Vi säger inte filmens eller bokens namn i första hand. Vi säger istället författarens pseudonym när vi talar om böckerna och filmen, som visades på SVT i dagarna två. Därefter talar vi om karaktärerna i boken och filmen. Sen möjligen kommer boktiteln som är samma som filmtiteln. Allt blir väldigt människororienterat.
Eftersom jag läst flera böcker av Arne Dahl, och uppskattat samtliga, blir som vanligt filmatiseringen aldrig bättre än boken. Min bild av vad som händer, hur det händer och vilka människorna är, är redan ingraverad. Allt som inte passar i de spåren förvirrar.
Så för en stund läggar jag bort graveringen och bara tittar på Börjlinds manus och Harald Hamrells regisserade skapelse och märker att de 90 minutrarna går fort och jag har inte gäspat en enda gång. Även om Viggos insats i Baltikum blir väl klichéartad och töntig, även om Toyotan av 2010 års modell inte passar i en film som utger sig för att utspelas 1997, även om polisens kontorslokaler ser ut som tagna ur en Roy Andersson film, tycker jag ändå att det är sevärt.
Gunnar Nybergs karaktär, gestaltad av en icke-skådespelare, är dråplig med sin breda råa östgötska. Chavez och Paul Hjelms spänningsfält dem emellan, liksom Nybergs raka dialog med Chavez, är sparsmakad men välgjord. Artos finska, fåordiga och raka framtoning och Kerstin Holms skarpa blick gör att jag börjar tro att alla medlemmar i A-gruppen verkligen är handplockade.
Arne Dahl handlar helt enkelt om människor, där handling, miljö och realism är underordnad.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glöggen får vänta.
Advent eller ej. Det finns alltid en anledning för en frankofil att göra tillvaron så fransk som möjligt. Om denna tilldragelse dessutom kan utgöra en anledning att prova det nu två år gamla, jag menar lagrade, hemgjorda vinet Chateau Vallée Verte 2009, ökar min benägenhet att anamma advent.
Glöggen får vackert vänta i skåpet, för att ge plats åt franska Vin chaud, alltså varmt vin i den raka översättningen. Den tvååriga flaskan korkas upp, försiktigt luktar jag på doften ur flaskhalsen. Jodå, det känns igen. Ett halvt glas hälls upp för provsmakning. - Inte så dum, säger min kära sambo, vilket innebär att det är ganska bra, relaterat till förutsättningarna. Själv tänker jag att det blir i alla fall inte sämre med tiden.
Till vin chaud tager man 3 dl vin, i detta fall ovannämnda, 1/2 dl strösocker, 1/2 dl apelsinjuice samt en kanelstång. Allt värms försiktigt upp för att sjuda en kort stund för att därefter stå och dra 10 minuter före servering. Det blir gott, mycket gott.
Tilltugget denna advent blir svenska pepparkakor av okänt fabriket från någonstans, möjligen utanför Sverige. På dem läggs en liten bit ost av franska sorten Saint Agur, möjligen även den producerad någonstans utanför Frankrike. Det är gott, mycket gott.
Så har vi fått oss fransk inspiration, oavsett advent eller ej.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Godbitar.
Mitt läsande är konstant. Men vad jag läser varierar ständigt. Flera månader i rad kan jag undgå alla böcker. Istället slukar jag floden av tidskrifter som rinner in i hemmt via brevlådan. Lagom när jag kommit igenom högen, landar en ny bunt med intressanta läsvärdheter.
Så helt plötsligt och utan synbar anledning växer bokläsandet. Då får tidksrifterna nöja sig med att bli ögnade igenom.
Nu är det boktider. Inte bara för att jag lyckats skriva, trycka, egenförlägga och sälja en alldeles egen bok - Titanicmannen En efterforskande historia. Jag håller just på att avsluta Jonas Jonassons gränslösa story 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Tänk att lyckas skriva en sådan bok.
I väntan på att bli lästa ligger för tillfället följande fyra litterära alster
Den första, med den katastrofala titeln The Great Crash Ahead ,är den träffsäkre Harry S Dent som med demografiska värden och cykliska förlopp har en förbluffande förmåga att förutsäga vad som ska ske ekonomiskt i världen.
Den andra är en riktig godbit, tror jag. Karaktäristiske och legendariske TV-mannen Knut Ståhlberg har tidigare skrivit om Charles de Gaulle i en väldigt bra bok. När han nu ger sig på relationen mellan Churchill och de Gaulle, med titeln Två kära ovänner anar jag något minst lika bra.
