Jag vaknar upp till journalistiska underverk. Någon på Sverige Radio formulerar sig "De frilansande piloterna får själva betala sina sociala avgifter, trots att ersättningen är lägre än vad den skulle ha varit om de blivit fast anställda."
Puh. Röran och otydligheten är komplett.
Jag hör den underliggande tesen att det är farligt att inte vara anställd. Det är inte bra att vara frilansande. Alla ska vara anställda på fabriken i brukssamhället oavsett om kunder finns eller ej. Det är den gamla idén med produktionsorientering som tittar fram. Planekonomins femåriga bestämmelser där ett visst antal bilar ska produceras oavsett efterfrågan. Ett mentalt läge där eferfrågan inte finns som ord.
Bakgrunden är att även de som kör flygplan har kommit på att man faktiskt kan kontraktera personal att utföra arbetsuppgifer, som att flyga ett flyplan, utan att livstidsanställa. Det går faktiskt att hyra en pilot som kör flygplanet, som oftast är en Boeing 737, från Stockholm till Paris. Den piloten kan dessutom nästa gång köra ett flygplan åt något annat flygbolag. Dynamik och flexibilitet uppstår. Precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Att flyga är inget speciellt, längre.
Naturligtvis leder det till konvulsioner i ett frälse, som i SAS fall kostar 1 miljard i förlust varje kvartal. SAS har nått den nivå där det förmodligen inte ens går att sälja till någon annan. Staterna, och därmed vi ,skattebetalande medborgare, sitter där med Svarte Petter och får ta avvecklingskostnaderna.
Få ser att vi är i skiftet där vi går från att vara ett företag med många anställda till många företag med en anställd med fokuset är att tillfredställa kundens efterfrågan.
Skiften tar tid.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjebesiktning.
När klockan var några minuter över nio kommer tandsköterskan ut i väntrummet och på bästa södermalmsmål förkunnar att tandläkaren är på ingång - Han håller på och snurrar efter parkering. Någon minut senare dyker han upp. Det är två år sedan vi sågs och då han sa Vad springer du här för? - syftande på att tänderna var i topptrim.
Medan tandläkaren klär om passar södermalmstandsköterskan och jag på att titta på de två år gamla röntgenbilderna där vi båda kan konstatera att de där amalgamfyllningarna som den hårdhänte tyske tandläkaren utförde för cirka 40 år sedan fortfarande håller. Hon berättar lite försynt att de nya materialen inte alls är så hållbara. Jag tänker på att miljökramarna lyckats ta bort något bra, i liten mängd, som ersatts med något mindre bra, i stor mängd. De nya materialen måste ju bytas ut oftare.Ett nollsummespel.
När så tandläkaren med andan i halsen sätter sig på sin stol frågar han om hur jag har det med korrosionen, syftande på amalgamfyllningarna, varpå min hjärna genast tänker på rost och svaret lika genast levereras med att jag har inte rostskyddat käften. Vi är, som man säger, "on speaking terms". Så fortsätter hela undersökning.
Med södermålet i högsta hugg kastar tandläkaren och tandsköterskan käft med varandra. Jag bara måste skratta och lyckas få till en stråle saliv som drar rakt upp och in i den bländande lampan. Det fräser. Skratten fortsätter och innan någon av oss vet ordet av är allt klart. Jag har till och med fått några tips och råd och hela kalaset kostade 450 kronor inklusive ett utskrivet protokoll och med en hälsning från tandläkaren - om alla hade såna tänder som du har kunde vi lika gärna stänga det här stället. Vi ses om två år.
För andra dagen i rad denna vecka går jag med glädje från en besiktning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjebesiktning.
På parkeringen utanför besiktningshallarna flockas bilar av alla slag med förare i spänd förväntan på när den röda displayen ska förkunna registreringsnumret som ger klarsignal att bege sig genom porten in mot avrättningsplatsen. Somliga ses oroligt gå runt sina bilar för att kontrollera ljus, blinkers, rycka i säkerhetsbältena, sätta sig, för att nån minut senare åter ta en tur runt bilen för att kontrollera att allt är bra.
Men det är ju bara en besiktning av en bil.
