Kommun och riskkapitalbolag för äldreomsorg.
Undlåtanden och rädsla i destruktiv förening.
Jag mobiliserar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
...eller radiolösa trådprogram.
Som gammal radiot förundras jag ständigt över att sändning i luften medelst etervåg, radio, på 2010-talet benämns med dess motsats - att vara trådlöst. Det är som om ett flygplan skulle beskrivas med att vara spåroberoende eller ett tåg med att vara vinglöst.
Som varm anhängare av det tidlösa radioprogrammet Sommar gläds jag av att konstatera att Sveriges Radio gjort en vintervariant av programmet, som kallas för Vintervärdar. Att två av mina favoriter, Leif G W Persson och Bodil Malmsten, dessutom ges tillfälle att orda gör inte fenomenet mindre angenämnt. Det är först i efterhand, efter att radioprogrammet sänts första gången, som jag upptäcker dess förekomst och söker efter lösning för att avlyssna detsamma. Det är då radio kontra tråd aktualiseras.
Distributionen av radioprogrammet till mina öron tar sig denna trådiga radioväg;
Med kabel från Radiohuset ända fram till mitt fösta telefonjack i huset, där Telias modem demodulerar signalen och packar upp ljudpaketen för att medelst kabel föra över dem till routern. Från routern sänds radioprogrammet för första gången med etervåg på 2400 MHz, långt bortom FM-bandets territorier, till min sex månader gamla surfplatta försedd med Sveriges Radio app.
Högtalarna i plattan är är av den storlek att varken Leif G W, Edith Piaf eller Monica Zetterlund låter som de brukar göra. Lösningen blir då att till plattan ansluta en minimal FM-sändare, införskaffad på Kjell&Co för 99 kronor, för att för andra gången sända radioprogrammet med etervåg de få metrarna till den vid sängen placerade klockradion med dubbla högtalare. Frekvensen väljer jag till 95 Mhz, som verkar vara ledig i hemmets radiospektra.
Mellan Leif GW's underfundiga ord och medan Edith Piaf sjunger, funderar jag på om det är ett trådlöst radioprogram eller ett radiolöst trådprogram jag konsumerar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En framtida försörjningspelare.
I Sverige drar turismen in mer pengar än exporten av fordon, järn och stål tillsammans, skriver SVD på självaste julafton. Om detta påstående stämmer, vilket jag inte har anledning att betvivla, är det samtidigt värt att notera.
Besökare till Sverige ger oss mer pengar än värdet av alla fordon och allt järn och allt stål, de gamla näringarna som vi historiskt lärt oss att värdera högt.
År 2012 beräknas turismen i världen slå nytt rekord, med för första gången över en miljard människor som kommer att besöka ett annat land. Bakom siffrorna döljer sig en framväxande medelklass från det vi traditionellt kallar U-länder såsom Ryssland, Kina och Brasilien, eller förkortat BRIC-länderna. I framtiden förväntas den stora turistströmningen komma från Asien. En omvärldsbevakare ser den framtiden.
Om man tar sig tid att läsa boken Megatrends Europe förstärks bilden av turismen som en av de stora pelarna vilka vi ska försörja oss på i framtiden. Massor av amerikaner, kineser, indier ska komma för att se våra gamla hus, våra gamla städer, våra vikingafästen, våra fridfulla och orörda landsbygd och natur, vårt rena vatten och vårt lugn. För att tillgodogöra oss alla de miljarder pengar som ligger i potten krävs väldimensionerade flygplatser och hamnar samt välbehållna sevärdheter. Det är där vi ska satsa pengar.
Här finns fantastiska möjligheter, för den som vill se dem, som vill se hur omvärlden utvecklas.
När jag så söker igenom allt material om det stora projektet nya Slussen som den närsynta ledningen i Stockholm förser mig med finner jag ordet turist på endast ett ställe samt ordet besökare på ett annat ställe. Det påstås att själva konstruktionen av Slussen är uttjänt, utan att gå närmare in på vad som egentligen är så trasigt. Något måste göras och en arkitekttävling har utlysts där jag inte heller finner ordet turist omnämnt. Visionen för nya Slussen lär vara att gå från trafikplats till mötesplats med motivet att det ska möta kraven från morgondagens Stockholmare. Arkitekterna förefaller lokalt tänkande utan ett glokalt perspektiv. Här ska alltså miljarder satsas utan att ha gjort en omvärldsbevakning värd namnet. Puh!
