När klockan var några minuter över nio kommer tandsköterskan ut i väntrummet och på bästa södermalmsmål förkunnar att tandläkaren är på ingång - Han håller på och snurrar efter parkering. Någon minut senare dyker han upp. Det är två år sedan vi sågs och då han sa Vad springer du här för? - syftande på att tänderna var i topptrim.
Medan tandläkaren klär om passar södermalmstandsköterskan och jag på att titta på de två år gamla röntgenbilderna där vi båda kan konstatera att de där amalgamfyllningarna som den hårdhänte tyske tandläkaren utförde för cirka 40 år sedan fortfarande håller. Hon berättar lite försynt att de nya materialen inte alls är så hållbara. Jag tänker på att miljökramarna lyckats ta bort något bra, i liten mängd, som ersatts med något mindre bra, i stor mängd. De nya materialen måste ju bytas ut oftare.Ett nollsummespel.
När så tandläkaren med andan i halsen sätter sig på sin stol frågar han om hur jag har det med korrosionen, syftande på amalgamfyllningarna, varpå min hjärna genast tänker på rost och svaret lika genast levereras med att jag har inte rostskyddat käften. Vi är, som man säger, "on speaking terms". Så fortsätter hela undersökning.
Med södermålet i högsta hugg kastar tandläkaren och tandsköterskan käft med varandra. Jag bara måste skratta och lyckas få till en stråle saliv som drar rakt upp och in i den bländande lampan. Det fräser. Skratten fortsätter och innan någon av oss vet ordet av är allt klart. Jag har till och med fått några tips och råd och hela kalaset kostade 450 kronor inklusive ett utskrivet protokoll och med en hälsning från tandläkaren - om alla hade såna tänder som du har kunde vi lika gärna stänga det här stället. Vi ses om två år.
För andra dagen i rad denna vecka går jag med glädje från en besiktning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Begreppsförvirring.
Som jag väntat. Som allt annat är TV-licensen, som är en avgift från Radiotjänst, bara en tidsfråga. En fråga om när den försvinner och ersätts av nåt annat. Åren går, orden sjunker bort med tiden, licensen, den ständiga licensen, är hotad till livet.
En licens är per definition en nyttjanderätt, alltså en rättighet att använda och konsumera något. Med tiden förvandlades licensen till en avgift, som det var lag på att betala om man innehade en TV-mottagare. Med samma tid sjönk TV-mottagaren och blev en platt skärm. Helt platt, så platt att mottagaren var osynlig. Men om jag tittade på Allsång på skansen på datorn, via internet, kopplad till den stora platta skärmen, som vissa kallade för TV, då sa inte lagen nåt om att jag behövde betala licensen, som var en avgift. Och även utan TV-mottagare fick jag hela radioutbudet utan att betala något till företaget, som ägs av staten och kallas Radiotjänst. Förvirrat, totalt förvirrat.
Så äntligen kommer förslaget om att ta pengarna till Sveriges Radio och Sveriges Television via samma debiteringssystem som våra skatter betalas med. Äntligen rationaliseras de statliga kontrollanterna bort. Istället betalar alla skattebetalare för det som redan är vår gemensamma, vår publika tjänst, vår public service, som vi alla konsumerar i någon form.
Äntligen händer det, åtminstone ett reellt förslag. Nu återstår att se om begreppsförvirringen av TV-mottagare, licenser och avgifter kan elimineras och fakturan från Radiotjänst arkiveras en gång för alla.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Pengar.
Jag har varit på banken. Jag hade pengar med mig, kontanta pengar, sedlar med Linné på, sådana där som jag har haft i 55 år för att betala saker med.
Tjejen i kassan verkade inte ha sett sedlar förr, då förskräckelsen spreds i henne ansikte när jag gav henne kuvertet med 140 hundralappar. Hon fick tillkalla en kollega, som med misstänksam attityd frågade mig om var pengarna kom ifrån, samtidigt som han hänvisade till ett EU-direktiv. Sen ryckte han fram en blankett för "Avtal för uppräkning av dagskassor..." på vilken han manuellt skrev koden till en bankbox. Sen kom han på den briljanta idén att fråga om jag är kund i banken, varpå jag får tillfälle att berätta att jag varit Handelsbanken trogen i 25 år och inte haft några problem med det.
Några sekunder efteråt dyker det upp en fetlagd bankdirektör, som vore han bilförsäljare, från de bakre regionerna av kontoret, på väg till lunch. Han närmar sig bankdisken och tittar på mig och skrockar med hela sin kroppshydda och säger "så mycket pengar, då borde du pensionsspara istället". Då jag lärt mig att inte bli arg vid fel tillfälle, ler jag mot honom, klappar honom på axeln och säger med lutat huvud leende "du menar att jag skulle stoppa in stålarna i finansbranschens svarta hål". Han tycker det är kul och skrattar bara och går vidare. Jag börjar nästan få en känsla av att jag befinner mig på Swedbank fastän det är ett Handelsbankskontor.
