Det är kris inom socialdemokratin, hör jag sägas. Folket vill inte ha socialdemokraterna i ledningsgruppen i Sverige AB. Det finns en anledning till det. En anledning som styrelsen i det lilla partiet som tror det är stort skulle ha nytta av att se och vinna insikt om.
Låt oss börja med att konstatera att inga träd växer till himlen och att ingenting är för evigt. Allt, inklusive människan i sig själv har en livskurva som liknar ett S. Därav finns beteckningen S-kurvan, som i socialdemokratiska sammanhang blir en lätt lustig ordlek. Jag har skrivit om det tidigare och förstår att det förtjänar att upprepas. I diagrammet nedan visas socialdemokraternas respektive moderaternas valresultat de senaste hundra åren.
Socialdemokraterna vinner mark under 1920 och 1930-talet för att nå sin topp på S-kurvan, som behålls fram till slutet på 1970-talet då kurvan dalar. Socialdemokraterna hade en klar uppgift från folket att ta bort det orättvisa systemet där makten låg hos fabrikörerna, prästerna, storbönderna, godsägarna som kunde utöva sitt förtryck över den industrialiserade arbetaren. Folket reste sig och vann. Socialdemokratin hade fyllt en uppgift. Runt 1960 var uppdraget så långt slutfört. Socialdemokratin hade nått sin good-enough-linje.
Det är vid good-enough-linjen som de allra flesta i en population är nöjda, enligt klassisk normalfördelningskurva.
Socialdemokraterna ångade friskt vidare med förslag om förbud mot parabolantenn, strängare regler för de allra flesta om det mesta, löntagarfonder och medbestämmandelag. Staten skulle bestämma alltmer, vilket motiverades med rättviseaspekten och realiserades under rubriken fördelningspolitik. Socialdemokraterna drog iväg långt över good-enough-linjen. De förstod inte att folket hade upptäckt från omvärlden att det ju faktiskt var riktigt bra att kunna köpa en ask Magnecyl i livsmedelshandeln och att det kan vara givande att se på TV från både England och Frankrike.
I det läget låg området öppet under good-enough-linjen. Men det var först med de nya moderaterna som deras insikt kom om att göra en s.k. low-end disruption, dvs. att göra som socialdemokraterna gjorde när de var som populärast fast anpassat till nutid och mycket bättre.
Nu är alliansen, med de nya moderaterna på sin S-kurve-topp. Det kommer de inte alltid att vara. Tids nog lär de dra iväg över good-enough-linjen med att ha gått för långt i avreglering och privatisering. Då, men inte förrän då, öppnas en möjlighet för något parti att göra en ny low-end disruption, på de nya moderaterna.
Om jag vore socialdemokrat skulle jag skyndsamt övervinna min insiktströghet och inse att det förhåller sig som jag ovan beskrivit samt raskt överge alla tänkbara tankar och idéer om en återgång till en tid som varit. Jag skulle likaså tvärt sluta med att bete mig som om det var 1970, både i Stockholm och Oskarshamn.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Långt från industrin.
I Kina har de inte firat nytt år, ännu. Ändå har jag firat in det nya året i Peking, det svenska Peking, som Norrköping kallats och kallas i folkmun. Det är inte bara nyårsfirandet som skiljer vårt svenska Peking från Kina. Den klassiska industristad som Norrköping en gång var har förbytts mot allt mer av turism- och upplevelsesindustri. I Kina är som bekant tillverkningsindustrin omfattande.
Alla de gamla industrilokalerna där människor slitit i vidriga arbetsmiljöer med textilproduktion och papperstillverkning är omgjorda till visionscentrum, konferenslokaler och konserthallar.
Det nya året firas, numera, i Norrköping med en gigantisk vandring genom industrilandskapet, mellan de omgjorda stora lokalerna, in i gränder och prång med allehanda verksamhet. Genom allt rinner Strömmen, som är en förkortning av Motala ström, det vattendrag som mynnar ut i Bråviken.
;)
Ljussatta vattenfall mitt i stadens industrilandskap.
