Med utgångspunkten att allt är farligt och farligheter måste till varje pris undvikas har någon fått för sig att dubbdäck är farliga samtidigt som någon annan fått för sig att åka bil är farligt och en tredje som fått för sig att dubbdäck betyder säkerhet. Motsägelserna och dödsångesten slår ut logiken.
När logiken faller kan man vänta sig vad som helst, har jag lärt mig. Ändå sitter jag och ser på TV'n och känner att min underkäke faller nedåt i ett storgapande läge. Det tar några sekunder innan jag återfår sansen, rätar på mig och lyssnar vidare.
Som om filmen spelades upp ånyo ser jag en till synes friskförklarad tjänsteman i TV-rutan som med allvar i blicken förklarar att man skulle kunna sätta upp mikrofoner på de stativ där kamerorna redan sitter som läser av våra registreringsskyltar på fordonen för att debitera trängselavgiften som förvirrat kallas skatt. Mikrofonerna skulle då kunna avlyssna varje bil och räkna ut om bilen har dubbdäck eller ej samtidigt som registreringskylten läses av och en kontroll i registret för dubbdäcksavgift kunde göras. Den som då inte har betalat sin dubbdäcksavgift skulle raskt få en faktura på en avgift som skulle kunna kallas skatt.
Jag häpnar fastän jag inte borde. Samtidigt är jag glad eftersom jag tar häpnadsreaktionen som ett friskhetstecken. Jag reagerar.
Året var 2005. Annika Billström hade lovat att trängselskatt inte skulle införas i Stockholm. Göran P körde över å det grövsta och kohandlade med företrädare i ett miljöreligiöst förvirringstillstånd. Transponders, orimliga betalningstider, svindyra system och mycket mera accelererade 2000-talets största stölleprov, som Emils pappa skulle sagt, i samma takt som Göran P förlorade regeringsmakten vid nästa val.
Med glömskan makt över förnuftet är signalerna tydliga. Det är på gång igen. Det är dags för stölleprov i repris.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En gång i livet.
Det är bara en gång som 100-års minnet av Titanic inträffar. Kommande natt mellan lördag och söndag ska skeppet krocka med isberget och den mest omtalade fartygsolyckan inledas för att övergå i ohyggliga uppleveler och scener.
På titanicmannen.se och på Twitter-flödet twitter.com/JerkerP kommer dagligen händelserna skildras, oftast ur den överlevande John Charles Asplunds perspektiv.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Pengar.
Jag har varit på banken. Jag hade pengar med mig, kontanta pengar, sedlar med Linné på, sådana där som jag har haft i 55 år för att betala saker med.
Tjejen i kassan verkade inte ha sett sedlar förr, då förskräckelsen spreds i henne ansikte när jag gav henne kuvertet med 140 hundralappar. Hon fick tillkalla en kollega, som med misstänksam attityd frågade mig om var pengarna kom ifrån, samtidigt som han hänvisade till ett EU-direktiv. Sen ryckte han fram en blankett för "Avtal för uppräkning av dagskassor..." på vilken han manuellt skrev koden till en bankbox. Sen kom han på den briljanta idén att fråga om jag är kund i banken, varpå jag får tillfälle att berätta att jag varit Handelsbanken trogen i 25 år och inte haft några problem med det.
Några sekunder efteråt dyker det upp en fetlagd bankdirektör, som vore han bilförsäljare, från de bakre regionerna av kontoret, på väg till lunch. Han närmar sig bankdisken och tittar på mig och skrockar med hela sin kroppshydda och säger "så mycket pengar, då borde du pensionsspara istället". Då jag lärt mig att inte bli arg vid fel tillfälle, ler jag mot honom, klappar honom på axeln och säger med lutat huvud leende "du menar att jag skulle stoppa in stålarna i finansbranschens svarta hål". Han tycker det är kul och skrattar bara och går vidare. Jag börjar nästan få en känsla av att jag befinner mig på Swedbank fastän det är ett Handelsbankskontor.
