Det är nu nära nio år sedan som garagetältet förvärvades. Det var samma dag som Anna Lind brutalt mördades på varhuset NK i centrala huvudstaden. Jag minns det eftersom jag på vägen till garagetältförsäljaren hörde allt i polisradion i bilen. Rysligt.
Sedan dess har det 7 gånger 3 meter rejäla garagetältet hyst den vita Citroën 2CV. Som golv har Biltemas enkla presseningar tjänat och några kvarvarande brädor har fungerat som förstärkning på dess tak när vinterns snömassor belastat tungt.
Rådet från försäljaren av garagetältet var att förankra tältet väl i marken, med armeringsjärn, för att förhindra att tältet blåser bort när de höstliga vindbyarna tar i. Och nog har jag kollat alla ameringsjärn och förankringar liksom flera är de höstkvällar när metrologen pratat om stormar, som jag tittat ut med jämna mellanrum bara för att förvissa mig om att garagetältet står kvar, att det inte har blåst bort. I snart nio år har det hållt sig på den plats det anvisats. Ingen vindpust har fått tillräckligt fäste. Inte förrän idag.
En majdag skulle det alltså ske. Utan förvarning och så långt från höststormar det går att komma. Då skulle det ske. När jag med bilen närmar mig hemmets trygga vrå ser jag på håll något som inte stämmer. Bilden av hur det sett ut i nio år är förbytt. Nåt stort och grått, liknande ett garagtält, ligger över trädgårdshäcken, halvvägs på väg in till grannen, upp och ned och på väg ut mot gatan. Ett garagetält. Mitt garagetält.
Det är i stunder som dessa som arbetsklädselns vita skjorta och svarta lågskor med blixtens hastighet förpassas till avgrunden för att den redan lite svettiga tröjan och den praktiska västbyxan, som tål allt, ska bekläda kroppen. Jag ilar, med en enda tanke i huvudet - att förhindra att tältet far iväg vidare med de kraftiga vindbyarna och skadar någon eller kommer ut på gatan. Hela jag fokuserar på en enda sak. Räddning.
När garagetältet gav sig iväg tog det med sig en bandsåg, en cykel, några skyfflar och lite andra mindre detaljer som nu låg utspridda. Kvickt samlade vi samman allt och kunde konstatera att tältet hade kilat fast sig själv mellan eken och grannens häck. Det kunde svårligen fara vidare, varför all kraft kunde koncentreras på hur tältet skulle återbördas till sin ursprungsplats.
Med list och kraft och en stunds tur när vinden tillfälligt avtog lyckades vi få tillbaka tältet i rättvänt läge, om än med några skavanker. Armeringsjärnen på plats för att säkra läget. Nu kunde adrenalinet sjunka undan. Den akuta faran var över. Tältet var intakt och framförallt hade ingen kommit till skada.
Några mindre reparationer av rep och några tillbakaböjningar av stag fick allt att se ut som om inget hade hänt. Och det hade det ju inte heller. Det var ju bara vindkraften som visade sig.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Två länder samma världsdel, slående olika.
En veckan innan hade de klöst varandra ordmässigt på bästa sändningstid i nära tre timmar inför det franska folket. Nicolas Sarkozy förlorade väljarnas gunst med en hårsmån. Hans kombatant blev som genom ett trollslagg ny president i republiken med stort R.
Nu, den 8 maj, var de bägge så eniga som aldrig förr. Som kopior av Dupontarna, med endast slipsens blåa nyans som skillnad, vandrade de sida vid sida mot Triumfbågen, lade ned kransen, hedrade den okände soldaten under Trikoloren fladdrande lätt i vinden. Borta var i olikheterna trots att de åkte nedför ett majestätiskt tomt Champs Elysées i varsitt fordon. Republiken, som en konsekvens av ett barbariskt krig är deras gemensamma plattform. En plattform de delar med folket.
Plattformen sträcker sig genom Europa, en bit in i Danmark, men tar sig inte över Öresund. Där, på andra sidan sundet, utanför Europa, där minns de inte fredsdagen. De manifesterar inte de klassiska glädjescenerna på Kungsgatan i huvudstaden. Där går den enande kraften förbi, fastnar inte, märks inte. Med oberoendet som största tillgång uteblir de enande krigen.
Istället tar sig det skandinaviska mittriket för med att deklarare Strokedagen den 8 maj.
Jag finner denna skillnad slående.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Övertro.
Tre timmar och 20 minuter utan avbrott om Titanic. Ett maraton i sjöfartshistorik. Engelska history channel har producerat och den engelska berättarkonsten korsat med den amerikanska showen ger en totalupplevelse som sitter kvar i sinnet.
