Läs mera om Titanicmannen, Jonn Charles Asplund, på Antikmässan på titanicmannen.se
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förklaringen till skillnaden och refinansieringen.
När jag kommer med 1000 kronor till banken, som banken lånar av mig, får jag nästan ingen ränta alls. När jag kommer till banken och vill låna 1000 kronor får jag betala många procent i ränta. Så enkelt är livet ur kundens perspektiv i ett kundorienterat synsätt.
På radio hör jag hur bankens företrädare talar med programledare och talesmän för ett särintresse, benämnt villägare. Kattorna går kring den heta gröten att skillnaden mellan inlåningsräntan och utlåningsräntan är stor. Bankens förklaringen är att det är dyrt för dem att låna, förtäckt förklaring för att svenskarnas enkla inlåning inte räcker, att det saknas pengar, pengar som inte finns, i alla fall inte i svenska kronor. Penningabrist, vilket kattorna låter sig nöjas med.
Ändå är det just i förklaringen punktering på luftslottet ligger. Alla dessa lån ur den intergalaktiska snårskogen som när macheterna får hugga rent visar sig vara ett tomma intet men i finanskretsar omdöpt till refinansiering.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Fötterna och stämbanden.
Jag har aldrig haft en enda tanke på att besöka Antikmässan. Intresset för antikviteter är nära obefintligheten. Ändå finner jag mig stående på Antikmässan i 8 timmar på mässans första dag. Mässan känns bekant.
Men det är inte Antikmässan som är bekant. Det är själva mässan, hallarna, gångarna, montrarna, allt runt omkring som jag känner igen från barndomen när jag följde med min far, som var monterbyggare. Det var hetsen och stressen före mässans öppnande, när allt skulle på plats och allt som då hände som inte skulle hända och alla de saker inte fanns, som skulle finnas. Tiden före mässan var uppfinningstiden, för att vara klar till öppnandet. Så några dagar senare var det dags igen, fast tvärtom. Allt skulle rivas, och det med en faslig fart. Det var då som den stora byteshandeln bröt ut, när saker från en monter byttes mot saker i en annan monter.
Nu är jag där igen, fast montern är färdigbyggd och jag behöver bara var där och prata och stå och stå och prata och prata igen och stå igen.
Ämnet är Titanic eftersom det i skrivandets stund är knappa 2 månader kvar till 100-års minnet den 15 april. Till den sobra och stiliga montern strömmar människor. Titanic fascinerar och filmmusiken från James Camerons film, Titanic, från 1997, strömmar ur högtalaren. Stämningen ökar. Jag pratar om båten, om allt kol, om alla eldare, om de svenska passagerarna och naturligtvis om min mormors kusin som överlevde Titanic-katastrofen.
Klockan 20 stänger mässan och mina fötter påkallar min uppmärksamhet, min hals är torr och stämbanden ber mig hålla tyst. Jag har haft väldigt kul med alla besökare, en dag på mässan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kampanjparollen.
Äntligen sa han det som alla väntat på att han skulle säga fastän han inte sagt ännu. "Oui, je suis candidat à l'élection présidentielle" (Ja, jag är presidentkandidat). Jag talar om den sittande presidenten och vid 56 års ålder nyblivne fadern Nicholas Sarkozy, i Frankrike.
Till paroll för sin presidentvalskampanj har han valt Det starka Frankrike! - "La France forte!". Allt för att enligt egen utsago ingjuta mod i folket inför de hårda tider som väntar.
Med sedvanligt fullt engagemang deklarerar Nicholas att de som är arbetslösa ska utbildas i yrken där det finns jobb. På svenska stavas ett sådant initiativ omskolning. Hur det ska gå till är det ingen som verkar veta. Men de franska medborgarna har en förmåga att mobilisera och anlägga energi när det gäller, även om de varit föga framgångsrika i krig.
Den socialistiske Hollande vill väldigt gärna bli president och åker landet runt med tal som ska smeka medborgarnas öron.
Så har vi Marine Le Pen, dotter till grundaren av partiet Front Nationale, på den yttersta högerkanten. Hon slingrar sig genom den franska landsbygden för få ihop minst 500 borgmästare som skriver på en list för henne, för att hon ska få ställa upp i presidentvalet. Hon lär vara uppe i 400 underskrifter. Då bör man veta att i Frankrike finns över 36-tusen kommuner, som var och en har sin borgmästare.
Det är nu rallyt börjar och pågår åtminstone fram till den 22 april, då första valomgången genomförs. Om det inte blir avgjort då, infaller en andra valomgång den 6 maj.