För att vara konstruktiv säger jag att kan ta emot blankett för avtal, men för denna gång vore det bra om banken ville ha den stora ödmjukheten att ta emot mina pengar och placera på mitt konto. Det går tjejen och killen med på och jag får ett kvitto. Det är aldrig tal om någon avgift.
14 dagar senare dyker det upp en avgift på 105 kronor på mitt konto med tilläggstexten "uppräkning dagskassa". Jag anar att det har med det 14 dagar tidigare avlagda bankbesöket, vilket bekräftas när jag påtalar avgiften för min bank, det riktiga bankkontoret på annan ort, där jag är kund fastän jag aldrig besöker bankkontoret. De tar genast bort avgiften, utan protest. Det vet och förstår och har förmågan att se kunden.
Med detta är jag kontant (franska: contant = nöjd) med banken, mitt bankkontor på annan ort, medan den besökta banken får finna sig i att själva ha skapat sig en okontant kund, som har kontanter.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Mångdimensionellt.
Jack och Rose, Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, två uppdiktade karaktärer i en ohygglig verklighet. Engelskt tidigt 1900-tals överklass och dess korresponderande underklass. Amerikansk vulgärism och brittisk stel överläpp. Fattig och rik. Övertro och undergång. Kärlek och egoism. Polariseringarna slutar aldrig.
Första gången jag såg James Camerons film Titanic var 1997. Den andra gången var över 10 år senare i hemmets digitala mediacenter. Nu, den tredje gången, skulle det bli med en tredje dimension i en halvfull biografsalong i huvudstaden.
Med glasögon, inkluderat i det facila priset om 135 kronor, monterade i mitt ansikte påstår kära sambon att jag liknar Buddy Holly. Om det är bra eller inte råder oklarhet om. Runt oss sitter företrädesvis yngre publik, som möjligen är där för den förväntade effekten av den tredje dimensionen. Vissa av dem var precis nyfödda när filmen hade premiär, varför det kan vara deras första bekantskapen med det legendariska Titanic som ska inträda.
Alldeles innan filmen börjar far tanken genom huvudet att jag är nog den enda i salongen som har en överlevande släkting från Titanic. I nästa sekund brinner lusten att gå fram på biografens scen och berätta. Som tur är återvänder förnuftet och jag förblir sittande i stolen.
Trots att jag sett filmen två gånger tidigare minns jag mest de dramatiska scenerna vid förlisningen. Likt förra gången letar jag frenetiskt detaljer rörande i vilken ordning livbåtarna sjösätts, vem som lastar vilken båt och hur det går till. Det råder ingen tvekan om att James Cameron vinnlagt sig om att ta tillvara katastrofens inbyggda dramatik, men inte nöjt sig med det utan även lagt till och modifierat några typiskt amerikanska moment.
I bänkraderna snyftas det å det grövsta bland de yngre i publiken. En tonårig kille alldeles till höger hulkar kraftigt när Rose ligger på den flytande trädörren med Jack hängande kvar i det kalla vattnet. Mina ögon vattnas trots att jag vet vad som ska ske. Tankarna går till John Charles Asplund, min släkting som överlevde och som jag forskat kring, beskrivet på titanicmannen.se och i boken Titanicmannen - En efterforskande historia.
Efter dryga tre timmar och uppslukad av filmen tänds sakta salongens belysning. Ett stycke berättelse om något verkligt har passerat. Å ena sidan väl amerikansk för min smak, å andra sidan omöjligt att förneka dess välgjorda hantverk. Jag tar av glasögonen och förstår att den tredje dimensionen bara är en liten, liten del i en mångdimensionell film och dess bakgrundshistoria.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Rapport och skuldberg.
Efter en vecka i Frankrike är nyfikenheten på vad som sig i den svenska riket har skett stor. I sökandet dras jag till SVT's nyhetsprogram Rapport söndagen den 8 april 2012.