De 200 minutrarna är dramaturgiskt uppdelade i fyra delar; Den krossade drömmen, Den allsmäktiga omskakningen, Rop på hjälp och Djup sorg. Även om jag vet vad som hände går det inte att låta bli att låta sig uppslukas i förloppet. Som sedan några år biten av Titanicflugan söker mitt öga och öra ständigt nya pusselbitar i eftersökandet om Titanicmannens liv.
Den bestående känslan efter detta maraton är förundran över människans tilltro till den då nya och omvälvande teknologin, med gigantiska ångmaskiner, de första telegraferna och elektriciteten. Allt nytt i början av 1900-talet som fick människorna att hamna i en uppenbar övertro på att allt skulle fungera. En tro så stark att inte ens när fartyget hade betänklig slagsida och stäven under vattenytan kunde vissa förmås att första vad som skulle hända. Fartyget var ju "osänkbart".
Från 20000 fots höjd ovan jordytan formas den inre vyn över tiden, över de närmaste 200 åren bakåt i tiden. Ännu en återkommande kurva bildas och i ett ögonblick, ett blink, infinner sig aningen om övertron, igen, 100 år senare. Den här gången är det något som river upp en irreparabel reva i internets skrov.
I nästa sekund återgår jag till nutid och skriver en blogg på det osänkbara nätet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Allt hänger samman.
Varför just nu, tänker jag, när jag ligger där klarvaken och klockan visar 02:00. Varför ska just nu pusselbitarna ramla på plats, idéerna klarna och orden födas? Glad och obekymrad resonerar jag med mig själv, allt medan sambon andas tungt när hon sover sin skönhetssömn.
Kurvorna stämmer, förklaringen till gapet mellan de exponentiella utvecklingarna och människans linjära utveckling. Inflationen, deflationen och skuldberget är med. Dent's förklaring på hur allt vänds upp och ned i omprövningarnas tidevarv under den ekopnomiska vintern. Nu dyker också Edge City och Aerotropolis upp. Teknologiskt går tiden igen, när vårt nya Windows stavas Wordpress, fast få har sett det ännu. Normalfördelningskurvan över mänsklighetens medvetenhet stämmer också. S-kurvan och Bell-kurvan finns på plats. Det surrar i huvudet. Visionen av hur synapserna kopplar sig med varandra klarnar som ett animerat inslag ur Vetenskapens värld. Jag tänker att jag måste skriva ned tankarna, men förmår mig inte att gå upp. Istället börjar huvudet skriva detta blogginlägg i någon av hjärnvindlingarna. Rubriken är klar Klockan två om natten. Där är jag nu. Puh!
Allt hänger samman.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Relationen till den franska republiken.
Med de franska språkkunskaper jag önskar jag hade följer den omedelbara reaktionen på nyfödda prinsessans första namn. Estelle, så franskt att självast Jean-Baptiste må le i sin grav.
Om vi tar isär namnet i två delar, så det blir detest elle som på franska blir är hon. Namnet blir lätt rekursivt, då det pekar på sig självt -Estelle är hon eller på franska Estelle est elle.
Det är som jag skulle vara döpt till Jagär, vilket skulle kännas mycket märkligt.
När tyskarna ansåg att den nyfödde skulle ha ett tyskklingande namn blev det istället franskklingande. Det blev ett - noll, till Sarkozy mot Merkel. I de tyska magasinen berättas ivrigt om prinsessan, medan de franska lite avmätt och noterande konstaterar att i Sverige är de kungliga populära.
Som en komplett paradox tas namnet från det land som brutalt gjorde sig av med kungligheternas lyxliv redan 1789. Att Sverige fick importera en kunglig från franska republiken blott 21 år därefter, på grund av akut brist på svenska kungar, gör bara att lilla Estelle med namnet återkopplar 200 år bakåt i tiden.
Sådan är hon Estelle i relationen till den franska republiken.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Fötterna och stämbanden.
Jag har aldrig haft en enda tanke på att besöka Antikmässan. Intresset för antikviteter är nära obefintligheten. Ändå finner jag mig stående på Antikmässan i 8 timmar på mässans första dag. Mässan känns bekant.
Men det är inte Antikmässan som är bekant. Det är själva mässan, hallarna, gångarna, montrarna, allt runt omkring som jag känner igen från barndomen när jag följde med min far, som var monterbyggare. Det var hetsen och stressen före mässans öppnande, när allt skulle på plats och allt som då hände som inte skulle hända och alla de saker inte fanns, som skulle finnas. Tiden före mässan var uppfinningstiden, för att vara klar till öppnandet. Så några dagar senare var det dags igen, fast tvärtom. Allt skulle rivas, och det med en faslig fart. Det var då som den stora byteshandeln bröt ut, när saker från en monter byttes mot saker i en annan monter.
