Med dagens tidningsskörd finner jag bilagan med rubriken "På ålderns höst", där två ploffsiga skådespelare ler och uttalar "Generationen som ställer krav". Höst? Vadå höst? Varför höst? I bilagan haglar det av ytligt trams om "seniorboende, sex efter sextio och seniorliv i världsklass".
Bilagan förpassar jag raskt till det runda arkivet stärkt av min egen klarsyn på de kulisser som projiceras med trycksvärtan och inte har ett dugg med verklighet att göra.
55? Ja, det råkar vara de två sista siffrorna i mitt personnummer. De militära kompetenserna, benämnda befäl, på 1970-talet använde de två sista siffrorna som ett nummer för varje menig. Jag blev 55 Pettersson, vilket kunde få en och annan individ med för mycket skit på axlarna att skoja om "55:an Petersson". Tack för de signalerna. På så vis fick jag en snabbkurs i militära begåvningar.
På 1980-talet fann jag pensionsförsäkringen som lockade med möjligheten att börja ta ut pension redan vid 55 års ålder. Då var 55-årsdagen lika avlägsen som planeten mars. Nu är den närvarande och lockelsen av att ta ut pension uteblir.
Länsförsäkringar skickar dagen till är ett papper som de benämner som värdebesked av vilket jag förstår att de fått 21-tusen att vara värt 18-tusen, vilket de vill ha 400 kronor för att ha ombesörjt. Pappret är underskrivet av en maskin där en förlorad kvinna ur generation X med ett självkänslekompenserande dubbelefternamn tipsar mig om att jag kan göra en bostadsaffär med Länsförsäkringar. Pyttsan.
Kommunen talar om "55+ boende", med någon slags tillrättalagd miljö, som fått en åldersbeteckning. I samma stund landar ett kuvert med skrikig orange kulör från staten som berättar hur länge de anser att jag ska arbeta för att behålla min levnadsstandard. Det har de inte en aning om. Lika lite aning som de har om hur det är i verkligheten, bortom bilagornas glättiga fasader, på äldreboenden ägda av fastighetsbolag på Cypern, drivna av omsorgsbolag på Jersey och betalda av naiva, okritiska och outbildade kommunala tjänstemän, tillsatta av okunniga politiker.
Låter jag arg? Ja, jag är arg på dumheter. Jag tycker det är för få arga människor i Sverige.
Ilskan är en stark känsla med inbyggd drivkraft. Ännu starkare är den glädje jag känner av att ha levt 55 underbara år.
Ikväll blir det fest. Tjoho!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Industrisamhälleskänsla.
Hotellen i Mälardalen är fullt belagda. Hotelldirektörerna i etropoler som Örebro och Västerås gnuggar sina händer. 1500 kronor för en natt, en enda natt, i en mellansvensk stad. Puh.
Genom att överge storstads-wannabees och istället kasta sig ut i det okända, i en liten köping, i just Köping, med stort K, ska sökaren finna. 625 kronor för ett superiorrum med hästensängar, inklusive rejäl frukost ger hög kundnytta.
En kort promenad i centrala Köping visar en tom galleria, där butikspersonal ivrigt söker mig med blicken som att för äntligen få en kund. Eftersom inget händer har den ensamma personalen ingen att tala med om de inte besöker varandras butiker, vilket sker. Utanför gallerian finner jag kvinnor med utländsk bakgrund och barnvagn med plastpåsar från den närliggande lågprisbutiken. Modebutikerna lyser med sin frånvaro. Gågatan är annars öde klockan halv sex en onsdagkväll när termometern visar -7C.
Skillnad är det inne på puben, som även sköter hotellet. Där inne samlas köpingens män, hämtade ur generationerna X och Baby-boomers. Utbudet av öl på kran är stort och konsumtionen är hög. Från några bord kan det tyska språket höras. Från männen bakom pubdisken strömmar ett slaviskt språk. Priserna är låga. Alla är vänliga.
Mitt på det som liknar ett torg ligger en restaurang som annonserar med souvlaki. Runt torget ligger monumenten från 1970-talet på rad med folkets hus, kommunhus, fackklubbens kontor och liknande samhälleliga dåtida grundpelare.
