...som inte infaller var dag.
Att höra utan att lyssna.
Att titta utan att se.
Se och lyssna ger intryck.
Intryck utifrån ger uttryck inifrån.
Utan intryck ytliga uttryck inträder.
Konsten är att se och lyssna. En ständig kamp med sinnet.
Hej då taket!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Två till fyra procent.
Kvällens medelstora restaurang har två bord belagda. Det är vi och ett annat par. Två bord på en kväll. Den naturliga frågan vid betalningstillfället blir då - Var är allt folk?
Restaurangägaren träder fram och berättar att det är underhållsveckor nu. Så är det alltid de två första veckorna i december. Här finns många time-sharing bostäder och där finns regler om underhåll och de veckorna är alltid de två första i december. Då passar också andra näringsställen på att stänga, då det är förhållandevis liten kundkrets i omlopp.
Det är två veckor per år, motsvarande 4 %, som turistupplevelsemaskinen Teneriffa går på halvfart för att de kommande 50 veckorna åter snurra på i full fart. Sådan är produktionscykeln.
Några takgrannar från Sverige berättar att en vecka på Vigilia Park, inklusive flyg, kunde inköpas för 1495 kronor i sista minuten för någon av dessa två underhållsveckor.
Inte nog med att området, byn, hotellen, restaurangerna ska underhållas. Påpassligt nog är det underhåll av våra kroppar och våra själar. D-vitamin från solen, själslig näring av sträckläsning av goda böcker och tid till att tänka tankar klara, tid för att sova färdigt och icke minst god mat och dryck. Det är en femtedel av den svenska gängse 10% (5 veckor av 52) av mänskligt underhåll.
Med vetskap om de Teneriffanska underhållsveckorna kan den strategiske planera för en synnerligen prisvärd femtedel av sin gängse ledighet för underhåll, motsvarande 2% av året, genom att besöka Teneriffa de två underhållsveckorna i december.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Svanmärkt.
Varje dag händer det att vårt lägenhetshotellrum förvandlas till en svandamm. Allt som kan vikas till en svan blir en svan. Den enda vi kan misstänka för denna hänförelse till svanarnas fromma är den kvinna som, enligt en lapp på det vardagsrumbord vi aldrig använder, kallas för Cayo och som städar dagligen.
I köket har diskhandduken förvandlats till svan.
Nästa dag kan vi finna att ett badlakan har genomgått förvandlingen till en svan och läckert placerats på de nybäddade sängarna. I badrummet har svanarna bildat ett par och annekterat handfatet som boplats. Svandansen i Svansjön kan börja. Må ridån falla.
Att ett stolsben är av, att en persienn har intagit ett tillstånd av snårskog för att aldrig mer kunna återupplivas, är sådana vardagligheter som inte föräras en enda tanke. Istället tillverkas svanar på löpande band av allt som kommer i Cayos väg.
Jag skulle gärna vilja diskutera svanarnas liv och leverna med Cayo. Men förutsättningarna är låga för en framgångsrik konversation, då hotellets intensivkurs i engelska för Cayos del renderade i total behärskning av de två uttrycken Thank you och Please och min kunskap i spanska språket inskränker sig till Olla. Olla, thank you, please!
Med en känsla av att vara jägare tar jag mig an det invaderade tvättstället och känner hur jag stryper en av svanarna och hänger upp den i halsen. Det måste göras, tänker jag.
Cayos svanar är allerstädes närvarande.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Lön för mödan.
Som fågelungar lämnar vi redet på taket för att bese området. Molnen har hopats på himlen, varför temperaturen lämpar sig för vandring. Vad vi inte vet är att vandring ska komma att likna klättring.
Nerförsbackar som får fötterna att hamna i sandalernas framkant och uppförsbackar som menligt inverkar på gångarten. Vi går och vi går och hamnar i en hamn långt borta. Här har engelsmän över 65 uppenbarligen slagit rot, för mängden gråhåriga genuint engelsktalande är markant. Här är stil och klass. Inga ölbarer, inga halvtaskiga tapasställen. Vi vänder åter mot vårt rede på taket för att pusta ut.