Polisidrottsförlaget ger ut böcker där polismän själva skriver om brott och brottsutredningar. De två böcker jag nu kommit över är dels de klassiska brotten samt perioden 1970-1990, vilket är från den tid jag själv kan relatera till. Att läsa dem är som att kastas in i en "Leif GW värld" för en stund.
Härliga boktider.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Dagen efter kvällen innan.
Kära kusin äntrade modigt scenen för att framföra Louis Armstrong klassikern "What a wonderful world" till sin 50 år unge make. Folket jublade, orkestern kompade, ljusen vajade. Skönt rörande.
Pellepop höll igång på högsta tempo, dansgolvet gungade, folket studsade. Det var party. Riktigt party under den tyska täckmanteln av oktoberfest i november, med öl, korv och apfelstrudel slogs klackarna i taket. Jawohl.
Idag är det dagen efter kvällen innan i en wonderful world.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Småländska sommarminnen.
Ett av sommarens restaurangbesök råkade utspela sig i Huskvarna, vars utbud av matställen är minst sagt magert. Förhoppningen om en välsmakande måltid var liten vid tillfället, varför det som serverades blev ännu mer överraskande när tallriken väl bars in med ett långkok på fläsklägg som griljerats lätt och tillhörande klyftpotatis. Lätt och alldeles otroligt gott till ett ytterst rimligt pris.
När så lokala butiken störtexponerar fläsklägg till vrakpris inträder den punkt där den småländska smakupplevelsen ska återuppstå i det egna hemmet. Dags för långkok.
Alltså, koka hela fläsklägget med fett och ben och allt i salt, pepparkorn, lite valfria örtkryddor och ett lagerblad. Inte för att jag förstår det där med lagerblad, men eftersom alla kokböcker propagerar för lagerblad får ett av de stackars förtorkade cannabisliknande bladen simma runt med fläsklägget i grytan i tre timmar.
På den fjärde timman tas fläsklägget upp varpå det yttre lagret av fett och hud skärs bort. Resterande delar, inklusive benet, läggs i en ugnsfast form. Nu är det dags för griljeringen, som denna dag blev ett hopkok av flera recept. Kortfattat en blandning av; 2 msk ketchup, 2 msk flytande honung, 1 tsk sambal, 1 pressad vitlöksklyfta, 2 msk chutney, 1 msk soja, en bit riven ingefära. Pensla griljeringssmeten på köttet.
Griljering görs sen genom att jaga upp ugnen i 250 grader och placera formen i mitten av ugnen i 10 minuter. Lagom så att en yta hinner skapas på köttet.
Serveras med klyftpotatis och resterna av griljeringssåsen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En kärnfamilj.
Rotade och födda hängande har de så vuxit upp, våra plommon. En hel flock av individer i en riktig kärnfamilj. Av de äldste har några redan efter överväldigande mjältbrand slutat sitt liv och med automatik jordfäst sig i gräsmattan.
De fullvuxna samlas i fruktkorgen och riktigt rår om varandra i en stor familjefest, innan de ska skiljas och bosätta sig i syltburkar, pajer och kompotter.
Men det finns plommon som inte är som andra. De är två individer som är tvillingar, som inte kan skiljas från varandra. Siamesiskt är de fästa vid varandra. Det krävs övermänskliga krafter för att kunna begå den handling som rycker dem isär. De får leva vidare, tillsammans, tills de självmant och efter eget beslut torkar. Bostadssituationen därefter är ännu oklar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En musicerande ambassadör.
Förlåt England för min generalisering härförleden. Jag kan stå ut med dragiga rum, taskiga avlopp och osmaklig mat. Det gör inget. Ni har en ny ambassadör som får Dave Cameron och drottning Elisabeth att blekna. Han heter Jamie Cullum.
Och, nej, jag är inte ensam om att tycka så. De få tidningar som lyckats släpa sig till Dalhalla är eniga om hans magi.
Dalarnas tidning
Dala-demokraten
Två dagar efter konserten går jag fortfarande och gnolar på "I'm all over it now" och "High and Dry". Många med Smartphone på konserten har fångat delar och publicerat på Youtube. Speakerrösten före konserten talade endast om att det inte var tillåtet att "filma", vilket få lyckas göra när film knappt säljs längre. En videosnutt är nåt helt annat.
"High and Dry", med publikkör, från Dalhalla i lördags.
Näst sista numret när formen är på topp i Dalhalla i lördags.
England, allt är förlåtet. Take care of Jamie!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Rattutsiktspunkt.
Körställningen i en Citroën 2CV erbjuder en ratt mer horisontell än vertikal. Bekvämt vilar föraren både armar och händer på den icke vibrerande ratten. Ifrån denna trygga punkt kan omgivande trafikanter studeras och egenartade beteenden noteras.
