J-18 betyder i Frankrike våren 2012 att det är 18 dagar kvar till första rundan i det franska presidentvalet. Ju närmare valdagen kommer ju intensivare blir rapporteringen runt vad presidentkandidaterna lovar och säger och gör och inte gör. De genomför ett politiskt maratonlopp i ett land helt uppfyllt av tanken på mat.
Just kombinationen mat och politik leder till att som en toppnyhet i de regionala nyheterna för Languedoc, på tv-kanalen France3, berättas om en chokladmakare (chocolatier) från trakten av Nimes. Han har kommit på idén att göra en chokladpralin av varje presidentkandidat. Inte bara en liten chokladbit vilken som helst, utan en riktig pralin där presidentkandidatens ansiktsdrag framträder i relief på chokladbitens ovansida.
France 3 Journal 19/20
Tanken far till Sverige och hur det hade varit i ett riksdagsval om Reinfeldt och Juholt stridit om makten. En chodkladkartong med ovala släta praliner i mjuk osensuell mjölkchoklad i ena änden. I den andra bulliga och fransiga bitar av mörk kakao med ett överraskande innehåll.
Men presidentiella praliner med chokladkandidater kan bara hända i ett så mångsidigt land som Frankrike.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Havsligt överflöd.
Bassin de Thau (bassäng dö tå) är en helt naturlig egen liten sjö, alldeles innanför den smala strandremsan mellan Sčte och Agde, på Languedockusten. Människan har inte behövt gräva ur, dämma upp eller konstruera. Det är bara är ett alldeles eget litet hav. Ett hav som är perfekt för att odla snäckor och musslor (coquillage) och kräftdjur (crustacés). Eftersom man i Frankrike äter allt som de lokala förutsättningarna möjliggör, öppnas vid bassängen kulinariska överraskningar.
Någon kilometer norr om Marseillan, invid Bassin de Thau, pekar oansenliga skyltar mot La Ferme Marine, som visar sig vara en restaurang i en industriområdesliknande miljö vid kanten av bassängens vatten. Kvällstid serveras här en buffé av ostron, musslor, räkor, krabbor och mycket mera i alla möjliga former. Buffén är av typen ā la volonté vilket innebär att man får äta så mycket man orkar av allt för 24,90 Euro.
Kontinuerligt fylls faten på av ostron och musslor och läckerheter. De färska kokta räkorna doppade i den hemlagade aiolin samt några droppar av hackad lök i rödvinsvinäger i ostronen är en den njutning som svårligen låter sig beskrivas i ord. Lämplig dryck visar sig vara det närproducerade vita vinet Pic Poul från Pinet.
Det är ett oändligt havsligt överflöd.
[ kommentar 1 ] ( 9 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det oemotståndliga.
Bonjour, säger hon varje morgon, tanten i bageriet. Alla dagar utom just torsdagar för då har hon bestämt att ha stängt. Något annat bageri får ha öppet istället. En by utan något öppet bageri är ingen by, i Frankrike.
Denna dag är extra mycket laddat i brödställen bakom henne. Det futtiga ordet baguette blir här som att använda ordet fisk på fiskmarknaden. Förvisso finns något bröd som heter baguette, men alla de andra bröden som ser ut som baguette, men heter något annat är ännu godare. Här ska pekas och letas efter just det bröd som var och en vill ha beroende på storlek och gräddning. Une campagne bięn cuit,s'il vous plait blir dagens beställning som hon glatt effektuerar och omsorgsfullt slår in brödets midja i ett papper med en tejpbit. C'est tous? kommer den vänliga frågan om - det var allt?
Det är nu frestelserna inträder. I jämnhöjd med ögonen ligger rader av bakverk uppradade för att locka synen och näsan med sina förföriska uttryck. Bullar, croissanter, smördegsbakade hjärtan, vaniljkrämfyllda wienerbröd. Utan någon ände slår de tillsammans ut min motståndskraft. Något ska jag ha - men vad? Förvirrad och med beslutsångest faller dagens val på brioche palmier avec sucre et crčme de vanille. Priset är 1 Euro och 60 centimes per styck och de är stora som dasslock. I skrivandets stund slår det mig att jämföra dem med dasslock är orättfärdigt, men svenskt. Med beslutet följer tantens tydliga råd att de ska serveras un peu chaude, något varma, varför husets ugn får en kort men god tjänst till kaffet.
Det blev en bulle till kaffet, idag också.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Obegränsat.
Utsikt ger insikt utan avsikt. Det är vyn som är vikten i utsikten.
Belle vue eller vue degagée säger invånarna i hexagonen, som fransmännen och kvinnorna kallar sitt land. Det vi ser, vår vy är av största vikt. Det går inte att fuska med vyn vare sig det gäller en möbel, en maträtt, ett skådespel eller ett landskap. Vyn bildar det sedda och det sedda är en del av det upplevda och upplevelser är stort, här i Frankrike.
Vyn över vinfälten, dungarna av allehanda växtlighet, en liten skog och lite berg räcker långt.
