Det tar några minuter efter att föreställningen startat innan jag ser att det är Sven E på scenen. Ändå är det med inställningen att försöka tänka bort Pistvakt jag bänkar mig för att se Spökhotellet på Stadsteatern med de tre kända ansiktena från Pistvakt i huvudrollerna. När jag väl upptäckt Lennart Jähkel, Jacob Nordensson och Tomas Norström, kommer jag på mig själv med att leta efter de norrländska uttrycken från Pistvakt. Men där finner jag inget att hämta.
Istället drar farsen igång i makligt tempo, med klassiska slå-i-dörrarna-entréer. Allt utspelar sig hos de högre uppsatta i Paris på den tiden när information skickades med telegram i kuvert. Första akten är indelad i två delar, där den första äger rum i vardagsrummet hos herr och fru Pinglet. I den andra delen förvandlas scenen blixtsnabbt till Hotell Friheten. Det är då tempot höjs och förvecklingar och missförstånd liksom lismanden och lurigheter står som spön i backen. Det är också här som Ulf Eklund gör entré som kommissarie Boucard, som agerar misstänkt likt en korsning mellan Peter Sellers som kommissarie Clouseau och Louis de Funes som gendarme. Föreställningen lyfter och jag rycks med.
Efter den sedvanliga pausen på cirka 20 minuter återförs vi till den ursprungliga scenen, i makarna Pinglets vardagsrum, där alla missföstånd ska redas upp och förklaringarna ska upplevas. Tempot återförs något till föreställningens början och vi känner att vi närmar oss slutet allt snabbare.
Jo, det är bra, men tempot är lite ojämnt och fars handlar om timing.
Det blir tre JEPEbloggar av fem.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Mångdimensionellt.
Jack och Rose, Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, två uppdiktade karaktärer i en ohygglig verklighet. Engelskt tidigt 1900-tals överklass och dess korresponderande underklass. Amerikansk vulgärism och brittisk stel överläpp. Fattig och rik. Övertro och undergång. Kärlek och egoism. Polariseringarna slutar aldrig.
Första gången jag såg James Camerons film Titanic var 1997. Den andra gången var över 10 år senare i hemmets digitala mediacenter. Nu, den tredje gången, skulle det bli med en tredje dimension i en halvfull biografsalong i huvudstaden.
Med glasögon, inkluderat i det facila priset om 135 kronor, monterade i mitt ansikte påstår kära sambon att jag liknar Buddy Holly. Om det är bra eller inte råder oklarhet om. Runt oss sitter företrädesvis yngre publik, som möjligen är där för den förväntade effekten av den tredje dimensionen. Vissa av dem var precis nyfödda när filmen hade premiär, varför det kan vara deras första bekantskapen med det legendariska Titanic som ska inträda.
Alldeles innan filmen börjar far tanken genom huvudet att jag är nog den enda i salongen som har en överlevande släkting från Titanic. I nästa sekund brinner lusten att gå fram på biografens scen och berätta. Som tur är återvänder förnuftet och jag förblir sittande i stolen.
Trots att jag sett filmen två gånger tidigare minns jag mest de dramatiska scenerna vid förlisningen. Likt förra gången letar jag frenetiskt detaljer rörande i vilken ordning livbåtarna sjösätts, vem som lastar vilken båt och hur det går till. Det råder ingen tvekan om att James Cameron vinnlagt sig om att ta tillvara katastrofens inbyggda dramatik, men inte nöjt sig med det utan även lagt till och modifierat några typiskt amerikanska moment.
I bänkraderna snyftas det å det grövsta bland de yngre i publiken. En tonårig kille alldeles till höger hulkar kraftigt när Rose ligger på den flytande trädörren med Jack hängande kvar i det kalla vattnet. Mina ögon vattnas trots att jag vet vad som ska ske. Tankarna går till John Charles Asplund, min släkting som överlevde och som jag forskat kring, beskrivet på titanicmannen.se och i boken Titanicmannen - En efterforskande historia.
Efter dryga tre timmar och uppslukad av filmen tänds sakta salongens belysning. Ett stycke berättelse om något verkligt har passerat. Å ena sidan väl amerikansk för min smak, å andra sidan omöjligt att förneka dess välgjorda hantverk. Jag tar av glasögonen och förstår att den tredje dimensionen bara är en liten, liten del i en mångdimensionell film och dess bakgrundshistoria.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
45-årig musikal.
