Som väntat kommer signalen, den signal som initierar rensning i leden. Rosornas interna krig kan spelas upp på det politiska slagfältet.
Alla ska lämna säger Mona, som inte vill bära hundhuvudet själv för fiaskot i samarbetsprojektet med miljökramare och ex-kommunister. Men alla vill inte gå, alla vill inte lämna, alla tycker inte att det var deras fel. På frågan om hon vill fortsätta vara partiledare händer något. Med det alltid lika leende ansiktsuttrycket säger hon "jag har all lust och energi", men ansiktet säger i ett blink något helt annat.
Bristen på efterträdare kan tvinga henne kvar som kaptenen på en skuta som ska förlisa.
Vänsterpartiet har redan dragit sig tillbaka i sin lugna vrå där drömmen om den enda staten kan fortleva utan risk för att någonsin behöva realiseras. En drömtillvaro.
Miljökramarnas företrädare ska ändå lämna scenen nästa år och önskar nog mest att tiden ska gå. Domedagsprofetian om det globala miljöhotet har halkat av den politiska dagordningen. Inte ens Amerikas president, som det går illa för, kan dra miljöreligionen vidare. Ingen annan heller, med makt, vill aktivera sig. Dött ämne.
Det röda flagar. Ett fall för sossarna. Ett fritt fall.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
De jag inte har.
Så ligger jag där, på egen begäran, på massagebänken i källaren, invid kontoret, igen. Sambon, hon tittar på mig, ruskar på huvudet när jag gör töjövning med armarna uppåt. Här finns mycket att göra.
Deltamuskeln på armens framsida är hård. Trapezius på övre ryggen har sina punkter som ömmar. För att inte tala om Levator scapulae och Rohmoboideus minor och major. Muskler på offeraltaret för tillbedjan till tangentbordet, musen och datorskärmen.
Muskler jag har som inte finns.
En massa muskler utan massa.
Det är inte muskler. Det är vrakdelar. Jag är vraket. Vill tillkalla en ytbärgare för att ta mig från massagebänken. Jag tänker på all den träning jag inte gjort, på all den stretching jag tänkt göra, men inte gjort. Jag tänker, i alla fall.
Massera, punktuera, töj, sträck, massera ånyo. Så småningom ökas rörligheten. Vrakdelarna lever. Alla mina muskler börjar leva, även de jag inte har.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ubuntu, Android eller Apple.
Som jag skrivit tidigare har Googles Android och den lika fria programvaran Ubuntu samma genetiska bakgrund, stiget ur den stora Linux-familjen. Tillika är faktiskt Apples IOS också nära släkting till Unix, som är stamfader till Linux
Det här med operativsystem är ointressant, då operativsystem är så moget i sig att det inte har någon avgörande betydelse ur konkurrenssynpunkt. Kabel är kabel, koppar är koppar, stål är stål, operativsystem är operativsystem.
Desto intressantare är det att se att gränssnittet blir det som skiljer prylarna åt. Apple-gränsnitt eller Android-gränsnitt eller Windows-gränssnitt.
Nu har Ubuntu visat upp nästa gränssnitt, avsett för mindre bärbara notebooks eller plattor med pekskärm av samma modell som Apples iPad. De kallar gränsnittet för Unity.
Unity för Ubuntu.
Då jag ser Unity tänker jag först på de tiles som Microsoft använder i Windows Phone 7. Vid närmare studie ser jag att de lagt in en knapp med titeln "Get New Apps". I ett slag står det klart att Unity är en "cross-cooking" på Android och Windows Phone 7.
Självgod läser jag mina tidigare bloggar i ämnet här och här och finner att de verkar stämma med verkligheten.
Frågan som nu uppstår är, om och när Android och Ubuntu ska slå sina påsar ihop och genomföra en slutlig low-end disruption på Windows.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Servicefrånvaro och närvaro, på olika ställen.
Här frångår jag min vana att inte peka ut de företag eller människor. Det går inte att undvika.
En dag söker jag hjälp för att få lampor bytta på min Renault Megane via renault.se, där jag blir rekommenderad Bilia, som jag ringer och hamnar i en växel i Segeltorp som säger att Bilia i Tyresö har "direktservice" och att det bara är att åka dit.
Jag åker till Bilia i Tyresö, som berättar för mig att "direktservice har vi inte haft på tre år. Du får gå ut till grabbarna i verkstan och höra om nån kan hjälpa dig." Ute i verkstan är det en mekaniker, som inte har tid.
