Bestämd form singularis.
Som om ingen annan debatt överhuvudtaget skulle kunna existera talar Frankrike om debatten - le débat - den enda debatten som existerar och nu existerat. Den debatten har sin egen agenda, sina egna egenskaper, sina unika rättigheter och befogenheter. Det är den debatten, i bestämd form singularis. Allt annat är inte - just då.
Face en face - ansikte mot ansikte - satt de bägge kombatanterna, som positionerade inför ett tornerspel, i identisk klädsel. Som domare i matchen fanns en kvinna och en man, likt alldeles egna livvakter med uppgift att manifestera maktbalansen i den för dagen minutiöst arrangerade och med tjugo kameror försedda TV-studion. Bägge TV-bolagen, TF1 och France2, delade på samma sändning. Det var ju den debatten, med stort D.
Att tiden i TV-tablån angav starttid 21.00 och sluttid 23.00 är på bästa franska vis endast att anse som en fingervisning, en lätt uppskattning av den tid som till tänderna rustade presidentkandidater anser sig behöva för att förgöra varandra. Sålunda tog det första ämnet, som var ekonomi, hela en timma och trettio minuter att avverka, trots de bägge programledarnas idoga försök att styra tiden. På det mest franska manér behärskade såväl Hollande som Sarkozy den ädla konsten att varken se eller höra programledarna vid väl valda tillfällen. Det var som om kvinnan och mannen inte existerade. Inte ens gester och utsträckta händer kunde rubba debattörernas ordliga svada.
Hollande sträcker gärna på ryggen för att komma i ett ovanläge, med konsekvensen att lätt kunna se ned på omgivningen, vilket kontra den kortväxte Sarkozy gärna blir övertydligt. Nicholas Sarkozy å sin sida slår gärna ur underläge och valde att satsa på fakta för att tydliggöra att Francois Hollande inte har kunskap, inte vet vad han talar om.
När slutanförandet conclure inleds av Hollande, efter nära 2 timmar och 50 minuter oavbruten debatt, tar han i med att ytterligt blåsa upp sig för att i mening efter mening säga "Med mig som president..." blir det si och så, medan Sarkozy nöjer sig med att helhjärtat deklarera sin styrka och vilja att med fast hand styra Frankrike.
Vem som vann? Ingen vann!
Min uppfattning är att Hollande likt Juholt och Löfvén talar vackert och säger bra saker som inte har så mycket med verkligheten att göra. Sarkozy är å andra sidan under stundom väl exekutiv och jordnära, vilket har lett till ett och annat snedsprång under hans presidentperiod.
Med tanke på Europas allvarliga finansiella läge kan situationen bli direkt farlig med den spendersamme Hollande vid spakarna. Än är det inte kört för Sarkozy. Allt kan hända i Frankrike. Det enda Frankrike, i bestämd form singularis.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Slaget.
Frankrikes egen lilla kvinnliga Jimmie Åkesson, Marine Le Pen, säger offentligt att hon tänker rösta blankt i presidentvalet om fem dagar - J-5. Ingen av kandidaterna Hollande eller Sarkozy duger de ärkekonservativa med ett DNA i rakt nedstigande led från marskalk Pétain från Vichy för 70 år sedan. De nära 20% som röstade på Marine Le Pen i första valomgången fick därmed inget råd på vem de ska välja, annat än rådet att stanna på sofflocket.
Samtidigt säger showmannen Sarkozy att det är dags för fackförbunden "att ta ned den röda flaggan", och det gör han på den 1 maj, arbetarnas egen dag, samma dag som presidenten samlar nära 200000 människor framför Eiffeltornet under parollen "ett möte för de verkliga arbetarna".
Dagarna före har den store Dominique Strauss Kahn, som fastnade med fingrarna i syltburken, när han anklagades för att ha våldfört sig mot en städerska i New York, börjat tala. På smått insinuerande vägar antyder han att det är presidentens män som satt dit honom, som gillrat fällan för honom i New York. Han var ju tänkt att bli socialisternas presidentkandidat. Men så blev det inte. Istället öppnades luckan för det känt timide och intetsägande Francois Hollande, som nu reser Hexagonen runt och säger plattityder som folket vill höra, utan innehåll. Det vinner han poäng på, precis som den svenske Löfvén vinner på att vara tyst.
