärtar och andra råvaror från sjön kan gärna friteras till oigenkännlighet. Friterad mat har nyligen kommit att börja märkas med ett kors i menyerna som vore det farligt. Alltmedan de söta efterrätterna i gigantformat, totalkläggiga, går fria från farlighetssymboler.
Till all klägga och allt friterat hör såser, som alla produceras av Heinz. Såserna ökar kläggigheten, om möjligt.
Vad gäller kryddor förefaller de gamla sjöfarande britterna inte ha tagit med sig några orientaliska kryddlaster. Peppar förekommer och kan understundom, bland annat i pasties, skapa smakförnimmelser av något utöver vad råvarorna redan skapar, i kläggan.
Det ovan beskrivna är absolut ingen klagan. Det är ett konstaterande. Man åker inte till England för matens skull.
Jag håller mig till fish-and-chips, och öl förstår, för det kan engelsmännen. Fast öl det tillhör ju inte den engelska maten - det oundvikliga ämnet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Trädsgårdsmani.
Blommor, blommor, blommor och åter blommor. Växter, plantor, rabatter - engelsmännen är galna i gardens, vackra gardens, bör tilläggas. Trädgårdsmani råder.
Inte nog med att varje hotellrsum lampskärm, sängöverkast eller heltäckande matta är blommig. Temuggarna, tallrikarna och handukarna är även de blommmiga. Och som om inte det räckte är intresset hos engelsmännen för trädgårdar obegränsat. Man kan inte annat än fundera över varifrån denna omättbara längtan efter blommor och grönt kommer från.
För att beskåda detta intresse har vi redan bevistat Abbotsbury Subtropical Garden, som var lätt trött efter regn och kyla. Frankrikes nationaldag till ära gavs blommor ånyo ett odelat intresse. The lost gardens of Heligans, strax utanför St Austel, visade sig vara en flera hundra år gammal trädgård som väckts till liv. På 1700-talet hade någon rik lord kommit på tanken att skapa sig en egen liten tropisk värld där de kunde rida på vackra hästar mellan luxuösa måltider på slottet. I nära 100 år förföll sedan trådgården innan entusiaster väckte den till liv igen för dryga 20 år sedan.
Inspirerade av hur väl de lyckats väcka en gammal stor trådgård uppkom nya tankar och idéer om att skapa ett centrum, en egen växtvärld, som skulle beskriva hur viktig trädgården, skogen och växtligheten är för människans liv. Det hela växte till ett projekt, ett sätt att bete sig på, som nu sedan 10 år tillbaka har namnet Eden projects och som har ynglat av sig i en mängd småprojekt.
Bara några tiotals kilometer utanför St Austel finner vi hjärtat för Eden projects, där en stor grop motsvarande 35 fotbollsplaner, där lera tidigare utvunnits, gjorts om till en minivärld. Tanken är att vara självförsörjande och recirkulera så mycket som möjligt. I två gigantiskt stora bubblor har en subtropisk värld och en medelhavsvärld anlagts. Bubblorna ser ut som om stora tefat från en annan planet landat mitt ute i ingenstans.
Inne i bubblorna är det varmt, fuktigt och fyllt av växter från jordens alla hörn. Solen är värmekällan genom det genomskinliga taket som bubblorna bildar. Överskottsvärmen värmer upp den bakomliggande bergsmassa som används som ett batteri för värme och hjälper till att värma upp de kalla dagarna på året. Det mesta återanvänds. Som exempel spolas toaletterna i detta jättekomplex bara med regnvatten. I hela denna minivärld sysselsätts över 500 heltidsanställda personer, planteras 60000 ny plantor varje år och rensas 35 kubikmeter ogräs varje dygn som blir 120 ton kompost varje år som naturligtvis återvinns.
Eden projects är extreme gardening. Och var skulle ett sådant projekt äga rum om inte i England, där total trädgårdsmani råder.
