På nolltid har vi glömt Juholts tid. Oskarshamnssonens frejdighet och humor, som kom som en Panodil för den huvudvärk Mona givit landet, existerar blott i minnet utan uppenbar saknad. Juholt tog eländet till den socialdemokratiska botten där en ny gröda kan gro i Löfvens anda.
Först nu inser jag att vi är jämngamla, Stefan och jag. Jag har en grå kostym, men hans är något gråare.
I ett blink fångar jag hans skarpa blick. Den är varm och klar samtidigt. Likt statsministern resonerar han och skapar därmed förståelse. I de få intervjuer han givit är hans logik glasklar. Först ska vi se hur mycket energi vi behöver nu och framgent, sen ska vi ser hur vi kan producera den, men hänsyn till allas intressen, säger stefan. Hans bakgrund i industrin, med ett till synes sunt avstånd till alltför teoretiska drömmar, ger honom det fotfäste han kommer att behöva.
Alliansen, med statsministern och herr Borg i spetsen, har fått leva ifred från belackare en tid. Betygsministern slirar betänkligt och äldreministern har uppenbara problem för vilka hon inte pressas. Den tiden kan komma att radikalt ändras om Löfven får ihop ett lag där logiken styr.
När många ser det som ett problem att Löfven inte har en sittplats i riksdagen, tror jag istället att det kan utnyttjas till en fördel. Det är inte på den lilla ön i mitten av huvudstaden som framtiden stakas ut. Riksdagen är en skyddad arbetsplats, långt från vanliga människor och vanliga företag och vanliga situationer. Den som inte behöver belastas av den miljön har en möjlighet att vara fri och istället kommunicera med medborgarna på medborgarnas opolitiska språk, med medborgarnas vardagslogik.
I parlamentsfriheten har Löfven en öppning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vådan av wienerkorv.
Varken arbetslivet eller privatlivet har på senare år pockat på nyttjandet av kostym. Snygga byxor med kavaj, kanske någon gång men allt mer sällan med en slips, har varit den gängse utstyrseln när inte vanliga jeans med tröja eller skjorta har räckt. Sådant har det varit.
Så kommer då tillfället när det för tiden vanliga kommer till korta. Det blir dags att ta fram kostymen, som hängt där och bara väntat på att få bli brukad. Den håller fortfarande märkligt nog rent stil- och modemässigt trots sina fem levnadsår. Tiden står stilla, för kostymen.
Det är när kostymen ska möta kroppen ånyo som komiken visar sitt tryne. Byxorna passar i längd, men där linningen med knappar och hängen ska fästas ihop, i höjd med den del av min kropp som ska föreställa midja, uppstår friktion. Att det är osmart att prova kostymen direkt efter att ha klämt i sig kvällen måltid bestående av tre wienerkorvar, senap, ketchup och ett bröd, som jäser, blir tydligt. Jag drar in mitten av kroppen och tar i med bägge nävar för att så samman de förbenade metallhängena. Äntligen är de ihop, nu är det bara bältet kvar vilket blir en lätt match när hängena är klara.
Sen kommer kavajen, som har en form av timglas-snitt och är smalare där midjan ska vara. Dags att dra in igen och knäppa kavajens knappar. Ja, det går ju bra, när man håller andan och tar i. När jag knäpper upp och låter magens små otränade muskler slappna av, förvandlas magområdet till en avbildning av fronten på en 50-tals buss. Den liksom hänger ut framåt, över bältet, så att bältets spänne gärna vill vika sig nedåt. Spegelbilden djävlas med mig.
Jag knäpper kavajknapparna igen och låter försiktigt magmusklerna åter slappna av, varpå tyget mellan knapparna öppnar sig som en mun och den vita tröjan visar sig. In i rummet till sambon för att demonstrera med förhoppning om ett godkännande av den nya klädkoden och ömsom spänna ömsom släppa magmusklerna och samtidigt nynna på barnprogramlåten om Humle och Dumle från forntiden, vilket får henna att kasta sig ned och vrida sig i skratt-paroxysmer.
Förnedrad och med rak rygg återgår jag till spegeln, spänner magen ånyo, drar in och intalar mig att om jag struntar i att äta wienerkorv blir det nog bra med kostymen som satt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Självklar insikt.
Varje stund är ny. Den kommer aldrig tillbaka. Den har aldrig varit tidigare. Varje stund är ny. Just nu.
I varje ny stund kan jag välja.
Allt är så självklart att jag fastnar i insikten först efter att ha upprepat den för mig själv flera gånger. Ett yttersta bevis för den svårfångade enkelheten.
- Vilken dag är det?, sa Puh
- Det är idag, sa Piggy
- Idag är min favoritdag, svarade Puh
Idag var imorgon igår.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Chefsöverskott och ledarbrist.
För i tiden fanns det chefer. När en organisation skulle avbildas ritades ofta ett hierarkiskt schema, med högsta chefen högst upp och därefter i fallande ordning alla underchefer för att sluta med arbetaren längst ned, som skulle utföra jobbet på fabriken. Relationerna är som hämtade från den tidigare epoken där storbonden hade sin karlar som piskade drängarna. Uppifrån och ned. Vertikalt tänkande.