Nästa strapats blir mot havet, ner mot nån form av centrum, som visar sig svänga iväg åt höger mot ett helt annat hotellområde, där det största hotellet der ut som en finlandsfärja som gått på grund utanför och där allt utom skrovet fortsatt upp på land. Utanför denna kopia av M/S Mariella står inkastarna till restaurangerna på rad. Den första som antastar oss är en kopia av en bedagad Lucille Ball iförd en kjol kortare än Sigvard Marjasins strumpor. På bredaste tillgjorda amerikanska vill hon att vi ska äta varsin chateuabriand inklusive en liter vin för 22 Euro på restaurangen vid namn San Fransisco. Det blir inget.
Restaurangen för kvällen har vi sett långt tidigare. Den ligger nära vårt rede och har givit signaler att kunna bjuda något gott. Vi tar oss an uppförsbackarna. Signalerna visar sig stämma med verkligheten. Förrätten på små friterade bläckfiskar med tre soters mojo och pressad citron är utsökt. De därpå grillade stora räkorna respektiva husets kyckling i vitlök är vällagade och ytterst välsmakande. Desserten blir citronmousse och tiramisu med ett litet glas rom och honung till. Efter de tre rätterna bjuder huset en liten citronsorbet medan vi väntar på räkningen, som slutar på 60 Euro totalt. Vi har fått lön för mödan.
De första stegen efter lyftet från restaurangstolen är stapplande, där insikten om att lilla Fridolfs profil sannolikt står till beskådan för omgivningen, infinner sig. I ett tillstånd av total mättnad styrs kosan mot hotellet rum, där magen av rent fysiska skäl först gör entré.
Dagen de gingo och åto är fullbordad.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Från öst till väst.
Mannen på taket, är en känd filmtitel från 1970-talet i Bo Viderbergs regi. Jag är mannen på taket och tillsammans med min kära sambo bildar vi Paret på taket. Det är på hotellets tak vi insuper solen och värmen samt utsikten över havet. Det är på hotellets tak den svala poolen finns samt baren med allt från kall öl till varm mat. Det är ett tydligt takliv, utan gräns - utan tak om man så vill, ovan vardagligheter.
Tillfullo kan jag njuta av Knut Ståhlbergs berättelse om Churchill och de Gaulle i boken De kära ovännerna. De var faktiskt inte långt härifrån, rakt österut i Marocko på en av sina många konferenser om hur de skulle göra med Nordafrika i början av 1940-talet. Roosevelt kom då, från väster, och löste deras knut, som Amerikanarna upprepat fortsatt att göra i världen.
Det är också mot väster vi riktar blickarna vid dagens solnedgång. Mellan oss och Florida finns bara vatten, inget annat än vatten, förutom två glas som är fyllda av Cava.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Livsutrymme.
Var är alla, blir den fråga som gör sig gällande, på Teneriffa den 5 december 2011. Utsikten över dalen mot alla lägenheter visar kontinuerligt stängda fönsterluckor, igenbommade restauranger och tömda pooler. Människorna är inte närvarande.
På vårt tak, bland tyskar, ryssar, danskar, italienare och svenskar, huserar vi under parasollet, tittandes ut över Atlantan med ön La Gomeira i bakgrunden. Att ön råkar ligga i samma riktning som vår närmaste italienare har parkerat sig, och i vårt svenska etiketterande kommit att benämnas Don Corleone från La Gomorra, är den sortens ordlekar en kall öl kan framkalla en blek och solsvulten svensk.
