Microsoft erbjuder nedladdning av en 2,6 GB stor fil med Windows 8 kallat för Consumer Preview. Jag laddar ned allt medan funderingarna härjar om varför Windows 8 är 270% större än senaste Ubuntu, vad det kan innebära för en dator att lyckas köra runt denna stora mängd kod och vad alla dessa Gigabyte kan innehålla.
Efter en stund är nedladdningen klar och provkörning kan vidta. Processorerna sliter, hårddisken går på högvarv, fläktljuden tilltar. Alla jobbar så mycket det går för att få fart på Windows 8. Det är då återkomsten sker - the return of the blue screen. Den där berömda slå skärmen.
Jag förs till "fönstrets återhämtningsmiljö" med icke-diagnosen att ett "oväntat fel har skett".
Före den blå skärmen har under det intensiva arbetet mitt öga erbjudits att bese en symbol, som jag sett tidigare i livet, mitt på skärmen. Det var på stadsteaterns ridå på 1970-talet, några tecknade ansiktslika figurer i varierade färger. Det var på ridån före föreställningen.
Vid mitt första möte med Windows 8 gick ridån ned med blå skärm.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vårt nya windows.
Jag säger WordPress och folk tittar på mig och undrar vad jag menar. Jag säger det igen och någon kanske kommer med ett igenkännande leende. Många, som vill vara i IT-branschen, rynkar på näsan och skrattar och pekar och menar att "Det där WordPress kan ju inte bli nåt. Det är alldeles för osäkert och instabilt. Nej riktiga grejor ska det vara."
För 20 år sedan var det minidatorfolket som rynkade på näsan och skrattade åt den där lilla burken som kallades PC. Den var ju inte riktigt salongsfäig och fin nog för en dataavdelning. Två decennier senare vet vi bättre. För varje månad kom det fler och fler program till den lilla fula burken. Programnamnen började ofta eller slutade på win. Winfakt, Winbas, Winword, Winfile och Prowin och många andra lirkade sig in på den lillas hårddisk in i det stora lilla Windows.
Så är vi där igen. Nu heter det WordPress och växer med oförminskad hastighet. En oändlig mängd teman, plugins och verktyg som börjar eller slutar på press föds upp på nätet. Genom att studera söktrender, som visar på människors intresse, kan vi studera vilka ord som är mest eftersökta. Jag kan inte avstå från att göra en sökning i Google Trender på orden WordPress, Sharepoint och Drupal, för att ta några begrepp som i IT-världen företräder samma område.
Bilden talar för sig själv. Det är ett enormt intresse för WordPress och allt som kan göras med denna modulära legobygglåda av färdiga bitar som kan kombineras samman till vilken website som helst. I en väldigt nära framtid torde det närmast vara att anse som tjänstefel att inte kontrollera om det du vill åstadkomma redan finns färdigt i WordPress.
Vet du inte vad WordPress är? Läs mera på wordpress.org
Personligen är jag väl imponerad av WordPress - vårt nya Windows!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det som varit.
De hade allt för sin fötter. Det stora fotofilmföretaget från USA var de som hade bilden i ett grepp under 1900-talet. På 1960-talet kom Instamatic-kameran, där filmen var lätt att ladda och blixtarna var enkla kuber av engångstyp. Framgången var total och Kodak var störst, bäst och vackrast, vilket borgade för föreställningen om odödlighet.
Det gick så långt att uttrycket "a Kodak moment" bildades som beskrivning för en enstaka händelse som borde ha fångats på bild för att alltid kunna återses och minnas.
Japanerna kom med billigare och lika bra filmer, men Kodak trodde aldrig att amerikanerna skulle kunna tänka sig att köpa från en Japan, som var så stygg. Eländet startade och värre skulle det bli.
På 1990-talet växte digitaltekniken. Kodak såg faran och var tidigt ute med små billiga digitala kameror. Jag köpte en Kodak DC20 år 1996. Den hade upplösningen 493x373 pixlar och anslöts till datorns seriella 9-poliga ingång.