Mellan landskapsvyerna samlas invånarna i små byar, med varsin borgmästare med egen karaktär och egen vilja. Vad le maire gör och inte gör är av lika stor vikt som vyn. Han kan vara passif eller actif. Han, för det är oftast en han, kan ha idéer eller vara totalt befriad från sådana. Han kan i vissa byar ha ett alltför intimt samarbete med de lokala vinbönderna vilket lett honom i en lätt alkoholberoende position. Le maire är le maire på alla vis.
I Pezenas har lokala petanque spelarna startat för säsongen. I allén med alla plataner tillbringas mången tid för att öva och diskutera och praktisera petanque, vilket är det spel med klot som i Sverige ofta kallas boule. Gamla och unga, halta och lytta, kvinnor och män, mest män med basker, spelar i oändlighet, gärna med ett glas av något gott drickbart med alkoholinslag.
Den mänskliga vyn av petanque spelare ger insikt om vikten av ett för nationen viktig samlingspunkt runt några klot.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sol, vind och vatten.
Väderprognosen, la metéo, säger att sommaren håller i sig både söndag och måndag. Tisdag förutses regnet komma, det regn som så många vinbönder här önskar sig efter ett ovanligt torrt år.
Vi tar prognosen till oss och låter söndagen blir en havsdag. Den cirka 10 kilometer långa kuststräckan mellan Agde och Sčte har byggts om. Tidigare gick vägen alldeles invid sandstranden och man kunde bara lätt stanna till vid vägkanten och parkera på franskt kreativt vis, för att med några få steg nå den naturliga miljö där sanden letar sig in mellan tårna. Numera är vägen flyttad några hundra meter in över land, när järnvägen, med ett antal avfarter ned till välgjorda parkeringsplatser, varifrån man tämligen lätt beger sig ned mot sandstranden.
Ah, en filt, nåt att dricka, en croissant, vatten, ljudet, havet, luften, vinden - allt finns där på plats i en total njutbarhet. Den bleka nordliga huden får en stunds solig upplysning och våra ansikten får efter blott någon dryg timma en lätt rodnad.
Elementen för liv - sol, vind och vatten.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Pezenas.
När Ryanair sin vana trogen sätter hjulen i asfalten på landningsbanan på tid i Beziers, i Languedoc, i södra Frankrike, är det som om en buss stannar vid sin hållplats. Alla de procedurer som en flygpassagerare ska genomgå är den slags rutin vars upplevelse bara blåser förbi utan reflektion. Tre timmar i luften är som tre timmar på bussen, vilket förflyttar oss 30-40 mil inom Sverige. Nu har bussen ankommit Beziers istället och termometern visar +23C och sol.
Den lilla hållplatsen, förlåt flygplatsen, gör att avståndet från busskuren, nej ankomsthallen, till biluthyrningen inte är något avstånd. Kön är måttlig och efter att ha konverserat på franska och engelska har en helt ny VW Polo 90 Tdi utkvitterats. Den är så pass ny att vi är första hyrestagaren. Dessutom fungerade även denna gången idén att boka den absolut lägsta klass av hyrbil som finns, eftersom de är få och alltid uthyrda, vilket leder till automatisk uppgradering.
Några mil från flygplatsen ligger Pezenas kvar och lördagar innebär marknadsdag, vilket innbär att biltrafiken är omfattande och begränsad. De går att köra in på rue Conti för att lossa väskor och nyligen bunkrade kassar med mat. Men det går inte att köra ut, varför några hundra meters backande är påbjudet, för att nå parkeringen i allén under de stora platanerna.
Utsikt från fönstret utmed rue Conti, Pezenas.
Jacka av, tröja av, strumpor av - det är sommar, bara efter en enkel bussresa.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Aktuell 28-åring.
Året var 1984. I Frankrike grundas sammanslutningen SOS Racisme som en motreaktion mot rasister och antisemiter. En sammanslutning, inledd av människor från socialistiska partier, och anammad av större delen av samhället. Deras slogan löd "Touche pas ā mon pote", vilket på svenska blev "Rör inte min kompis". Symbolen spreds snabbt och kunde ses pryda ett tvärsnitt av samhället.
28 år senare ses symbolen på nytt på Paris gator när människor manifesterar för allas lika värda och protesterar mot terrorhandlingar och rasistiska politiska företrädare. Presidentkandidaten, Marine Le Pen, var snabbt ute i media och talade likt vår svenska Jimmie om farligheten med människor med udda namn, annan hudfärg och andra religiösa troenden. Hon forsätter den mörkrets bana som de människofientiga och främlingsfientliga frammanar. En bana dömd att misslyckas i kraft av sin totala brist på empati och kärlek.
Efter att ha noterat att fransmännen plockar fram den 28 år gamla symbolen kunde jag anmärkningvärt nog gå direkt till skålen på hallbyrån och från dess botten gräva fram symbolen jag själv bar 1985. Nu är den framme för att vara där. Viktig på nytt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Aktion.