Allra först har vi gruppen med trafikanter där alla barn i bilen vänder sig om och med vidöppna ögon beser vårt fordon. Ofta så totalt häpna att de glömmer att vinka, som om ett flygande tefat med rymdvarelser just passerats. Mor och far syns småle lite samtidigt som de vinlägger sig om att inte glo. Undantagen finns med öppna glada vuxna och barn som vinkar och ler.
Sen har vi, den ofta ensamme, mannen, som i sitt ordinära vardagsfordon får se en 2CV varpå smilbanden dras upp, blicken söker fokusera oss med åtföljande tumme-upp-signal. Att han har haft en 2CV eller alltid önskat sig en är någon av de tänkbara tankarna i hans huvud som vi inte vet. Han fortsätter titta, så intensivt att en och annan gir utmed mittlinjen blir den oundvikliga följden. Denne man kan också under stundom envist placera sig bakom, som bara för att mil efter mil få studera en 2CV, bakifrån.
Det finns också en man som har en stor, bred, dyr, fin och blänkande bil, gärna av amrikanskt snitt. Han ser en 2CV, men visar det aldrig. Han glider förbi, iförd de mörkaste solglasögonen, totalt inkognito, utan kommunikation med omvärlden. Han visar hänsyn och tränger sig aldrig. Allt går lugnt tillväga.
Ett av de mera egenartade beteendena tillhör, åter igen män med tillhörande Volvo V70. De saknar all kontakt med omgivningen, blinkers verkar vara lika ofungerande som förståelsen att om de svänger in en meter framför en 2CV blir de med automatik en trafikfara. Jag har länge funderat på vad det är som ger förare av Volvo V70 ett odödlighetens beteende.
I jämlikhetens namn förtjänar även nämnas de kvinnor i 30-40 års ålder, som med bilen full av barn ses vingla fram med sin iPhone klistrad vid örat. De varken ser eller hör och den omtalade simultankapaciteten är ej närvarande. Ungarna tittar, ler och vinkar, medan mor vid ratten inte har sett oss.
Till sist har vi den ovane föraren, som inte vet att en 2CV som ser så liten och orkeslös ut faktiskt kan prestera högre fart än man kan tro. Den ovane tolkar hastigheten fel och svänger gärna ut från en sidoväg rakt framför oss eller ger sig ut en en rondell utan insikt om att en 2CV tar sig genom en rondell med samma lätthet som en orm.
Utfifrån utsiktspunkten bakom ratten på en 2CV ter sig medtrafikanter på ett alldeles eget vis.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kunglig föda.
Efter ett besök på det kungliga slottet Drottningholm krävs en rejäl måltid. Grillen värms och Bacon Explosion tillreds.
Först ett flätat lager av skivat sidfläsk, med 5x5 skivor.
Sen ska Barbecuesås smetas på och därefter ett 1-2 cm tjockt lager med fläskfärs kryddat med basilika, vitlök, salt och peppar. Ovanpå det ska ett lätt lager med knaperstekt bacon läggas samt ytterligare en omgång Barbequesås.
Nu ska allt rullas samman i en rulle, fästas samman med stålråd och grillas i bortåt en timma.
Till sist skärs rullen upp i skivor och serveras med potatisklyftor, ädelostdip och coleslaw. Kunglig mättnad inträder.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Långsamma Tarzan.
Penséerna hade drabbats översvämning. Dyblöta i krukan kunde de omöjligen överleva. En torr plats söktes, vilket inte var svårt att finna på förortstomtens anemiska jord med en lätt karaktär av betong. Penséerna flyttade och fann sitt nya boställe trivsamt. Blommorna blommade.
Med kunskap om rådjurens förtjusning i penséer var förväntan inställd på att en morgon få se alla blommorna totalt elminerade. Istället försvann en blomma då och en blomma då. Konstiga rådjur, att de inte äter allt på en gång. Och varför i hela friden lämnar de kvar den blå blomman? Skickar våra orädda rådjur något politiskt meddelande?
Vid närmare inspektion visar det sig att en medlem ur vi-som-vill-upp-rörelsen tagit sig an penséväxten.
Med en rörelsehastighet likt en opiatdrogad Tarzan suger sig den slemmiga snigeln i sig hela växten med förkärlek för blommorna. Inget blir kvar. Den gröna stammen smälter samman på samma vis som när plastbunken med potatissallad oavsiktlig placeras på grillens huv. Klägga är det enda ord som på något vis kan beskriva vad som kan skådas.
Penséerna tog vägen till en snigels matsmältningsorgan vars innersta väsen jag väljer att inte fundera vidare på.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
