Källarvatten 
Toaletten som inte höll tätt.

Kom, kom, kom, det är vatten i källaren, hör jag sambon ropa. Pulsen stiger snabbt, alla sinnen intar högsta beredskap. Förflyttningstiden från övervåning till källare kan endast anges i millisekunder. Ögat når fläcken i taket, den där hemska fläcken som bara skriker vatten. Dropparna hänger på rad och på källargolvet är det plaskblött. På andra sidan väggen finns flera fläckar i taket, vattenfläckar. Vad har hänt?



Första tanken är att förvisso har det regnat något ute, men inte tusan ska det ge detta utslag. Sen far tanken till lilla toaletten på ovanvåningen, som ligger precis ovanför de där äckliga vattenfläckarna i taket. Några millisekunder senare står det klart att det är lika plaskblött på golvet i lilla toaletten. Nu har vi två sjöar på två våningsplan. Vid inloppet av tilloppsvatten till vattentoaletten kan det fullständigt klarläggas att dropparna har sitt ursprung ifrån. Dripp dropp, dripp dropp, dripp dropp.

Stäng av vattnet till den läckande toaletten, torka upp vatten, torka igen och igen och igen. Fram med luftavfuktaren och placera den i källaren nära fläckar och fukt. Sätt igång värmeelementen för att om möjligt hjälpa till att få vatten att förånga sig.

Puh, läget är under kontroll. Skadorna är okända och det akuta läget är undanröjt. Förbandet är lagt på patienten och smärtorna stillade. I ett lugnare tempo kan överväganden göras om vidare behandling. Försäkringsbolaget jourverksamhet är midsommardagen nöjd så länge inget akut läge föreligger. På gängse kontorstid handhas sedvanlig rehabilitering.

Toaletten som inte höll tätt står i sin egen skamvrå, avstängd från vattentillförsel, tömd på allt vatten, isolerad från allt WC-liv. Vi avvaktar källarvattnets utveckling.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
Gräshierarki 
Gräsrotstankar.

Ogräs slår gräs.

Men konstgräs slår ogräs.




[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
Tudor från Trollhättan 
Saabs nio liv.

SAAB är som en katt. Nio liv. Från flygplansindustri till Wallenberg till amerikanska direktörer från Detroit, för att sen ta en sväng över Koenigsegg till den flygande holländaren och kineserna till att nu ladda upp för sin elektriska period.

Det fanns ett svenskt batteri som hette Tudor, vars logotype var en katt med en slogan; "batteriet med nio liv".



Tudor finns kvar som produktnamn. Tudor har nio liv, minst. Katten finns också kvar men företaget heter sedan fyra år Exide Technologies AB och huserar i Kungälv. Från Kungälv till Trollhättan är det cirka 60 km.

SAAB är som Tudor. Det västgötska idiomet jamar vidare. Den elektriska bilen är ännu i sin linda och har nu fått ett nytt liv - SAAB's nionde liv. Jag föreslår att nästa bilmodell benämns SAAB Tudor.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
Varför Sverige fortsätter vinna 
Amerikansk syn.

I fransk media lyder rubrikerna en oerhörd besvikelse, syftande på att det franska bidraget till Eurovision Song Contest inte vann. I England talar man helst inte alls om tävlingen. Tyskarna visar ändå Loreen på första sidan. Italienarna nämner ingenting och spanjorerna nöjer sig med en notis. I Norge hyllas Loreen och i Danmark är man mest fokuserad på att Norge kom sist.

Alltsammans en introvert europeisk vy.

Glädjande och befriande är det att finna att amerikanska CNN toppar första sidan med Loreen och Why sweden keeps winning.



I konsekvent amerikansk anda ses allt ur en affärsmässig synvinkel. De analyserar vad detta lilla nordiska land med sina få 9 miljoner invånare har gjort för att fortsatt leverera musikaliska talanger.