Stockholm stadsteater bjuder på stora scenen, till ett rimligt pris, en 45-årig musikalföreställning med nutida anslag. Våra platser kom att vara i det utrymme som kallas loge, vilket ger gott om plats och bra sikt.
Under tiden publiken bänkar sig är det först en, sedan två och till sist tre personer som dansar för sig själva till varsina låtar från 1960-talet. Det är som om vi ska smygande glida in i musikalen utan att riktigt veta när det börjar.
När så ljuset släcks och strålkastarna fokuserar en spritt språngande naken man som äntrar scenen för att blåsa i trumpet, är det uppenbart att något ska hända. Upp ur golvet kommer en del av orkestern och ut från högra kulissen kommer den andra delen. Delarna sammanfogas till en hel orkester varpå, precis som i filmen Hair från 1979, ledmotivet Aquarius brakar igång med full kraft. Känslan infinner sig att nu bär det av.
Den stora scenen folkas av massor av artister och skådespelare. Scenografin är riklig och effekterna är långt från sparsamma. Så länge den välkända musiken från Hair strömmar håller föreställningen ett bra tempo. Efter att ha lyssnat till musikalen redan på föräldrarnas stereoanläggning i slutet av 1960-talet och senare filmen och dess vidhängande LP-album, är samtliga låtar välbekanta. Benen börjar stampa takten i logen och originaltexterna framkallas.
Ändå är det som om allt det storslagna inte riktigt vill lämna scenen och beröra mig. Dialogen mellan Berger och Claud är tam och föga övertygande. Ensemblen tar till tricket med att ge sig ut i salongen och springa runt, ändock ser jag få ur publiken som rycks med. Det är det där lilla extra, det som gör att jag ser att artisterna på scenen har roligt själva, att de gillar vad de gör, att energin strålar, som saknas.
Slutnumret är som sig bör Let the sunshine och alla gör sitt för att nå det crescendo det är.
Det blir tre JEPEbloggar av fem, men det är på håret.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ett relationsdrama.
Les petits mouchoirs lyder titeln på originalspråket för denna franska film i regi av Guillaume Canet. I två timmar och en kvart utspelas ett relationsdrama i nutid innehållande mycket komik, tragik och dramatik.
Alla parisvännerna har som tradition att semestra några veckor i Max fina hus utmed kusten väster om Bordeaux. Den ständigt irriterade och lätt fobiske Max spelas av den franske skådespelaren François Cluzet. En av vännerna, vid namn Vincent, uttalar en dag sin kärlek till Max, vilket Max inte alls orkar ta emot. Reaktionen blir direkt och kräver Vincents löfte om fortsatt tystnad. Den förbjudna kärleken kommer att ligga som en våt filt över den traditionsbundna semestertrevligheten, vilket leder till obetalbara komiska scener.
Nästan alla karaktärerna har någon sorts problem med sig själva, som de inte vill tala om, varför de små vita lögnerna blir kittet som får gruppen att orka vidare.
Det är skådespeleri på hög nivå, med total närvaro, där inte en enda liten sekund blir ointressant. Människorna gör filmen till en komplett helhet, hela liv, med ett crescendo av läkande tårar mot slutet som får bänkraderna att snyftande le.
Små vita lögner får fem JEPEbloggar av fem.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Finsk-franskt filmverk.
Hur ska det bli när en finsk regissör ger sig på att göra en fransk film, är frågan som infinner sig i mitt huvud i entrén till biografen Grand på Sveavägen, mitt emot den S-märkta dramatikens lejonkula belamrad av nervösa och huttrande journalister. Skådespelet, på andra sidan gatan, i väntan på filmen ter sig helt irrationellt när vi betraktar det utan ljud, som en stumfilm.
Salong 2 på nämnda biograf är nästan fylld en söndag i januari alldeles före månadens löneutbetalningar, vilket nogsamt noteras. Om det är just denna film som drar publik eller om det är ett generellt fenomen låter jag vara osagt.
Den finske regissören berättar en historia med väldigt mycket hjärta, om en samtida situation av hjälplösa människor som flytt undan elände, till Le Havre. Marcel, som själv är skoputsare, tar sig an den unge pojken som lyckats rymma från poliser, som agerar enligt ministerns envisa utvisningslinje. Kriminalkommissarien visar sig dock ha ett hjärta, liksom Marcels grannar och kamraterna på den lokala baren.