[ kommentarer 2 ] ( 6 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den enda landsänden.
Englands ände, början eller slutet, så långt det går att komma sydväst utan att lämna Storbritannien. Fem pund för att parkera bilen och gå runt änden. Här finns hotell, restaurang och allt för turisten, men turisterna sviker. Utan trängsel eller kö kan vi strosa runt och känna vinden och havsluften denna dag utan sol men väl god sikt och uppehåll.
Innan vi angör Lands End har dagens frukost avnjutits med ställets ägarinna som är som små ställens ägarinnor. De jobbar jämt och det behövs bara en eller två små frågor till frukost för att de ska brista ut i en kanonad av åsikter om recessionen, olympiska spel och världen i övrigt. Denna morgon får vi lära oss att ozonet håller på att ta slut och att skatterna i England är alldeles för höga och bara gynnar storföretagen samt att det bara är Tyskland, i Europa, som kan något överhuvudtaget. Uttrycket the recession i mycket bestämd form är förklaringen på det mesta. Det är ingen ände på eländet trots att vi är nära Lands End.
Lands End
Vid Lands End finns även en liten gård med höns, tupp, gäss och getter. Som vakt över gården agerar Lands Ends egen katt. Åtminstone är katten titulerad så på kattens namnbricka.
Lands Ends katt.
Därifrån tar vi den södra lilla kustvägen, som är så smal att varje möte kräver precision och glädjen över att ha en väldigt liten bil är stor, mot den lilla kustorten Minack. Här trotsas vädergudarna och framförs varje dag två teaterföreställningar i det fria. Just nu spelas Molières Den inbillade sjuke. Scenen och åhörarläktarna ligger insprängda i berget alldeles invid havet.
The Minack theatre, sedd från ovan
Vi låter vädergudarna göra som de vill och fortsätter några kilometer fram till Penzance, som låter som den franska orten Pezenas där Molìere kommer från. Tankarna far runt om här finns en koppling. Alldeles utanför Penzance finns det lilla slottet St Michaels Mount, som ligger på en egen liten ö som kan nås till fots när det är ebb. Precis som det franska slottet Mont St Michel, på andra sidan kanalen. Ytterligare en fransk parallell.
Därifrån far vi till St Ives för att råka hamna mitt i staden med så små gränder att även en Peugeot 107 känns stor. Det ska visa sig att gågatorna vi trafikerar är restricted zone, som är avsedda endast för speciell trafik, vilket vi anser oss vara just för dagen. Äntligen en skylt som förklarar "outbound traffic" och vi känner oss räddade. Vi styr vidare utmed den västra kustvägen från St Ives mot St Just, som visar sig vara en alldeles fantastisk liten mysig by, med en marknadsplats i mitten och ett antal resturanger och pubar runt. Nästan en aning franskt. Dagens nattläger är funnet i just St Just.
Södra Cornwall är väldigt vackert och har hög mysighetsfaktor. Nu har vi ringat in denna enda landsända.
[ kommentar 1 ] ( 12 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Från regn till dimma.
Dagens etapp går från Torquay i Devon in i Cornwall. Den gladlynte metrologen i BBC's väderprognos har hakat upp sig på ordet regn. Det börjar med en skylt med texten Warning rain och fortsätter sen i en blöt berättelse om regnmoln, regn och översvämningar. Sydvästra England, där vi far fram, fick igår beskrivningen "persistent rain" (ihållande regn). Det finns ingen anledningen att klaga på förmågan att förutsäga väder. Under de knappa 200 km vi farit har vindrutetorkarmotorn jobbat oavbrutet. Den gladlynte metrologen avslutade gårdagens rapport med att det var "sunny spells", i norra England. Det år långt dit.