President Sarkozy kontrar med att DSK, som Dominique Strauss Kahn förkortas i ett land där språket är allt, minsann får förklara sig. Några dagar senare signalerar rättsväsendet i USA att fallet med DSK åter är intressant.
I skrivandet stund säger opinionsundersökningarna, les sondages, att den socialistiske Hollande har 53,5% stöd och följdaktligen Sarkozy 46,5% endast fem dagar före valet.
Ikväll ska tupparna strida. I två timmar på bästa direktsända tid ska Hollande och Sarkozy mötas i en duell med titeln face en face - ansikte mot ansikte. Historisk statistik säger att denna traditionsbundna duell, detta historiska slag, inte har något avgörande inflytande på hur fransmännen tänker välja, om J-5, i Frankrike.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Tigandets taktik.
Det hade ju räckt med att genast säga Det här känns inte bra, för att sen avstå från att fatta tårtspaden och skära i skrevet på den svarta tårtan med en skrikande konstnär. Det hade räckt med den rakryggheten - om den funnits.
Istället lyckas skaparen av den provocerande tårtan klä av kulturministern alla skal och skydd. Politisk retorik, välvalda ord och en yta ur de högre stånden rasar på några minuter i takt med att bristen på mod är otvetydig. Provokationens kraft får fullt fäste. Det innersta ställs på sin spets. Att rakryggat ta avstånd eller osäkert skratta med och leka konstnärens lek, utan att veta spelreglerna. Jag påstår inte att min ryggrad klarat påfrestningen, men jag vet att det handlar om ryggraden.
Därefter inträder tystnaden, de ickeexisterande kommentarernas tid, tigandets taktik. Det är den klassiska idén att om jag inget säger kommer säkert nåt annat ämne att ta över uppmärksamheten och uppståndelsen blåser förbi som en morgonbris för att föra mig i säker hamn.
Samma taktik förefaller gälla för regeringen vad avser dess förehavandena i Saudi-Arabien.
Det är tigandets taktik, utan hållbarhetsgaranti, som råder.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Tråd och spår.
Det är när jag för okänd gång i ordningen hör företrädare för miljökramarna tala sig varm för tåget som det ultimata lösningen på transport, som allt klarnar.
Tänkandet handlar om huruvida man är på spåret och tråden eller om man tänker fritt - trådlöst och spårlöst.
När järnvägen uppfanns och tågen färdades på spåret och möjliggjorde industrialiseringen var den revolutionerande. När elektriciteten uppfanns och färdades på tråden var den revolutionerande.
Elektriciteten letade sig ut i luften i förra årshundradets början och kom att kallas radio på 1920-talet för att vid samma århundrades avslut benämnas med avståndstagande till sin motsats - trådlös.
När flygmaskinerna växte till sig och utvecklades, främst efter andra världskriget, kom de att konkurrera med tåget, då de var våldsamt snabbare. De använde luften istället för spåret. De blev spårlösa, fastän ingen sa det. Med tiden har flygmaskinerna blivit alltmer standardiserade och optimerade, liksom dess ledningssystem samtidigt som flygplatserna blivit många och flygvägarna oändligt fria från spårliknande korridorer i luften.
Tåget kämpar alltjämt, men kommer ju inte längre än sitt dyra, dyra spår.
På samma vis kämpar fiberrallarna med att gräva sina digitala spår i gatorna, till dyra, dyra pengar. Parallellt utvecklas den trådlösa trafiken med allt högre kapacitet tack vare nya tekniska landvinningar.
Det är bara att rannsaka sin egen hjärna och fånga huruvida den förstår luftens ickebegränsningar och trådens begränsningar, huruvida den förstår kostnaden för spår kontra luft, huruvida den fått för sig att ett tåg skitar ned mindre än några flygplan, huruvida den förstår spårets köproblematik kontra luftens parallellitet.
