Vår Peugeot 107, med 68 hästkrafter och en växellåda som är som ett grillspett i ett degtråg, tar oss raskt vidare i det mycket engelska landskapet. Genom att instruera Majken (vår GPS heter så) att undvika motorvägar, hamnar vi i byar och på ställen som direkta hämtade ur en forntid. Hedar, stenhus, herrgårdar, slott och ståndsrika ägor avslöjar rikedom. Ryttare och rytterskor som rider genom byn en söndag, tar med all naturlighet hela gatans plats. Vi är gäster och finner oss.
Efter lagom många timmar hamnar vi så småningom i något som heter Sherborne, som är en liten by med ett gammalt kloster mitt i. Solen tittar fram mellan regnskurarna och vi får oss berättat att dagen innan har det varit nära översvämning. Inne i klostret hörs kören sjunga denna söndag kväll. På Half Moon Inn alldeles bredvid klostret finns som av en händelse lediga rum. Taget. Platsen leder tankarna till TV-serien Downtown Abbey, som skulle kunna varit här. Vi kallar stället för Inn town Abbey istället.
Några hundra meter upp i byn finner vi dagens första pub som serverar Fortyniner, en enligt uppgift lokal ale. Lokal eller ej är den väldigt välsmakande för svenska englandsturister en söndag kväll.
Med bara några tiotal kilometer till engelska kanalkusten och mot staden Weymouth närmast styr vi nu kosan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Causton och Wallingford.
Det regnar i England, som det alltid regnar i England, som det ska göra i England. Det regnar. I den lilla byn Wallingford, 100 km väster om London, regnar det också. I den engelska TV-deckaren Morden i Midsomer regnar det sällan, vilket är konstigt eftersom orten Causton i serien är Wallingford i verkligheten.
Wallingford är känt för sina mord. Inte bara chief inspector Barnaby och assistent Jones har sitt overkliga kontor här. Även englands deckardrottning, Agatha Christie, bodde sin a sista 40 år här. Orten kantas av mord och brottslighet. Det ligger i luften.
Det ligger så pass mycket i luften, förutom regnet, att när sirenerna denna lördag kväll ljuder mellan husen är det som att vara i Causton i Midsomer, som inte finns på riktigt. Det är brandkåren som kommer farande mot byns bro över Themsen. Sen kommer nästa brandfordon och sist kommer den klassiska polisbilen, vit med blå ränder, varur stiger en manlig och kvinnlig konstapel med sin välkända kruka till huvudbonad. En brottsplats, tänker jag och förväntas finna en flytande kropp i floden.
Från bästa åskådarplats kan vi och byns befolkning bese dramat som utspelar sig invid brovalvet. Den engelska humorn flödar fritt runt det som pågår. En hyrbåt har fått motorhaveri och strandat mot bron. Båtens besättning verkar oskadad och samtalar med brandmän och polis ovan. En överförfriskad och galdlynt man från trakten, som tagen ur TV-deckaren, kommer fram och beklagar sig över varför så många poliser och brandmän bara står och tittar och inget gör.
Det var som tur var ingens större skada och inget mord, men känslan var som att när som helst kunde Barnaby och Jones komma farande till sin crime scene, här i Wallingford som är Causton, eller tvärtom, i regnet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ytan som döljer.
Entrén är okonstlad, blicken klar, platsen bakom talarstolen intas resolut. Ethos tar sin utgångspunkt. Sen kommer rösten och ett jag som till en början inte går fram. Lägg där till den enda ansiktsmimiken i form av ett till synes påklistrat leende. Hur ska det gå?
Därefter börjar ett resonemang, en berättelse som så småningom ska visas vävas samman. När väl alla vackra orden klarats av och de små resultaten av konkretiseringsansträngning börjar tränga fram finns en idé och ett logos. För någon sekund brinner det till i blicken, manuskorten förblir olästa och Annie börjar tala, men så ramlar det tillbaka i det inplastade formatet igen. Det är då man förstår att där bakom all kosmetik finns det något mera, något starkt och känsloladdat lätt eldigt, som sällan får titta fram.
Det blir med pathos som med ethos. Pathos förblir inlåst i samma sekund som Annie med all icke lössläppt kraft förklarar att det gäller att få tillbaka Allians-känslan igen. Paradoxen är komplett.