När näringslivet förändras ska naturligtvis arkitekturen förändras utifrån det. Likadant ska naturligtvis satsningar i ínfrastruktur göras med tanke på vilka näringar som kommer att vara blomstrande i framtiden. Det är av näringar vi lever, inte av hus. Turism är en framtida försörjningspelare och flera av oss kommer att vara verksamma inom turistnäringen.
Turismen står för kommande rekordår.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Devisen som föll och återuppstod.
Du får vad du betalar för, har jag hört i hela mitt liv. En devis som utgått från att något med högre pris osvikligt är bättre än något med lägre pris. Ett tankesätt troligen sprunget ur det naturliga förhållandet att ju mer det kostar att producera, desto högre pris ska varan eller tjänsten ha. Cost-based pricing, säger amerikanarna. Kostnadsbaserad prissättning, säger vi, och ser priset som ett påslag på produktionskostnaden.
Glöm det.
I stora butiken, som för 30 år sedan skulle klassats som järnhandel, befinner jag mig för att köpa tätningslist. Det står fullständigt klart att det är ett fabrikat som dominerar den nära två meter långa montern med tätninglister. Jag läser och studerar och finner en 9 mm bred och 4 mm hög list som är 6 meter lång, på två olika hyllplan. På ena planet har kartongen en blå rand och kostar 59 kronor, på andra planet är kartongen utan blå rand och kostar 29 kronor. Vid fråga till butikspersonalen får jag lära mig att den med blå rand har en ny förpackning, den blåa randen alltså, och att innehållet är exakt detsamma i de bägge kartongerna.
I bildelsbutiken finner jag bromsbeläggen i två olika förpackningar. Exakt samma innehåll, från samma produktionslinje, till två vitt skilda priser.
På 2000-talet baseras inte försäljningspriset på produktionskostnaden längre. Det produktionsorienterade tänkandet har övergått till kundorienterat. Priset styrs av vad kunden kan tänkas vilja betala och har inget med produktionskostnaden att göra, annat än att ju större skillnaden är mellan kundens betalningsvilja och produktionskostanden, ju bättre är det för försäljaren, medan kunden inte erhåller något högre värde.
Produktbristen har nära nog elminerats och kundbristen tilltagit. Devisen utifrån kundens position du får vad du betalar för framstår som en relik och återuppstår i nytappning utifrån säljaren position som du får vad kunden vill betala.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Handelsbanken.
I dessa finansiellt röriga tider, där banker, i den så kallade finansbranschen, beter sig generellt som hopplösa krångliga girigbukar, drabbas jag av glädje.
Det jag hör från min omgivning om Nordea, det jag upplever i min närhet av Swedbank, är delar som jag undviker att befatta mig med. Jag skulle kunna kräkas en stund över deras göranden.
Istället väljer jag att fortsätta vara trogen den bästa banken - Handelsbanken. Det är den bank som har behållit det lokala perspektivet, nära kunden, med personlig och okonstlad hantering. Handelsbanken har kontoret, med sin egen beslutanderätt.
Åtminstone gäller det min Handelsbank, som befinner sig drygt 200 kilometer från hemvisten. Geografiskt långt borta och servicemässigt nära intim. Lokal och global. Glocal, på engelska.
Avståndet är ypperligt för att driva att allt ska kunna lösa sig utan besök i banklokalen. Vi känner varandra ändå, bankpersonalen och jag, vi kan våra röster och vi har en öppen dialog, utan krims-krams. Allt löser sig alltid till det bästa. Det bara fungerar, oavsett om jag uppträder som företaget eller privat.
Min älskade glokala bank.
[ kommentarer 2 ] ( 16 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förvirring utan kommunikation.
Att kabel-TV företagen, som de hette för 20 år sedan, redan då gärna låste in sina kunder vet de som varit med. De senaste årtiondena har kabeln ersatts av trådlös överföring där statligt, genom Terracom, ägda, Boxer haft en framträdande roll. Kabel-TV-bolagens beteende har överförts från kabeln till luften.
Per brevpost anländer ett kuvert från Boxer, med för säkerhets skull två A4-ark med samma information. Där står att läsa en text, undertecknad av någon som i nutida anda av titulaturdevalvering kallar sig för "Customer Service Manager".
Det står efter genomläsning fullständigt klart att uppenbara brister föreligger hos avsändaren vad gäller förmågan att kommunicera. Den förvirrande texten sprids i mångfald över Sverige och landar hos en allt större andel åldrande befolkning. Där ankommer det på anhöriga att lägga energi på att först förstå vad som skrivs för att därefter om möjligt förklara vad som menas och undvika oro. Den som besitter kunskap i multiplikation kan föreställa sig den totala mängd energi som åtgår över landet för att ta hand om den smörja som väller ut ur vårt gemensamt ägda bolag Boxer.