På Cornwalls spets, vid Lands End, blåser och regnar det så till den grad att en vistelse utanför bilen måste bedömas orimlig. Några kilometer in på denna Englands sydvästspets finner vi dagens nattläger. Ett synbart nyrenoverat ställe med många fina rum och fin restaurang utan boende och gäster. Vi blev de enda ikväll som åt av de goda fiskrätterna och verkar komma att slåss om frukostbuffén med ytterligare en gäst. Regnet upphör och precis som samme gladlynte metrolog förustpådde upphör regnet framåt kvällen, för att ersättas med dimma, mycket dimma.
Idag ska den olympiska elden enligt planerna göra en resa i grevskapet Dorset. Gårdagens väderprognos gjorde gällande att möjligheten att hålla en eld vid liv med den väntade nederbörden i Dorset var minst sagt begränsad. Bordsgrannarna vid de två senaste dagarnas frukostbord har berättat att det inte verkar som att att Englands befolking riktigt bryr sig om att det är OS snart. Förutom att biljetterna till evenemangen inte lyckas säljas, har arrangörerna nu fått problem med att bolaget som ska sköta säkerheten inte lyckas bemmanna alla platser. Enligt bordgrannarna har det också blivit problem med transporterna till och runt evenemangen och ett mobiltelefoninät redan har blivit överlastat, bankerna haft problem med att hantera kontanter samt att nu vädret kan komma att äventyra hela tillställningen. Bordsgrannarna skrattar lätt och säger lätt luttrat "They've messed it all up again".
Denna egna inställning till England som nation och till det engelska samhället hör vi flera berätta om. Inte ens drottningen klarar sig från kritisk granskning, utan ifrågasätts. Det känns som att stoltheten över Förenade Kungadömet har gått förlorat. Åtminstone från gemene man. Samtidigt lever den Engelska humorn vidare i största välmåga, med förmågan att driva med sig själv. Eller är det möjligen humorn som är räddningsplankan när det mesta ser ut att gå åt skogen.
Vi lägger intresserat örat mot marken och lyssnar, allt medan regnet och dimman fortsätter och vi förberder oss på sol, för det har den gladlynte metrologen sagt.
[ kommentar 1 ] ( 5 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
English, english, english.
Allt är så engelskt att engelskmätaren slår i toppen. Vi är förflyttade till en modern forntid. Förutom att bilen ska hållas på vänster sida av vägen, att växelspaken ska hanteras av vänster hand och att en-pennies, värda 11 öre, fortfarande finns kvar, är den engelska rivieran full av det vi oftast sett på TV.
Ångans kraft nyttjas dagligen i flera turer med tåget mellan Paignton och Kingswear. En resa på blott 30 minuter i sakta mak utmed kusten, med stopp i bland annat Greenway där Agatha Christie bott en lång tid. Lukten, ljudet och känslan av att tuffa fram i 80 år gamla sittvagnar med en totalvikt på cirka 200 ton som dras fram av ett ånglok måste upplevas. Den korrekt och tidsenligt klädde konduktören, utan en framtand, utstrålar all artighet och hövlighet som är möjlig på bästa engelska vis.
Efter att ha återkommit till Paignton väntar ett besök på piren, som är så klassisk att bilder av engelskt badliv, med bleka kroppar, färgglad glass och karuseller gör sig påminda. År 2012 är halva piren en spelhall, fylld med efterträdarna till enarmade banditer. Inte lika vackert som de klassiska bilderna, men vad gör det när man kan nå pirens yttersta spets och avnjuta en kulglass med engelsk sötsliskig jordgubbssmak i duggregn och snålblåst.
Väl inne på stranden kommer dagens första regnskur som får gatorna att bli små floder. Efter 10 minuter är allt över och vi kan belåtna bege oss till hotellrummet för att slappna av med ett glas rosé och utsikten över Lyme Bay. Det är då dagens andra regnskur kommer samtidigt som solen stannar kvar. På bara några minuter är vår utsikt täckt av en hel regnbåge.
Även regnbågens färger förefaller så grälla att vi konstaterar att även den måste vara typiskt engelskt.
English, english, english.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