För att vara konstruktiv säger jag att kan ta emot blankett för avtal, men för denna gång vore det bra om banken ville ha den stora ödmjukheten att ta emot mina pengar och placera på mitt konto. Det går tjejen och killen med på och jag får ett kvitto. Det är aldrig tal om någon avgift.
14 dagar senare dyker det upp en avgift på 105 kronor på mitt konto med tilläggstexten "uppräkning dagskassa". Jag anar att det har med det 14 dagar tidigare avlagda bankbesöket, vilket bekräftas när jag påtalar avgiften för min bank, det riktiga bankkontoret på annan ort, där jag är kund fastän jag aldrig besöker bankkontoret. De tar genast bort avgiften, utan protest. Det vet och förstår och har förmågan att se kunden.
Med detta är jag kontant (franska: contant = nöjd) med banken, mitt bankkontor på annan ort, medan den besökta banken får finna sig i att själva ha skapat sig en okontant kund, som har kontanter.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Språket berättar brutalt.
På 1990-talet skulle alla ha en slogan efter sitt varumärke. Vem minns inte Nokias mjuka Connecting people som stod i bjärt kontrast mot Ericssons Make yourself heard. Vi hade också Axe because first impressions last. Så sent som slutet av 2000-talets första decennie kunde vi dränkas i McDonalds I'm lovin it.
Men nu kommer jag inte på någon slogan av liknande slag. En iPhone behöver ingen slogan. Den säljer sig själv med form och inbyggd känsla. Ord är överflödiga. Och en Android-telefon har en liten grön gubbe, en liten Droid, som dyker upp här och där. Ord fyller ingen funktion alls. Bilder och symboler talar.
Det är nu, år 2012, som Microsoft slår till med sin nya telefon, som de kallar för Windows Phone, för att vi förmodas känna igen oss från Windows storhetstid. För säkerhets skull lägger de till fönsterflaggan som vi dragits med sedan Windows-95. På toppen av allt klämmer de på en slogan - Put people first.
Jag häpnar. Det är som om någon övervintrad finsk marknadsförare från Nokias storhetstid tagit fram orden ur byrålådan som inte varit öppnad sedan 1994. Sen funderar jag på om uttrycket "Put people first" är en uppmaning eller ett konstaterande. Minnesbilder från tidigt 1990-tal far upp i min hjärna från när IBM skulle visa var skåpet skulle stå med OS/2 Warp. Det var lika omöjligt som att få en elefant att dansa jitterbug.
Jag tror vi är där igen.
Orden i språket berättar brutalt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Överrumplingen.
Det ringer från ett Malmöföretag. Jag svarar artigt med mitt namn, min vana trogen.
- Hej, jag skulle vilja boka ett möte med dig. Går det bra?
- Ja, vad gäller saken?
- Jo, det är så att vi behöver en referens från Tyresö så vi är till och med beredda att betala dig för att vara det.
- Vad är det ni vill leverera?
- Jo, jag vill boka in Magnus, så att han kan möte er för att berätta hur ni kan få en toppmodern hemsida.
- Har du kollat på min hemsida innan du ringde?
- Öhh, nej, det har jag slarvat med.
- Vad jobbar ni i för verktyg eftersom du säger att ni levererar toppmoderna hemsidor?
- Öhh, ja, det vet inte jag för jag är bara fotfolket här.
- Du har ringt ett företag som producerar toppmoderna hemsidor, så möjligen har du ringt fel?
- Öhh, jo, jag då får jag tacka för mig då.
- Tack, du.
Uppenbarligen agerar Malmöföretaget enligt löpande-band-principen, där en person gör ett handgrepp utan att veta ett dugg om resten. Han som ringde skulle bara ringa och boka en mötestid. För övrigt kunde han ingenting. Det gick bra för Henry Ford på 1920-talet när han skulle massproducera bilar. Då räckte det bra med att en person drog en och samma skruv dag ut och dag in utan att veta ett dugg om bilen ifråga. Produktionsorienterat tänkande. Dömt att misslyckas på 2000-talet andra decennie i en servicebransch.
Det andra väl värt att notera är den överrumplande taktiken med att direkt fråga efter en mötestid, för att sen signalera att de vill betala för att få mötas, och med detta inledningsvis försöka förleda mig att tro de är kunden och jag leverantören.