Jag får sen ett telefonnummer från killen på Bilia i Tyresö, som leder til Bilias växel i Segeltorp. Jag meddelar då att växelns uppgift, om att det bara är att åka till Tyresö och få hjälp, inte stämmer. Konstigt tycker växeltjejen, varpå jag frågar om direktservice finns i Haninge, varefter jag blir kopplad till Bilia i Haninge, där ingen svarar efter närmare 30 signaler. Lägger då på och ringer upp på nytt till Bilia, där en annan tjej svarar som mycket febrilt och intensivt jagar någon kontakt i Haninge för att höra om där finns direktservice. Hon berättar också att de i växeln just talat om det märkliga i att det inte finns direktservice i Tyresö. Hon får inte kontakt med någon, men hon bryr sig, och jag berömmer henne och förstår hennes situation.
Därefter berättar jag mina förehavande för killen på Bilia i Tyresö, som börjar prata och säga saker som "ja, det känns ju att det råder strid mellan renault och bilia", "de vill ju inte att vi ska jobba med renault, men ändå göra små jobb", "det är inte bra".
På ren chans åker jag till Bilia i Haninge, går in till kundmottagningen och frågar om någon vill hjälpa. Får då reda på att det är "killen på hörnet", som har direktservice och han "är på information" just nu och tror nog inte att han hinner idag. Nonschalant och utan att bry sig om mig får jag rådet "du kan ju kolla imorgon kanske".
Jag går ut till bilen och ringer Mekonomen, får direkt kontakt med en tjej som frågar var jag är och när jag kan komma. En knapp timme senare är allt löst och jag är glad.
Men den upplevelse av obefintlig service hos Bilia som jag blivit rekomenderad av renault.se är inte bra. Renault är en alldeles för bra produkt i sig för att misshandlas av den avsaknad av servicekänsla som Bilia uppvisar. Detta måste berättas, såväl det negativa med Bilia som lösningen med Mekonomen, och vara grund för åtgärd av Renault Nordic.
Jag finner ett telefonnummer till Renault kundtjänst, 0771-345666, där en tjej svarar och jag berättar min upplevelse och lösningen att Renault borde rekommendera sina kunder till Mekonomen istället. Jag argumenterar med att avsaknad av belysning är en säkerhetsrisk och eftersom bilen är konstruerad så att föraren själv inte kan byta lampa, är det av högsta vikt att snabb service finns. Hon säger att hon endast kan föra fram kritiken. Jag vill ha kontakt med någon ansvarig, vilket hon inte kan förmedla, för det får hon inte. Jag frågar då om telefonnummer till Renault Nordic, vilket hon inte får berätta, ej heller vilken adress huvudkontoret finns på. Jag konstaterar bara att det är "dead-end" och att ingen ansvarig vill tala med kunden. Tjejen är tyst.
Sen letar jag upp telefonnumret till Renault Nordic, där en tjej svarar och kopplar till en servicemarknadsansvarig, där jag hamnar i mobilsvar. Jag talar om att jag har en serviceupplevelse och en lösning.
På morgonen dagen därpå ringer en glad servicemarknadsansvarig tillbaka och vill höra min berättelse. Men det visar sig att han inte är ansvarig för service av bilar, varpå han erbjuder att rätt person ska ringa upp mig dagen därpå. Bra ändå att någon ringer tillbaka och tar action.
Senare samma dag ringer rätt person tillbaka och jag drar kort min upplevelse och min lösning - att Renault ska hänvisa kunderna till Mekonomen istället för Bilia. Jag argumenterar med att Bilia är för svårt att ändra på. Det sitter i väggarna. "Choose your battle to win the war". Man ändrar inte en företagskultur så lätt. Han vill inte det, utan vill försöka ändra Bilia. Jag vidhåller att det inte går. No hard feelings. Jag önskar lycka till och erbjuder mig skriva ned mina upplevelser. Bra att rätt person ringer tillbaka och vill lyssna. Jag erbjuder mid att skriftigen sända honom berättelsen, om han vill argument i sin dialog med sin partners.
Sen har ingenting hänt. Det där med service är svårt, i vissa kretsar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Före detta hemstad.
I cirka 20 år var Norrköping min hemstad. Dåtid, inte nu längre. Nu är staden ett återseende. De 20 åren gav mig min vokala grundton, med tydliga hörbara breda Ö.
Staden har förvandlats de senaste 20 åren, när Linköpings universitet vuxit in i Norrköping. De gamla industrilokalerna är utbildninglokaler, konsertlokaler, upplevelsecentra, nöjesliv och mycket annat, långt från textil- och pappersindustri.
Ändå fnns här kvar ett drag, ett stänk, en nyans av centralstyre, 1970-tals-elände och öststat. Jag ser det på människorna. Det sitter nåt i väggarna, och jag söker orsaken.