Nu är jag där igen, fast montern är färdigbyggd och jag behöver bara var där och prata och stå och stå och prata och prata igen och stå igen.
Ämnet är Titanic eftersom det i skrivandets stund är knappa 2 månader kvar till 100-års minnet den 15 april. Till den sobra och stiliga montern strömmar människor. Titanic fascinerar och filmmusiken från James Camerons film, Titanic, från 1997, strömmar ur högtalaren. Stämningen ökar. Jag pratar om båten, om allt kol, om alla eldare, om de svenska passagerarna och naturligtvis om min mormors kusin som överlevde Titanic-katastrofen.
Klockan 20 stänger mässan och mina fötter påkallar min uppmärksamhet, min hals är torr och stämbanden ber mig hålla tyst. Jag har haft väldigt kul med alla besökare, en dag på mässan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vådan av wienerkorv.
Varken arbetslivet eller privatlivet har på senare år pockat på nyttjandet av kostym. Snygga byxor med kavaj, kanske någon gång men allt mer sällan med en slips, har varit den gängse utstyrseln när inte vanliga jeans med tröja eller skjorta har räckt. Sådant har det varit.
Så kommer då tillfället när det för tiden vanliga kommer till korta. Det blir dags att ta fram kostymen, som hängt där och bara väntat på att få bli brukad. Den håller fortfarande märkligt nog rent stil- och modemässigt trots sina fem levnadsår. Tiden står stilla, för kostymen.
Det är när kostymen ska möta kroppen ånyo som komiken visar sitt tryne. Byxorna passar i längd, men där linningen med knappar och hängen ska fästas ihop, i höjd med den del av min kropp som ska föreställa midja, uppstår friktion. Att det är osmart att prova kostymen direkt efter att ha klämt i sig kvällen måltid bestående av tre wienerkorvar, senap, ketchup och ett bröd, som jäser, blir tydligt. Jag drar in mitten av kroppen och tar i med bägge nävar för att så samman de förbenade metallhängena. Äntligen är de ihop, nu är det bara bältet kvar vilket blir en lätt match när hängena är klara.
Sen kommer kavajen, som har en form av timglas-snitt och är smalare där midjan ska vara. Dags att dra in igen och knäppa kavajens knappar. Ja, det går ju bra, när man håller andan och tar i. När jag knäpper upp och låter magens små otränade muskler slappna av, förvandlas magområdet till en avbildning av fronten på en 50-tals buss. Den liksom hänger ut framåt, över bältet, så att bältets spänne gärna vill vika sig nedåt. Spegelbilden djävlas med mig.
Jag knäpper kavajknapparna igen och låter försiktigt magmusklerna åter slappna av, varpå tyget mellan knapparna öppnar sig som en mun och den vita tröjan visar sig. In i rummet till sambon för att demonstrera med förhoppning om ett godkännande av den nya klädkoden och ömsom spänna ömsom släppa magmusklerna och samtidigt nynna på barnprogramlåten om Humle och Dumle från forntiden, vilket får henna att kasta sig ned och vrida sig i skratt-paroxysmer.
Förnedrad och med rak rygg återgår jag till spegeln, spänner magen ånyo, drar in och intalar mig att om jag struntar i att äta wienerkorv blir det nog bra med kostymen som satt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjen av ilska.
Med dagens tidningsskörd finner jag bilagan med rubriken "På ålderns höst", där två ploffsiga skådespelare ler och uttalar "Generationen som ställer krav". Höst? Vadå höst? Varför höst? I bilagan haglar det av ytligt trams om "seniorboende, sex efter sextio och seniorliv i världsklass".
Bilagan förpassar jag raskt till det runda arkivet stärkt av min egen klarsyn på de kulisser som projiceras med trycksvärtan och inte har ett dugg med verklighet att göra.
55? Ja, det råkar vara de två sista siffrorna i mitt personnummer. De militära kompetenserna, benämnda befäl, på 1970-talet använde de två sista siffrorna som ett nummer för varje menig. Jag blev 55 Pettersson, vilket kunde få en och annan individ med för mycket skit på axlarna att skoja om "55:an Petersson". Tack för de signalerna. På så vis fick jag en snabbkurs i militära begåvningar.
På 1980-talet fann jag pensionsförsäkringen som lockade med möjligheten att börja ta ut pension redan vid 55 års ålder. Då var 55-årsdagen lika avlägsen som planeten mars. Nu är den närvarande och lockelsen av att ta ut pension uteblir.
Länsförsäkringar skickar dagen till är ett papper som de benämner som värdebesked av vilket jag förstår att de fått 21-tusen att vara värt 18-tusen, vilket de vill ha 400 kronor för att ha ombesörjt. Pappret är underskrivet av en maskin där en förlorad kvinna ur generation X med ett självkänslekompenserande dubbelefternamn tipsar mig om att jag kan göra en bostadsaffär med Länsförsäkringar. Pyttsan.
