Varken arbetslivet eller privatlivet har på senare år pockat på nyttjandet av kostym. Snygga byxor med kavaj, kanske någon gång men allt mer sällan med en slips, har varit den gängse utstyrseln när inte vanliga jeans med tröja eller skjorta har räckt. Sådant har det varit.
Så kommer då tillfället när det för tiden vanliga kommer till korta. Det blir dags att ta fram kostymen, som hängt där och bara väntat på att få bli brukad. Den håller fortfarande märkligt nog rent stil- och modemässigt trots sina fem levnadsår. Tiden står stilla, för kostymen.
Det är när kostymen ska möta kroppen ånyo som komiken visar sitt tryne. Byxorna passar i längd, men där linningen med knappar och hängen ska fästas ihop, i höjd med den del av min kropp som ska föreställa midja, uppstår friktion. Att det är osmart att prova kostymen direkt efter att ha klämt i sig kvällen måltid bestående av tre wienerkorvar, senap, ketchup och ett bröd, som jäser, blir tydligt. Jag drar in mitten av kroppen och tar i med bägge nävar för att så samman de förbenade metallhängena. Äntligen är de ihop, nu är det bara bältet kvar vilket blir en lätt match när hängena är klara.
Sen kommer kavajen, som har en form av timglas-snitt och är smalare där midjan ska vara. Dags att dra in igen och knäppa kavajens knappar. Ja, det går ju bra, när man håller andan och tar i. När jag knäpper upp och låter magens små otränade muskler slappna av, förvandlas magområdet till en avbildning av fronten på en 50-tals buss. Den liksom hänger ut framåt, över bältet, så att bältets spänne gärna vill vika sig nedåt. Spegelbilden djävlas med mig.
Jag knäpper kavajknapparna igen och låter försiktigt magmusklerna åter slappna av, varpå tyget mellan knapparna öppnar sig som en mun och den vita tröjan visar sig. In i rummet till sambon för att demonstrera med förhoppning om ett godkännande av den nya klädkoden och ömsom spänna ömsom släppa magmusklerna och samtidigt nynna på barnprogramlåten om Humle och Dumle från forntiden, vilket får henna att kasta sig ned och vrida sig i skratt-paroxysmer.
Förnedrad och med rak rygg återgår jag till spegeln, spänner magen ånyo, drar in och intalar mig att om jag struntar i att äta wienerkorv blir det nog bra med kostymen som satt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Självklar insikt.
Varje stund är ny. Den kommer aldrig tillbaka. Den har aldrig varit tidigare. Varje stund är ny. Just nu.
I varje ny stund kan jag välja.
Allt är så självklart att jag fastnar i insikten först efter att ha upprepat den för mig själv flera gånger. Ett yttersta bevis för den svårfångade enkelheten.
- Vilken dag är det?, sa Puh
- Det är idag, sa Piggy
- Idag är min favoritdag, svarade Puh
Idag var imorgon igår.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
45-årig musikal.
Stockholm stadsteater bjuder på stora scenen, till ett rimligt pris, en 45-årig musikalföreställning med nutida anslag. Våra platser kom att vara i det utrymme som kallas loge, vilket ger gott om plats och bra sikt.
Under tiden publiken bänkar sig är det först en, sedan två och till sist tre personer som dansar för sig själva till varsina låtar från 1960-talet. Det är som om vi ska smygande glida in i musikalen utan att riktigt veta när det börjar.
När så ljuset släcks och strålkastarna fokuserar en spritt språngande naken man som äntrar scenen för att blåsa i trumpet, är det uppenbart att något ska hända. Upp ur golvet kommer en del av orkestern och ut från högra kulissen kommer den andra delen. Delarna sammanfogas till en hel orkester varpå, precis som i filmen Hair från 1979, ledmotivet Aquarius brakar igång med full kraft. Känslan infinner sig att nu bär det av.
Den stora scenen folkas av massor av artister och skådespelare. Scenografin är riklig och effekterna är långt från sparsamma. Så länge den välkända musiken från Hair strömmar håller föreställningen ett bra tempo. Efter att ha lyssnat till musikalen redan på föräldrarnas stereoanläggning i slutet av 1960-talet och senare filmen och dess vidhängande LP-album, är samtliga låtar välbekanta. Benen börjar stampa takten i logen och originaltexterna framkallas.