Samtidigt genomgår Europa, inklusive Frankrike, en skuldterapi av sällan skådat slag.
Nu kan allt hända i det starka Frankrike. Vive la republique!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Parlamentsfriheten.
På nolltid har vi glömt Juholts tid. Oskarshamnssonens frejdighet och humor, som kom som en Panodil för den huvudvärk Mona givit landet, existerar blott i minnet utan uppenbar saknad. Juholt tog eländet till den socialdemokratiska botten där en ny gröda kan gro i Löfvens anda.
Först nu inser jag att vi är jämngamla, Stefan och jag. Jag har en grå kostym, men hans är något gråare.
I ett blink fångar jag hans skarpa blick. Den är varm och klar samtidigt. Likt statsministern resonerar han och skapar därmed förståelse. I de få intervjuer han givit är hans logik glasklar. Först ska vi se hur mycket energi vi behöver nu och framgent, sen ska vi ser hur vi kan producera den, men hänsyn till allas intressen, säger stefan. Hans bakgrund i industrin, med ett till synes sunt avstånd till alltför teoretiska drömmar, ger honom det fotfäste han kommer att behöva.
Alliansen, med statsministern och herr Borg i spetsen, har fått leva ifred från belackare en tid. Betygsministern slirar betänkligt och äldreministern har uppenbara problem för vilka hon inte pressas. Den tiden kan komma att radikalt ändras om Löfven får ihop ett lag där logiken styr.
När många ser det som ett problem att Löfven inte har en sittplats i riksdagen, tror jag istället att det kan utnyttjas till en fördel. Det är inte på den lilla ön i mitten av huvudstaden som framtiden stakas ut. Riksdagen är en skyddad arbetsplats, långt från vanliga människor och vanliga företag och vanliga situationer. Den som inte behöver belastas av den miljön har en möjlighet att vara fri och istället kommunicera med medborgarna på medborgarnas opolitiska språk, med medborgarnas vardagslogik.
I parlamentsfriheten har Löfven en öppning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vådan av wienerkorv.
Varken arbetslivet eller privatlivet har på senare år pockat på nyttjandet av kostym. Snygga byxor med kavaj, kanske någon gång men allt mer sällan med en slips, har varit den gängse utstyrseln när inte vanliga jeans med tröja eller skjorta har räckt. Sådant har det varit.
Så kommer då tillfället när det för tiden vanliga kommer till korta. Det blir dags att ta fram kostymen, som hängt där och bara väntat på att få bli brukad. Den håller fortfarande märkligt nog rent stil- och modemässigt trots sina fem levnadsår. Tiden står stilla, för kostymen.
Det är när kostymen ska möta kroppen ånyo som komiken visar sitt tryne. Byxorna passar i längd, men där linningen med knappar och hängen ska fästas ihop, i höjd med den del av min kropp som ska föreställa midja, uppstår friktion. Att det är osmart att prova kostymen direkt efter att ha klämt i sig kvällen måltid bestående av tre wienerkorvar, senap, ketchup och ett bröd, som jäser, blir tydligt. Jag drar in mitten av kroppen och tar i med bägge nävar för att så samman de förbenade metallhängena. Äntligen är de ihop, nu är det bara bältet kvar vilket blir en lätt match när hängena är klara.
Sen kommer kavajen, som har en form av timglas-snitt och är smalare där midjan ska vara. Dags att dra in igen och knäppa kavajens knappar. Ja, det går ju bra, när man håller andan och tar i. När jag knäpper upp och låter magens små otränade muskler slappna av, förvandlas magområdet till en avbildning av fronten på en 50-tals buss. Den liksom hänger ut framåt, över bältet, så att bältets spänne gärna vill vika sig nedåt. Spegelbilden djävlas med mig.
Jag knäpper kavajknapparna igen och låter försiktigt magmusklerna åter slappna av, varpå tyget mellan knapparna öppnar sig som en mun och den vita tröjan visar sig. In i rummet till sambon för att demonstrera med förhoppning om ett godkännande av den nya klädkoden och ömsom spänna ömsom släppa magmusklerna och samtidigt nynna på barnprogramlåten om Humle och Dumle från forntiden, vilket får henna att kasta sig ned och vrida sig i skratt-paroxysmer.
Förnedrad och med rak rygg återgår jag till spegeln, spänner magen ånyo, drar in och intalar mig att om jag struntar i att äta wienerkorv blir det nog bra med kostymen som satt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Självklar insikt.