Jag upplever en känsla av industrisamhälle.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Besparar mig energi.
Takplafonden i det rum i förortsvillan som av dess innehavare döpts till chambre de publications har avbrutit sin upplysning. Svart och mörkt fortsätter det att vara i rummet när jag slår på strömmen till glasbubblorna med glödtråd som givit både värme och ljus.
Att plafonden tillbringat lång tid i detta tak blir uppenbart när nedmonteringen resulterar i att det som en gång var en skärm av plast nu förfaller i sköra beståndsdelar. Bortom resten av skärmen ser jag de lätt svartnade uppgivna glödlamporna som slutat lysa. Hela ljuspunkten är slut. Belysning saknas. Lösningen blir källarutrymmets dolda tillgångar, varifrån en ny plafond gjord i plåt hämtas. Men, det är nu prövningens tid infinner sig. Här gäller att finna en lampa att skruva i plåtplafondens lamphållare. Lamporna i hemmets lampförråd lyser med sin frånvaro. Inköp anbefalles.
Glödlampor finns inte längre. De är för miljöovänliga, sägs det. Istället är hyllan på köpcentrats prylbutik överfull av varianter av lampor, som har samma gänga som min älskade gamla glödlampa. Fast 40 Watt är inte längre 40 Watt, för det är bara 11 Watt. Och glödtråden är borta och ingen värme avges.
Åter i hemmet monteras de upplysande nyförvärven. Strömmen slås på, något händer, men väldigt lite. Det lyser sådär som det gör i en gammal tågkupé från 40-talet. Svagt, svagt, vartefter något starkare, men även när den uttalade tiden för att nå full upplysning om en minut passerat är det fortfarande som i en grotta i rummet. Under ett ögonblick känner jag mig som statist i en Roy Andersson film. Allt är gråbeige. Eländet hägrar. Jag förstår att det blir inte bättre än så här. Ingen värme och ett anemiskt ljus.
Det besparar mig all energi. Det ger mig ingen energi alls, vill jag upplysa om.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Långt från industrin.
I Kina har de inte firat nytt år, ännu. Ändå har jag firat in det nya året i Peking, det svenska Peking, som Norrköping kallats och kallas i folkmun. Det är inte bara nyårsfirandet som skiljer vårt svenska Peking från Kina. Den klassiska industristad som Norrköping en gång var har förbytts mot allt mer av turism- och upplevelsesindustri. I Kina är som bekant tillverkningsindustrin omfattande.
Alla de gamla industrilokalerna där människor slitit i vidriga arbetsmiljöer med textilproduktion och papperstillverkning är omgjorda till visionscentrum, konferenslokaler och konserthallar.
Det nya året firas, numera, i Norrköping med en gigantisk vandring genom industrilandskapet, mellan de omgjorda stora lokalerna, in i gränder och prång med allehanda verksamhet. Genom allt rinner Strömmen, som är en förkortning av Motala ström, det vattendrag som mynnar ut i Bråviken.
;)
Ljussatta vattenfall mitt i stadens industrilandskap.
Allt vatten gör luften denna nyårsaftonskväll extra kylslagen. Med nyfångad förkylning ger jag mig ut med sambo och kusiner på vandringen, utan den mössa som lugnt ligger kvar på hallbyrån i hemmet. Hur smart mitt beteende är visar sig dagen därpå vid uppvaknandet, när huvudet bultar och näsan flödar.
;)
Ljuskrona hängande under gamla bron över Strömmen
;)
Ljussatta träd vid Revens grund, där dansuppvisning utspelas.
Före fyrverkeriet, som avfyras strax öster om Oskar Fredriks bro, redan klockan 18.00, talar ett socialdemokratiskt kommunalråd under parollen våga älska Norrköping. Jag lyssnar och undrar vilket mod som krävs för att tycka om en stad som reser sig ur tillverkningsindustrins elände och utvecklas in i framtiden. Jag förstår inte utmaningen.
Med tillfredställelse ser jag på min gamla hemstad när den sliter sig ur omöjlighetens bojor, fabrikörens förtryck och kommunens maktmonopol, när hämningarna faller som käglor på en bowlingbana, när friheten letar sig in och människorna kastar sig ut i tiotusental på staden en nyårsafton i Peking.