Kortfattat konstaterar de att musikalisk utövning i någon form är det näst största "tidsfördrivet" i Sverige näst efter sportaktiviteter, i kombination med Sveriges tendens "att inte göra saker som halvmesyrer". CNN ser också begreppet Melodifestivalen som ett koncept med en form av ekosystem där många ska gagnas, och jämför det med American Idol, som är business med stort B. Amerikanarna undrar varför inte flera länder i Europa gör som Sverige - satsar på Eurovision, satsar på business.

Här framträder skillnaden mellan Europa och Amerika. Skillnaden mellan planekonomi och marknadsekonomi, mellan kommittéer och affärsmän, mellan statliga verk och corporations, mellan reglering och möjlighet.

Det blir amerikanerna och amerikansk syn som förklarar varför Sverige fortsätter vinna.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
En sushi i Finspång 
Om vikten av planering.

En sushirestaurang i Finspång den 22:a i månaden är den sortens plats där kunder är sällsynta. Det är ju tre dagar kvar till den månatliga löneutbetalningen och uppenbarligen har inte Finspångsborna lärt sig planera sin ekonomi.

Kvinnan som sköter restaurangen visar sig vara från Filippinerna. Hennes svenska ordflöde är högt och berättarlusten är stor. Som enda kund får jag all uppmärksamhet. Innan jag vet ordet av har hon slagit sig ned vid mitt bord. Hon berättar med all kraft hur hon kom till Sverige med en summa pengar och eftersom det det fanns så mycket så handlade och handlade och handlade hon och en vacker dag var pengarna slut.

- Det går inte, man måste planera, Sverige har lärt mig planera, konstaterar hon.

Därefter följer en intensiv berättelse, nu på engelska, om hur hon reste tillbaka till sin syster och mor för några år sedan för att hälsa på. Oturligt nog inträffade då en tsunami. Men glatt konstaterar hon att eftersom hon då lärt sig planera i Sverige kunde hon rädda sin syster och mor efter att ha suttit på husets tak i över 12 timmar.

Jag bara lyssnar med ett och annat nickande som signal för att få höra mera. Hon upprepar sin glädje över att ha lärt sig planera och är så glad över Sverige där hon dels kan jobba på sushirestaurangen och kombinera med studier i sustainable development, vilket troligen blir hållbar utveckling och ger en misstänkt smak av miljöorienterad kunskap. Hon vill lära sig mer och kan åka tillbaka till Filippinerna och få bättre betalt med bättre utbildning. Hon har planerat allt.

Kunderna på restaurangen i Finspång saknas fortfarande, för de har inte planerat, sin ekonomi.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
L'ascension 
Uppstigningen.

Denna dag, uppstigningens dag. Jag stiger upp något senare, närmare bestämt 3 timmar senare än andra dagar, vardagliga dagar. Det är ju uppstigningens dag.

På franska heter dagen l'ascension, vilket betyder uppstigning, som om inte alla dagar kräver sin uppstigning. Religiöst påhitt.

Uppstigen ser jag den åtta år gamla franska bilen som är ung. Hon, för jag tror att Renault Megane är en hon, väntar på ny olja, nya tändstift, den översyn som hennes tillverkare påstår att hon är i behov av. När jag läser protokollet över det som ska göras är det bara att konstatera att trots åtta år och 12000 mil är det mest kontroller som ska göras. Kontroller av tutan, att tutan hörs, att lamporna lyser, att torkarbladen är torkarblad. Jag läser och konstaterar att det som ska göras, och som serviceverkstäderna vill ha mellan 3-tusen och 5-tusen för att göra, är ringa, mycket ringa.

Skruvat.se får leverera tändstiften och Biltema har olja och oljefilter. Dags för operation, på asfalten. Avsaknaden av en lift, en hissanordning för bil, är påtaglig. Istället ålar min 55-plus-kropp runt på asfalten likt en reumatisk mask för att söka demontera de oändliga plastsköldarna som döljer det väsentliga. Sköldarna är fastsatta med skruvar som rostar, som inte går att skruva, som endast kan bekämpas med våld, med borrmaskin, med bågfil. Ett krig utkämpas på hemmets asfalt. Det står mellan Renault och mig, och jag är starkast. Med kroppen platt och ansiktet monterat nära katalysatorn får jag fast sköldarna med buntband, små utomordenligt bra små plastband som sammanfogar allt.