Telefonförsäljartricken upphör aldrig att utvecklas.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vattenrör utan vatten.
Breven, telefonsamtalen, utskicken är närmast oändliga, när Telia Öppen Fiber från Telia Operator Business söker kontakt. För 16-tusen ska jag få en fiberkabel dragen ända in i huset där den ska avslutas med en mediaomvandlare.
Jaha, säger jag, upprepade gånger, med fortsättning att Jag vill ha snabbt internet - vad kostar det?. Lika många gånger säger han, hon, den samma svarar att Det får jag inte prata om. Jag känner hur hela min kropp utvecklas till ett frågetecken. Ska jag köpa vattenrör utan att veta vad vattnet kostar, när det redan finns ett vattenrör där vatten rinner in och ut och jag vet vad det kostar, tänker jag.
En kväll ringer det på dörren och kontaktsökandet har nu övergått i personliga hembesök. Vid köksbordet spelas samma visa upp. Rör utan vatten och priset på vatten får vi inte tala om, och när vi inte får tala om det kan vi inte räkna på det.
För att lära mig mer förhör jag mig om hur det hela skulle gå till och får då veta att fiberkabeln ska dras genom den befintliga kanalisationen till huset. Upplysningsvis påpekar jag att någon befintlig kanalisation är obefintlig såvida de inte önskar dra fiberkabeln i avloppsrören. Nej, det vill de inte och hänvisar då istället till telefonstolparna som idag bär den klassiska telefontråden av koppar till huset. Där ska fiberkabeln också hänga. Jaha, säger jag, ni vill alltså ersätta den befintliga kopparkabeln med en fiberkabel, för vilket ni vill ha 16-tusen i ersättning, har jag fattar rätt, fortsätter jag.
I det skedet träder argumentet om den enorma värdehöjning av huset som inträder om en fiberkabel får hänga i luften. Motargumentet finner jag i att utvecklingen av kapaciteten på kopparkabeln de senaste 15 åren överstiger det någon trodde var möjligt och något slut kan inte skönjas på den trenden. Dessutom är utvecklingen av alla trådlösa teknologier från 3G till 4G till alla möjliga G närmast explosiv.
Då ökar hon takten och närmast mekaniskt upprepar det inövade budskapet om fiberns överlägsenhet före all annan materia på jorden.
Det hjälper inte. Jag vill inte ha en hängande tom fiber för 16-tusen. Jag vill inte ha rör utan vatten.
[ kommentarer 2 ] ( 28 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Information är som vatten.
"Politik slår marknad, men teknik slår politik", lär salig i åminnelse Jan Stenbeck ha yttrat på 1980-talet när han lyckades, med teknik, övervinna telefonimonopolet. Sedan dess har årskilliga murar, såväl fysiska som logiska, rivits över världen. Satelliterna hjälpte till att sprida vetskap mellan människor. Vetande människor agerar och river.
När min kompis berättar om upplevelsen i Österrike i söndags, när han ville se Vasaloppet på SVTplay, kommer jag att åter tänka på Jan Stenbeck. Av någon upphovsrättslig outgrundlig anledning hade någon satt stopp för att se Vasaloppet via SVTplay om man var i Österrike. Min uppfinningsrike kompis, som gärna river och en annan mur, fann lösningen.
Han bad sambon starta TV-mottagningen på ena datorn på kontoret i villan hemma i Sverige. Framför denna dators skärm placerade hon en WEB-kamera, som var anluten till den andra datorn på vilken Skype startades. Min kompis kunde nu koppla upp sig med Skype, från Österrike, och se hela Vasaloppssändningen i SVT.
Information är som vatten. Det tar lättaste vägen. Om en fördämning, en mur, byggs upp, hittar vattnet en annan väg, runt muren, vilket river murens funktion. Murar blir på så vis bara till för att rivas.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Helheten och integriteten.
Oron utgjuter sig över vem som ska få läsa vad i journalen. Denna enda journal i singularis. Journalen, journalen, journalen. Som om det finns en enda komplett journal förd över mitt liv, min kontakt med det som gemensamt benämns vård.
Glöm det.
Journalföringen är spridd, inkonsistent och icke-komplett. Den som strävar efter att föra en komplett journal för varje människa har ett berg att bestiga. Om därtill reglerna för vem som ska få läsa vad i denna utopiska helhet ska läggas som ett nät över berget, så faller helheten ånyo.
Integriteten framhävs. Min egen integritet, där det som berör mig framgår och som jag bestämmer över. För min integritet finns inget externt journalsystem i världen. Jag är min egen journal.
Min journal är min egendom. Min journal följer med mig. Det är jag som äger min journal - ingen annan.