Fruktansvärda avrättningar i Toulouse. En man med motorcykelhjälm åker runt på en scooter för att med pistol avrätta medmänniskor. Mord sker tyvärr inte sällan. Men nu är det tredje gången gillt under kort tid som samma mördare slår till. Det franska måttet är rågat. Det är nog nu.
I Frankrike är transparensen stor. Televiserade nyheter visar människor som öppet talar, gråter, sörjer, utan att hålla igen. Det som har hänt måste talas om, måste bearbetas, här och nu. En nationell känsla måste bara få pysa ut och kommuniceras människor emellan.
Sålunda far presidenten, sin vana trogen, direkt iväg till Toulouse för att vara där, vara närvarande, mycket närvarvande. Den kandiderande socialistiske Mr Hollande far också dit, något senare, något lugnare, inte fullt lika närvarande, men han är där. Valkampanjerna är för tillfället inställda.
Direkt sätts alla krafter in. När det ska ske, ska det ske. Poliser av alla slag och militär överallt. Redan idag har kropparna från de avrättade flugits till flygplatsen Charles de Gaulle, som fransoserna benämner Roissy. Och på flygplatsen befinner sig president Sarkozy med sin premiärminister för att ta emot.
Det är aktion. Människor gör. Det är fransk katastrofreaktion.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ett pågående skådespel.
Varför gå på teater när ett non-stop skådespel försiggår nu och dryga månaden framöver. Det handlar om det franska presidentvalet, som får det amerikanska förestående presidentvalet att framstå som en utdragen taskig reklamfilm i TV4.
Den sittande president Sarkozy, med en energi likt en kanin på amfetamin, har lovat att lägga tre nya förslag varje dygn och uppträda på möten runt i landet som kallas för Hexagonen. Här har vi de insinuerande uttrycken, minspelet och gesterna i en oändlig flod.
På den andra motsatta sidan växer en bulldozer fram i den socialistiske kandidaten Hollande. Alltmer presidentlik rör han sig på publika arenor. Inte heller här saknas minerna och gesterna. Nu berättas också att Hollande är redo att möte Sarkozy i brottningsringen, i den offentliga debatten som är den bästa av direktsänt skådespel som kan förstås även av den som inte kan franska. Ansikten och händer, de ständiga avbrytningarna av varandra, den hätska oordning som uppstår när debattledaren inte får en syl i vädret, talar ett universiellt världsomfattande eget språk.
I nuläget säger opinionsundersökningarna att det är jämnt, väldigt jämnt, mellan Sarkozy och Hollande. Olika undersökninger pekar på olika trender där Sarkozy och Hollande går ömsom upp ömsom ned. Det är mellan tupparna Sarkozy och Hollande slaget ska stå.
På tredje plats har Frankrikes svar på Jimmie Åkesson, Marine Le-Pen, nu lyckat skrapa ihop de 500 underskrifter av borgmästare som behövs för att få ställa upp i presidentvalet. Hon ligger på ett betryggande långt avstånd från valets stridstuppar.
Den första valomgången sker den 22 april. Om någon då skulle få minst 50% blir den kandidaten vald till president. Om så inte blir fallet, vilket är troligt, sker en andra valomgång den 6 maj.
Skådespelet Presidentielle kan njutas i en och en halv månad ytterligare. Voila!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Istället för eftermarknad.
Den nya bilens pris är inte priset för bilen. Priset du betalar för att förvärva bilen är bara en del av den total förväntade intäkten på ditt bilinnehav under en förmodad ägartid. Allt du betalar efter att ha köpt bilen kallas eftermarknad. När det initiala inköpspriset läggs samman med det du betalar under den tid du har bilen, eftermarknadstiden, framstår intäktsvärdet av dig som kund.
Påtvingade serviceprogram med obligatoriska byten av väl fungerande delar ingår i intäktsskapandet. Elektroniska påminnelser om att du måste lämna bilen på service för att få stjärnor i serviceboken tjänar intäktsskaparna väl. Allt är en enda ekonomisk charad.
Det franska sättet att förhålla sig till en bil är att när något är trasigt lagar man det. På amerikanska brukar vi uttrycka det med If it isn't broke - don't fix it. Förvisso skadar inte ett oljebyte men grunden är att inget ska behöva göras förrän det finns anledningen till det. Fransmännen kör helt enkelt på tills det händer något och det är dags att reparera, som heter likdant på franska och som kommer från parer som handlar om att gör i ordning och fixa.
Sålunda är franska bilar, hör och häpna, i grunden gjorda för att fungera utan en massa löpande service, lär jag mig av kännare på området.
Och när jag tänker efter inser jag att min Citroën 2CV inte förväntar sig något annat än oljebyte, att inget annat ska bytas i förtid enligt något förutbestämt schema. Hon, Citroën 2CV, är alldeles för stolt för att inskränka sin integritet och låta någon klåfingrig ekonom ens antyda att något skulle behöva bytas som inte är trasigt.
Om nu Citroën 2CV kan ses som en stamcell i den franska fordonsindustrin förstår jag varför någon eftermarknad inte platsar i fransmännens relationen till bilen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