Allt vatten gör luften denna nyårsaftonskväll extra kylslagen. Med nyfångad förkylning ger jag mig ut med sambo och kusiner på vandringen, utan den mössa som lugnt ligger kvar på hallbyrån i hemmet. Hur smart mitt beteende är visar sig dagen därpå vid uppvaknandet, när huvudet bultar och näsan flödar.
;)
Ljuskrona hängande under gamla bron över Strömmen
;)
Ljussatta träd vid Revens grund, där dansuppvisning utspelas.
Före fyrverkeriet, som avfyras strax öster om Oskar Fredriks bro, redan klockan 18.00, talar ett socialdemokratiskt kommunalråd under parollen våga älska Norrköping. Jag lyssnar och undrar vilket mod som krävs för att tycka om en stad som reser sig ur tillverkningsindustrins elände och utvecklas in i framtiden. Jag förstår inte utmaningen.
Med tillfredställelse ser jag på min gamla hemstad när den sliter sig ur omöjlighetens bojor, fabrikörens förtryck och kommunens maktmonopol, när hämningarna faller som käglor på en bowlingbana, när friheten letar sig in och människorna kastar sig ut i tiotusental på staden en nyårsafton i Peking.
[ kommentarer 2 ] ( 4 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bacill utan kalender.
Ett helt år utan minsta lilla halsont, snorighet eller antydan till förkylningssymptom. Så, på sista dygnet på 2011 händer det, halsen värker, näsan rinner, ögonen vattnas. Varför just nu, tänker jag?
Bacill, virus eller bakterie har ingen aning om tid. De encelliga eller ocelliga bara finns i total närvaro som höjden av sin egen mindfulness. Jag klandrar dem inte, för de vet inte om vår tideräkning. Och eftersom de inget vet tänker jag inte låta dem styra mitt liv. Okunskap väger lätt. Är det nytt år på gång, så är det. Skål ta mej fan!
Och det är inte vilket år som helst. Det är 100 år sedan OS-olympiaden i Stockholm, 100 år sedan Titanic-katastrofen. Tolv låter i mina öron betydligt mer än elva, fastän det bara är knappa tio procent mer. Tolv är ett dussin, jämt delbart med sex, fyra och tre. Det är mitt på dagen eller mitt på natten. För den som är hängiven åt religiösa tankar säger sagan att Jesus hade tolv lärjungar. Överallt dessa tolvtal.
Åter igen, skål för ett spännande 2012!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Underordnad bok och film.
Vi säger inte filmens eller bokens namn i första hand. Vi säger istället författarens pseudonym när vi talar om böckerna och filmen, som visades på SVT i dagarna två. Därefter talar vi om karaktärerna i boken och filmen. Sen möjligen kommer boktiteln som är samma som filmtiteln. Allt blir väldigt människororienterat.
Eftersom jag läst flera böcker av Arne Dahl, och uppskattat samtliga, blir som vanligt filmatiseringen aldrig bättre än boken. Min bild av vad som händer, hur det händer och vilka människorna är, är redan ingraverad. Allt som inte passar i de spåren förvirrar.
Så för en stund läggar jag bort graveringen och bara tittar på Börjlinds manus och Harald Hamrells regisserade skapelse och märker att de 90 minutrarna går fort och jag har inte gäspat en enda gång. Även om Viggos insats i Baltikum blir väl klichéartad och töntig, även om Toyotan av 2010 års modell inte passar i en film som utger sig för att utspelas 1997, även om polisens kontorslokaler ser ut som tagna ur en Roy Andersson film, tycker jag ändå att det är sevärt.
Gunnar Nybergs karaktär, gestaltad av en icke-skådespelare, är dråplig med sin breda råa östgötska. Chavez och Paul Hjelms spänningsfält dem emellan, liksom Nybergs raka dialog med Chavez, är sparsmakad men välgjord. Artos finska, fåordiga och raka framtoning och Kerstin Holms skarpa blick gör att jag börjar tro att alla medlemmar i A-gruppen verkligen är handplockade.
Arne Dahl handlar helt enkelt om människor, där handling, miljö och realism är underordnad.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Prisfall.