Om det är ett resultat av det finsk-franska vet jag inte men, alla repliker är väldigt tydligt artikulerade med en påtaglig fåordighet. För den som, likt undertecknad, endast kan lite franska leder detta språkbruk till att jag inte vet om jag hörde vad de sa eller om jag läste textremsan.
Efteråt inser jag att vår migrationsminister, som kallar flygktingar för en "börda", skulle kunna tillföras något av att se denna film. Seså Tobias, gå och se nu, om du inte redan gjort det!
Mannen från Le Havre får fyra av fem JEPEbloggar
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bio Forellen.
Hur namnet på en biograf kunde bli Forellen, är den fråga som först uppkommer när jag förstår att vi har en fullfjädrad biosalong här i Edge City, i Tyresö. Namnet Forellen associerar mer till en lokal fiskeförening i norra Jämtland, än en salong med 262 sittplatser med nya stolar, med stor scen och med stor bioduk. Och som grädde på moset ska biografen i november digitaliseras, så att mycket mer kan visas på vita duken. Som om inte detta vore nog gläds vi överraskat åt att priset för en filmföreställning är blott 70 kronor och vi slipper genomlida någon som helst reklamfilm. Fråga mig inte hur ekonomin går ihop.
De 262 sittplatserna fylls med gissningsvis 70 åskådare denna söndagkväll när Woody Allens senaste film, Midnight in Paris, visas. När visningen börjar försvinner den specialsydda ridån, som fått en släng av Picasso, och den vita duken, cirka 7 meter bakom scenkanten, uppenbarar sig. Även om duken är stor gör jag snabbt överslaget att den upplevda bildytan av duken långt från vår 8:e bänk är ungefär densamma som de platta 42 tum jag vanligtvis bländas av i hemmets TV-soffa. Hur ska det här bli, kryper en tanke i mitt huvud.
Efter de dryga en och en halv timma som Woody Allens Parisliv utspelar sig inser jag att jag varit så totalt inne i filmen att jag inte haft den minsta tanke på vare sig publik, dukstorlek, Forellen eller nåt som helst annat. Jag har varit i Paris mentalt fastän jag fysiskt befunnit mig i Edge City. Uppslukad och efter 94 minuter återbördad i ett väl rehabiliterat skick till den nu mörklagda miljön en söndagkväll i oktober.
Här finns bioforellen.se
Och Midnight in Paris får 4 av 5 möjliga JEPEbloggar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Koncentrat i högt tempo.
För 37 år sedan gjorde Mont Python filmen Monty Python and the holy grail. 2005 sattes filmen upp som musikal i Chicago och senare på Broadway och i London. Sedan någon vecka spelas musikalen på Oscarsteatern i Stockholm.
Jag minns ju filmen från 1970-talet, med den ridande kung Arthur utan häst, men med karaktäristiskt klapprande galoppljud från två kokosnötter. Det är just i den helt knäppa stilen såväl film som musikal placerar sig. I typisk Monty Python anda kan vad som helst ske när som helst på det mest skruvade vis i den övergripande handlingen som går ut på att kung Arthur ska finna den heliga gralen.
Tempot är högt hela tiden. Skådespelarna avlöser varandra, springer ut och kommer in kontinuerligt som i en svängdörrsfars. Henrik Dorsin gör kung Arthur med sin tjänare, Patsy, spelad av Kim Sulocki. Adde Malmberg gör sir lancelot som är gay. Johan glans är sir Robin, den modige, som ständigt kissar ned sig av rädsla.
Två timmar, med en paus på 25 minuter, försvinner fort. Det är riktigt bra och överraskande.
Avslutningssången, efter sista numret med tillhörande mäktiga applådåska, blir helt naturligt den välkända låten "Always look on the bright side of life", där publiken utan minsta anmodan sjunger och visslar med.
Det blir fyra JEPEbloggar, av fem möjliga
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Anonyma känslostyrda.
Den svenska titeln har blivit Franska nerver på den franska film, i genren romantisk komedi, som i original heter Les émotifs anonymes, vilket rakt översatt blir ungefär De anonyma känslostyrda.
