I byn Montreuil-Bellay hade hotellrummet en alldeles egen form av vinkyl, över takåsarna. Ett glas rosé före kvällens middag är närmast ett måste, och rosé ska vara svalt tempererat.
Kvällens yttertemperatur på +9C var perfekt.
Takåsvarianten av vinkyl.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
"En route á la masion", blir det på amatörfranska.
Hemvägen börjar där Frankrike slutar. Bilvägen under veckan har samlat ihop sig till 1600 kilometer. D-vägarna och N-vägarna, de departementella vägarna och de nationella vägarna. Skyltar, på skyltar, på skyltar.
Sista biten från Loire-dalen, runt Le Mans, mot Evreux, via Vernon till det franska slutmålet - flygplatsen i Beauvais, den flygplats som Ryanair och Wizzair annekterat.
Två timmar senare, ner genom kompakt dimma, återfinner vi kontakt med den svenska jorden. Snön ligger blöt och magen skriker efter mat, någon mat, något stadigt, rejält, efter alla mackor och bullar denna dag.
Den klassiska svenska "korvkiosken", i Nyköping, har vad vi behöver. Men, ingen som säger "bonjour", ingen som säger "merci", ingen ser oss, hör oss. Ingen som vill bli hälsad på, ingen som hälsar, inget tack och inget tilltal. Kontrasten mellan det franska och det svenska beteendet blir övertydlig. När vi lämnar är det millisekunder från att jag säger "au revoir".
Och det är då man funderar på om det är hemväg när Frankrike slutat.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bananskal existerar.
Efter att ha avstått erbjudandet, från den ivrigt datorhackande mäklare, om ett besök på ett instressant objekt, infinner sig en ingivelse klockan 18:45 på torsdagskvällen: vi kan inte åka hem utan att ha tittat. Sagt och gjort, ring den endast fransktalande mäklaren 18:47, och bestäm tid framför kyrkan i byn Vaudelnay klockan 10:30 dagen därpå.
Vaudelnay är mycket liten by med endast fyra butiken; bageriet, frisören, kaféet och tobaksaffären. Byn ligger mitt i vindistrikten alldeles söder om Saumur i Loiredalens hjärta. Här handlar allt om vin.
Det visar sig vara ett äldre par som säljer sin bostad, som är av typen "maison de vigneronne" (vinodlarhus), och som tidigare har tillhört en vinbonde. På äldre dagar söker de sig en mindre bostad.
Bostaden är en gård, en liten gård, som visar sig bestå av en huvudbostad, en liten egen bostad i form av ett eget hus, fyra garage, en stor vinkällare och ett oändligt antal mindre rum och utrymmen och verandor och smörjgropar i garagen. Paret har både fåglar i bur och fiskar i egen damm, som får sitt vatten från en egen källa.
Här finns allt, inklusive känslan.
;)
En del av gården, ut mot portarna mot bygatan.
Så är det, när man minst anar det, och halkar på bananskalen, utanför Poitou-Charente. Vi är i Maine et Loire.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En studie.
Efter att ha träffat förra fastighetsmäklaren i dennes kontor i sängkammaren, fick vi idag stifta bekantskap med två nya fastighetsmäklare, eller "agence immobilier" som det heter här i landet.
Den första var en kvinna av större modell som talade en väldigt god engelska. På bästa mäklarvis gjorde hon sin standardintervju för att raskt komma till det läge i konversationen när något objekt ska beses. I det skedet ska nyckeln till fastigheten återfinnas, varpå vår storväxta dam kastar sig ned i lådan där alla nycklar ligger i en stor hög. Det rasslar och skramlar när hon öser upp nyckelhögen på bordet för att sortera ännu en gång. Slutligen hittar hon den omärkta nyckeln som leder till den aktuella fastigheten, i hennes egen handväska. Nyckelhögen återbördas med samma rassel tillbaka i lådan.
Därefter blir vi förärade att sätta oss i den skitigaste Mercedes A-klass med barnstol som skådats på länge. Iväg, titta, njae - inte rätt, åter, tack för titten, au revoir.