Kameran fungerade med såväl PC som Mac. Det fanns programvara för både MS-DOS och det tidiga Windows-3.1 liksom förberedd för det då ännu osedda Windows-95.
Den fungerade mycket väl, även om dess upplösning var urdålig med nutidens mått mätt. Kodak hade gjort det igen och lyckats vara tidiga i utvecklingen.
Naturligtvis var försäljningen inte stor av DC20, vilket inte drog in så mycket pengar, vilket fick Kodaks ledning att istället fortsätta luta sig mot den odödliga filmen. Tiden gick och de asiatiska företagen kunde ta ett totalt grepp om digitala kameror. Kvar blev Kodak envist med sina filmrullar, dessa filmrullar som väl ingen köper längre. S-kurvan har gjort en hel våg. En produkt går ur tiden - ett företag går på knäna. Den som lever högt faller tungt. Den teknologisk branschen är iskall och hård. Ingen är säker. Stora drakar faller som bäst när de tror att de är störst, vackrast och självklart ointagliga.
I januari 2012 tvingas det stora amerikanska Kodak begära konkursskydd - ett riktigt Kodak moment.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Jag bävar.
General Motors, så amerikanskt något amerikanskt kan vara. Själva sinnebilden av amerikansk affärsman blir en representant från GM, en riktigt bilförsäljare från det stora GM. Rundlagd, fett slickat hår, stor plånbok, stor käft och förmågan att få en skrothög att framstå som en investering. Och nu har den stora feta köpt in sig i det franskaste franska, självast PSA, som äger varumärkena Peugeot och Citroën.
Den fete och den franska ska dela gemensam plattform. Tanken svindlar.
Tänk bara på luncherna när den fete slukar en gigantisk hamburgare med söt dressing på rekordtid samtidigt som den franske blott börjat med den självklara förrätten. Och i produktionen av fordon kommer den fete och vill sparka de som inte gör som de blir tillsagda, men åker på pumpen när de militanta fackföreningsledarna sätter sig på tvären, strejkar och bränner bildäck i protest utanför fabriken, eftersom det är så man gör i Frankrike. Naturellement!
Min erfarenhet av bilar tillhandahållna av den fete sträcker sig till en Opel Kadett av 1978 års modell. Den hade den specifika egenheten att den var självförstörande. Efter blott 13 månaders livstid inledde den sin hädangång genom att först rosta igenom mellan batterihyllan och kupén. Kort därefter inträdde en påtaglig doft av bensin, varpå kunde konstateras att bensintanken rostat hål, inifrån. Bensinen hade läckt ut på reservdäcket som övergått i samma konsistens som seg lakrits. För att bullborda anrättningen hade varningstriangelns röda plast smält ned över den sega lakritsen och fått allt att se ut som en enda stor godisbit.
Närliggande minns vi hur GM satt stopp för alla kinesiska försök att förvärva SAAB. Det gick inte för att GM och SAAB delade plattform.
Dela plattform. De blir nu mitt hjärta nära stannar. Ska Citroën och GM dela plattform? Tanken svindlar, igen. Jag bävar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Allt hänger samman.
Varför just nu, tänker jag, när jag ligger där klarvaken och klockan visar 02:00. Varför ska just nu pusselbitarna ramla på plats, idéerna klarna och orden födas? Glad och obekymrad resonerar jag med mig själv, allt medan sambon andas tungt när hon sover sin skönhetssömn.
Kurvorna stämmer, förklaringen till gapet mellan de exponentiella utvecklingarna och människans linjära utveckling. Inflationen, deflationen och skuldberget är med. Dent's förklaring på hur allt vänds upp och ned i omprövningarnas tidevarv under den ekopnomiska vintern. Nu dyker också Edge City och Aerotropolis upp. Teknologiskt går tiden igen, när vårt nya Windows stavas Wordpress, fast få har sett det ännu. Normalfördelningskurvan över mänsklighetens medvetenhet stämmer också. S-kurvan och Bell-kurvan finns på plats. Det surrar i huvudet. Visionen av hur synapserna kopplar sig med varandra klarnar som ett animerat inslag ur Vetenskapens värld. Jag tänker att jag måste skriva ned tankarna, men förmår mig inte att gå upp. Istället börjar huvudet skriva detta blogginlägg i någon av hjärnvindlingarna. Rubriken är klar Klockan två om natten. Där är jag nu. Puh!