Spår är spår och luft är luft och luften övertrumfar spåret.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Den omöjliga backväxeln.
Det är när jag hör vår nuvarande näringsminister uttala förkortningen CSR (Corporate Social Responsibility), på amerikansk småländska, och förklara det med mänskliga rättigheter, som saknaden infinner sig brutalt. När Maud företrädde regeringen och sitt parti fanns energi och viljan. Nu hör jag bara plattityder från det politiska underbarnets mun. Platt, mycket platt, så platt att det inte finns.
Kom tillbaka, Maud!
Inte nog med kunskapsluckorna vad gäller CSR. Tidigare i veckan fick näringsministern för sig att det var trångt i Uppsala och Linköping, varpå idén föddes att även där anlägga trängselskattesystem, med kameror och allehanda övervakningsutrustning. Det är så urbota dumt att jag inte ens bryr mig om att bli matt.
Kom tillbaka, Maud!
Men det är omöjligt. Framtiden kan aldrig nås med backväxeln ilagd. När fel väg valts är det bara att med all kraft ta sig upp ur diket för att fortsätta färden framåt. Så, kom tillbaka med energin Maud, fast jag vet att det inte går.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Grandiost.
Den franska Tv-kanalen France2 slår på stort när det är dags för valvaka efter att väljarna har lagt sin röst i första omgången av det franska presidentvalet. Studion är enorm i flera nivåer och med så mycket platta skärmar att halva Asien må ha tömts på lysdioder. Stoltheten över att slå på stort går inte missta sig på när Frankrikes svar på Claes Elfsberg, David Pujadas, guidar oss genom sminkloger och kontrollrum. Upphetsningen och engagemanget från det stora spektaklet vibrerar i luften. En svensk valvaka får något av syföreningsmöte över sig i jämförelse.
Runt det stora bordet, som naturligtvis är en platt skärm, i studion samlas politiska talesmän, reportrar och statistiker. Det talas oavbrutet, när vi blandar bilderna från studion med reportrar ute i staden och i samhället. Vid de stora kombatanternas tillhåll finns kameramän på motorcykel redo att följa Hollande och Sarkozy när de ska bege sig till sina kampanjhögkvarter. Att regnet strilar är inget hinder. Motorcykeln lägger sig sida vid sida med Sarkozys stora Peugeot och försöker vid ett tillfälle när bilen står stilla att gå fram till den svarta rutan för att förmå presidenten att veva ned och fälla en kommentar. Men icke så. Från studion hörs tillropen Prudence, prudence! - Försiktigt, försiktigt, mitt i all upphetsning.
När det så står klart att Frankrikes svar på Sverigedemokraterna, Front National, har gjort ett för dem bra val, med närmare 20%, brister deras partiledare ut i glädjetal och förkunnar att detta är bara början, för att avsluta med att högljutt sjunga franska nationalsången - Marseillaisen. I nästa sekund utbryter agiterad diskussion i studion mellan en före detta minister och en anhängare av Front National. Programledarna sliter sitt hår för att få stopp diskussion som utspelar sig full duplex med de bägge pratandes rakt i munnen på varandra.
Den socialistiske Hollande är sammmanbiten med sina ledande 28% när han ses äntra festlokalen och scenen. Vid upptäckten av kameran klämmer har ur sig ett leende. Talet har en självgod karaktär där han tackar sina vänsterkollegor för deras framtida stöd samtidigt som han nästintill utropar sig till nästa president.
Sist, men inte minst, anländer Sarkozy i vanlig avslappnad stil för att direkt gå upp på scenen och tacka de sina samt direkt utmana ärkekombatanten, Hollande, på tre TV-sända debatter med tre ämnen istället för som tidigare uppgjorda en debatt. Nu fortsätter valkampanjen direkt, utan avbrott, för franska folket har rätt att få veta vad det är de väljer, basunerar Nicholas Sarkozy.
Medierna drar snabbt slutsatsen att Sarkozys presidentperiod är till ända. Personligen tror jag allt kan hända på de två veckor som återstår.