Några meter längre bort finns nästa agence immobilier. I detta fall en man som endast talar franska, vilket han gör kontinuerligt och utan pardon. Hans förhållande till datorn är av den karaktär att ju mer man klickar och slår ju mer gör datorn, tror han. Inte. Fönster på fönster med varningar och elände fullkomligt sprutar fram på bildskärmen, tills det slutligen susar fram en i Microsoft Word konstruerad beskrivning av fastigheten. Genast frågar han om vi ska och titta. Nej, det ska vi inte. Inte en titt till idag. Nog. Vi återkommer.
Att det är svårt att sälja fastigheter i den ekonomiska krisens spår i Frankrike är uppenbart. Det är köparens marknad och alla är villiga, även franska fastighetsmäklare.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En process att genomgå.
Med idén att finna en bostad i Frankrike, i Deux-Sevrès, kör vi mellan byarna och upplever livet i presens.
Förutom det faktum att datorns laddare brann upp, slutade mobiltelefonen fungera utan förvarning. Ånyo en laddare av mobil modell fick införskaffas på näramste E.Leclerc för att i bilen kunna ladda telefonen. Det elektroniska livet handlar mycket om energiska laddningar.
Vi har träffat borgmästaren, le Maire, i lilla byn Saurias, som säljer sin lilla gård. Vi har fått gårdens äppeljuice och ett glas rosé på blanka eftermiddagren i solen. Därefter gick vi själva runt borgmästarens bostad och gård, medan först frun åkte till sitt talapedagogjobb och borgmästarens själv åkte till sitt "hotel de ville" för att jobba en stund. Kvar var vi med hela gården olåst. Det kallas förtroende.
Nästa objekt att bese var gården på 10000 kvadratmeter, som vi omnämnt i tidigare blog. En stunds eftertanke gav insikten om "det är för stort". Så är det. Så fick det bli.
Det tredje objektet som vi hade bokat för beseende tog en abrupt vändning när vi dagen före besöket åkte förbi med bilen och direkt fann att "detta stämmer inte med beskrivningen". Byn var fel, huset var fel, omgivningarna var fel. Vi meddelade artigt och på bästa skolengelska, per mail, den nyskilda engelska damen att vi inte var intresserade. Hennes respons ligger nu i inkorgen och vi konstaterar att hon mottog inte meddelandet utan känslor.
Istället kidnappade vi mäklaren, som visade det stora huset med 10000 kvadratmeter, och bad henne finna andra hus av typen "byhus" (maison de village). Det tilltaget fortsatte med att på ondsdag eftermiddag finner vi oss sittande på två pinnstolar i sängkammaren hos mäklerskan.
Det är i sängkammaren hon har sitt kontor. Efter ett glas med icetea med mintsmak från Lidl, genomgår vi en sökprocess utav det mer ostrukterade slaget. Högar med papper i en till synes total oordning forceras av mäklerskan rent sekvensiellt utan fokus. Mot slutet får vi dock fram fyra objekt, som vi raskt beslutar att åka och bese. Efter några mils kors-och-tvärs-farande på underbart slingriga vägar visar det sig att vår mäklerska endast lyckas hitta fram till två stycken. Men det är inget problem - pas de problem - i Frankrike. C'est normale, och det är avslappnande på ett osvenskt vis.
Lärdomen denna dag är att det handlar om förtroende och kommunikation. Människor litar på oss. Vi får gå ensamma i borgmästarens hus. Vi får komma hem till mäklerskans röriga hem och sitta i deras sängkammare. Vi pratar på alla språk samtidigt och vi berättar. Vi närmar oss det franska steg för steg.
Det är sökandet och fötroendet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det är vi som är svenskarna.
Vi åker och åker och ser och tittar. Ritar, tecknar, fotograferar, diskuterar på ett språk utan namn. I vissa stunder gör vi det hopkok av ord com i en framtid skulle kunna kallas Europeiska.