Avvaktande insuper jag nyhetsrubrikerna och får lära mig att småhustillverkarna ser en minskad efterfrågan på småhus. Journalisterna tar genvägen och börjar genast söka orsaken i bankernas nu sundare inställning till att låna ut för mycket pengar till papplådor uppbyggda på nolltid, även benämnda småhus. En intervju med en VD i branschen pekar också ut bankerna som dumma och om att de istället borde öka amorteringskraven. Samtliga beskriver faktumet att efterfrågan på småhus är låg som om det vore ett problem. Jag bara lyssnar, häpnar, ruskar på huvudet, nyper mig i armen, sunkar, pustar, stönar, vet inte var jag ska ta vägen, får ett lättare utbrott på dumhetens utbrednad.
För det första verkar ingen ha fattat det rusande lånebergets avgrund.
För det andra har heller ingen brytt sig om att studera demografi, att se hur många människor det finns i den ålder där småhusköpandet är stort. Det är enkel matematik, mycket enkel, att se att åldersgrupperna 30-40 år sjunker de närmaste 10 åren. Det handlar om demografiska skillnader på 15-20 procent. Men inte en enda liten notis eller kommentar.
Jag häpnar fast jag inte borde.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Chokladkandidaterna.
J-18 betyder i Frankrike våren 2012 att det är 18 dagar kvar till första rundan i det franska presidentvalet. Ju närmare valdagen kommer ju intensivare blir rapporteringen runt vad presidentkandidaterna lovar och säger och gör och inte gör. De genomför ett politiskt maratonlopp i ett land helt uppfyllt av tanken på mat.
Just kombinationen mat och politik leder till att som en toppnyhet i de regionala nyheterna för Languedoc, på tv-kanalen France3, berättas om en chokladmakare (chocolatier) från trakten av Nimes. Han har kommit på idén att göra en chokladpralin av varje presidentkandidat. Inte bara en liten chokladbit vilken som helst, utan en riktig pralin där presidentkandidatens ansiktsdrag framträder i relief på chokladbitens ovansida.
France 3 Journal 19/20
Tanken far till Sverige och hur det hade varit i ett riksdagsval om Reinfeldt och Juholt stridit om makten. En chodkladkartong med ovala släta praliner i mjuk osensuell mjölkchoklad i ena änden. I den andra bulliga och fransiga bitar av mörk kakao med ett överraskande innehåll.
Men presidentiella praliner med chokladkandidater kan bara hända i ett så mångsidigt land som Frankrike.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Havsligt överflöd.
Bassin de Thau (bassäng dö tå) är en helt naturlig egen liten sjö, alldeles innanför den smala strandremsan mellan Sète och Agde, på Languedockusten. Människan har inte behövt gräva ur, dämma upp eller konstruera. Det är bara är ett alldeles eget litet hav. Ett hav som är perfekt för att odla snäckor och musslor (coquillage) och kräftdjur (crustacés). Eftersom man i Frankrike äter allt som de lokala förutsättningarna möjliggör, öppnas vid bassängen kulinariska överraskningar.
Någon kilometer norr om Marseillan, invid Bassin de Thau, pekar oansenliga skyltar mot La Ferme Marine, som visar sig vara en restaurang i en industriområdesliknande miljö vid kanten av bassängens vatten. Kvällstid serveras här en buffé av ostron, musslor, räkor, krabbor och mycket mera i alla möjliga former. Buffén är av typen à la volonté vilket innebär att man får äta så mycket man orkar av allt för 24,90 Euro.
Kontinuerligt fylls faten på av ostron och musslor och läckerheter. De färska kokta räkorna doppade i den hemlagade aiolin samt några droppar av hackad lök i rödvinsvinäger i ostronen är en den njutning som svårligen låter sig beskrivas i ord. Lämplig dryck visar sig vara det närproducerade vita vinet Pic Poul från Pinet.
Det är ett oändligt havsligt överflöd.
[ kommentar 1 ] ( 9 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det oemotståndliga.
Bonjour, säger hon varje morgon, tanten i bageriet. Alla dagar utom just torsdagar för då har hon bestämt att ha stängt. Något annat bageri får ha öppet istället. En by utan något öppet bageri är ingen by, i Frankrike.