Första akten i dramat är utspelad. Nu sätts scenen för andra akten, vars crescendo nås den 6 maj. Då kan vi åter se fram emot en grandios fransk valvaka.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Begreppsförvirring.
Som jag väntat. Som allt annat är TV-licensen, som är en avgift från Radiotjänst, bara en tidsfråga. En fråga om när den försvinner och ersätts av nåt annat. Åren går, orden sjunker bort med tiden, licensen, den ständiga licensen, är hotad till livet.
En licens är per definition en nyttjanderätt, alltså en rättighet att använda och konsumera något. Med tiden förvandlades licensen till en avgift, som det var lag på att betala om man innehade en TV-mottagare. Med samma tid sjönk TV-mottagaren och blev en platt skärm. Helt platt, så platt att mottagaren var osynlig. Men om jag tittade på Allsång på skansen på datorn, via internet, kopplad till den stora platta skärmen, som vissa kallade för TV, då sa inte lagen nåt om att jag behövde betala licensen, som var en avgift. Och även utan TV-mottagare fick jag hela radioutbudet utan att betala något till företaget, som ägs av staten och kallas Radiotjänst. Förvirrat, totalt förvirrat.
Så äntligen kommer förslaget om att ta pengarna till Sveriges Radio och Sveriges Television via samma debiteringssystem som våra skatter betalas med. Äntligen rationaliseras de statliga kontrollanterna bort. Istället betalar alla skattebetalare för det som redan är vår gemensamma, vår publika tjänst, vår public service, som vi alla konsumerar i någon form.
Äntligen händer det, åtminstone ett reellt förslag. Nu återstår att se om begreppsförvirringen av TV-mottagare, licenser och avgifter kan elimineras och fakturan från Radiotjänst arkiveras en gång för alla.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Slutet på första akten.
Om fem dagar, på söndag, är det dags för den första omgången i det franska presidentvalet, ett val så franskt det nånsin kan bli med all den dramatik som sig bör för att få den energi som kännetecknar hexagonens själ.
Den slugaste kandidaten, Nicholas Sarkozy, vilar inte på hanen. Trots ett till synes allmänt missnöje med den sittande presidenten ångar han på oförtrutet i sin kampanj, vald att kallas La france forte (det starka Frankrike). Stormöten och nya förslag duggar tätt när han eldar massorna. Under sina år vid makten har han kommit att liknas vid en Duracellkanin. Ständigt i farten, snabb med att agera när något allvarligt händer, som när morden i Touluse nyligen begicks, då han var på plats omedelbart.
Den socialistiske Hollande gör allt för att visa styrka. Valkampanjens slogan C'est maintenant (det är nu) vill signalera ett ödesval. Men samma energi som Sarkozy lyser med sin frånvaro. Opinionsundersökningarna säger fyra dagar före första valomgången att Sarkozy och Hollande har 27% stöd vardera. Dött lopp. Därefter kommer tre kandidater som har runt 15%, såsom Bayrou och Le Pen. Till råga på allt visar undersökningarna rekordhöga siffror för osäkra väljare på 35%, vilket lockar kampanjmakarna till att ta till alla medel för att påverka.
Eftersom ingen kandidat lär få över 50% i första omgången, kommer en andra valomgång att hållas mellan de två kandidater som får störst stöd, vilket lär komma att vara Sarkozy och Hollande. Då kan de franska stridstupparna brista ut i total galenskap, där allt blir tillåtet. Strategi och taktik blir de dramaturgiska komponenter som ska bilda handlingen i den andra akten av det presidentiella teaterstycket.
Redan nu har Sarkozy börjat flirta med Bayrous stödjare genom att indikera att om Sarkozy blir president så kan Bayrou komma att bli minister. Snacka om lockbete och muta. Nu uppkommer undran över vad Hollandes motdrag ska bli. Övriga Europa är tämligen tysta och sitter på läktaren för att spänt se på hur det franska folket och dess presidentkandidater ska agera.
På måndag, den 23 april, vet vi hur det ser ut inför andra valomgången och vi kan åter bänka oss inför andra akten vars crescendo ska utspelas den 6 maj i detta mycket franska presidentdrama.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Pengar.