Efter operationen ska min kropp resa sig, uppstigningen, l'ascension, från asfalten till lodrätt läge. Jag märker inget. Fokuset att få Megane i stridbart skick är total.

Någon timma senare och ett antal pust och stön kombinerat med lätta förbannelser över franska ingenjörers idéer för montage är hon klar, redo för att rulla 3000 mil ytterligare, utan att någon serviceverkstad lagt sin hand på hennes servicebok.

Som belöning denna soliga uppstigningsdag avsmakar vi 2010 års egna vinmakeri - Vallée Verte 2010 Rosé.



Smaken känns igen. Karaktärsfull är en snäll och välvilligt inställd kommentar, från mig själv. Sambon fattar Schweppes för utspädning.



Med utsikt över den åtta år gamla franska bilen läppjar jag brygden i solen. Efter läppjandet upptäcker jag det läskande i drycken och efter läskandet är det alldeles uppenbart att drycken stiger åt huvudet, uppstigningen, l'ascension, naturligtvis.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
Religionsfriheten 
Jag blir så glad.

Efter att ha sett kvällens Uppdrag granskning sprider sig en varm glädje i mitt sinne. Det är glädjen av att vara fri från religion - religionsfri.

Jag är glad över att inte vara konfirmerad, inte gå i kyrkan inte läsa vare sig koranen eller bibeln, inte bete mig som på medeltiden, inte betala kyrkoskatt, inte lyssna på vare sig präster eller imamer, inga missionsförbund, livets ord, jehovas vittnen eller andra religiösa förvirringstillstånd fulla av begränsande hämningar. Tack Uppdrag granskning för påminnelsen om värdet av att vara fri, fri från religioner.

Jag blir så glad.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
Garagetältet som blåste bort 
Vindkraften.

Det är nu nära nio år sedan som garagetältet förvärvades. Det var samma dag som Anna Lind brutalt mördades på varhuset NK i centrala huvudstaden. Jag minns det eftersom jag på vägen till garagetältförsäljaren hörde allt i polisradion i bilen. Rysligt.

Sedan dess har det 7 gånger 3 meter rejäla garagetältet hyst den vita Citroën 2CV. Som golv har Biltemas enkla presseningar tjänat och några kvarvarande brädor har fungerat som förstärkning på dess tak när vinterns snömassor belastat tungt.

Rådet från försäljaren av garagetältet var att förankra tältet väl i marken, med armeringsjärn, för att förhindra att tältet blåser bort när de höstliga vindbyarna tar i. Och nog har jag kollat alla ameringsjärn och förankringar liksom flera är de höstkvällar när metrologen pratat om stormar, som jag tittat ut med jämna mellanrum bara för att förvissa mig om att garagetältet står kvar, att det inte har blåst bort. I snart nio år har det hållt sig på den plats det anvisats. Ingen vindpust har fått tillräckligt fäste. Inte förrän idag.

En majdag skulle det alltså ske. Utan förvarning och så långt från höststormar det går att komma. Då skulle det ske. När jag med bilen närmar mig hemmets trygga vrå ser jag på håll något som inte stämmer. Bilden av hur det sett ut i nio år är förbytt. Nåt stort och grått, liknande ett garagtält, ligger över trädgårdshäcken, halvvägs på väg in till grannen, upp och ned och på väg ut mot gatan. Ett garagetält. Mitt garagetält.

Det är i stunder som dessa som arbetsklädselns vita skjorta och svarta lågskor med blixtens hastighet förpassas till avgrunden för att den redan lite svettiga tröjan och den praktiska västbyxan, som tål allt, ska bekläda kroppen. Jag ilar, med en enda tanke i huvudet - att förhindra att tältet far iväg vidare med de kraftiga vindbyarna och skadar någon eller kommer ut på gatan. Hela jag fokuserar på en enda sak. Räddning.