Alldeles oavsett titel och översättningar är denna film en blandning av tragik och komedi balanserande på den tunna linje som skiljer stilarna åt. Hur lätt som helst skulle filmen kunna halka ned i tragikträsket eller i komediflabbande. Men istället surfar den precis på vågen däremellan, vilket skapar just den där nervösa, lätt pinsamma och samtidigt kärleksfulla och fnissiga stämningen.
Både chokfladfabrikören, Jean-René, och den anonyma chokladbagerskan, Angélique, delar sin passion för choklad och sin utbredda rädsla för känslor. Jean-René kan aldrig säga nej och Angélique vågar inte stå för att just hon är hjärnan bakom de berömda chokladbitarna. Om hon skulle offentliggöra sin talang skulle kraven bli så stora att hon inte skulle kunna fortsätta, är hennes inre resonemang.
Precis som i en klassisk feel-good-film vinner till slut trägen och med slutet gott är allting gott. Lika gott som chokladbitarna.
Det blir tre JEPEbloggar av fem.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Närvaroproffs.
På det lilla Musik-& Teatermuseet, alldeles bakom Dramatiska teatern i den svenska huvudstaden, pågår en utställning med titeln Lena Nyman - i ljus och mörker. Här återfinns flera av hennes personliga ägodelar, såsom dagboksanteckningar, mössor, erhållna priser och personliga brev till och från medresenärerna i hennes ljusa och mörka liv.
I ena hörnet av utställningen spelas karaktäristiska delar upp ur hennes produktion. Rollerna varierar från den barnsliga lilla hoppande tjejen i filmen Sopor till den äldre damen i tågkupén i Peter Dalles film Skenbart. Lena Nyman kunde spela nästan allt. Dessutom gjorde hon det med total närvaro. I breven och texterna framgår det att teatern var hennes liv, och i livet är man alltid närvarande. Annars är det ju inget liv.
Efter att ha vandrat genom utställningen infinner sig en känsla av "feel-good".
Två timmar senare spelas den franska filmen Potiche upp på biograf Victoria, på Götgatan i samma svenska huvudstad. Filmen handlar om direktörshustrun Madame Pujol, vars man, direktören Monsieur Pujol, är en med svenska ögon typisk hetsig fransos som skriker och domderar och bara önskar att hans hustru, spelad av Catherine Deneuve, ska vara hemma och vara vacker.
När så Monsieur Pujol får en hjärtattack till följd av sitt gormande, ställs allt på ända och Madame Pujols liv tar nya vändningar. Det är intelligent, roligt, kvickt och man vet aldrig hur det ska sluta och vilken vändning historien ska ta.
Efteråt är det slående att Lena Nyman mycket väl skulle ha kunnat gestalta Madame Pujol lika bra som Catherine Deneuve gör. Båda är de skådespelerskor av den rang som gör dem till närvaroproffs.
Potiche får fyra JEPEbloggar, av fem möjliga
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Innehållet och motståndet.
Är bara innehållet riktigt bra räcker det gott och väl att författaren läser högt ur sina böcker från en belyst scen med enkel dekor. En scen kräver inte skådespelare, såvida det inte är en teaterscen föstås. Scenen igår kväll var Södra Teaterns och där var författaren själv på scenen, teaterscenen, utan att vara skådespelare. Och det gick bra det också.
"Hemma är inte en plats, det är en känsla."
Javisst, kände sig nog Bodil lite nervös till en början. Rösten var lite torr, men efter bara några minuter börjar hon blomma och fylla scenen helt. I mitten av första akten, vars tema är svek träffar hon mitt i prick genom att läsa om Gisele, från boken Tryck stjärna. Gisele är heltidsanhörig - ett typiskt Malmstenskt ord.
Andra akten har en annan inramning, där författaren sitter i en Carl Malmsten fåtölj och läser valda stycken ur många av sina böcker, sammanflätade till en betraktelse av livet.
"Jag reste bort för att komma ifrån mig själv. Det var bara det att jag tog med mig mig.
I Frankrike säger folket ifrån när något upplevs galet. I Sverige är det som det är, utan motstånd, utan konflikt, för konflikt är negativt i ett mellanmjölkensland fyllt av koncensus, tänker jag, samma dag som det är 25 år sedan en känd provokatör och politiker avrättades. Han skulle ha passat i Frankrike. Då.
"Det var inte bättre förr. Det vara bara förr."
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