För 100 år sedan var det vattnets kraft i Motala ström, som rinner genom staden, som lockade industrin till orten. Vävmaskinerna gick för fullt i dammiga, bullriga, miljömässigt vidriga lokaler. Arbetarna slet under förtryck av fabrikörer och disponenter med självpåtagna nedlåtande rättigheter. Fabrikören kunde beordra tillsyningsman att skicka upp en väverska till hans kontor för att ställa upp som tillfällig kärlekspartner på skrivbordet av mahogny. Konsekvensen kunde bli en oönskad graviditet som doldes med dåtidens korsetter tills änglamakerskan kunde ta hand om problemet. Fruktansvärt ur alla synvinklar. Rörelse väcktes.
Arbetarrörelsen, likt gräsrotsrörelsen Teaparty i nutiden USA, ställde sig upp och gav motstånd. Demokratiskt valda kommunala och allmänna inrättningar tog över bestämmandet över rikedomarna från den elake fabrikören och fördelade dem mer jämt. Kommunen blev stark, mycket stark. Fabrikören krusades inte längre. Ingen krusades. Så fortsatte det genom 1900-talet och mycket av livet kunde hänvisas till kommun, som det heter i folkmun.
När jag år 2010 träder in på stadens berömda konditori möts jag av personalen bakom disken, lokalt benämnd expedit, som kort och uppfodrande tittar på mig och säger "Ja?". Långt från dagens kundanpassade tillvaro, med kommun ständigt närvarande, krusar hon ingen. När det jag frågar efter inte finns säger hon kort "Har vi inte", tittar lätt bort för att trött åter titta på mig med en min som uttrycker "kan du inte inte bestämma dig?".
Mina tankar far till den ostalgi som lär finnas i Tyskland och syfta på nostalgiska upplevelser från det forna Östtyskland. Samma situation i Norrköping. Det sitter i väggarna, det finns i historien, en förklaring som bottnar i ett tidevarv de flesta nu levande aldrig upplevt.
En bild ur min före detta hemstad.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Fokuserade felaktigheter.
Jakten på skandalen med stort S pågår nu och alltid. Alltid denna strävan att hitta en skandal. Som om skandalen vore livsluft, något som en hel näring lever på. Den perfekta skandalen med nakenhet, sex, droger, gärna lite medlemskap i icke rumsrena föreningar, och varför inte nån liten muta, något som skulle kunna framstå som bestickande.
Förra veckan var det först Arkelsten, sen var det Sahlin, som påstods skulle ha skott sig otillbörligt. Rättsinstanserna hittade inget, så nu lever både Sofia och Mona farligt om de så skulle missa ett kommatecken i en mening, eller nudda övergångsstället vid röd gubbe.
Skandalnäringen slår till.
Turligt nog, för skandalnäringen, har någon kommit på idén att porträttera kungen i en bok, och lyckats få med något som skulle kunna anses olämpligt. Tänk om kungen har pussat på en flicka. Usch och fy. Skandal! Tänk om kungen ägnat sig åt sex, sånt där som homo sapiens gör för att föröka sig. Skulle kungen göra det? Usch och fy. Skandal!
Skandalnäringen främsta ledsagare är moralpaniken, grundad i konservativa förhållningssätt, toppad med religiösa förvirringstillstånd.
Nej, hångla mera! Lev livet! Party och bjudfester! Kasta loss skandaloket! Oavsett vem du är, kung eller riksdagsman eller vanlig medborgare i största allmänhet. Låt inte skandalnäringen skriva dagordningen fokuserad på reaktionära felaktigheter.
Heja, Sofia, Mona och Kungen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Alla är någonting.
-Vi kan väl lägga bort titlarna, sa vi i mitten på 1900-talet i Sverige, när vi tyckte att vi kände varandra tillräckligt. Titeln då beskrev oftast vad man hade för yrke, som målare, brädgårdsarbetare eller disponent. Titeln användes i telefonkatalogen som det andra sorteringsbegreppet efter efternamnet. Muraren Karl Anderson kom före snickaren Arne Andersson - m kom före s. Titeln var viktig.
Du-reformen slog till på 1970-talet och titlarna blev allt mindre viktiga samtidigt som städerska språkligt förskönades till lokalvårdare
År 2010 finner jag att titlarna växer åter i de mest engelsk-amerikanska fantasifulla kreationer. Igår hörde jag för första gången titeln Customer Enablement Manager - CEM, vilket helt enkelt innebär att personen ifråga hjälper kunden. På 1980-talet kallade vi den personen för någon som jobbade med säljstöd.
I miljökramandets kölvatten finner jag Corporate Sustainability Manager, i IT-branschen återfinns Fulfillment Solution Marketing Manager och Manager Solution Maintenance and Configuration, på säljavdelningarna Senior Account Manager - SAM, Regional Channel Manager, och Strategic Account Manager. Många ord blir det.