När garagetältet gav sig iväg tog det med sig en bandsåg, en cykel, några skyfflar och lite andra mindre detaljer som nu låg utspridda. Kvickt samlade vi samman allt och kunde konstatera att tältet hade kilat fast sig själv mellan eken och grannens häck. Det kunde svårligen fara vidare, varför all kraft kunde koncentreras på hur tältet skulle återbördas till sin ursprungsplats.

Med list och kraft och en stunds tur när vinden tillfälligt avtog lyckades vi få tillbaka tältet i rättvänt läge, om än med några skavanker. Armeringsjärnen på plats för att säkra läget. Nu kunde adrenalinet sjunka undan. Den akuta faran var över. Tältet var intakt och framförallt hade ingen kommit till skada.

Några mindre reparationer av rep och några tillbakaböjningar av stag fick allt att se ut som om inget hade hänt. Och det hade det ju inte heller. Det var ju bara vindkraften som visade sig.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
Fred och stroke 
Två länder samma världsdel, slående olika.

En veckan innan hade de klöst varandra ordmässigt på bästa sändningstid i nära tre timmar inför det franska folket. Nicolas Sarkozy förlorade väljarnas gunst med en hårsmån. Hans kombatant blev som genom ett trollslagg ny president i republiken med stort R.

Nu, den 8 maj, var de bägge så eniga som aldrig förr. Som kopior av Dupontarna, med endast slipsens blåa nyans som skillnad, vandrade de sida vid sida mot Triumfbågen, lade ned kransen, hedrade den okände soldaten under Trikoloren fladdrande lätt i vinden. Borta var i olikheterna trots att de åkte nedför ett majestätiskt tomt Champs Elysées i varsitt fordon. Republiken, som en konsekvens av ett barbariskt krig är deras gemensamma plattform. En plattform de delar med folket.



Plattformen sträcker sig genom Europa, en bit in i Danmark, men tar sig inte över Öresund. Där, på andra sidan sundet, utanför Europa, där minns de inte fredsdagen. De manifesterar inte de klassiska glädjescenerna på Kungsgatan i huvudstaden. Där går den enande kraften förbi, fastnar inte, märks inte. Med oberoendet som största tillgång uteblir de enande krigen.

Istället tar sig det skandinaviska mittriket för med att deklarare Strokedagen den 8 maj.

Jag finner denna skillnad slående.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link
Titanicmaraton 
Övertro.

Tre timmar och 20 minuter utan avbrott om Titanic. Ett maraton i sjöfartshistorik. Engelska history channel har producerat och den engelska berättarkonsten korsat med den amerikanska showen ger en totalupplevelse som sitter kvar i sinnet.

De 200 minutrarna är dramaturgiskt uppdelade i fyra delar; Den krossade drömmen, Den allsmäktiga omskakningen, Rop på hjälp och Djup sorg. Även om jag vet vad som hände går det inte att låta bli att låta sig uppslukas i förloppet. Som sedan några år biten av Titanicflugan söker mitt öga och öra ständigt nya pusselbitar i eftersökandet om Titanicmannens liv.

Den bestående känslan efter detta maraton är förundran över människans tilltro till den då nya och omvälvande teknologin, med gigantiska ångmaskiner, de första telegraferna och elektriciteten. Allt nytt i början av 1900-talet som fick människorna att hamna i en uppenbar övertro på att allt skulle fungera. En tro så stark att inte ens när fartyget hade betänklig slagsida och stäven under vattenytan kunde vissa förmås att första vad som skulle hända. Fartyget var ju "osänkbart".

Från 20000 fots höjd ovan jordytan formas den inre vyn över tiden, över de närmaste 200 åren bakåt i tiden. Ännu en återkommande kurva bildas och i ett ögonblick, ett blink, infinner sig aningen om övertron, igen, 100 år senare. Den här gången är det något som river upp en irreparabel reva i internets skrov.

I nästa sekund återgår jag till nutid och skriver en blogg på det osänkbara nätet.


[ Lägg till kommentar ]   |  [ trackbacks 0 ]   |  permalink  |  related link

Tillbaks Nästa