[ kommentarer 2 ] ( 4 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bacill utan kalender.
Ett helt år utan minsta lilla halsont, snorighet eller antydan till förkylningssymptom. Så, på sista dygnet på 2011 händer det, halsen värker, näsan rinner, ögonen vattnas. Varför just nu, tänker jag?
Bacill, virus eller bakterie har ingen aning om tid. De encelliga eller ocelliga bara finns i total närvaro som höjden av sin egen mindfulness. Jag klandrar dem inte, för de vet inte om vår tideräkning. Och eftersom de inget vet tänker jag inte låta dem styra mitt liv. Okunskap väger lätt. Är det nytt år på gång, så är det. Skål ta mej fan!
Och det är inte vilket år som helst. Det är 100 år sedan OS-olympiaden i Stockholm, 100 år sedan Titanic-katastrofen. Tolv låter i mina öron betydligt mer än elva, fastän det bara är knappa tio procent mer. Tolv är ett dussin, jämt delbart med sex, fyra och tre. Det är mitt på dagen eller mitt på natten. För den som är hängiven åt religiösa tankar säger sagan att Jesus hade tolv lärjungar. Överallt dessa tolvtal.
Åter igen, skål för ett spännande 2012!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Å julen sträcker sig ända fram till...
...mellandagarna.
Det hände sig vid den tiden att veckorna före jul var varma. Träden knoppades och fåglarna kvittrade. Det var som om naturen bestämt sig för att ta sig igenom höst och vinter fort. Veckorna gick utan att skidor, dunjackor och snöskyfflar fick säljas. De bara hängde kvar där till affärernas förtret. Butiksägarna slet sitt hår, den tomtemöseförsedda personalen vandrade runt sysslolösa.
Det var på matmarknaden kommersen pågick. Skinka, skinka, skinka och skinka, förutom alla syltor, köttbullar och laxar, slussades i strida bilströmmar från stadens köpcentra till överfulla kylskåp. Nu ska här ätas, nu när det helt plötsligt är jul.
Och där satt sen en något mer fetlagd version av Arne Weise, från Dalarna, och upprätthöll traditionen. Karl-Bertils ömma moder griljerade åter skinkan innan hemmens nyafångade DVD-plattor var redo att spelas. I däst form vankade de julfirande mot bädden för att smälta födan.
Sen vips blev det söndag, förklädd till juldag enligt almanackan. Måndag är en annan dag. Tisdag blir starten på mellandagarna, som infaller i en helt vanlig vecka med ovanligt lite snö, som det hände sig vid den tiden.
Nu ljusnar det.
Släpp fångarne loss, det är vår!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nextopia minus ett.
Dagen före crescendo, när julstjärnan ska stå i zenit, det är då alldeles inför det är som bäst. Kylskåpet är laddat, skinkan griljerad, granen klädd, ljusen tända. Lugnet lägger sig, tiden infinner sig fastän den funnits konstant, det är jul.
Sant nextoptiskt infaller julupplevelsen före julen, inför det som komma skall, innan det egentligen sker det som ska ske, före Arne Weise, fastän han inte syns i rutan.
När det sedan sker är det som det alltid har varit, enligt tradition, som det heter när något upprepas på given tidpunkt utan förändring. Därför är det dan före dan som är bästa dagen, när allt vi redan kan återstår att uppföras som vore det första gången.
Idag är det dan före dan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vitaliserande radio.
Insamlingar med behjärtansvärda syften är goda, men inget som primärt tilltalar mig. De har en tendens att bli snyfthistorier där vi uppmanas att betala av den tilldelade skulden.
Men, så händer det något nytt, att ett nytt förhållningssätt vänder på situationen.
Det nya, som inte är nytt i sig, men som lilla jag personligen först nu upptäckt är Musikhjälpen.
För det första är insamlingsdelen blott ett moment i hela föreställningen, i den performance, som genomförs i alla kanaler samtidigt. Insamlingen ligger som en god grund. Det är den nya attityden till radio, till media, som är mycket uppfriskande.