Hotellkomplexets ständigt arbetande receptionsist har raskt fått benämningen "Mr Multitasking" efter hans formidabla hantering av flera ärenden samtidigt, med samma frenesi och samma leende av konstlat vita tänder. Han är snabbare än blixten och gillar att bli kallad så, då hans engelska håller mycket god klass. Vid ett kortare samspråk får jag tillfälle att fråga hur det är med affärerna och hur han ser på den finansiella situationen. Hans svar är lika kort som kärnfullt - "I see it black" - säger han med samma vita leende.
Nere vid havet, Atlanten, finner vi restaurangen som lockar med "sea view". Menyn är liksom alla menyer i byn skrivna på engelska, tyska, franska, ryska och svenska. Det är gott om bord när vi anländer tidigt. Det visar sig bestå. Herr servitör berättar att det är lågsäsong, som alltid veckorna före jul, för att till jul återgå till högsäsong. Då är hela ön full, säger han med tydlig glädje samtidigt som han ger intryck av att vara trött efter förra högsäsongen.
Vi bara njuter av solen, värmen, maten, av att gå i shorts och linne, av att ha gott om plats överallt, livsutrymme. För oss är lågsäsongen enbart en höjdpunkt
[ kommentar 1 ] ( 7 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Om att ta sig fram.
P21 är identiteten för det parkeringshus på Arlanda där bilen ska parkeras. Det räckte med två varv runt flygplatsen för att hitta den undangömda skylten med märket P21.
Incheckning med självbetjäning innebär att man ska ange ett 12-siffrigt nummer. Maskinen säger att numret inte finns, varpå den uniformsklädda kvinnan i maskinens omedelbara närhet tillfrågas. Jaha, gå då till servicedisk 53, säger hon. Servicedisk, tänker jag undrande och funderar om dom har några diskar utan service här på Arlanda.
Servicedisk 53 säger att "jag tar bara emot bagage - du får gå till servicedisk 51", "-Ja, men..." börjar jag säga, för att bli avbruten med förklaringen att uniforsmkvinnan sade fel.
Kön till servicedisk 53 tar 10 minuter. Den glada lika uniformsklädda kvinnan bakom servicedisk 53 säger att för just den här flighten med den här arrangören måste man gå till incheckningsdisk 42-43.
Kön till incheckningsdisk 42-43 är lång och långsam. Till slut lyckas operationen att checka-in, med anvisningen om att gå till gate 11, till höger.
Efter några hundra meters gående står det klart att kön till säkerhetskontrollen är oändligt lång. Så pass lång att personal tillkallats för att montera avgränsningar och band för att ordna kön. Alternativet hade ju varit att använda den personalresursen för att öka expeditionshastigheten i säkerhetskontrollen för att minska kön. Kön blir så lång att den uniformsklädde mannen berättar att det går lika bra att gå till den andra säkerhetskontrollen, några hundra meter i den helt andra riktningen från den plats där flygplanet är parkerat på gate 11.
I den andra säkerhetskontrollen råder totalt lugn. En rad uniformsklädda män står stilla utan att ha något att göra. Inom loppet av en minut är gränsen mellan osäkert och säkert passerad. Nu återstår endast några hundra meter i andra riktning för att nå gate 11.
Flygplanet finns på plats, passagerarna företrädesvis i övre medelåldern, nära pensionsgränsen har redan klockan 06.15 tagit första glaset vitt vin eller gin och tonic, till överpris på den säkra sidan gränsen. Kabinpersonalen för den Boeing 737-300 som ska flyga i 5 timmar och 40 minuter till Teneriffa är reducerad med 25%, då en av de fyra flygvärdinnorna hastigt blivit sjuk. Notabelt nog lyckas de tre kvarvarande med konststycket att ge en mycket bra service på alla vis.
När jag väl är ombord brukar allt fungera. Det är konsten att ta sig fram till flygplanet som frestar ens tålamod en söndag morgon, på Arlanda.
Jag har inget emot att flyga och utsikten från hotellets tak, i solnedång, på Teneriffa, är helt i sin ordning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kalender