Ändå är det som om allt det storslagna inte riktigt vill lämna scenen och beröra mig. Dialogen mellan Berger och Claud är tam och föga övertygande. Ensemblen tar till tricket med att ge sig ut i salongen och springa runt, ändock ser jag få ur publiken som rycks med. Det är det där lilla extra, det som gör att jag ser att artisterna på scenen har roligt själva, att de gillar vad de gör, att energin strålar, som saknas.
Slutnumret är som sig bör Let the sunshine och alla gör sitt för att nå det crescendo det är.
Det blir tre JEPEbloggar av fem, men det är på håret.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjen av ilska.
Med dagens tidningsskörd finner jag bilagan med rubriken "På ålderns höst", där två ploffsiga skådespelare ler och uttalar "Generationen som ställer krav". Höst? Vadå höst? Varför höst? I bilagan haglar det av ytligt trams om "seniorboende, sex efter sextio och seniorliv i världsklass".
Bilagan förpassar jag raskt till det runda arkivet stärkt av min egen klarsyn på de kulisser som projiceras med trycksvärtan och inte har ett dugg med verklighet att göra.
55? Ja, det råkar vara de två sista siffrorna i mitt personnummer. De militära kompetenserna, benämnda befäl, på 1970-talet använde de två sista siffrorna som ett nummer för varje menig. Jag blev 55 Pettersson, vilket kunde få en och annan individ med för mycket skit på axlarna att skoja om "55:an Petersson". Tack för de signalerna. På så vis fick jag en snabbkurs i militära begåvningar.
På 1980-talet fann jag pensionsförsäkringen som lockade med möjligheten att börja ta ut pension redan vid 55 års ålder. Då var 55-årsdagen lika avlägsen som planeten mars. Nu är den närvarande och lockelsen av att ta ut pension uteblir.
Länsförsäkringar skickar dagen till är ett papper som de benämner som värdebesked av vilket jag förstår att de fått 21-tusen att vara värt 18-tusen, vilket de vill ha 400 kronor för att ha ombesörjt. Pappret är underskrivet av en maskin där en förlorad kvinna ur generation X med ett självkänslekompenserande dubbelefternamn tipsar mig om att jag kan göra en bostadsaffär med Länsförsäkringar. Pyttsan.
Kommunen talar om "55+ boende", med någon slags tillrättalagd miljö, som fått en åldersbeteckning. I samma stund landar ett kuvert med skrikig orange kulör från staten som berättar hur länge de anser att jag ska arbeta för att behålla min levnadsstandard. Det har de inte en aning om. Lika lite aning som de har om hur det är i verkligheten, bortom bilagornas glättiga fasader, på äldreboenden ägda av fastighetsbolag på Cypern, drivna av omsorgsbolag på Jersey och betalda av naiva, okritiska och outbildade kommunala tjänstemän, tillsatta av okunniga politiker.
Låter jag arg? Ja, jag är arg på dumheter. Jag tycker det är för få arga människor i Sverige.
Ilskan är en stark känsla med inbyggd drivkraft. Ännu starkare är den glädje jag känner av att ha levt 55 underbara år.
Ikväll blir det fest. Tjoho!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Industrisamhälleskänsla.
Hotellen i Mälardalen är fullt belagda. Hotelldirektörerna i etropoler som Örebro och Västerås gnuggar sina händer. 1500 kronor för en natt, en enda natt, i en mellansvensk stad. Puh.
Genom att överge storstads-wannabees och istället kasta sig ut i det okända, i en liten köping, i just Köping, med stort K, ska sökaren finna. 625 kronor för ett superiorrum med hästensängar, inklusive rejäl frukost ger hög kundnytta.
En kort promenad i centrala Köping visar en tom galleria, där butikspersonal ivrigt söker mig med blicken som att för äntligen få en kund. Eftersom inget händer har den ensamma personalen ingen att tala med om de inte besöker varandras butiker, vilket sker. Utanför gallerian finner jag kvinnor med utländsk bakgrund och barnvagn med plastpåsar från den närliggande lågprisbutiken. Modebutikerna lyser med sin frånvaro. Gågatan är annars öde klockan halv sex en onsdagkväll när termometern visar -7C.
Skillnad är det inne på puben, som även sköter hotellet. Där inne samlas köpingens män, hämtade ur generationerna X och Baby-boomers. Utbudet av öl på kran är stort och konsumtionen är hög. Från några bord kan det tyska språket höras. Från männen bakom pubdisken strömmar ett slaviskt språk. Priserna är låga. Alla är vänliga.