Sammanfattningsvis, ett tillbakahållet och inlåst ethos med vidhängande pathos som lätt förtar ett icke oansenligt logos.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tydligheten.
Som vice statsminister duger det med jeans och kavaj. Att gå fram en bit på scenen och likt amerikanska presidentkandidater peka på personer i publiken och igenkännande vinka verkar också fungera. Sen intas platsen bakom podiet, men utan manus. Och möjligen är det denna obundenhet till pappret och totala fokus på publikum kombinerat med dialekt som gör att betygsminister Björklund denne kväll lyckas etablera ett ethos, som tilltar i styrka, på Almedalens scen.
Det råder ingen tvekan om att det är Jan som säger vad han tycker när han för ett logiskt resonemang om hur det har varit och hur det är på väg att utvecklas i Sverige och omvärlden. Han lyckas med att både se värdet i det Europeiska samarbetets ursprung i andra världskrigets ruiner samt samarbetets brister i dåliga valutakonstruktioner. Resonemanget görs i visionära termer, tämligen fritt från drivkrafter funna i smärtor och felaktigheter. Här råder en tanke baserad på vad han sett, på samma sätt som statsministern gjorde tidigare i veckan. Ett tydligt logos är närvarande.
Och likadant på samma vis som för statsministern råder här brist på pathos. Inga större publikapplåder eller kraftfulla känslouttryck kan skönjas. Det är inte i pathos som majorens styrka ligger. Det är snarare, fullt militärlogiskt, just ethos och logos som framträder.
Totalt sett ett väl godkänt ethos med ett godkänt logos och ett svagt, mycket svagt pathos.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vart tog pathos vägen?
Som jag upplevt Jonas Sjöstedt hittills har han nästan alltid varit arg, ilsk, förbannad. Denna känsla har burit med sig energi som fått honom att "gå genom rutan", lyckas höras, ibland till förtret, ibland till glädje. Men vart hade pathoset tagit vägen denna kväll i Almedalen? En enkel gissning är att någon rådgivare sagt till honom att inte vara så arg, och när han inte får vara arg försvinner pathos.
Vad gäller ethos finns en inbyggd konflikt för en talesman för det kollektivistiska vänsterpariet. Konsten är att framhäva sin individ i ett kollektiv, vilket inte torde vara lätt. Därav kom Jonas ethos i bakgrunden, till förmån för det gemensamma ethoset i vi i partiet.
Resonemanget hade en enda huvudutgångspunkt i en upplevd smärta av vinst och alldeles i särklass privat vinst och alldeles särskilt i den odefinierade hög som benämns välfärden, som om den vore en enda företeelse i singularis. Det problem som Jonas delvis beskriver har regeringen redan identifierat och planerar åtgärd mot. Logiken är i övrigt smal, väldigt smal, och döljer skralt en bakomliggande grundidé som är en orealistisk dröm, som på ställen där den försökt realiseras slutat med katastrof. I så motto kan det sägas finnas ett logos, som förskräcker.
Summerat blir det uteblivet pathos med ett förtryckt ethos och ett dröm-logos som bevisligen inte hänger ihop.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Berättelsen.
När statsministerns intar Almedalsscenen har han med sig en formell makt, som inte de andra estradörerna har. Hans ethos får en inbyggd laddning tack vare hans regeringsroll. Det räcker ganska bra med rak rygg, kostym och skjorta utans slips och med öppna ögon som tittar runt i 180 grader för att väcka en initial välvilja hos åhöraren.
Med utgångspunkt i Europa tar Fredrik oss med på en resa i en berättelse där han påvisar och förtydligar att han sett att arbete faktiskt pågår dygnet runt och att det inte bara är i gårdagens gängse näringar, jordbruk och industri, det försiggår. Tjänstearbetena lyfts fram och relateras lätt till demografin, från ungdomar till äldre. Bekrivande och resonerande får vi som åhör klart för oss vad han sett, upplevt och tolkat. Med tydlighet förstärker han åter ethos med sina egna besök i verkligheten samtidigt som lagets ethos byggs med att berätta om vi i Sverige, vi i det moderna arbetarpartiet. Ett förståeligt och sammanhängande logos etableras, i en samarbetsanda, med visionära drag, utan att ägna energi åt kritik till sina politiska motståndare.