Allt hänger samman.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Stum av uppståndelse.
I nära 20 minuter pågår allt som ska sägas om filmen The artist som en del av kvällens nyhetssändning, le journal, på franska TV-kanalen France2. Regissören ska intervjuas, den manlige huvudrollsinnehavaren ska utfrågas, allt som har med filmen att göra som går att vältra sig i ska fram i ljuset. Nu är allt bra, riktigt bra, nu är stoltheten på topp, nu leder Frankrike världen igen.
Anledningen är att den franska stumfilmen The artist, från 2011, har vunnit Bästa film, Bästa regissör, och Bästa manliga huvudroll vid Oscarsgalan igår.
Som för att befästa den franska filmens storheter berättas med glädje om alla tidigare Oscars-statyetter som delats ut sedan Oscars tillkomst. Likaså blir det klipp ur massor av de filmer där den manlige huvudrollsinnehavaren spelat. Det finns ingen hejd på hur magnifikt, otroligt, fantastiskt allt är just nu i det största av alla länder - Frankrike.
Till och med den överenergiske president Sarkozy, som far land och rike runt i jakt på valvinsten i april, kunde inte hålla sig från att kommentera den stora franska filmtriumfen, när han deltog i direktsändning i radiokanalen RTL. Hans leende mungipor gick från öra till öra. Händelsen passar perfekt i hans valslogan la France forte - det starka Frankrike.
Övriga nyheter som hinns med denna kväll är lite Iran, lite notiser om franska flygbolag som vill låta sin personal bli anställd i Grekland för 900 Euro i månaden, i syfte att spara pengar samt att socialisternas presidentkandidat, Hollande, talat inför strejkande arbetare. Men vad betyder väl det när Frnakrike tagit storslam på Oscarsgalan.
Jag blir alldeles stum av uppståndelsen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Helheten och integriteten.
Oron utgjuter sig över vem som ska få läsa vad i journalen. Denna enda journal i singularis. Journalen, journalen, journalen. Som om det finns en enda komplett journal förd över mitt liv, min kontakt med det som gemensamt benämns vård.
Glöm det.
Journalföringen är spridd, inkonsistent och icke-komplett. Den som strävar efter att föra en komplett journal för varje människa har ett berg att bestiga. Om därtill reglerna för vem som ska få läsa vad i denna utopiska helhet ska läggas som ett nät över berget, så faller helheten ånyo.
Integriteten framhävs. Min egen integritet, där det som berör mig framgår och som jag bestämmer över. För min integritet finns inget externt journalsystem i världen. Jag är min egen journal.
Min journal är min egendom. Min journal följer med mig. Det är jag som äger min journal - ingen annan.
Övertron på den enda journalen, förd av Landstinget, är den sortens föreställning som lever kvar från den tid när samhället byggdes efter ett andra världskrig. Journalen i tredje person singularis har ingen egen plats i en struktur där många människor, företag, vårdgivare kan hjälpa mig, på min efterfrågan.
Låt mig ha min journal med mig. Ständigt. Min journal är mitt ansvar.
I nuvarande slag om journalen, där jag inte är tillfrågad, riskerar den helhet som min kropp och knopp består av och som är utgångspunkten för alla som vill hjälpa mig med vård, att förloras.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Julklappsprovning.
Den har stått där, ute på altanen, hopskruvad sedan dagarna mellan jul och nyår, utan att brukas. Tom och blöt och ömsom översnöad har den bara väntat på att få fyr. Jag talar om julklappen, som min arbetsgivare, som är jag själv, envisades med att ge mig. En eldstad. Skulle en hel stad eldas?
Solen lockar till altanen. Vedbitarna har torkat i carporten. Bara att såga upp och tända på. Inga problem. Det brinner mer än väl.
