Rubriken sammanfattar Les Saintes varande. Det är vad det är. En egen liten bubbla mitt ute i ingenstans. Två veckor på ön förställer hela kroppen i ett totalt lugnt, en puls nära noll. Med båtar, taxi ochflygplan skrider vi sakta hemåt. Snabba steg och hets är som bortblåsta.
Sista vyn av Les Saintes.
Dagen efter hemkomsten hörs fortfarande det hasande ljudet av sandaler, inne-sandaler. Den svenska vårsolen håller kvar tillståndet. En koppling i hjärnan har skapats mellan hasljud och solljus.
Les Saintes är perfekt för den som vill vila, varva ned och njuta. Även den som vill dyka eller båtluffa vidare till andra öar kan njuta av Les Saintes några dagar.
Lilla byn Le Bourg har allt som behövs. Det finns flera möjligheter att hyra boende. Vi valde utmärkta bungalows med underbart läge i byns nordvästra utkant som kallas Pointe Coquelet. Det är svenska Gunilla Foy, med 20 års erfarenhet av att bo på Les Saintes, som förmedlar boendet och annan service. Gunilla hittar man på Archipel Vacances.
Frankrike har fyra utomeuropeiska departement. De är La Reunion, öster om Afrika, Martinique och Guadeloupe i Västindien och Franska Guyana i norra Sydamerika. Därutöver finns sju utomeuropeiska ögrupper, som inte är egna departement. Guadeloupe och La Reunion kan vi nu räkna till de besökta.
Sålunda kan vi finna flera franska bubblor i världen framöver.
Au revoir Les Saintes.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Spegelvänd färdväg.
Retour står det med stora bokstäver på den röda biljetten som ger oss tillträde till båten Miss Guadeloupe klockan fyra idag på eftermiddagen. Aller hette den förra, inträdesbiljetten, för två veckor sedan, till den lilla franska bubblan vid namn Les Saintes.
För att komma till båten kommer Jean-Paul med sin busstaxi redan klockan tre och hämtar oss. När Miss Guadeloupe ankommer byn Les Trois Rivières, på Basse-Terre på Guadeloupe, finns Steve där väntande med sin busstaxi, för transport till flygplatsen i Pointe-á-Pitre.
Au revoir lär vi säga vid ombordstigningen på Air France Boeing-777, som kör två turer, tur och retur Paris-Orly - Guadeloupe, per dygn, året runt. Frankrike är noga med goda förbindelser med sin departement jorden runt. Så pass noga att bidrag delas ut för att öka resandet och behålla kontakten med moderjorden.
Tidsskillnaden är normalt fem timmar, men denna helg, denna natt, ändrar Europa till sommartid, varför tidsskillnaden under själva flygningen ökar med en timma till sex timmar. Själva flygresan till Paris tar drygt 8 timmar. Enligt tidtabellen ska vår flight, AF-3525, sätta ned sina hjul på Paris-Orly 10.20 måndag förmiddag. Sen har vi hela sex timmar på oss att ta oss till Charles-de-Gaulle, eller Roissy som Parisarna säger. Från Roissy går den redan flera gånger flugna och välbekanta dagliga AF1062 till Stockholm-Arlanda. Framåt 19-tiden förväntar vi oss att genom de sprakande högtalarna lyssna till Bienvenue á Stockholm.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Hur ska det gå till?
När kroppen totalt vant sig vid solen, vid +30C, vid salta bad i +27C, vid en romdrink klockan 17 varje dag, då stundar återfärd. En resa till något som vi vet hur det var för två veckor sedan. Det var snö, -8C och mörkt. Rapporter har nått oss att solen har synts och att det lär vara fritt från is på trottoarerna. Fritt från is? Is, det är ju sånt man har i drinken. Det ska inte vara på trottoarer.
I vårt inre växer frågan - hur ska det gå till? Hur ska vi sluta med att sitta ute i badbyxorna, långt efter solens nedgång, och äta? Hur ska det gå till att klä på sig byxor som når ända ner till fötterna? De lär kallas långbyxor. Enligt känd utsago finns det visst skor som täcker hela foten. Hur ska det gå till?
Innerst vet vi ju hur det går till. Det har gått till så i dryga 50 år. Inget nytt, som ändå nu känns så fjärran, när jag sitter med den lilla eeePC och skriver, i skuggan på uteplatsen, med vy över havsviken in mot Le Bourg på Les Saintes, i en del av Frankrike långt bort och ändå så nära.
Solnedgången över Ilet a Cabrit
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Allt växer.
Trots att öarna är steniga och karga, nästan som grekiska öar, växer det överallt.
Växt i sand i gammal båtmotor.
I vår trädgård, den lilla plätt som är mellan vår utkikspost och havet, finns allsköns blomster.
Papegojblomma
Hibiskus
Bouganvilla
På den näst närmaste restaurangen, La Salladerie, finner vi oss sitta insvepta i Yuccapalmer. Samma art som de som överlever hemma i vardagsrummet, men i en helt annan storlek. Det växer. Hejdlöst.