Den enda nytta som Boxer bjuder på är det flagranta exempel de själva utgör på hur ett företag kan lyckas sätta krokben för sig självt och lyckas skapa förvirring utan kundnytta. Erfarenheten visar att den som inte tillför någon nytta i värdekedjan har en tendens att med tiden elimineras.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
290 varianter. Minst.
Jag hör ordet äldreomsorgen, i singularis, som om det bara fanns en äldreomsorg. Icke. Det finns minst 290 varianter på äldreomsorg, för det finns 290 kommuner i Sverige och alla har att tolka socialtjänstlagen för att hitta nåt styrande regelverk för hur tusan de ska arrangera livet för oss alla när vi blir gamla.
Om vi därefter antar att varje kommun har i snitt 10 äldreboenden, med varsin äldreboendechef, får vi helt plötsligt 2900 varianter av äldreboende. Utöver äldreboende kan vi sen addera gissningsvis 5 hemtjänstenheter i snitt per kommun, vilket till 1450 hemtjänster med en grupp människor som far hem till oss när vi blir gamla och behöver hjälp. Vardagshjältar.
Det var den kommunala delen.
Sen har vi den knasiga Landstingsdelen som ska bidra med sin omsorg, som då kallas sjukvård, till den som har hemtjänst. Om man istället bor på äldreboende agerar närmaste sjuksköterska i kommunens regi - inte Landstinget. Ja, det är rörigt och gränsfyllt, med gott om remisser kors och tvärs till olika specialistkliniker dit orörliga äldre ska köras med av kommunen tillhandhållna specialfordon. Varför inte köra hem doktorn till kunden? Revirpink, oflexibilitet och konservatism i oskön förening.
Än så länge har jag bara talat om offentligt arrangerad vård, med människor som erhåller sin arbetslön direkt från kommunen eller Landstinget.
Sen lägger vi till externa vårdgivare, det som i media kallas privata, av alla slag i både kommun och Landsting. Då blir antalet varianter än högre. Oräkneligt och oöverblickbart.
Att i detta läge börja tala om äldreomsorgen i singularis, som om all älresomsorg vore på ett enda vis, är helt vilseledande. Lika vilseledande är det att påstå att kommunal eller privat äldreomsorg skulle vara på något visst givet vis. Det är på 1000 olika vis.
Jag har sett olika kommunala hemtjänster, som är helt olika, med olika förtjänster och brister. Jag har sett äldreboenden så olika att de kunde varit från varsin egen planet.
Jag har sett offentliga vårdcentraler i Landstingets regi, som är så fruktansvärt dåliga, med så låg kvalitet att de blivit allmänt kända, men inget har hänt. Inte förrän senaste året, när vårdcentralen ifråga lagts ned. Det fanns inget annat att göra. Namnet på vårdcentralen var Väven och den låg i Norrköping. Så snart jag nämnt det namnet har människor tittat på mig och rystat på huvudet. Alla visste, men ingen vågade göra något - inte förrän en privat vårdcentral öppnade i kvarteret intill och folk övergav Väven. Tack för det.
Tro inte att det var bättre förr, när det bara fanns kommunal omsorg, när det inte fanns alternativ, när monopolet födde maktlöshet. Tro inte det. Och glöm inte de vårdskandaler som förekommit i kommunal, Lanstings och offentlig regi.
Att bli gammal, sjuk och svag och upptäcka att kroppen rasar samman kan aldrig upplevas som bra. Det finns 2900 varianter av äldreboenden och jag tillåter mig att tro att de flesta är bra. Att låta frustrationen över enskilda felaktigheter gå ut över äldreomsorgen i singularis ställer jag inte upp på.
Däremot skulle jag gladeligen ställa upp på att hjälpa kommunerna att vara bättre beställare, bättre avtalsparter, mer kundtillvända, tydligare och effektivare. Det är alldeles för lätt för drivna affärsman att prata omkull godtrogna offentliga tjänstemän.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Skivbolagens väg.
När Boken ska korrekturläsas är det ytterligt praktiskt att läsa den senaste PDF'n genom att luta sig tillbaka i den 30 år gamla fåtöljen från IKEA med namnet Kroken, med läsplattan i högsta hugg. Sida för sida sweepad från höger till vänster och ibland tillbaka. Det utvecklas till att kännas helt naturligt efter en kort stund. Jag kommer på mig själv med att blöta tummen som för att vända en pappersboksida, men inser efter att ha sett de blöta avtrycken på skärmen att jag låter saliven stanna i munnen fortsättningsvis.