Denna måndag i maj placerar jag mig bland de nervösa förarna, med min Citroën 2CV. Från min utsiktsplats ser jag hur besiktningsmännen spanar ut mot parkeringen och fastnar med blicken på den lilla franska skönheten lackerad i kulören Bleu Tropique. Jag undrar om de kivas om vem som ska få äran att besiktiga min bil.
Så, den röda displayen med registreringenumret visande till port 1.
En kille morsar och tittar och säger - Oj, en sån här. Samtidigt får jag syn på besiktningsmannen Daniel, som gjorde en fantastisk serviceinsats av sällan skådat slag för flera år sedan vid besiktning av en av mina andra bilar. Den upplevelsen ledde till ett blogginlägg som Bilprovningens huvudkontor läste och refererade internt i personaltidningen. Daniel blev höjd till skyarna och nu fem år senare känner vi fortfarande igen varandra.
Dagens besiktningsman ropar - Du, hur får man på halvljuset?
Daniel och jag forsätter prata om hur jag skulle kunna polera upp strålkastarhållarna och hur snygga de runda strålkastarna är jämfört med de rektangulära.
Besiktningsmannen ropar igen - Du, hur får man i ettan? med tillägget Det är nog bäst du är med och hjälper mig.
Bromsproven går bra både bak och fram och som vanligt glöms handbromsen bort, då den tar på framhjulen och de flesta besiktningsmän kommer på det först efter att de kollat bakbromsarna. Att backa i besiktningshallen är något som inte förekommer.
För att komma upp på fordonsliften får min besiktningsman hjälp av en kollega för att inte köra snett och vid sidan av. Puh, bilen är på plats. Dags att hissa. Vi samtalar om hur tunna bromsrören är och vad konstigt att stötdämparna ligger ned. Allt går som en dans och jag frågar hur vanligt det är med Citroën 2CV i besiktningshallen. Besiktningsmannen säger att det är den andra han sett på ett år, varpå han tillägger att han hade en Trabant för någon tid sedan. Men den var mycket sämre än en Citroën 2CV, enligt honom.
Vi tar en tur runt besiktningshallen och jag får visa var reglagen för tutan, vindrutetorkarna och vindrutespolningen finns. Framme vid avgaskontrollen står det klart att den franska skönheten är undantagen, men för skoj skull kollar vi ändå och finner att CO-utsläppen är låga, riktigt låga, varpå jag föreslår att miljöklassa bilen.
Med ett kör försiktigt tackar han mig och jag honom och ännu en glädjande besiktning på Bilprovningen har jag upplevt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Segerns försvunna glädje.
Spänningen var stark, luften dallrade, ett avgörande var nära. Den franska TV-kanalen kokade. Allt var på topp. Så kom det väntade resultatet och luften försvann, sucken hördes, glädjetjuten uteblev. De socialistiska representanterna i TV-studion satt där som blekansikten vars anletsdrag var sorgsna.
Frankrike hade valt bort Sarkozy, med minsta marginal. På nån minut var det över. Den energiske, hängivne, lätt galne, inte alltid perfekte Sarkozy var förskjuten till förmån för en politisk broiler med en socialistisk dröm. En majoritet av väljarna lade inte in ettan för att åka med Hollande framåt utan de lade in backen för att bli av med Sarkozy.
Sin vana trogen var Sarkozy snabbt på plats, för att hålla sitt förlorartal, utan något manus, fritt från hjärtat, där både logos, etos och patos från den grekiska retoriken var på plats.
Samtidigt väljer Grekerna in nynazister i sitt parlament. Den grekiska sparplanen är hotad och de franska bankerna är de stora långivarna. Den nye presidenten får den presenten rakt i knät när han tar plats i Elyséepalatset.
Fransmännen vet inte vad de gjort. Den kärva eftertanken äter upp missnöjets segerrus.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den förskrämde spekulanten.
Låt oss kalla honom för Assar från Båstad - spekulanten som ringt nästan en gång i månaden sedan i höstas för att få köpa minigudinnan, Citroën Dyane, när hon väl tog sig ut från sitt vinteride. Frågorna har varit många och Assar har berättat om sin 74-åriga ålder och att han vill skaffa sig nåt roligt att åka med, något att glänsa lite i när han åker runt i hembyn. Idén med en 125-kubiks motorcykel förkastades efter en provkörning när insikten om alla moderna detaljer på en ny motorcykel landat hos Assar. Fortfarande hägrade lilla minigudinnan.