Denna dag är extra mycket laddat i brödställen bakom henne. Det futtiga ordet baguette blir här som att använda ordet fisk på fiskmarknaden. Förvisso finns något bröd som heter baguette, men alla de andra bröden som ser ut som baguette, men heter något annat är ännu godare. Här ska pekas och letas efter just det bröd som var och en vill ha beroende på storlek och gräddning. Une campagne biên cuit,s'il vous plait blir dagens beställning som hon glatt effektuerar och omsorgsfullt slår in brödets midja i ett papper med en tejpbit. C'est tous? kommer den vänliga frågan om - det var allt?
Det är nu frestelserna inträder. I jämnhöjd med ögonen ligger rader av bakverk uppradade för att locka synen och näsan med sina förföriska uttryck. Bullar, croissanter, smördegsbakade hjärtan, vaniljkrämfyllda wienerbröd. Utan någon ände slår de tillsammans ut min motståndskraft. Något ska jag ha - men vad? Förvirrad och med beslutsångest faller dagens val på brioche palmier avec sucre et crème de vanille. Priset är 1 Euro och 60 centimes per styck och de är stora som dasslock. I skrivandets stund slår det mig att jämföra dem med dasslock är orättfärdigt, men svenskt. Med beslutet följer tantens tydliga råd att de ska serveras un peu chaude, något varma, varför husets ugn får en kort men god tjänst till kaffet.
Det blev en bulle till kaffet, idag också.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Obegränsat.
Utsikt ger insikt utan avsikt. Det är vyn som är vikten i utsikten.
Belle vue eller vue degagée säger invånarna i hexagonen, som fransmännen och kvinnorna kallar sitt land. Det vi ser, vår vy är av största vikt. Det går inte att fuska med vyn vare sig det gäller en möbel, en maträtt, ett skådespel eller ett landskap. Vyn bildar det sedda och det sedda är en del av det upplevda och upplevelser är stort, här i Frankrike.
Vyn över vinfälten, dungarna av allehanda växtlighet, en liten skog och lite berg räcker långt.
Mellan landskapsvyerna samlas invånarna i små byar, med varsin borgmästare med egen karaktär och egen vilja. Vad le maire gör och inte gör är av lika stor vikt som vyn. Han kan vara passif eller actif. Han, för det är oftast en han, kan ha idéer eller vara totalt befriad från sådana. Han kan i vissa byar ha ett alltför intimt samarbete med de lokala vinbönderna vilket lett honom i en lätt alkoholberoende position. Le maire är le maire på alla vis.
I Pezenas har lokala petanque spelarna startat för säsongen. I allén med alla plataner tillbringas mången tid för att öva och diskutera och praktisera petanque, vilket är det spel med klot som i Sverige ofta kallas boule. Gamla och unga, halta och lytta, kvinnor och män, mest män med basker, spelar i oändlighet, gärna med ett glas av något gott drickbart med alkoholinslag.
Den mänskliga vyn av petanque spelare ger insikt om vikten av ett för nationen viktig samlingspunkt runt några klot.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sol, vind och vatten.
Väderprognosen, la metéo, säger att sommaren håller i sig både söndag och måndag. Tisdag förutses regnet komma, det regn som så många vinbönder här önskar sig efter ett ovanligt torrt år.
Vi tar prognosen till oss och låter söndagen blir en havsdag. Den cirka 10 kilometer långa kuststräckan mellan Agde och Sète har byggts om. Tidigare gick vägen alldeles invid sandstranden och man kunde bara lätt stanna till vid vägkanten och parkera på franskt kreativt vis, för att med några få steg nå den naturliga miljö där sanden letar sig in mellan tårna. Numera är vägen flyttad några hundra meter in över land, när järnvägen, med ett antal avfarter ned till välgjorda parkeringsplatser, varifrån man tämligen lätt beger sig ned mot sandstranden.
Ah, en filt, nåt att dricka, en croissant, vatten, ljudet, havet, luften, vinden - allt finns där på plats i en total njutbarhet. Den bleka nordliga huden får en stunds solig upplysning och våra ansikten får efter blott någon dryg timma en lätt rodnad.
Elementen för liv - sol, vind och vatten.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