Borta är allt märkligt med radio, allt som är uppstyltat och märkvärdigserat med kändisar. En ny generation radiomänniskor visar med total oräddhet att allt kan göras, inget är främmande och radio är endast en teknisk del i helheten. Att vi kan lyssna via det gamla FM-bandets P3-frekvenser är ett sätt. Naturligtvis finns det på nätet på sr.se samt bild och ljud via SVT-play. Twitter, SMS, Facebook och alla andra kanaler är naturligvis invävda där alla kan deltaga i en enda stor lång fest.
Egenskapsord som inkluderande, ärligt, öppet, innerligt, finns där utan att behöva sägas. Fjärran känns repetitionerna och det inövade och arrangerade. Deltagare av alla slag när som helst, hur som helst, i ett gott maratonlopp, 24 timmar per dygn i en vecka i en glasbur i hjärtat av Göteborg.
Se, lyssna och lär, för jag är helt säker på att det beteendet och det förhållningssätt som hjältarna i glasburen, Jason, Gina och Kodjo visar, kommer vi att få se i många sammanhang i framtiden. Jag hälsar det med öppen famn och gratulerar Sveriges Radio till att bryta det invanda och våga göra vitaliserande radio på detta vis.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Räknade bloggbeskådare.
Det var länge sedan jag ägnade bloggstatistiken en tanke, slår det mig plötsligt. Tiden går och skrivandet består. En månad före 2011 års utgång följer här en översiktlig summering.
JEPEblog har funnits i 2360 dagar, sedan maj 2005. Under den tiden har jag skrivit och publicerat 3156 inlägg, vilket leder till 1,33 inlägg per dygn. Antalet kommentarer direkt på JEPEblog är måttliga 644, sålunda en kommentarsandel om 20% av totala antalet inlägg.
Antalet besökare växer kontinuerligt, med toppnotering veckan den 17-24 oktober 2011, då 5391 personer besökte JEPEblog varav 547 var unika, motsvarande 770 besök per dygn varav 78 var unika. Således var det samma personer som besökte flera gånger per dygn.
I genomsnitt besöker 1449 personer JEPEblog varje vecka, varav 337 är unika. Det blir 48 unika besökare med totalt 207 besök per dag.
Jag får ibland frågor om hur jag orkar skriva och hur jag faktiskt gör och hur jag hinner. Svaret är enkelt; det har blivit en vana, en rutin, vilken jag inte vill vara utan. Tiden att skriva är så liten att jag knappt kan räkna den. Vissa dagar är mängden ämnen att skriva om närmast oändligt, samtidigt som det finns dagar då det är helt tomt på något att skriva om. Med den vetskapen gör jag helt enkelt så att när det finns gott om ämnen lägger jag upp ett litet lager, vilket går bra när ämnena inte är helt dagsaktuella. Det som är hett för dagen låter sig inte lagras.
Kommande ämnen kan jag redan nu avslöja är "Hyperdekantering", "Slussen", "Mellan är ute" och "Sossarna", förstås. Närmast ligger nya kategorin "Teneriffa 2011".
Så, du som läser detta är härmed räknad, statistiskt sett.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Massagetillvardagsmassörerna.
Dagen inleds med genomgång av hur människans rörelseapparat fungerar. Skelett, leder, senor, muskler och dess blodcirkulation samt vår hud har alla varsin roll att spela för att vi ska kunna lyfta något eller förflytta oss.
Armarna och ansiktet får därefter sin beskärda del av massage. Därmed är hela kroppen masserad, såsom den ska enligt metoden för Klassisk svensk helkroppsmassage.
Före "uppkörningen", då deltagarna ska ge varandra varsin helkroppsmassage, tas det obligatoriska fotot av avgångsklassen för massagetillvardags november 2011.
Sex nya massagetillvardagsmassörer
Efter en och en halv timma på massagebänken vaknar de masserade sakta till. Paus och lite vatten gör dem redo att ge massage till sin partner i en och en halv timma.
Vid 16-tiden är samtliga massagetillvardagsmassörer klara och färdiga med sin första helkroppsmassage, som de lärt sig på denna helgkurs hos massagetillvardags.se
Nästkommande helgkurser går av stapeln den den 4-5 februari och 17-18 mars 2012.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
