Att resa med Ryanair är att uppleva transport. Det är endast transport det handlar om. Det är transport man betalar för. Ingen energi spenderar Ryanair på att göra mig glad. Det behövs inte, jag är redan glad. Motivet att resa med Ryanair är priset och destinationerna. De har monopol på destinationer och nära monopol på lågt pris. De behöver inte konkurrera med glad personal och tillmötesgående regelverk.
Max 10 kg i handbagage som får ha vissa maximala mått, liksom den incheckade väskans maximala vikt om 15 kg. Regler, regler, regler. Den som inte följer dem får betala höga extraavgifter.
Ändå är planen fulla.
När väl ovanstående insikt nåtts och alla de situationer där bolagets beteende kan generera magsaft ignoreras, kan man luta sig tillbaka och låta sig fösas med i transporten och de facto imponeras av deras efektivitet.
Planet från Stockholma sätter hjulen i Gironas landningsbana klockan 19.29. Sju minuter senare påbörjas ombordstigningen av oss nya passagerare. Då har planet alltså stannat vida gate samt tömts på både passagerare och bagage. Klockan 19.53 har alla passagerare satt sig ned och 20.00 startas motorerna samtidigt som planet rullas bakåt. Fem minuterna senare, 20.05, lämnar hjulen startbanan och vi är i luften. 36 minuter på marken.
Blott några få minuter uppe i luthavet påbörjas försäljningen av dricka, mat, lotter och rökfria cigaretter.
Några fickor i stolryggen framför dig finns inte. Inga spypåsar eller tidningar. Kortet med säkerhetsinstruktionerna är fastklistrat i ditt synfält på framförvarande stolsrygg. Inga lösa delar, inget som behöver städas. En buss utan finesser.
Det är Life of Ryan, utan minsta inblandning av brittisk humor.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Flod och hav.
Solen skiner obekymrat och obehindrat på våra bleka svenska kroppar, för dagen placerade vid Medelhavet. Det är +21C och för första gången får air-condition i bilen göra nytta, när vi tar oss från havet mot höjderna.
Roquebrun är en liten by cirka 40-50 km upp från Medelhavet. Byn nås via slingrande vägar utmed bergstopparnas sidor. Vägen följer floden Orb, som mynnar ut i Medelhavet. Det är invid Orb som Roquebrun fått fäste.
Mitt ute i ingenstans får vi denna vy och finner såväl hotell som restauranger. Rouquebrun är bland annat känt för sin årliga blomsterfestival. Den medhavda kosten från bageriet, "palmier patissier", en platt fjärilsformad bakelse av mördeg och vaniljkräm avnjuts.
Från floden Orbs vatten far vi ned mot Medelhavskusten igen för kvällens måltid. Genom by efter by med sina egna gårdar, domäner, vinerier, vinkooperativ och restauranger och barer. Fiskarbyn Marseillan ligger alldeles vid västra kanten av det lilla innanhav som bassin de Thau bildar. En sjö någon mil lång och några kilometer bred fungerar som en enda stor uppfödningsstation för musslor och ostron. Vad vore väl naturligare än att avsmaka havets frukter på denna plats.
Alldeles norr om Marseillan finns en restaurang vid namn la ferme Marine, vilket på svenska blir ungefär den marina bondgården. För att nå den får vi följa små skyltar som visar oss genom indusriområdesliknande miljöer, på stigar som annars svårligen skulle beträdas. Vid slutet uppenbarar sig en restaurangbyggnad av stora mått.
För 25 Euro kan man äta så mycket skaldjur man orkar, så mycket ostron, musslor, havssniglar och räkor i olika former man klarar. À la volonté, utrycker man det på franska.
Havssniglar och musslor doppas i aioli, ostronen får några stänk citron, med brödet sugs godsakerna från tallriken upp. Och till havets läckerheter dricker vi en lokal Picpoul från Pinet.
Så har vi tagit oss från hav till flod och åter till hav, på en dag.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den franska kvällsmåltiden.
Klockan kvart i sju finns ingenstans att äta. Klockan tio i sju finns fortfarande ingenstans att äta. Prick klockan 19 finns flera ställen att äta på. Maten är tidsstyrd. Före maten kan lämpligen en, eller möjligen två, aperitif på lokala baren inmundigas bara för att få magmunnen att fullkomligt skrika efter fast föda.
När så menyn anländer till bordet på den prick klockan sju öppnade restaurangen, söker dina ögon av alternativen. Du är hungrig som en varg och söker därefter. Denna kväll faller valet på en förrätt vid namn "salade chèvre chaude", som på svenska blir det föga romantiska "varm getostsallad". Som huvudrätt väljer din mage entrecôte för 15 Euro. Ditt svenska evalueringssystem säger att en entrecôte på restaurang för 140 kronor kan ju inte vara så stor.