Inte för att det är något fel med pappersboken. Inte alls. Den har fördelen med att fungera utan elektronik och batteri. Men den för med sig en hel kedja med vanor och traditioner om hur det ska gå till att skriva och distribuera en bok. För det första behövs ett tryckeri som kan trycka större mängder papper än den senaste laserskrivaren från Hewlett-Packard för två tusen kronor. Sen finns en rutin med att ett förlag ska vara inblandat. Någon sorts uppsamlingsplats som kan lagerhålla pappersböcker och annonsera dem till försäljning.
Med plattan behövs förlagen lika lite, som mellanhand, som skivbolagen behövs för att distribuera musik.
Mellan är ute.
Naturligtvis kommer många att protestera mot förlagens hädangång och likt skivbolagen hävda jordens undergång och författarnas utplåning. Det var på samma vis när blysättarna på dagstidningarna skulle ersättas av offset-pressen på 1970-talet.
Självfallet sker inte övergången över en natt. Självfallet försvinner inte pappersboken. Plattans S-kurva och pappersbokens S-kurva kommer någon gång i en avlägsen framtid att möta och skära varandra.
Alldeles uppenbart kommer förlagen att följa skivbolagen in i historien när plattan förlägger boken.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Fel åkomma på fel plats.
Jag har skrivit om det tidigare - det oanständiga köandet för att som hörselskadad få offentlig, skattefinansierad, hjälp med hörselhjälpmedel, i Östergötlands län, där Landstinget i Östergötland regererar.
Från det att patienten upptäcker sina dåliga hörsel tills dess att en hörapparat kan utprovas tar det 7 månader, vilket jag skrivit om här. Under dessa månader är behandlingstiden, den tid som patienten tillförs någon nytta, endast 3 timmar i form av en hörselkontroll och utprovning.
Efter dessa 7 månader tar det ytterligare en månad att få fram en hörapparat ur lagret, verkstan, fabriken. Totalt 8 månader från upptäckt till åtgärd. Självfallet är det också på det viset att hörapparaten inte kan levereras hem till patienten. Istället ska patienten åka rullstol i färdtjänstbuss med av kommunen tillförd ledsagare för att hämta hörapparaten.
Det är i dylika lägen mitt huvud fylls av den gnagande frågan om vad i helvete dom håller på med på Landstinget i Östergötland? Samtidigt vet jag att i Malmö tar det en vecka.
[ kommentarer 2 ] ( 7 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Service i Edge City.
Passet, den där tunna röda boken vari ett fotografi avsett att föreställa mig finns, har ett bäst-före-datum som närmar sig med raska steg. Inte för att det är slitet, för det blir det inte när ingen vill sätta en stor och med kraft anförd stämpel i boken längre. Inte för att det är nåt fel på passat. Det bara ska förnyas ändå.
Uttalanden och skriverier om de långa köerna för ett nytt pass får mig till att ladda inför besök på passexpeditionen i Edge City. Glasögon, något att läsa samt lilla bärbara Asus Transformer påklädd med ny mjuk väska ingår i dagens acessoarer för att fördriva tiden i den förväntade kön.
Lurad.
Redan vid den yttra entrén till polisstationen annonseras vilket nummer som expedieras just nu. Uppför trappan, fram till nummerlappsterminalen, där ett av de tre valen leder till ansökan om nytt pass. Redan där har polisen lyckats göra en första sortering. Triage heter det på franska när akutmottagningarna sorterar ankommande patienter, till skillnad från hamburgerrestaturangerna som har en kö för alla, oavsett vad jag vill ha.
Jag hinner knappt sätta mig ned förrän det bekanta ljudet från nummersystemet, "bölö, bölö, bölö", rasslar på och vips är jag framme vid en plats som är en korsning mellan kassadisk och röntgenautomat. Fram med nuvarande pass, vänd åt höger, titta i linsen, klick, klick, lägg bägge pekfingrarna på röda läsarna, skriv namnet med pennan utan stift på vita området. Klart. In med betalkortet i terminalen. Betala. Om cirka fem dagar kommer ett SMS med meddelande att passet kan hämtas. Tack och hej.
Sju minuter, varav hälften var väntan.
Jag berömmer polismannen för den snabba servicen och berättar om vad jag läst om köer. "- Kolla inne i City, ska du se", kommer svaret kvickt. Jaha, tänker jag, det är trångt i "downtown", som vi som insett glokaliseringen säger.
Tack polisen för en mycket bra service.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