Det var då, tycker jag, men inser att inom vården lever hierarkierna vidare oförtrutet.
Längst ned finns änglarna, som ska göra det arbete som ska göras. Tolv personer med undersköterskeutbildning, förkortade till USK ska göra jobbet. Redan i ordet undersköterska befästs hierarkierna. De tolv har en sjuksköterska, en SSK, över sig, som förutom sin högre utbildning i sjukvård också är ålagd arbetsledning, utan att ha någon utbildning för det. De tolv änglarna och överängeln sjuksköterskan ska vårda 19 boende varje dag mellan klockan 8 och 21 i skiftarbete där fem änglar alltid ska tjänstgöra.
Ovanför SSK finns verksamhetschefer, som har regionchefer, som har programchefer, som har äldreomsorgschefer, som har en vård- och omsorgsnämnd, som har en kommunstyrelse, som har en kommunfullmäktige. Och mitt i hierarkin har det nu smugit sig in några som kallar sig för riskkapitalister som gärna vill tjäna en krona på varje gammal människa som vill ha hjälp.
Som om inte denna hierarki vore nog detekterar jag en minst lika lång kedja för den del som Landstinget handhar. Längst ned i Landstingets kedja finner jag också änglar, som med hjärta och förnuft får livet att gå vidare, trots ovanliggande hierarkier.
Av hela mitt hjärta vill jag hjälpa änglarna som gör det omöjligas jobb, som gör det de flesta av oss inte vet något om, som många av oss kommer att få uppleva längre fram i livet. Det gör de för en ringa lön, i ett jäktat tempo, med minimal uppskattning från hierarkin där ovan, den där hierarkin som fortfarande talar om chefer när det är ledare och ledning som behövs förutom flera änglar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Företagsspråkbruk.
Att statsministern, som VD, kör regeringen som ett företag har med tydlighet framgått när hans CFO uttalar sig om landets ekonomi. Dock saknar jag en COO, en Chief Operating Officer, den som ser till produktionen snurrar och att kunderna är glada.
Som om det vore en övning i en ordlek noterar jag att kommunen numera ger ut en bokslutskommuniké, nästan som om kommunen vore noterad på en börs. Tiden till när redovisningschefen i kommunen blir CFO anas ytterligt kort. Men vad ska alla de andra gamla tjänstemännen kalla sig då? I titelinflationernas tidevarv gäller det ju att finna en titel som så långt möjligt fjärmar sig från att berätta vad personen tillför för nytta. Kanske en CCO, Chief Care Officer, som utövar lite ECM, Elderly Care Management,
I den kommunala kommunikén berättas om ett starkt resultat på 94 miljoner, vilket uppges bero på att det kom in mer skatter än beräknat och att kommunen sålde lite tillgångar, lite mark, som fyllde på kassan. Snöskottningen kostade mer än budgeterat, då snön var ymnig förra vintern. Gymnasiet kostade också mer än tänkt, men å andra sidan kostade förskola och grundskola mindre än tänkt. Se där, tänker jag, och undrar om det var någon på kommunen som ägnat sig åt att se på befolkningsdiagrammen.
Efter den basunerande inledningen i kommunikén lugnar sig kommulrådet mot slutet och börjar istället för resultat tala om överskott för att avsluta med att nämna att kommunen faktiskt ökat upplåning, alltså byggt på skuldberget, med 210 miljoner.
Där är vi, med en korsning av företag och kommun, där ordens innebörd är väl värda att granska.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Mobilisering.
Kommun och riskkapitalbolag för äldreomsorg.
Undlåtanden och rädsla i destruktiv förening.
Jag mobiliserar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Gå i pension.
Pengarna börjar ta slut. Statsministern resonerar högt om arbete upp till 75 års dagen. Samtidigt höjer Sarkozy pensionsåldern i Frankrike. Och samma dag läser jag om hur generation baby boom i USA genererar ett behov av ytterligare 711.000 sjuksköterskor fram till år 2020.
"The first boomers just turned 65 last year, so when it comes to health-care jobs, we haven't seen nothing yet", säger en ekonomisk talesman i USA.
Jobbtillväxten finns i care industry, som envist kallas för vården i Sverige, som ska vårda oss alla när vi åldras och hållas vid liv i jakten på den förlängda medellivslängden.
Samtidigt som vi ska jobba längre, kommer alltså ett ökat arbetskraftsbehov inom vården. Logiskt sett borde alltså fler människor över 65 års ålder jobba i vården. I dagarna har vi nyligen hört om hur slitsamt och tungt det är i vården.
Då uppkommer den lilla enkla frågeställningen hur ekvationen ska gå ihop?
Svaret är nog inte svårare än att flera ska jobba i vården, men inte långa arbetsdagar, inga långa pass, ingen 40 timmars vecka. Vid 70 års ålder kanske jag kan lönearbeta i vården några dagar eller timmar i veckan, för att resterande dagar ta igen mig, med utbetald pension.