Yuccapalm på kvällen
Våra palmer, de palmer som är närmast oss, rent geografiskt, fysiskt, är skördade. En vig tonåring i rastaflätor klättrade barfota upp med rep och machete upp i palmens krona och skar loss kokosnätterna och hivade ned dem i repet, samlade allt i en prydlig hög, för vidare transport per skottkärra. Nu kan det växa på nytt, igen.
Skördade kokosnötter
I harmoni med all växtlighet växer även håret, skägget och naglarna. Kroppen sätter full fart, fysiskt, i det totala mentala lugnet på denna tillväxtplats.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tänk vad en öl kan åstadkomma.
En mullig leguan från Les Saintes
klättrade i bergen så vänt
när svansen han fann under hakan
han grymtade långsamt till makan
hur f-n är min kropp betjänt
Det var en en pelikan från Karibien
som till sig själv sa - nu hoppar jag i igen
men fisken den drog
i magen han slog
och kraxade högt - c'est pas bièn
Det var en fransos från Les Saint
som lagade maten så fränt
att när turisterna kom
de vände rakt om
och sade fy f-n för sånt därnt
En sjungande Kolibri på Les Saintes
på sin repertoar hade modernt
när målbrottet kom
han fick tänka om
och sjunger numera Sylvain't
[ kommentar 1 ] ( 11 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Igenkänd och igenkännande.
Kroppen har nu antagit det rådande klimatet. Ingen kompensation för solen och värmen är längre nödvändig. Solkräm och solja har gjort sitt. Ingen klimatkompensation. Brungräddad med redan ömsat skinn hasar sig tillvaron fram.
Vi börjar känna igen byn, Le Bourg - vi är igenkända. På vägen mot första baren med trådlöst internet passerar vi ett hotell med restaurang, den alltid på sin plaststol sittande och rökande övervintrade fiskaren med rastaflätor, doktorns hus där det alltid finns folk i kö. Vid varje passage ett Bonjour eller Bon soir. Sen nedanför den branta backen strax till höger i spanskt rött och gult finns restaurang Sole Mio.
Dess öppettider är variabla. Ingen vet. Vi frågar vid flera tillfällen männen som alltid finns i den intilligande tvålaffären. De tittar med sina glasartade simmiga blickar på oss, blickar som får ett akvarium att förvandlas till Sahara i jämförelse. De söker i sina av alkohol och tvålessenser indränkta hjärnor och påstår något om öppettiderna hos sina grannar. Varje gång vi frågar är vi igenkända. Men svaren stämmer inte. Ingen vet.
Tisdagar är Sole Mio öppen. Ägaren är bakom bardisken i färd med att torka glas. Vi beställer två Caribe, den lokala ölen, och trådlöst internet. En minut senare anländer två flaskor med lime på toppen och en handskriven lapp med dagens lösenord för det trådlösa nätverket. Ägarens fru och dotter är på plats. Någon som helst likhet mellan mor och dotter kan svårligen upptäckas, men dottern envisas med att kalla kvinnan för maman ideligen.
Frun visar sig heta Cathy, vilket hon berättar när hon förstår att vi studerar alla hennes egenhändigt målade tavlor, signerade Cathy, på väggarna i restaurangen. Ord som Matisse och Cezanne har farit över våra läppar och snabbt snappats upp av Cathy, som om hon känner sig hedrad. Vi prisar hennes målningar. Vi ljuger. Det är vita lögner. Helt vita lögner i skarp kontrast till Cathys svartmuskiga spanska lätt bedagade uttryck som hämtat från en scen på Kiviks marknad.
Cathys perspektiv i tavlorna stämmer inte. Trapporna går åt fel håll och möblerna blir obrukbara. Vad som är orsaken kan vi endast spekulera i och en tanke leder till att det våldsamma missbruket av kajalpenna möjligen kan ha åstadkommit ett permanent brytningsfel på hennes hornhinna. Ett brytningsfel lika mycket som mitt brytningsfel vid franskt uttal, med den skillnaden att jag vägrar tro att det är permanent.
Den trådlösa internetuppkopplingen fungerar klanderfritt och med vindpustarna känner vi dofterna från tvålbutiken med den lätt alkoholiserade föreståndaren blandas med havet.
Idag är det onsdag och enligt tvålmännen har inte Sole Mio öppet. Sålunda blir det inget internet där, utan vi får använda oss av den utmärkta trådlösa uppkoppling som Telia i samarbete med Orange ger oss till det föga attraktiva priset av 35 kronor per överförd megabyte. Dyrt och bra.
Vi är tillvanda, igenkända och känner igen. Vi vet att ingen vet och det fungerar väldigt bra.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Hon, på franska = L.
Dagen för sambons anniversaire är L-dagen. Den dag när eLLe, Lotta, firas på Les Saintes. En kvinnas ålder ska aldrig talas om. Därav beskrivs den denna L-dag naturligt nog enligt fornitaliensk matematisk beteckning, med L.
eLLe
Födelsdagsmåltiden le repas d'anniversaire skulle vara omöjlig på denna ö utan Langouste, den klolösa hummern med många goda poänger, och en flaska Chablis, i hamnen i le Bourg, alldeles invid vattnet Voila!