Hans placering bakom talarstolen, utan alltför stora gester, och med få humoristiska inslag, leder inte till några större publikovationer. Likaså är han uppenbart bunden till ett manus, med få eller inga utsvävningar. Något tydligt pathos framträder inte och verkar inte skapa någon större känsla hos publiken.
Ethos är på plats, liksom logos, medan pathos får stryka på foten, denna dag i Almedalen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Med projicerad oro som drivkraft.
Språkröret tar sig an dagens tal med att berätta om sina barndoms Gotlandssomrar, som för att befästa jaget och höja ethos. Genom att ställa sig vid sidan av talarstolen nedmonterar hon den barriär och det skydd en talarstolen kan ge. Att vifta välkomnande med armarna och vända sig till hela publiken i nära 180 graders vinkel gör hon allt för att vara närvarande. Trots det syns inte ögonen, kontaktnivån sänks några grader.
Resonemanget går i mångt och mycket ut på den oro som vi alla påbjuds känna inför vad som komma kan när skyfallen tilltar och översvämningarna blir vardag. Utan vidare paralleller finns ett logos av samma modell som Sverigedemokraterna. I miljöpartiets fall är klimatförändringarna roten till allt ont och för Sverigedemokraterna är det invandrarna. Som för att vittna för och projicera klimatoron maximalt lånas en känd metrolog, vars tidigare profetior knappast är någon succé, in på scenen för att pedagogiskt förklara det kommande eländet. Han råkar säga att även om människan inte lyckas sänka koldioxidutsläppen kommer det bli ett elände ändå.
Miljöpartiets vision är att vi ska ha mera skräddare, cykelreparatörer och skomakare. Vi ska ha färre flygplan och mera järnväg och tåg. I mina öron låter det som en tillbakagång i tiden i stil med den konservativa utgångspunkt som Jimmie hade igår. Overkligt och ologiskt att backa in i framtiden.
Ovanligt nog släpper språkröret den trygga klimatoron för en stund och ger sig ut i världen och tar ställning för människan, för solidariteten och för öppenheten. Likaså är hon pedagogiskt övertydlig i beskrivningen av trixandet med mätningar av arbetslöshten. Här finns ett frö till logos.
Så kommer vi till frågan om språkröret väckte någon känsla. För de redan troende föreföll applåderna vara måttliga. Personligen blev jag varken arg, glad eller ledsen. Inte mycket pathos. Språkröret talar ett vardagligt språk, utan tyngd i orden, utan några större tydliga ansiktsuttryck som förmedlar känslor.
Sammanfattningsvis ett hyggligt ethos, ett svagt logos och föga pathos. Med det vinner man inga val, om det inte vore för det där med den projicerade oron
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Utan logik.
Inom den antika retoriken såg man tre former av övertygelse: Ethos, pathos och logos, den retoriska triaden. Låt oss ta en titt på Jimmie och Sverigedemokraterna den 1 juli 2012, i Almedalen.
När Jimmie Åkesson får äran att vara först ut bland årets Almedalstalare är han inte dummare än att han nyttjar situationen till att blåsa upp sig och ta åt sig äran för att få inviga. Hans och Sverigedemokraternas ethos får en kick-start, vilken han gör allt för att underhålla med att berätta om allt som Sverigedemokraterna uträttat, vilket inte är mycket.
Härnäst följer ett försök till logiskt resonemang, om att det behövs en vision för att nå någonstans. Vilken Jimmies och Sverigedemokraternas vision är förblir höljt i dunkel. Istället talas om den konservativa hållningen som ska leda framåt till folkhemmet, som är ett 70 år gammalt begrepp. Det förefaller som Jimmis vision leder bakåt. Därpå följer en tirad av hur splittrat Sverige är, med exempel på allt elände som människor från andra länder för med sig. Faktalöst och historielöst utan motstycke. Logos faller platt som en pannkaka.
På sluttampen, när nervositeten är bortblåst och känslorna kommer i den sving den gör för en invandararhatare som får beskriva allt elände, då börjar Jimmie tala om att han sällan blir arg, "i alla fall så att det inte syns utåt", tillägger han. Pathos kommer här i gungning och svänger mellan den intuitiva hårda blicken och det påkomna behovet av att påvisa motsatsen, med att berätta om att "ingen lämnas utanför", utan minsta empatiska uttryck.
Sammanfattningsvis ett bra ethos, obefintligt logos och ett vacklande pathos.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
När politiker byttes mot tjänstemän.