Jaha, varmt och skönt är det i lågornas sken. Den lille pyromanen inom mig mår väl. Men, vänta, det är ju en plåt och ett grillgaller till denna eldstad. Borde man inte kunna använda det på nåt vis? Grilla korv, föreslår jag och inser att nån grillkorv står inte att finna i hemmet. Nähä, då blir det ingen av användning av grillgallret. Men plåten då, ska inte den kunna komma till användning? Man skulle ju kunna baka nåt bröd.
Tiden från idé till förverkligande är bara några steg och 30 sekunder bort. Lika delar vetemjöl, rågsikt och havregryn blandas med lite bakpulver och vatten, tills det blir en lagom rinnig smet, som kan hällas ut i eldstadens panna. För säkerhets skull en liten skvätt olivolja i pannan för att om möjligt undgå att degen blir permanent förenad med plåten. Voila, nu gräddas det.
Brödstycket liknar allt annat än ett brödstycke. En lätt blek variant av pressad pappersmassa, som en restprodukt från ett pappersbruk. Elden brinner ner och värmen avtar. Det blir dags att lätt, tack vare olivoljan, frigöra pannan från brödet.
Mot lunchbordet. Lite Bregott på brödet och smaka. Jodå, om jag hade adderat lite salt i degen hade det inte alls varit så dumt. Men, vad gör väl lite salt när man just provat julklappen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Relationen till den franska republiken.
Med de franska språkkunskaper jag önskar jag hade följer den omedelbara reaktionen på nyfödda prinsessans första namn. Estelle, så franskt att självast Jean-Baptiste må le i sin grav.
Om vi tar isär namnet i två delar, så det blir detest elle som på franska blir är hon. Namnet blir lätt rekursivt, då det pekar på sig självt -Estelle är hon eller på franska Estelle est elle.
Det är som jag skulle vara döpt till Jagär, vilket skulle kännas mycket märkligt.
När tyskarna ansåg att den nyfödde skulle ha ett tyskklingande namn blev det istället franskklingande. Det blev ett - noll, till Sarkozy mot Merkel. I de tyska magasinen berättas ivrigt om prinsessan, medan de franska lite avmätt och noterande konstaterar att i Sverige är de kungliga populära.
Som en komplett paradox tas namnet från det land som brutalt gjorde sig av med kungligheternas lyxliv redan 1789. Att Sverige fick importera en kunglig från franska republiken blott 21 år därefter, på grund av akut brist på svenska kungar, gör bara att lilla Estelle med namnet återkopplar 200 år bakåt i tiden.
Sådan är hon Estelle i relationen till den franska republiken.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Realtidssagan.
Ännu ett kapitel kunde skrivas i den svenska rojalistiska sagan idag. Från att ha varit verklig makt har kungligheten gradvis övergått i en saga, en historia, ett skådespel i realtid. Kapitel för kapitel rivs märklighetsmurarna ner, sakta, sakta men stadigt.
För 30 år sedan var det en livmedikus som för journalister kungjorde vad som skett. Idag var det en överklädd grabb i fadersroll som valde att själv berätta. I bakgrunden stod de äldre, lätt stofila företrädarna för kungligheten, som väktare över antikverad etikett. Det var heller ingen vanlig barnmorska som förklarade det mer tekniska, utan en grånad man i vit rock vid namn Lennart, som bara talade om en normal förlossning, inget speciellt. Livmedikusen var bortrationaliserad.
Samtidigt twittrar yttre befälet för Södermalmspolisen en reflektion ur sitt perspektiv från sin verklighet "Märklig natt. Man kämpar fram ett kungligt liv. På annat håll i samma hus kämpar ett annat liv att hänga kvar, utsatt för grovt våld..".
När hemligheter i en öppnare värld blir allt svårare att bevara, kommer realtidsagan om kungligheterna att bli än mer absurd, än mer kontrasterande mot verkligheten, vilket med all rimlig logik borde det tvinga fram ett modernt realistiskt liv för den nyfödda.
Sakta, sakta normaliseras kungligheten, vilket jag verkligen hoppas.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