Kommunen talar om "55+ boende", med någon slags tillrättalagd miljö, som fått en åldersbeteckning. I samma stund landar ett kuvert med skrikig orange kulör från staten som berättar hur länge de anser att jag ska arbeta för att behålla min levnadsstandard. Det har de inte en aning om. Lika lite aning som de har om hur det är i verkligheten, bortom bilagornas glättiga fasader, på äldreboenden ägda av fastighetsbolag på Cypern, drivna av omsorgsbolag på Jersey och betalda av naiva, okritiska och outbildade kommunala tjänstemän, tillsatta av okunniga politiker.
Låter jag arg? Ja, jag är arg på dumheter. Jag tycker det är för få arga människor i Sverige.
Ilskan är en stark känsla med inbyggd drivkraft. Ännu starkare är den glädje jag känner av att ha levt 55 underbara år.
Ikväll blir det fest. Tjoho!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Industrisamhälleskänsla.
Hotellen i Mälardalen är fullt belagda. Hotelldirektörerna i etropoler som Örebro och Västerås gnuggar sina händer. 1500 kronor för en natt, en enda natt, i en mellansvensk stad. Puh.
Genom att överge storstads-wannabees och istället kasta sig ut i det okända, i en liten köping, i just Köping, med stort K, ska sökaren finna. 625 kronor för ett superiorrum med hästensängar, inklusive rejäl frukost ger hög kundnytta.
En kort promenad i centrala Köping visar en tom galleria, där butikspersonal ivrigt söker mig med blicken som att för äntligen få en kund. Eftersom inget händer har den ensamma personalen ingen att tala med om de inte besöker varandras butiker, vilket sker. Utanför gallerian finner jag kvinnor med utländsk bakgrund och barnvagn med plastpåsar från den närliggande lågprisbutiken. Modebutikerna lyser med sin frånvaro. Gågatan är annars öde klockan halv sex en onsdagkväll när termometern visar -7C.
Skillnad är det inne på puben, som även sköter hotellet. Där inne samlas köpingens män, hämtade ur generationerna X och Baby-boomers. Utbudet av öl på kran är stort och konsumtionen är hög. Från några bord kan det tyska språket höras. Från männen bakom pubdisken strömmar ett slaviskt språk. Priserna är låga. Alla är vänliga.
Mitt på det som liknar ett torg ligger en restaurang som annonserar med souvlaki. Runt torget ligger monumenten från 1970-talet på rad med folkets hus, kommunhus, fackklubbens kontor och liknande samhälleliga dåtida grundpelare.
Jag upplever en känsla av industrisamhälle.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Besparar mig energi.
Takplafonden i det rum i förortsvillan som av dess innehavare döpts till chambre de publications har avbrutit sin upplysning. Svart och mörkt fortsätter det att vara i rummet när jag slår på strömmen till glasbubblorna med glödtråd som givit både värme och ljus.
Att plafonden tillbringat lång tid i detta tak blir uppenbart när nedmonteringen resulterar i att det som en gång var en skärm av plast nu förfaller i sköra beståndsdelar. Bortom resten av skärmen ser jag de lätt svartnade uppgivna glödlamporna som slutat lysa. Hela ljuspunkten är slut. Belysning saknas. Lösningen blir källarutrymmets dolda tillgångar, varifrån en ny plafond gjord i plåt hämtas. Men, det är nu prövningens tid infinner sig. Här gäller att finna en lampa att skruva i plåtplafondens lamphållare. Lamporna i hemmets lampförråd lyser med sin frånvaro. Inköp anbefalles.
Glödlampor finns inte längre. De är för miljöovänliga, sägs det. Istället är hyllan på köpcentrats prylbutik överfull av varianter av lampor, som har samma gänga som min älskade gamla glödlampa. Fast 40 Watt är inte längre 40 Watt, för det är bara 11 Watt. Och glödtråden är borta och ingen värme avges.
Åter i hemmet monteras de upplysande nyförvärven. Strömmen slås på, något händer, men väldigt lite. Det lyser sådär som det gör i en gammal tågkupé från 40-talet. Svagt, svagt, vartefter något starkare, men även när den uttalade tiden för att nå full upplysning om en minut passerat är det fortfarande som i en grotta i rummet. Under ett ögonblick känner jag mig som statist i en Roy Andersson film. Allt är gråbeige. Eländet hägrar. Jag förstår att det blir inte bättre än så här. Ingen värme och ett anemiskt ljus.
Det besparar mig all energi. Det ger mig ingen energi alls, vill jag upplysa om.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