Arbetstidsregleringarna faller som käglor. Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens regelverk och system får spunk. Skattetabeller och avdragsformer går i backen. Inget stämmer längre. Omställning. En tvingande omställning att gå till en ny verklighet istället för att gå i pension.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Betygsministern och generation X/Y föräldrarna.
Kommunen norr om huvudstaden får medial uppmärksamhet med att ge skolbarnen en iPad. Reportrar lockas av att få någon företrädare från kommunen att provocera med att påstå att Paddan ersätter Pennan. Det fortsatta logiska resonemanget leder till visioner av barn som inte kan skriva en bokstav med penna, men är fenor på att "sweepa" och "tappa" på en pekskärm.
Utbildningsministern, vars ordförråd sträcker sig från betyg till kateder, låter sig sedvanligt provoceras offentligt.
Samtidigt intervjuas en förstaklassares moder ur generation X, eller kanske Y, med frågan:
- Ser du någon risk med iPad?
- Ja, det skulle väl vara om internetuppkoppling går ner, svarar hon blåögt.
Hjälp.
I den stunden framstår glappet mellan betygsministern och hans 30-åriga moderliga väljare. De är på olika planeter, båda planeterna lika långt från den krassa verklighet som uppstår när varken griffeltavlor eller elektricitet finns att tillgå, när varken betyg eller kateder fungerar och paddor och internet är obrukbara.
Verkligheten och rimligheten ligger nånstans mitt emellan betygsministern och den blåögda modern. Pennan finns kvar tillsammans med Paddan och boken finns kvar tillsammans med internet.
Det är den lilla, till synes svårnåbara, egenskap att tänka två tankar samtidigt som lyser med oförminskad styrka.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ubuntus nya skrivbord.
Som vanebrukare av Ubuntu på mina datorer, istället för Windows eller Apple, krävde nyfikenheten att åtminstone ta en titt på det nya gränssnitt som många förfasat sig över. Medveten om människans konservativa vana att finna fel på framtiden kastar jag mig över Ubuntu 11.10 på min lilla Asus som har allt en dator ska ha.
Installationen var så enkel den kan bli. Sätt in USB-stickan med Ubuntu, starta datorn, välj Installera, välj språk och 20 minuter senare är allt klart. Då har jag fått en komplett maskin med office-paket, bildredigerare, webläsare och mycket, mycket mera, till priset av noll kronor. Så långt är allt som förr och som det ska vara. Det är nu gränssnittet attackerar min blick.
Istället för de klassiska menyerna i övre kanten, finner jag en rullande list i vänsterkant med de program jag vill finna snabbt. Jag får fyra virtuella skrivbord som standard.
De program som eventuellt inte följde med installationen av Ubuntu hämtar jag enkelt i Programcentralen, som fungerar som Appstore eller Android Market. Några klick och programmet är klart att nyttjas.
Den lilla Asus med en Intel Atom processor snurrar på fint. Jag finner snabbt att det är inget fel alls på detta gränssnittet. Det fungerar alldeles utmärkt. Det är alldeles uppenbart att gränssnittet Unity är gjort för nästa generations notebook, laptop, ultrabook, där skärmen blir en pekskärm.
Efter blott en timmes bruk är jag redan tillvand. Jag gillar Unity, Ubuntus nya gränssnitt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
45-årig musikal.
Stockholm stadsteater bjuder på stora scenen, till ett rimligt pris, en 45-årig musikalföreställning med nutida anslag. Våra platser kom att vara i det utrymme som kallas loge, vilket ger gott om plats och bra sikt.
Under tiden publiken bänkar sig är det först en, sedan två och till sist tre personer som dansar för sig själva till varsina låtar från 1960-talet. Det är som om vi ska smygande glida in i musikalen utan att riktigt veta när det börjar.
När så ljuset släcks och strålkastarna fokuserar en spritt språngande naken man som äntrar scenen för att blåsa i trumpet, är det uppenbart att något ska hända. Upp ur golvet kommer en del av orkestern och ut från högra kulissen kommer den andra delen. Delarna sammanfogas till en hel orkester varpå, precis som i filmen Hair från 1979, ledmotivet Aquarius brakar igång med full kraft. Känslan infinner sig att nu bär det av.
Den stora scenen folkas av massor av artister och skådespelare. Scenografin är riklig och effekterna är långt från sparsamma. Så länge den välkända musiken från Hair strömmar håller föreställningen ett bra tempo. Efter att ha lyssnat till musikalen redan på föräldrarnas stereoanläggning i slutet av 1960-talet och senare filmen och dess vidhängande LP-album, är samtliga låtar välbekanta. Benen börjar stampa takten i logen och originaltexterna framkallas.
Ändå är det som om allt det storslagna inte riktigt vill lämna scenen och beröra mig. Dialogen mellan Berger och Claud är tam och föga övertygande. Ensemblen tar till tricket med att ge sig ut i salongen och springa runt, ändock ser jag få ur publiken som rycks med. Det är det där lilla extra, det som gör att jag ser att artisterna på scenen har roligt själva, att de gillar vad de gör, att energin strålar, som saknas.
Slutnumret är som sig bör Let the sunshine och alla gör sitt för att nå det crescendo det är.
Det blir tre JEPEbloggar av fem, men det är på håret.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