Assar mognade och ville köpa lilla Dyane, beredde sig med en postväxel och en kompis och begav sig till minigudinnans boning utanför Uppsala. Vid telefonsamtal före frågade jag Assar om han visste vad det var han ville köpa, vilket han besvarade med ett rakt Nej samtidigt som han poängterade hur sugen han var. Resonemanget föreföll mig något paradoxalt.
På plats stiger Assar ur sin Skoda och pekar på min Citroën 2CV och frågar "är det den?". Lugnt riktar jag Assars blick mot minigudinnan och hans fokus ändras. Kamraten ler kontinuerligt som ett lyckligt barn. Vi öppnar baklucka, motorhuva, dörrar, fönster. Vi vrider och vänder på allt och Assar undrar om vi kan ta en tur, varpå han får erbjudandet att köra, vilket han säger sig inte våga. Nåväl, med Assar i framsätet och kamraten i baksätet beger vi oss ut på villagatorna.
Redan i första korsningen, där jag utan omsvep svänger höger, drar sig minigudinnan runt hörnet med sedvanlig lutning och gung. Baksäteskamraten skrattar som vore han på Gröna Lund, Assar håller sig krampaktigt i det icke fastgjorda bilbältet. Vi forsätter upp på nästa gata, med tillhörande vägbulor, som passeras inklusive det gung som uppstår när en Citroën Dyane tar sig över hindren. Kompise i baksätet övergår i ett barnstadie. Assar tystnar och ser rädd ut.
Framme i lilla samhällets centrum stannar barn och mödrar för att se den ljusblå gunga fram med en förare och två passagerare. Från baksätet utstrålas glädjen över hur många tjejer som stannar och tittar. Assar hummar lite förstrött. Vi ger oss ut på den lite större vägen och varvar den lilla 600-kubikaren för att nå en hastighet av 80 km/tim. Assar undrar om vi ska åka runt för att komma tillbaka. Baksätet njuter. Jag svänger vänster och tar återvägen över järnvägsspåren, vilket ännu en gång ger en skön gungning med tillhörande gapflabb från baksätet.
Återbördade till ursprungsplatsen ska Assar och kamraten diskutera enskilt medan kaffet kokas. Till köksbordet kommer två män i 70 års ålder, där den ena bekänner sin rädsla, sin upplevelse av hur otäckt det var när det gungade. Den andre har ett permanent monterat leende och säger ha köpt bilen direkt om han haft pengar.
Assar är medtagen. Han sitter där med sin postväxel och har varit med om något nytt. Han har lärt sig hur en Citroën Dyane beter sig. Sakta beger dig de bägge hemåt och inte ett enda telefonsamtal har hörts från den förskrämde spekulanten Assar från Båstad.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bestämd form singularis.
Som om ingen annan debatt överhuvudtaget skulle kunna existera talar Frankrike om debatten - le débat - den enda debatten som existerar och nu existerat. Den debatten har sin egen agenda, sina egna egenskaper, sina unika rättigheter och befogenheter. Det är den debatten, i bestämd form singularis. Allt annat är inte - just då.
Face en face - ansikte mot ansikte - satt de bägge kombatanterna, som positionerade inför ett tornerspel, i identisk klädsel. Som domare i matchen fanns en kvinna och en man, likt alldeles egna livvakter med uppgift att manifestera maktbalansen i den för dagen minutiöst arrangerade och med tjugo kameror försedda TV-studion. Bägge TV-bolagen, TF1 och France2, delade på samma sändning. Det var ju den debatten, med stort D.
Att tiden i TV-tablån angav starttid 21.00 och sluttid 23.00 är på bästa franska vis endast att anse som en fingervisning, en lätt uppskattning av den tid som till tänderna rustade presidentkandidater anser sig behöva för att förgöra varandra. Sålunda tog det första ämnet, som var ekonomi, hela en timma och trettio minuter att avverka, trots de bägge programledarnas idoga försök att styra tiden. På det mest franska manér behärskade såväl Hollande som Sarkozy den ädla konsten att varken se eller höra programledarna vid väl valda tillfällen. Det var som om kvinnan och mannen inte existerade. Inte ens gester och utsträckta händer kunde rubba debattörernas ordliga svada.