Varje stund är ny. Den kommer aldrig tillbaka. Den har aldrig varit tidigare. Varje stund är ny. Just nu.
I varje ny stund kan jag välja.
Allt är så självklart att jag fastnar i insikten först efter att ha upprepat den för mig själv flera gånger. Ett yttersta bevis för den svårfångade enkelheten.
- Vilken dag är det?, sa Puh
- Det är idag, sa Piggy
- Idag är min favoritdag, svarade Puh
Idag var imorgon igår.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Chefsöverskott och ledarbrist.
För i tiden fanns det chefer. När en organisation skulle avbildas ritades ofta ett hierarkiskt schema, med högsta chefen högst upp och därefter i fallande ordning alla underchefer för att sluta med arbetaren längst ned, som skulle utföra jobbet på fabriken. Relationerna är som hämtade från den tidigare epoken där storbonden hade sin karlar som piskade drängarna. Uppifrån och ned. Vertikalt tänkande.
Det var då, tycker jag, men inser att inom vården lever hierarkierna vidare oförtrutet.
Längst ned finns änglarna, som ska göra det arbete som ska göras. Tolv personer med undersköterskeutbildning, förkortade till USK ska göra jobbet. Redan i ordet undersköterska befästs hierarkierna. De tolv har en sjuksköterska, en SSK, över sig, som förutom sin högre utbildning i sjukvård också är ålagd arbetsledning, utan att ha någon utbildning för det. De tolv änglarna och överängeln sjuksköterskan ska vårda 19 boende varje dag mellan klockan 8 och 21 i skiftarbete där fem änglar alltid ska tjänstgöra.
Ovanför SSK finns verksamhetschefer, som har regionchefer, som har programchefer, som har äldreomsorgschefer, som har en vård- och omsorgsnämnd, som har en kommunstyrelse, som har en kommunfullmäktige. Och mitt i hierarkin har det nu smugit sig in några som kallar sig för riskkapitalister som gärna vill tjäna en krona på varje gammal människa som vill ha hjälp.
Som om inte denna hierarki vore nog detekterar jag en minst lika lång kedja för den del som Landstinget handhar. Längst ned i Landstingets kedja finner jag också änglar, som med hjärta och förnuft får livet att gå vidare, trots ovanliggande hierarkier.
Av hela mitt hjärta vill jag hjälpa änglarna som gör det omöjligas jobb, som gör det de flesta av oss inte vet något om, som många av oss kommer att få uppleva längre fram i livet. Det gör de för en ringa lön, i ett jäktat tempo, med minimal uppskattning från hierarkin där ovan, den där hierarkin som fortfarande talar om chefer när det är ledare och ledning som behövs förutom flera änglar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Företagsspråkbruk.
Att statsministern, som VD, kör regeringen som ett företag har med tydlighet framgått när hans CFO uttalar sig om landets ekonomi. Dock saknar jag en COO, en Chief Operating Officer, den som ser till produktionen snurrar och att kunderna är glada.
Som om det vore en övning i en ordlek noterar jag att kommunen numera ger ut en bokslutskommuniké, nästan som om kommunen vore noterad på en börs. Tiden till när redovisningschefen i kommunen blir CFO anas ytterligt kort. Men vad ska alla de andra gamla tjänstemännen kalla sig då? I titelinflationernas tidevarv gäller det ju att finna en titel som så långt möjligt fjärmar sig från att berätta vad personen tillför för nytta. Kanske en CCO, Chief Care Officer, som utövar lite ECM, Elderly Care Management,
I den kommunala kommunikén berättas om ett starkt resultat på 94 miljoner, vilket uppges bero på att det kom in mer skatter än beräknat och att kommunen sålde lite tillgångar, lite mark, som fyllde på kassan. Snöskottningen kostade mer än budgeterat, då snön var ymnig förra vintern. Gymnasiet kostade också mer än tänkt, men å andra sidan kostade förskola och grundskola mindre än tänkt. Se där, tänker jag, och undrar om det var någon på kommunen som ägnat sig åt att se på befolkningsdiagrammen.
Efter den basunerande inledningen i kommunikén lugnar sig kommulrådet mot slutet och börjar istället för resultat tala om överskott för att avsluta med att nämna att kommunen faktiskt ökat upplåning, alltså byggt på skuldberget, med 210 miljoner.
Där är vi, med en korsning av företag och kommun, där ordens innebörd är väl värda att granska.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Mobilisering.
Kommun och riskkapitalbolag för äldreomsorg.
Undlåtanden och rädsla i destruktiv förening.
Jag mobiliserar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