Pengarna är slut. Allt är utlånat och konsumerat och ingen kan betala tillbaka de lånade pengarna. Fordringsägarna äger inget annat än värdelösa skuldebrev i en lång länkad serie som ingen reder ut.
I mitten sitter politiker, valda av folket, demokratiskt legitimerade och ofta okunniga, som för att bli valda delat ut pengar som inte finns, som måste tryckas nya i sedelpressarna. Ett beteende som nu pågått i 60-70 år. Ett beteende som Harry S Dent beskriver som "economy on crack", lånedrogsberoende. Säkerheten i lånen har varit att kommande generationer av människor har förväntats vara och har varit större i antal än tidigare generationer. Antalet människor i högkonsumtiv ålder, 40-50 år, har "växt till" och utgjort tillväxten.
Gammalt lån täcks av nytt lån, som godkänns av de folkvalda och hanteras av den enskilda staten, dit alla landets banker må vända sig när kassan sinar.
Så har det varit hittills.
Nu växer inte antalet människor i hög konsumtiv ålder längre. De minskar. Politikerna beter sig om inget hänt, som om de inte förstått den demografiska utvecklingen. De kör på i gamla hjulspår utan täckning, utan säkerhet i lånen. Till slut går det inte längre.
Det är då det händer, det som hände igår. Den enskilda staten, det enskilda landet kortsluts. Istället för att den spanska banken utan pengar får låna från den spanska staten, får den spanska bankan utan pengar låna från en tillfällig fond som ska bli permanent. Transaktionen administreras av den europeiska centralbanken. Vips var spanska staten, med sin enorma spanska statskuld förbikopplad, kortsluten, satt vid sidan av banan.
Den icke-existerande europeiska bankunionen uppstod utan att finnas. Den spanska politikern byttes ut mot en ekonomitjänsteman.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kontaktskaparen.
Att färdas med en 2CV är inte bara att ta sig från en punkt till en annan. Det är inte heller bara känslan av att färdas nära naturen, nästan som på en motorcykel, med väldigt lite mellan dig och omvärlden, fri från omhuldande plåt, stoppningar och skydd, skydd, skydd. Det är något mera, något mera socialt.
På den första parkeringen för dagen, utanför storstadens köpcentrum, ser vi vid återkomsten till Citroën 2CV, hur en man går runt, tittar, böjer sig och tar ytterligare ett varv runt. Vid framkomsten till den lilla blå säger jag; "Fin bil va?", vilket är som att öppna en kran till mannens talcentrum. Han berättar om sin mor, som är från Danmark, som han levde med som liten i den lilla danska byn. Han mindes ljudet av motorljudet från Citroën 2CV i kombination med danska träskor mot de små danska stenbelagda gränderna. "Den ljudkombinationen hör man inte längre", tillägger han med ett drag av positiv saknad i blicken. Han fortsätter ännu en stund med sin svada, innan vi vinkar ett glatt adjö.
Vid nästa parkering, utanför bageriet, råder regeln om att P-skiva ska anbringas. Parkeringen är tom och avståndet till brödbutiken är 15 meter. P-skivans möjlighet att tillföra något värde bedöms som liten.
Knappt har vi hunnit välja den stenugnsbakade limpan och kardemummabullarna förrän en lätt uniformerad yngling står i dörren och lite försagt frågar; "Är det någon här som har Citroën utanför?". Bejakande ägarskapet till sagda fordon låter inte vänta på sig. Ynglingen påpekar att det är P-skiva som gäller därute, men tillägger "jag tänkte att det kanske inte är så lätt att fästa en P-skiva på Cittran".
Förvånad över omtanken beger jag mig mot bilen för att visa att P-skiva kan monteras. Ynglingen verkar inte intressarad av det utan frågar istället vad det är för dimension på däcken till bilen och var man kan köpa sådana däck. Vi hamnar i ett samtal om däck och det visar sig att ynglingen har ett fint exemplar av Fiat 126, utan rost, men som behöver nya däck. Tips, tankar och idéer utbytes och alla tankar om P-skivor utraderas. Med ett tack och hej lämnar vid den andra parkeringen. Ynglingen återgår till sin ordinarie tjänst.
Det är den kontaktskapande egenskapen i en Citroën 2CV som är det där lilla extra. Då blir det som det blir på parkeringarna en helt vanlig 2CV-dag.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