Mitt på det som liknar ett torg ligger en restaurang som annonserar med souvlaki. Runt torget ligger monumenten från 1970-talet på rad med folkets hus, kommunhus, fackklubbens kontor och liknande samhälleliga dåtida grundpelare.
Jag upplever en känsla av industrisamhälle.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ett relationsdrama.
Les petits mouchoirs lyder titeln på originalspråket för denna franska film i regi av Guillaume Canet. I två timmar och en kvart utspelas ett relationsdrama i nutid innehållande mycket komik, tragik och dramatik.
Alla parisvännerna har som tradition att semestra några veckor i Max fina hus utmed kusten väster om Bordeaux. Den ständigt irriterade och lätt fobiske Max spelas av den franske skådespelaren François Cluzet. En av vännerna, vid namn Vincent, uttalar en dag sin kärlek till Max, vilket Max inte alls orkar ta emot. Reaktionen blir direkt och kräver Vincents löfte om fortsatt tystnad. Den förbjudna kärleken kommer att ligga som en våt filt över den traditionsbundna semestertrevligheten, vilket leder till obetalbara komiska scener.
Nästan alla karaktärerna har någon sorts problem med sig själva, som de inte vill tala om, varför de små vita lögnerna blir kittet som får gruppen att orka vidare.
Det är skådespeleri på hög nivå, med total närvaro, där inte en enda liten sekund blir ointressant. Människorna gör filmen till en komplett helhet, hela liv, med ett crescendo av läkande tårar mot slutet som får bänkraderna att snyftande le.
Små vita lögner får fem JEPEbloggar av fem.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Finsk-franskt filmverk.
Hur ska det bli när en finsk regissör ger sig på att göra en fransk film, är frågan som infinner sig i mitt huvud i entrén till biografen Grand på Sveavägen, mitt emot den S-märkta dramatikens lejonkula belamrad av nervösa och huttrande journalister. Skådespelet, på andra sidan gatan, i väntan på filmen ter sig helt irrationellt när vi betraktar det utan ljud, som en stumfilm.
Salong 2 på nämnda biograf är nästan fylld en söndag i januari alldeles före månadens löneutbetalningar, vilket nogsamt noteras. Om det är just denna film som drar publik eller om det är ett generellt fenomen låter jag vara osagt.
Den finske regissören berättar en historia med väldigt mycket hjärta, om en samtida situation av hjälplösa människor som flytt undan elände, till Le Havre. Marcel, som själv är skoputsare, tar sig an den unge pojken som lyckats rymma från poliser, som agerar enligt ministerns envisa utvisningslinje. Kriminalkommissarien visar sig dock ha ett hjärta, liksom Marcels grannar och kamraterna på den lokala baren.
Om det är ett resultat av det finsk-franska vet jag inte men, alla repliker är väldigt tydligt artikulerade med en påtaglig fåordighet. För den som, likt undertecknad, endast kan lite franska leder detta språkbruk till att jag inte vet om jag hörde vad de sa eller om jag läste textremsan.
Efteråt inser jag att vår migrationsminister, som kallar flygktingar för en "börda", skulle kunna tillföras något av att se denna film. Seså Tobias, gå och se nu, om du inte redan gjort det!
Mannen från Le Havre får fyra av fem JEPEbloggar
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Besparar mig energi.
Takplafonden i det rum i förortsvillan som av dess innehavare döpts till chambre de publications har avbrutit sin upplysning. Svart och mörkt fortsätter det att vara i rummet när jag slår på strömmen till glasbubblorna med glödtråd som givit både värme och ljus.
Att plafonden tillbringat lång tid i detta tak blir uppenbart när nedmonteringen resulterar i att det som en gång var en skärm av plast nu förfaller i sköra beståndsdelar. Bortom resten av skärmen ser jag de lätt svartnade uppgivna glödlamporna som slutat lysa. Hela ljuspunkten är slut. Belysning saknas. Lösningen blir källarutrymmets dolda tillgångar, varifrån en ny plafond gjord i plåt hämtas. Men, det är nu prövningens tid infinner sig. Här gäller att finna en lampa att skruva i plåtplafondens lamphållare. Lamporna i hemmets lampförråd lyser med sin frånvaro. Inköp anbefalles.