Övertron på den enda journalen, förd av Landstinget, är den sortens föreställning som lever kvar från den tid när samhället byggdes efter ett andra världskrig. Journalen i tredje person singularis har ingen egen plats i en struktur där många människor, företag, vårdgivare kan hjälpa mig, på min efterfrågan.
Låt mig ha min journal med mig. Ständigt. Min journal är mitt ansvar.
I nuvarande slag om journalen, där jag inte är tillfrågad, riskerar den helhet som min kropp och knopp består av och som är utgångspunkten för alla som vill hjälpa mig med vård, att förloras.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Lose-lose.
Vi har vårt eget Grekland, vi i Norden. Det stavas SAS. År efter år, kvartal efter kvartal, miljard efter miljard. Mina skattepengar flyger upp i tomma intet i luften när staten, som ägare, på löpande band sätter in mera pengar på SAS bankkonto. Samtidigt får SAS idag välförtjänt kreditbetyget B-.
Min kompis ringer från Gardemoen. Han har varit i Oslo över dagen och ska åka hem till Sverige, med SAS. Hans biljett avser flygplanet som ska flyga klockan tre, men eftersom han är effektiv är han klar tidigare och anländer Gardemoen glad ihågen med förhoppningen om att kunna flyga med flygplanet som ska avgå klockan två.
Det går inte, får han höra av en människa bärande SAS-uniform. Förvisso är flygplanet klockan två bara fyllt till hälften, men efersom min kompis har en biljett som de valt att kalla för ekonomi kan han inte få plats på det flygplan som lyfter klockan två och har 65 lediga platser. Det går inte. Han blir heller inte erbjuden att genom att betala något extra få möjligheten att sitta på någon av de tomma stolarna i flygplanet klockan två. Det går inte. Så är det. Det går inte.
En affärsdrivande rörelse med kunden i fokus hade naturligtvis gjort kunden glad och erbjudit plats på det halvfulla flygplanet klockan två, samtidigt som möjligheten öppnats för SAS att erbjuda en ny kund ett bra pris på flygplanet klockan tre. Då hade både min kompis, flygbolaget och den nya kunden vunnit. Ett sådant tänkande kallas för win-win, eller i detta fall win-win-win.
Istället fortsätter vår egen grekiska flygflotta att aktivt tillämpa lose-lose, vilket med tiden endast kan leda till den hälsosamma avveckling av flygbolaget jag som skattebetalara länge väntat på.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Chefsöverskott och ledarbrist.
För i tiden fanns det chefer. När en organisation skulle avbildas ritades ofta ett hierarkiskt schema, med högsta chefen högst upp och därefter i fallande ordning alla underchefer för att sluta med arbetaren längst ned, som skulle utföra jobbet på fabriken. Relationerna är som hämtade från den tidigare epoken där storbonden hade sin karlar som piskade drängarna. Uppifrån och ned. Vertikalt tänkande.
Det var då, tycker jag, men inser att inom vården lever hierarkierna vidare oförtrutet.
Längst ned finns änglarna, som ska göra det arbete som ska göras. Tolv personer med undersköterskeutbildning, förkortade till USK ska göra jobbet. Redan i ordet undersköterska befästs hierarkierna. De tolv har en sjuksköterska, en SSK, över sig, som förutom sin högre utbildning i sjukvård också är ålagd arbetsledning, utan att ha någon utbildning för det. De tolv änglarna och överängeln sjuksköterskan ska vårda 19 boende varje dag mellan klockan 8 och 21 i skiftarbete där fem änglar alltid ska tjänstgöra.
Ovanför SSK finns verksamhetschefer, som har regionchefer, som har programchefer, som har äldreomsorgschefer, som har en vård- och omsorgsnämnd, som har en kommunstyrelse, som har en kommunfullmäktige. Och mitt i hierarkin har det nu smugit sig in några som kallar sig för riskkapitalister som gärna vill tjäna en krona på varje gammal människa som vill ha hjälp.
Som om inte denna hierarki vore nog detekterar jag en minst lika lång kedja för den del som Landstinget handhar. Längst ned i Landstingets kedja finner jag också änglar, som med hjärta och förnuft får livet att gå vidare, trots ovanliggande hierarkier.
Av hela mitt hjärta vill jag hjälpa änglarna som gör det omöjligas jobb, som gör det de flesta av oss inte vet något om, som många av oss kommer att få uppleva längre fram i livet. Det gör de för en ringa lön, i ett jäktat tempo, med minimal uppskattning från hierarkin där ovan, den där hierarkin som fortfarande talar om chefer när det är ledare och ledning som behövs förutom flera änglar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