Ett besök i köpcentrum och stora stadens butikskvarter ger det bestående intrycket av realisation, eller som det på nutida engelsksvenska uttalas, sale. Skyltarna signalerar prissänkningar om 50% eller 75%. Andra talar i lätt desperata termer av tömning. Inte heller är det bara klädeshandeln som gör rejäla prissänkningar. Till exempel även optikerbutiker ingår, genom att sänka priserna på glasögonbågar. Alla rear.
Även om reaskyltarna är flera efter jul drar jag mig ändå till minnes att hela hösten innehållit erbjudanden om prissänkta varor. Det är som om rea pågår ständigt. Ett ständigt prisfall.
Ett kontinuerligt prisfall kallas för deflation.
I boken The Great Crash Ahead, av den faktagrundade Harry S. Dent, påtalar han den deflation som vi stegvis inträder i, förorsakat av demografiska naturliga förändringar. Kortfattat beror det på att den stora generationen, som brukar kallas baby boom, nu lämnar sin konsumtiva ålder och driver konsumtionen nedåt, allt medan de istället sparar för att bädda för att dra sig tillbaka. Sådant händer ungefär vart 80:e år. Förra gången var 1930-talet. Jag kommer att återkomma i detta ämne.
Alltså, det som ser ut som tillfällig rea är egentligen en trend av fallande priser. Det blir rea & sale - alltid.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En framtida försörjningspelare.
I Sverige drar turismen in mer pengar än exporten av fordon, järn och stål tillsammans, skriver SVD på självaste julafton. Om detta påstående stämmer, vilket jag inte har anledning att betvivla, är det samtidigt värt att notera.
Besökare till Sverige ger oss mer pengar än värdet av alla fordon och allt järn och allt stål, de gamla näringarna som vi historiskt lärt oss att värdera högt.
År 2012 beräknas turismen i världen slå nytt rekord, med för första gången över en miljard människor som kommer att besöka ett annat land. Bakom siffrorna döljer sig en framväxande medelklass från det vi traditionellt kallar U-länder såsom Ryssland, Kina och Brasilien, eller förkortat BRIC-länderna. I framtiden förväntas den stora turistströmningen komma från Asien. En omvärldsbevakare ser den framtiden.
Om man tar sig tid att läsa boken Megatrends Europe förstärks bilden av turismen som en av de stora pelarna vilka vi ska försörja oss på i framtiden. Massor av amerikaner, kineser, indier ska komma för att se våra gamla hus, våra gamla städer, våra vikingafästen, våra fridfulla och orörda landsbygd och natur, vårt rena vatten och vårt lugn. För att tillgodogöra oss alla de miljarder pengar som ligger i potten krävs väldimensionerade flygplatser och hamnar samt välbehållna sevärdheter. Det är där vi ska satsa pengar.
Här finns fantastiska möjligheter, för den som vill se dem, som vill se hur omvärlden utvecklas.
När jag så söker igenom allt material om det stora projektet nya Slussen som den närsynta ledningen i Stockholm förser mig med finner jag ordet turist på endast ett ställe samt ordet besökare på ett annat ställe. Det påstås att själva konstruktionen av Slussen är uttjänt, utan att gå närmare in på vad som egentligen är så trasigt. Något måste göras och en arkitekttävling har utlysts där jag inte heller finner ordet turist omnämnt. Visionen för nya Slussen lär vara att gå från trafikplats till mötesplats med motivet att det ska möta kraven från morgondagens Stockholmare. Arkitekterna förefaller lokalt tänkande utan ett glokalt perspektiv. Här ska alltså miljarder satsas utan att ha gjort en omvärldsbevakning värd namnet. Puh!
När näringslivet förändras ska naturligtvis arkitekturen förändras utifrån det. Likadant ska naturligtvis satsningar i ínfrastruktur göras med tanke på vilka näringar som kommer att vara blomstrande i framtiden. Det är av näringar vi lever, inte av hus. Turism är en framtida försörjningspelare och flera av oss kommer att vara verksamma inom turistnäringen.
Turismen står för kommande rekordår.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Skribentrollen.
Många företag och organisationer har anammat social medierna och skaffat sig en blogg, ett twitterkonto och en facebooksida. Till en början är allt kul och skrivandet går som en dans. Sen kommer tiden när det ska produceras texter, gärna intressanta texter, som människor vill läsa.