Glödlampor finns inte längre. De är för miljöovänliga, sägs det. Istället är hyllan på köpcentrats prylbutik överfull av varianter av lampor, som har samma gänga som min älskade gamla glödlampa. Fast 40 Watt är inte längre 40 Watt, för det är bara 11 Watt. Och glödtråden är borta och ingen värme avges.
Åter i hemmet monteras de upplysande nyförvärven. Strömmen slås på, något händer, men väldigt lite. Det lyser sådär som det gör i en gammal tågkupé från 40-talet. Svagt, svagt, vartefter något starkare, men även när den uttalade tiden för att nå full upplysning om en minut passerat är det fortfarande som i en grotta i rummet. Under ett ögonblick känner jag mig som statist i en Roy Andersson film. Allt är gråbeige. Eländet hägrar. Jag förstår att det blir inte bättre än så här. Ingen värme och ett anemiskt ljus.
Det besparar mig all energi. Det ger mig ingen energi alls, vill jag upplysa om.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Långt från industrin.
I Kina har de inte firat nytt år, ännu. Ändå har jag firat in det nya året i Peking, det svenska Peking, som Norrköping kallats och kallas i folkmun. Det är inte bara nyårsfirandet som skiljer vårt svenska Peking från Kina. Den klassiska industristad som Norrköping en gång var har förbytts mot allt mer av turism- och upplevelsesindustri. I Kina är som bekant tillverkningsindustrin omfattande.
Alla de gamla industrilokalerna där människor slitit i vidriga arbetsmiljöer med textilproduktion och papperstillverkning är omgjorda till visionscentrum, konferenslokaler och konserthallar.
Det nya året firas, numera, i Norrköping med en gigantisk vandring genom industrilandskapet, mellan de omgjorda stora lokalerna, in i gränder och prång med allehanda verksamhet. Genom allt rinner Strömmen, som är en förkortning av Motala ström, det vattendrag som mynnar ut i Bråviken.
;)
Ljussatta vattenfall mitt i stadens industrilandskap.
Allt vatten gör luften denna nyårsaftonskväll extra kylslagen. Med nyfångad förkylning ger jag mig ut med sambo och kusiner på vandringen, utan den mössa som lugnt ligger kvar på hallbyrån i hemmet. Hur smart mitt beteende är visar sig dagen därpå vid uppvaknandet, när huvudet bultar och näsan flödar.
;)
Ljuskrona hängande under gamla bron över Strömmen
;)
Ljussatta träd vid Revens grund, där dansuppvisning utspelas.
Före fyrverkeriet, som avfyras strax öster om Oskar Fredriks bro, redan klockan 18.00, talar ett socialdemokratiskt kommunalråd under parollen våga älska Norrköping. Jag lyssnar och undrar vilket mod som krävs för att tycka om en stad som reser sig ur tillverkningsindustrins elände och utvecklas in i framtiden. Jag förstår inte utmaningen.
Med tillfredställelse ser jag på min gamla hemstad när den sliter sig ur omöjlighetens bojor, fabrikörens förtryck och kommunens maktmonopol, när hämningarna faller som käglor på en bowlingbana, när friheten letar sig in och människorna kastar sig ut i tiotusental på staden en nyårsafton i Peking.
[ kommentarer 2 ] ( 4 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bacill utan kalender.
Ett helt år utan minsta lilla halsont, snorighet eller antydan till förkylningssymptom. Så, på sista dygnet på 2011 händer det, halsen värker, näsan rinner, ögonen vattnas. Varför just nu, tänker jag?
Bacill, virus eller bakterie har ingen aning om tid. De encelliga eller ocelliga bara finns i total närvaro som höjden av sin egen mindfulness. Jag klandrar dem inte, för de vet inte om vår tideräkning. Och eftersom de inget vet tänker jag inte låta dem styra mitt liv. Okunskap väger lätt. Är det nytt år på gång, så är det. Skål ta mej fan!
Och det är inte vilket år som helst. Det är 100 år sedan OS-olympiaden i Stockholm, 100 år sedan Titanic-katastrofen. Tolv låter i mina öron betydligt mer än elva, fastän det bara är knappa tio procent mer. Tolv är ett dussin, jämt delbart med sex, fyra och tre. Det är mitt på dagen eller mitt på natten. För den som är hängiven åt religiösa tankar säger sagan att Jesus hade tolv lärjungar. Överallt dessa tolvtal.
Åter igen, skål för ett spännande 2012!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