Hollande sträcker gärna på ryggen för att komma i ett ovanläge, med konsekvensen att lätt kunna se ned på omgivningen, vilket kontra den kortväxte Sarkozy gärna blir övertydligt. Nicholas Sarkozy å sin sida slår gärna ur underläge och valde att satsa på fakta för att tydliggöra att Francois Hollande inte har kunskap, inte vet vad han talar om.
När slutanförandet conclure inleds av Hollande, efter nära 2 timmar och 50 minuter oavbruten debatt, tar han i med att ytterligt blåsa upp sig för att i mening efter mening säga "Med mig som president..." blir det si och så, medan Sarkozy nöjer sig med att helhjärtat deklarera sin styrka och vilja att med fast hand styra Frankrike.
Vem som vann? Ingen vann!
Min uppfattning är att Hollande likt Juholt och Löfvén talar vackert och säger bra saker som inte har så mycket med verkligheten att göra. Sarkozy är å andra sidan under stundom väl exekutiv och jordnära, vilket har lett till ett och annat snedsprång under hans presidentperiod.
Med tanke på Europas allvarliga finansiella läge kan situationen bli direkt farlig med den spendersamme Hollande vid spakarna. Än är det inte kört för Sarkozy. Allt kan hända i Frankrike. Det enda Frankrike, i bestämd form singularis.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Slaget.
Frankrikes egen lilla kvinnliga Jimmie Åkesson, Marine Le Pen, säger offentligt att hon tänker rösta blankt i presidentvalet om fem dagar - J-5. Ingen av kandidaterna Hollande eller Sarkozy duger de ärkekonservativa med ett DNA i rakt nedstigande led från marskalk Pétain från Vichy för 70 år sedan. De nära 20% som röstade på Marine Le Pen i första valomgången fick därmed inget råd på vem de ska välja, annat än rådet att stanna på sofflocket.
Samtidigt säger showmannen Sarkozy att det är dags för fackförbunden "att ta ned den röda flaggan", och det gör han på den 1 maj, arbetarnas egen dag, samma dag som presidenten samlar nära 200000 människor framför Eiffeltornet under parollen "ett möte för de verkliga arbetarna".
Dagarna före har den store Dominique Strauss Kahn, som fastnade med fingrarna i syltburken, när han anklagades för att ha våldfört sig mot en städerska i New York, börjat tala. På smått insinuerande vägar antyder han att det är presidentens män som satt dit honom, som gillrat fällan för honom i New York. Han var ju tänkt att bli socialisternas presidentkandidat. Men så blev det inte. Istället öppnades luckan för det känt timide och intetsägande Francois Hollande, som nu reser Hexagonen runt och säger plattityder som folket vill höra, utan innehåll. Det vinner han poäng på, precis som den svenske Löfvén vinner på att vara tyst.
President Sarkozy kontrar med att DSK, som Dominique Strauss Kahn förkortas i ett land där språket är allt, minsann får förklara sig. Några dagar senare signalerar rättsväsendet i USA att fallet med DSK åter är intressant.
I skrivandet stund säger opinionsundersökningarna, les sondages, att den socialistiske Hollande har 53,5% stöd och följdaktligen Sarkozy 46,5% endast fem dagar före valet.
Ikväll ska tupparna strida. I två timmar på bästa direktsända tid ska Hollande och Sarkozy mötas i en duell med titeln face en face - ansikte mot ansikte. Historisk statistik säger att denna traditionsbundna duell, detta historiska slag, inte har något avgörande inflytande på hur fransmännen tänker välja, om J-5, i Frankrike.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
41-årig komfort.
För åtta år sedan fann vi henne i Mantorp, på den östgötska slätten. Hon hade då bara 33 år på nacken hos sin första och hittills enda ägare. Det var med vemod vi såg henne och ägaren skiljas.