Nyligen blev jag tillfrågad att vara gästbloggare för My Heritage, som är en organisation som tillhandhåller internettjänster för att släktforska lättare. Det var Titanicmannen som var det intressanta ämnet.
Resultatet står att återfinna här på My Heritage blog.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Å julen sträcker sig ända fram till...
...mellandagarna.
Det hände sig vid den tiden att veckorna före jul var varma. Träden knoppades och fåglarna kvittrade. Det var som om naturen bestämt sig för att ta sig igenom höst och vinter fort. Veckorna gick utan att skidor, dunjackor och snöskyfflar fick säljas. De bara hängde kvar där till affärernas förtret. Butiksägarna slet sitt hår, den tomtemöseförsedda personalen vandrade runt sysslolösa.
Det var på matmarknaden kommersen pågick. Skinka, skinka, skinka och skinka, förutom alla syltor, köttbullar och laxar, slussades i strida bilströmmar från stadens köpcentra till överfulla kylskåp. Nu ska här ätas, nu när det helt plötsligt är jul.
Och där satt sen en något mer fetlagd version av Arne Weise, från Dalarna, och upprätthöll traditionen. Karl-Bertils ömma moder griljerade åter skinkan innan hemmens nyafångade DVD-plattor var redo att spelas. I däst form vankade de julfirande mot bädden för att smälta födan.
Sen vips blev det söndag, förklädd till juldag enligt almanackan. Måndag är en annan dag. Tisdag blir starten på mellandagarna, som infaller i en helt vanlig vecka med ovanligt lite snö, som det hände sig vid den tiden.
Nu ljusnar det.
Släpp fångarne loss, det är vår!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nextopia minus ett.
Dagen före crescendo, när julstjärnan ska stå i zenit, det är då alldeles inför det är som bäst. Kylskåpet är laddat, skinkan griljerad, granen klädd, ljusen tända. Lugnet lägger sig, tiden infinner sig fastän den funnits konstant, det är jul.
Sant nextoptiskt infaller julupplevelsen före julen, inför det som komma skall, innan det egentligen sker det som ska ske, före Arne Weise, fastän han inte syns i rutan.
När det sedan sker är det som det alltid har varit, enligt tradition, som det heter när något upprepas på given tidpunkt utan förändring. Därför är det dan före dan som är bästa dagen, när allt vi redan kan återstår att uppföras som vore det första gången.
Idag är det dan före dan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Som vanligt.
Jul eller inte jul. Det spelar ingen roll - Frankrike är Frankrike, på alla sina sätt.
Sedan sju dagar tillbaka strejkar säkerhetspersonalen på flygplatserna. Strejker les grèves är vardagsmat. Det strejkas lite då och då, så snart arbetstagare och arbetsgivare inte kommer överens. I Frankrike kan man inte komma överens utan att först vara oense, och är man oense så strejkar ena parten. Sen blir man överens. Dramaturgin i skådespelet är lika given som en Bondfilm.
Samtidigt som det strejkas ökar nu arbetslösheten, Inte lär den bli mindre när 35-timmars veckan stegvis ska överges. I den bataljen finns alla möjligheter att strejka lite då och då.
Presidenten agerar både vad gäller strejker och arbetslöshet. Herr Sarkozy vädjar till flygplatsernas säkerhetspersonal att återgå till arbetet till julhelgen då många ska flyga. Som motåtgärd sätter staten in den vanliga polisen att sköta säkerheten.
Monsieur Sarkozy lovar nu också att ta i med full kraft på nya året mot arbetslösheten, vilket blir samma månad som han ska säga om han ska eller inte ska ställa upp i presidentvalet 2012.
Två andra kandidater till presidentposten, den miljöpolitiska Eva Joly och den ultrakonservativa Marine le Pen har hamnat i det mest franska verbala gräl om vem som är mest fransk. Att se de två mycket franska kvinnorna ryka ihop är en föreställning som Dramatiska teatern med svårighet kan slå. Orden, uttrycken, kroppsspråket levererar till hundra procent.
Frankrike är precis som vanligt, alldeles före jul.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