I ett öra inövat på det svenska språket ter sig innevarande engelsk-amerikanska titelsjuka på gränsen till löjeväckande.
Alla är manager, alla är ledare, alla har en titel. Det är i preciseringen av individens position, i fokuset på sig själv, på varje människa, som titlarna åter växer.
Alla är någonting.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Mitt i prick.
Jag börjar med att deklarera att jag har inget emot Microsoft. Lika bra att ha det sagt.
Det handlar bara om naturliga förlopp, S-kurvan, svängningar, förändringar, livscykel.
I en artikel i Businessweek läser jag att Microsofts chefsarkitekt ska sluta på Microsoft och börja på Nokia. Inför avskedet skriver han ett brev, i Microsoft Word, till hela företaget. Brevet innehåller cirka 3400 ord.
I Microsoft Word finns funktionen automatisk summering för att man ska kunna kondensera fram själva essensen i en textmassa, utan att behöva läsa den. En eftergift till dagens twitterbaserade kommunkation, med låga lixtal, tänker jag försiktigtvis.
Tidningen, Business Week, har tagit brevets textmassa och använt funktionen automatisk summering. Enligt tidningen blir den automatiska summering av chefsarkitektens avskedsbrev "complexity kills" - komplexitet dödar.
Och just i det läget hör jag samma ljud som när en gammal skrivmaskin slår en punkt. Punkt. Där satt den. Mjukvaran och dess arkitekt har gjort sin självanalys i omedveten symbios.
Mitt i prick. Komplexitet dödar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En BRICka i spelet.
En kvinna som president, att bli landets, nationens, första kvinnliga president. Jakten på den kvinnliga presidenten har pågått i många länder. Finland, Island, Argentina och några andra har lyckats fånga sin kvinnliga president, medan andra fortfarande söker.
För några år sedan var det Frankrike som tävlade med USA om att få den första kvinnliga presidenten. Skulle Segolène Royal få bebo Elysée-palatset? Skulle Hillary Clinton ännu en gång få ett sovrum i Vita Huset? Nej, det blev männen Barack och Nicholas som passerade mållinjen före sina kvinnliga medtävlare. Ingen kvinnlig president i de två stormakterna.
Så händer det sig att en av BRIC-länderna, Brasilien, väljer Dilma till president, efter föregångaren Lula. För mig låter Dilma som en visp i IKEA's produktsortiment.
Det är i BRIC-länderna det händer. I Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, geografiskt osammankopplade, till skillnad från det geografiskt länkade EU och USA, händer det. Vem blir härnäst med en kvinnlig president?
Jakten går vidare på den kvinnliga presidenten.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Högertidningen som blev läsvärd.
Jag blir uppriktigt glad av tidningen Svenska Dagbladet, i en tid av ett 152 tecken långt mikrokosmos av brusande ord. En tidning med texter, hela meningar, mustiga resonemang och eftertänkta uttryck, känns alltmer berikande och befriande.
Förr var Svenska Dagbladet slaviskt högertänkande utan inslag av empati eller förståelse för människor. Tidningen var uppenbart ett organ för särintressen bland damer med minkpäls på övre Östermalm eller övervintrade godsägare från Skåne. Konservativa med en präktig yta, utan kontakt med sina känslor, eftersom känslor ansågs obehagliga och störde den perfekta rika och välbärgade livshållningen.
Den kivande konkurrensen mellan Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har lett till att växelvis har än den ena, än den andra, fått sprida berättelser på frukostbordet. Men inte nu längre. Det går inte med DN. Det går inte heller med Dagens Industri. De är båda som en billig remix av gårdagens nätflöde av korthuggna informationsfragment.
Det händer att tidningsutdelaren inte lyckas leverera SVD i lådan till frukosten. Tomhet infinner sig och reservrutinen letas fram för att logga in på svd.se och ladda ned tidningen som en PDF-fil. Ordningen är återställd och morgonen räddad.
Idag läser jag SVD-medarbetaren, Mustafa Cans, artikel med titeln Det som skrämmer mer än tio lasermän. En text så intensiv, välformulerad och mustig att när artiklen är slut är jag nästan lika slut. Jag läser den igen, förvissad om att Mustafa har något att förmedla, något väsentligt, något som inte ska passera osett.
Det handlar om rädslan för att främlingsfientligheten, med misstankar och förutfattade meningar, ska omärkbart äta sig fast i vardagstänkandet, i vardagsspråket, legitimerande den obehagliga scen när en människa nedlåter en annan människa. Viktigt, mycket viktigt. Tack SVD och Mustafa.
Imorgon kommer åter Svenska Dagbladet i lådan, glädjande nog.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