Citroën Dyane kallas också Minigudinnan av de Citroënintresserade. Den stora Gudinnan är Citroën DS, eller Paddan i folkmun. Lilla Dyane är lite bekvämare än lillebror Citroën 2CV. Hon gungar skönt fram och sätena är härligt franskt mjuka och förföriska. Den lilla luftkylda 602-kubiks tvåcylindriga motorn är fullt tillräcklig och bensinförbrukningen angenämt låg för nutida bensinpriser. Taket rullas med fördel av när solen skiner en dag som idag.
Ändå ska hon säljas. Det är dags för en ny husse eller matte, som har en plats för henne på vintertid, när vårt lands klimat sliter på en fransk skönhets rostfria 41-åriga uppenbarelse i färgen Bleu camargue. Hon är originell, bestämd att vara i sitt originalskick. Förvisso har bromsbackar, bromscylindrar och till och med hjärtat, motorn, bytts ut under levnadstiden. Ändå håller hon huvudet högt och envisas med sin originalitet och låter sig inte sälja för under 30-tusen kronor.
Ja, det är med ett stick i hjärtat samtidigt med en vilja att finna ett nytt omtänksamt hem åt henne, som en ny ägare nu ska letas fram, till henne - Minigudinnan.
[ kommentar 1 ] ( 5 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tigandets taktik.
Det hade ju räckt med att genast säga Det här känns inte bra, för att sen avstå från att fatta tårtspaden och skära i skrevet på den svarta tårtan med en skrikande konstnär. Det hade räckt med den rakryggheten - om den funnits.
Istället lyckas skaparen av den provocerande tårtan klä av kulturministern alla skal och skydd. Politisk retorik, välvalda ord och en yta ur de högre stånden rasar på några minuter i takt med att bristen på mod är otvetydig. Provokationens kraft får fullt fäste. Det innersta ställs på sin spets. Att rakryggat ta avstånd eller osäkert skratta med och leka konstnärens lek, utan att veta spelreglerna. Jag påstår inte att min ryggrad klarat påfrestningen, men jag vet att det handlar om ryggraden.
Därefter inträder tystnaden, de ickeexisterande kommentarernas tid, tigandets taktik. Det är den klassiska idén att om jag inget säger kommer säkert nåt annat ämne att ta över uppmärksamheten och uppståndelsen blåser förbi som en morgonbris för att föra mig i säker hamn.
Samma taktik förefaller gälla för regeringen vad avser dess förehavandena i Saudi-Arabien.
Det är tigandets taktik, utan hållbarhetsgaranti, som råder.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Fars i tempovariation.
Det tar några minuter efter att föreställningen startat innan jag ser att det är Sven E på scenen. Ändå är det med inställningen att försöka tänka bort Pistvakt jag bänkar mig för att se Spökhotellet på Stadsteatern med de tre kända ansiktena från Pistvakt i huvudrollerna. När jag väl upptäckt Lennart Jähkel, Jacob Nordensson och Tomas Norström, kommer jag på mig själv med att leta efter de norrländska uttrycken från Pistvakt. Men där finner jag inget att hämta.
Istället drar farsen igång i makligt tempo, med klassiska slå-i-dörrarna-entréer. Allt utspelar sig hos de högre uppsatta i Paris på den tiden när information skickades med telegram i kuvert. Första akten är indelad i två delar, där den första äger rum i vardagsrummet hos herr och fru Pinglet. I den andra delen förvandlas scenen blixtsnabbt till Hotell Friheten. Det är då tempot höjs och förvecklingar och missförstånd liksom lismanden och lurigheter står som spön i backen. Det är också här som Ulf Eklund gör entré som kommissarie Boucard, som agerar misstänkt likt en korsning mellan Peter Sellers som kommissarie Clouseau och Louis de Funes som gendarme. Föreställningen lyfter och jag rycks med.
Efter den sedvanliga pausen på cirka 20 minuter återförs vi till den ursprungliga scenen, i makarna Pinglets vardagsrum, där alla missföstånd ska redas upp och förklaringarna ska upplevas. Tempot återförs något till föreställningens början och vi känner att vi närmar oss slutet allt snabbare.
Jo, det är bra, men tempot är lite ojämnt och fars handlar om timing.
Det blir tre JEPEbloggar av fem.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