Grillad Langouste
För att inte tala om the L-word, vilket vi talar mycket om.
[ kommentar 1 ] ( 11 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vinden har vänt.
De senaste dagarnas omsöm kraftiga ostliga svalkande vind har vridit sig mot nordväst och tilltagit. När vi denna morgon som vanligt avnjuter frukosten med juice, kaffe, baguette och bananmarmelad på uteplatsen vrider sig palmerna kraftigt i den byiga vinden. Nånting är på gång.
Söndagsnumret av dagstidningen France-Antilles har på näst sista sidan, efter både dödsannonser och TV-program, den lilla rutan votre meteo - ert väder. Prognosen för måndagen, idag, säger föga precicist changements significatifs au niveau météorologique - signifikanta meteorologiska förändringar. I vårt inre uppväcks bilder från vistelse på La Reunion, när stormen drog fram. Ingen vet, det är det ända säkra. Att vara meteorolog i Karibien är lika lätt, alltså svårt, som att förutse i vilken riktning en kolibri ska flyga i nästa sekund. Det går inte.
Med övertygelsen om att ingen vet, ger vi av oss till fots par pied mot andra sidan bukten, rakt över vattnet från vår utsiktspost, för att finna en ännu oprövad strand. Bageriet, mitt emot livsmedelsbutiken Vival, har öppet på förmiddagarna. Färdiga färska mackor sandwiches med smör, ost och salami införskaffas till dagens lunch.
Vid den andra stranden är livet öde. Ingen badar, ingen i baren. Endast dagens skörd av nyss ilandkomna scooterfarande piratturister passerar oss. Vinden har vänt, vågorna är högre och slår rakt in mot stranden. Båtuthyraren har stängt, antingen för att det är måndag eller för att vågorna är för höga för att låta piratturister ge sig ut på havet. Ett kort försök att på svenskbruten franska förhöra sig om väderleksutsikterna hos barservitören leder endast till några axelryckningar. Ingen vet.
Molnen i öster är mörkare än tidigare. Vi gör som vinden, vi vänder, hemåt, till utkiksposten.
Då händer det. Det tropiska regnets roll som högtrycksdusch visar sig. Det vräker ned, det är varmt, det är skönt. Underbart skönt. Ensamma på gatorna vandrar vi tillbaka, medan övriga invånare och piratturister desperat letar efter alla tänkbara regnskydd. Med något nära misstänksamhet i blicken beser de två troligtvis galna turister, med varsin ryggsäck, helt genomblöta, från topp till tå, leende, lyckliga över den plötsliga undersköna svalkan. Klafs, klofs hörs om varje steg.
Tillbaka på utkiksposten, hemma på uteplatsen, har vi full koll på vinden, som vänder hit och dit. Och vi vet lika lite som alla om väderprognosen - karibisk meteorologi.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
...sirop, lala.
Med all den rom som produceras och konsumeras här smyger sig melodislingan på. Coca-colan är utbytt mot sirop, en tunnare variant av det vi kallar sirap. Av innehållsförteckningen på sirop-flaskan förstår vi att det är två och endast två ingredienser i densamma. Socker från sockerrör sucre de canne och vatten eau.
Som om inte sockerrören till sirop vore nog är rommen gjord på sockerrör också. Socker på socker. Sött på sött. Ändå inte för sött, bara sött. Närheten till den svenska punschen finns, men på betryggande avstånd avseende sötsliskighet.
Sirop och rom - Sirop et rhum
Tre delar rom och en del sirop. Pressa saft av lime, som på franska kallas citron verte, toppa med mycket is, rör om, och njut. Just denna drink har blivit en rutin, en daglig, icke vardaglig, stund när solen lägger sig ned på toppen av den höga lilla ön Ilet à Cabri, alldeles till höger i vårt synfält från vår utkikspost, vid 17-tiden.
Försiktigt och lågmält nynnar vi Drinkning rom and sirop, lala
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Menyval nymmer ett.
Att en meny skulle kunna existera på denna ö utan att innehålla fisk, är bortom all överskådbar rimlighet. Det är fisk det handlar om, i alla dess former, i obestämd form, bara fisk, sådär utan att ange sortens fisk.
Grillad fisk poisson grilée kan ingen restaurang undgå att erbjuda. En rejäl bit grillad, naturell, utan kryddning, fiskbit. Fisken är så långt från den svenska frysdiskens fiskpinnar och hokifiléer det går att komma. Den har fångats morgonen före den avnjuts.
Det är vid 6-tiden vi hör fiskebåtarna komma tillbaka efter förrättad fångst. Samma tid, innan solen ännu helt gått upp, som våra jalusier från sovrummet ut mot havet fälls upp och morgonbrisen sveper med svalka över våra nyvaknade kroppar.
Vårt närmaste hotell har stående leverans av fisk. Fiskaren levererar i en skottkärra. Det mest ändamålsenliga transportsättet för fiskar av denna storlek.
Efter att vi inmundigat en Carib, en lokal öl, på restaurang Sole Mio, med gratis trådlöst internet WiFi gratuit, kan det bli fisk på tallriken till kvällsmålet vid 19-tiden, igen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