Jag har varit på banken. Jag hade pengar med mig, kontanta pengar, sedlar med Linné på, sådana där som jag har haft i 55 år för att betala saker med.
Tjejen i kassan verkade inte ha sett sedlar förr, då förskräckelsen spreds i henne ansikte när jag gav henne kuvertet med 140 hundralappar. Hon fick tillkalla en kollega, som med misstänksam attityd frågade mig om var pengarna kom ifrån, samtidigt som han hänvisade till ett EU-direktiv. Sen ryckte han fram en blankett för "Avtal för uppräkning av dagskassor..." på vilken han manuellt skrev koden till en bankbox. Sen kom han på den briljanta idén att fråga om jag är kund i banken, varpå jag får tillfälle att berätta att jag varit Handelsbanken trogen i 25 år och inte haft några problem med det.
Några sekunder efteråt dyker det upp en fetlagd bankdirektör, som vore han bilförsäljare, från de bakre regionerna av kontoret, på väg till lunch. Han närmar sig bankdisken och tittar på mig och skrockar med hela sin kroppshydda och säger "så mycket pengar, då borde du pensionsspara istället". Då jag lärt mig att inte bli arg vid fel tillfälle, ler jag mot honom, klappar honom på axeln och säger med lutat huvud leende "du menar att jag skulle stoppa in stålarna i finansbranschens svarta hål". Han tycker det är kul och skrattar bara och går vidare. Jag börjar nästan få en känsla av att jag befinner mig på Swedbank fastän det är ett Handelsbankskontor.
För att vara konstruktiv säger jag att kan ta emot blankett för avtal, men för denna gång vore det bra om banken ville ha den stora ödmjukheten att ta emot mina pengar och placera på mitt konto. Det går tjejen och killen med på och jag får ett kvitto. Det är aldrig tal om någon avgift.
14 dagar senare dyker det upp en avgift på 105 kronor på mitt konto med tilläggstexten "uppräkning dagskassa". Jag anar att det har med det 14 dagar tidigare avlagda bankbesöket, vilket bekräftas när jag påtalar avgiften för min bank, det riktiga bankkontoret på annan ort, där jag är kund fastän jag aldrig besöker bankkontoret. De tar genast bort avgiften, utan protest. Det vet och förstår och har förmågan att se kunden.
Med detta är jag kontant (franska: contant = nöjd) med banken, mitt bankkontor på annan ort, medan den besökta banken får finna sig i att själva ha skapat sig en okontant kund, som har kontanter.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Rapport och skuldberg.
Efter en vecka i Frankrike är nyfikenheten på vad som sig i den svenska riket har skett stor. I sökandet dras jag till SVT's nyhetsprogram Rapport söndagen den 8 april 2012.
Avvaktande insuper jag nyhetsrubrikerna och får lära mig att småhustillverkarna ser en minskad efterfrågan på småhus. Journalisterna tar genvägen och börjar genast söka orsaken i bankernas nu sundare inställning till att låna ut för mycket pengar till papplådor uppbyggda på nolltid, även benämnda småhus. En intervju med en VD i branschen pekar också ut bankerna som dumma och om att de istället borde öka amorteringskraven. Samtliga beskriver faktumet att efterfrågan på småhus är låg som om det vore ett problem. Jag bara lyssnar, häpnar, ruskar på huvudet, nyper mig i armen, sunkar, pustar, stönar, vet inte var jag ska ta vägen, får ett lättare utbrott på dumhetens utbrednad.
För det första verkar ingen ha fattat det rusande lånebergets avgrund.
För det andra har heller ingen brytt sig om att studera demografi, att se hur många människor det finns i den ålder där småhusköpandet är stort. Det är enkel matematik, mycket enkel, att se att åldersgrupperna 30-40 år sjunker de närmaste 10 åren. Det handlar om demografiska skillnader på 15-20 procent. Men inte en enda liten notis eller kommentar.
Jag häpnar fast jag inte borde.
[ Lägg till kommentar ]
| [ trackbacks 0 ]
| permalink | related link
Tillbaks Nästa
JEPEblog
Kalender