Vi har sett en gård med storleken 10000 kvadratmeter, varav 2000 kvm utgjordes av en fiskrik egen liten tjärn. Vi har sett hänförande utsikter och trånga gårdar i en salig blandning.
Nu är tiden inne för reflektion - "á reflaichir" - som säljare och mäklare säger. Att sortera och fundera och tänka, vilket underlättas av några glas rosévin på hotellrummet före trerättersmenyn för 18 Euro.
Lunchen denna dag blev som det lämpar sig för två svenskar - "les suédoises", vilket de färdiggjorda smörgåsarna av polarbröd med skinka och ost, kallas i Frankrike.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Laddare införskaffad.
09.30 i Parthenay fick vi fatt på en universal-laddare till datorn för 73 Euro. Det var det värt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Namnet på en mycket en liten by, öster om Parthenay.
185 invånare, en bar med restaurang och utlämning av bröd (depot de pain). 300 meter öster om själva bykärnan finns en gård som lystrar till namnet l'Audebertière. Den gården har vi besett, betittat, vandrar runt, krupit runt, avbildat. Allt.
Nu återstår uppsamling av allt funnet, alla fakta, alla bilder, alla tankar och alla idéer.
Det som då händer är att laddaren till datorns batteri börjar spraka på ohälsosamma vis elektriska prylar kan låta. Därefter slutar den att fungera. Vi måste hitta en ny laddare, på något vis, någonstans, vilket blir morgondagens uppgift. Om vi misslyckas med det uteblir rapporteringen på bloggen.
Forsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det uttalas "partänej".
Uttal är viktigt i Frankrike. Ett ljudfel och orden betyder något helt annat. Det lärde jag mig efter att ha gått in i en tidningsaffär och frågat efter "Citroën-varuhus". Det fanns inga, butiksägaren ville inte förstå att jag sökte "Citroën-tidningar". Varuhus heter "magasäng" och tidning heter "magasinn", men stavas nästan likadant.
Parthenay är beläget cirka 40 km väster om Poitiers, i departementet Deux-Sèvres. Parthenay är huvudkommun i ett område som kallas Gatine, som har en mängd byar, som alla har en borgmästare, som är medlem regionens råd. Det är ett myller av indelningar och tillhörigheter. Alla har namn. Allt är namngivet. Allt har ett beskrivande ord, som sig bör i ett land med ett språk som är så rikt.
Parthenay en söndag är som alla byar en söndag. Tillståndet kan beskrivas med ett ord stängt, fermé. Det är den tydliga ordning som gäller i ett land där spännvidden är stor. Antingen är det väldigt öppet eller väldigt stängt. Söndagar är stängt och ofta även måndagar. Men när väl onsdagen kommer öppnar vi desto mer med marknader och fest dagen lång. Är det fest så är det fest, inte lite fest. Är det stängt så är det stängt, inte lite stängt.
;)
Blommorna på marknadsplatsen i Parthenay
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Namnet på en region i Frankrike.
Regionen Poitou-Charentes ligger cirka 300 km sydväst om Paris. Den består av fyra departement; Deux-Sèvres, Vienne, Charente och Charente Maritime.
Vi är på väg mot Deux-Sèvres. För 3.900:- har vi lyckats erhålla flyg Skavsta-Paris t.o.r. för två personer samt hyrbil för en vecka. Prisvärt.
I Poitou-Charante finns ett mikroklimat, vilket gör att regionen har flest soltimmar per år, efter Franska medelhavskusten.
Vi ska se regionen, upptäcka byarna, äta maten, dricka vinet och njuta av dofterna och klingande franska. Färdvägen och boplatserna upptäcker vi steg för steg. Inget är bokat eller bestämt. Det vi snubblar över, låter vi göra intryck.
Redan har grönskan och blommande trädgårdar gjort sig påminda. Redan har vi inmundigat den första russinbullen, pain aux raisins, vilket är en personlig ritual för varje besök i Frankrike.
Daglig rapport på JEPEblog.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kalender