Getostsalladen smakar utmärkt, med getost på små brödbitar och det finhackade baconköttet strött över salladsbladen. Dessutom är den, som det brukar heta, väl tilltagen. Efter att ha ätit upp varje bit av salladen och svalt ned med husets röda vin börjar du bli tillfreds. En kostexpert med inslag av näringslära skulle kunna lockas att säga att allt är bra och det är nog, dags att sluta äta.
Det är då ett halvt kilo entrecôte landar på en ny tallrik framför näsan på dig. Fortfarande har du kvar matlusten och med ett stadigt tag om kniv och gaffel tar du dig an köttstycket. Det smakar gott och du äter, utan att tänka. Tio minuter senare råkar du se dig själv i den spegel som är helt ostrategiskt placerad i ditt synfält. Där sitter en liten gubbe med kulmage, som om han svalt en bowlingklot, och ler. Stoppa pressarna. Det är ju jag själv.
Med tillkämpad avhållsamhet från spegeltittning kämpar du vidare med köttbiten. Det ska gå. Ja, det går faktiskt att få ner allt i magen. Köttstycket är besegrat. Du är nöjd, och mätt, mycket mätt. De sista klunkarna sväljs i samma stund som dina tankar spelar upp ett avsnitt ur Monty-Pytongängets film "Meningen med livet", där Mr Kreosot äter på en restaurang.
Efter att ha betalat och med ansträngning rest upp din för stunden entrecôte-tyngda kropp, vaggar du mot utgången rabblande "Merci Madame, bon soirèe, au revoir". På gatan tar du de första riktiga stegen och finner riktning mot natthärbärget.
Det är på den vandringen du plötsligt inser att med din nya kroppskonstitution kommer magen att anlända sängen sådär en kvart för resten av kroppen. Du har töjts ut på bredden, medan ben och armar förblitt desamma. Efter några hundra meter och 30 trappsteg utvecklar sig sängen som en landningsbana för en jumbojet. Du tar mark och förblir där tills du är förmögen att taxa till gate via toaletten och tandborsten.
Så kan det vara med maten och magen och den franska kvällsmåltiden.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Skillnaden mellan 34 och 11.
Skillnaden mellan 34 och 11 är inte 23, om vi låter siffrorna rubricera departementsnummer i Frankrike. Skillnaden är vind, blåst, le vent. I departementet nummer 34, som heter Herault och uttalas "örrå", står träden upp. Här är vinden lite lagom, lite varierande, lite som vind ska vara, då och nu.
I departementet nummer 11, som är Aude och uttalas "åd", blåser det ofta och nästan alltid från samma håll. Vind, vind, vind. Träden berättar det.
Alldeles på gränsen mellan Herault och Aude, på Heraultsidan, ligger många charmerande små byar i det kuperade landskapet. Området kallas Minervois och några av byarna är Quarante, Cruzy och Olonzac. Hit kommer turismen i en allt starkare takt. Madame på bed&breakfast, eller chambres d'hôtes på franska, i Quarante, berättar om rika amerikaner och irländare som köpt slott runt omkring, som de förvandlat till många luxuösa lägenheter till skyhöga priser. Madame påtalar i samma stund att de nya lägenhetsinnehavarna gärna köper tjänster, eller services som det heter i tjänstesamhällets vagga - USA. Att Frankrike är världens största turistnation är lätt förståligt, då i huvudsak två näringar framträder i området; vinproduktion och turistnäring. Det ena en rest ur industrisamhället, det andra en framväxande service industri.
Vår spanskregistrerade folkvagn tar oss invid kanten mellan åkermark och berg tillbaka mot Pezenas, i Herault, där både vin och service växer, men träden lutar inte.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Äntligen.
Det skiner upp. Solen är här. Termometern visar +20C och Medelhavet ligger för våra fötter.
Café de la Bourse serverar en kall öl efter dagens vidgade vyer, efter nattens nära obefintliga sömn enär grannen hade fest till halv två tiden och därefter kom på en briljanta idén att diska ljudligt.
Men vad gör det när damen i bageriet med hela sin varelse hälar "bonjour" när jag sömndrucken vinglar in vid 9-tiden för att hämta dagens bröd. Idag fanns det sockerbullar, vilka även de är oemotståndliga.
Voila, C'est la France!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Två franska element.
Veckans näringsmässiga inköp företas i Pezenas Intermarché - en butik närmast jämförbar med vår svenska Ica Kvantum. Sortimentsbredden är närmast oändlig. Köttdisken lockar med entrécôte vartill lämpligen måltidsdrycken vin inmundigas. Det är då kontrasterna kontra våra svenska vanor framträder.
Här finns viner som vår svenska monopoldistributör aldrig förser oss med. Alla lokala små gårdar och företag inom kilometrars avstånd. Där står jag bland alla viner och kan välja, när tankarna far iväg till de argument jag ofta hör som försvar för Systembolaget, det enda Systembolaget, i singularis. "Det är så bra med Systembolaget, för de kan ju välja och se till att inga dåliga viner importeras" och "Det är så bra med Systembolaget, för de är så stora inköpare att de kan pressa priserna till vår fördel".
Pyttsan, skrockar jag när en flaska från Faugeres från 2008 för 2,20 Euro, är ett vin många gånger bättre än systembolagets mängdcertifierade för 62 kronor. De välodlade fabricerade föreställningarna om Systembolagets förträfflighet är av samma art som när socialdemokraterna förnekar inre splittring eller när Bagdad-Bob förnekade att de amerikanska trupperna intagit Bagdad. Om ett påstående uttalas tillräckligt länge blir det sanning, även om det inte är det. När en diskussion kommit så långt som ovan brukar motdebattanten locka fram ordet "alkoholpolitik" och i samma stund förirra sig i en intalad välvilja utan fakta. Jag funderar på om alkoholpoltik är politik utvecklad under inverkan av alkohol.
På hemfärden från Intermarché tar vi en tur till småbyarna runt Pezens. På södra utfarten ur Servian reagerar instinktivt min hjärna vid åsynen i vänstra ögonvrån av Citroën. Jag såg en plåtbit, en flygel, en linje ur Citroëns vagnpark. Den rondell som närmar sig kvickt passar utmärkt för utan att behöva tänka vända färdriktning och svänga av, stanna, beskåda en hög med Citroën bilar på en gård. Invid gåren finns ett stort garage, där renovering av en DS pågår. Jag gör tummen upp och fångar en bild av skönheterna.
Med upplevelsen av två starka franska element samma dag återgår vi till bostaden, steker entrécôterna, korkar upp vinet och bara njuter.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Långt och nära.
Att bege sig med bil från huvudstaden mot den flygplats 100 km söder därom en söndag morgon bjuder på lugn. Inga bilar, inga människor, nästan. Flygplatsen är lika lugn och det ska visa sig att det irländska flygbolaget endast fyllt världens vanligast flygplan, Boeing 737, till hälften på sin tretimmarflygning till Girona, som flygbolaget gärna vill kalla Barcelona, i reklamen.
Den förhyrda bilen i Girona, till det modesta priset av 484 svenska kronor för en vecka, visar sig inte finnas. Nej, bilar i den prisklassen finns det inte några lediga, varför två klassers uppgradering till en VW Polo med alla finesser blir den fria uppgradering som alltid inträder när man bokar lägsta klass. Lägsta klassen är en lockvara som aldrig finns.
På några få timmar är miljön bytt från lugn svensk sönsdagsmorgon till lugn spansk förmiddag, sittande i en bil på en motorväg, med insikten om att det är ganska lika och avståndet känns nära.
Motorvägesdelen i Spanien, mot franska gränsen, kostar cirka 7 Euro. Ombyggnad råder och hastigheten är beränsad till de 80 km/tim som ingen bryr sig om.
I Frankrike börjar nästa motorväg, som är fin, mycket fin, och också kostar cirka 7 Euro för att komma upp till Narbonne. Där blir det stopp eftersom sockerhalten i blodet sjunkit till en nivå långt uner gränsvärdet, trots den av Ryanair tidigare tillhandhållna smörgåsen för 5 Euro. I detta läge ger en Chauson Pommes den kick som kroppen söker. En äppelmosfylld halvmåneformad smördegsbakelse. Ljuvligt.
Från Narbonne mot Beziers får de små vägarna bjuda på en landsbygdsnära upplevelse. Från by till by. I Beziers visar det sig att en ny motorväg byggts i riktning norrut och några minuter senare rullar vi av på södra avfarten till Pezenas. Allt är bekant och bilen nästan kör av sig självt till den stora parkeringen nära byns centrum, med gångavstånd till det lilla byhus som ska utgöra knutpunkt för veckans strapatser.
Madame som äger huset har förlorat minst en tand sedan senast, trots madames förmodat ringa ålder. Madame försöker prata alla språk samtidigt som jag ihärdigt försöker med franska. Madame får inte ihop orden, inte ens på franska, då hon inte vill prata franska av någon anledning. Kanske är det av hänsyn till sin gäst som hon vill envisas med de språk hon inte behärskar, på precis samma vis som gästen. Där står vi och kommer fram till att det regnar ute.
Ja, det regnar, men det gör inget, för luften är skön, fylld av alla dofter. Det är Frankrike, det är Landuedoc, det är Pezenas och det är väldigt bra.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kalender
