Med de franska språkkunskaper jag önskar jag hade följer den omedelbara reaktionen på nyfödda prinsessans första namn. Estelle, så franskt att självast Jean-Baptiste må le i sin grav.
Om vi tar isär namnet i två delar, så det blir detest elle som på franska blir är hon. Namnet blir lätt rekursivt, då det pekar på sig självt -Estelle är hon eller på franska Estelle est elle.
Det är som jag skulle vara döpt till Jagär, vilket skulle kännas mycket märkligt.
När tyskarna ansåg att den nyfödde skulle ha ett tyskklingande namn blev det istället franskklingande. Det blev ett - noll, till Sarkozy mot Merkel. I de tyska magasinen berättas ivrigt om prinsessan, medan de franska lite avmätt och noterande konstaterar att i Sverige är de kungliga populära.
Som en komplett paradox tas namnet från det land som brutalt gjorde sig av med kungligheternas lyxliv redan 1789. Att Sverige fick importera en kunglig från franska republiken blott 21 år därefter, på grund av akut brist på svenska kungar, gör bara att lilla Estelle med namnet återkopplar 200 år bakåt i tiden.
Sådan är hon Estelle i relationen till den franska republiken.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Fötterna och stämbanden.
Jag har aldrig haft en enda tanke på att besöka Antikmässan. Intresset för antikviteter är nära obefintligheten. Ändå finner jag mig stående på Antikmässan i 8 timmar på mässans första dag. Mässan känns bekant.
Men det är inte Antikmässan som är bekant. Det är själva mässan, hallarna, gångarna, montrarna, allt runt omkring som jag känner igen från barndomen när jag följde med min far, som var monterbyggare. Det var hetsen och stressen före mässans öppnande, när allt skulle på plats och allt som då hände som inte skulle hända och alla de saker inte fanns, som skulle finnas. Tiden före mässan var uppfinningstiden, för att vara klar till öppnandet. Så några dagar senare var det dags igen, fast tvärtom. Allt skulle rivas, och det med en faslig fart. Det var då som den stora byteshandeln bröt ut, när saker från en monter byttes mot saker i en annan monter.
Nu är jag där igen, fast montern är färdigbyggd och jag behöver bara var där och prata och stå och stå och prata och prata igen och stå igen.
Ämnet är Titanic eftersom det i skrivandets stund är knappa 2 månader kvar till 100-års minnet den 15 april. Till den sobra och stiliga montern strömmar människor. Titanic fascinerar och filmmusiken från James Camerons film, Titanic, från 1997, strömmar ur högtalaren. Stämningen ökar. Jag pratar om båten, om allt kol, om alla eldare, om de svenska passagerarna och naturligtvis om min mormors kusin som överlevde Titanic-katastrofen.
Klockan 20 stänger mässan och mina fötter påkallar min uppmärksamhet, min hals är torr och stämbanden ber mig hålla tyst. Jag har haft väldigt kul med alla besökare, en dag på mässan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vådan av wienerkorv.
Varken arbetslivet eller privatlivet har på senare år pockat på nyttjandet av kostym. Snygga byxor med kavaj, kanske någon gång men allt mer sällan med en slips, har varit den gängse utstyrseln när inte vanliga jeans med tröja eller skjorta har räckt. Sådant har det varit.
Så kommer då tillfället när det för tiden vanliga kommer till korta. Det blir dags att ta fram kostymen, som hängt där och bara väntat på att få bli brukad. Den håller fortfarande märkligt nog rent stil- och modemässigt trots sina fem levnadsår. Tiden står stilla, för kostymen.
Det är när kostymen ska möta kroppen ånyo som komiken visar sitt tryne. Byxorna passar i längd, men där linningen med knappar och hängen ska fästas ihop, i höjd med den del av min kropp som ska föreställa midja, uppstår friktion. Att det är osmart att prova kostymen direkt efter att ha klämt i sig kvällen måltid bestående av tre wienerkorvar, senap, ketchup och ett bröd, som jäser, blir tydligt. Jag drar in mitten av kroppen och tar i med bägge nävar för att så samman de förbenade metallhängena. Äntligen är de ihop, nu är det bara bältet kvar vilket blir en lätt match när hängena är klara.
Sen kommer kavajen, som har en form av timglas-snitt och är smalare där midjan ska vara. Dags att dra in igen och knäppa kavajens knappar. Ja, det går ju bra, när man håller andan och tar i. När jag knäpper upp och låter magens små otränade muskler slappna av, förvandlas magområdet till en avbildning av fronten på en 50-tals buss. Den liksom hänger ut framåt, över bältet, så att bältets spänne gärna vill vika sig nedåt. Spegelbilden djävlas med mig.
Jag knäpper kavajknapparna igen och låter försiktigt magmusklerna åter slappna av, varpå tyget mellan knapparna öppnar sig som en mun och den vita tröjan visar sig. In i rummet till sambon för att demonstrera med förhoppning om ett godkännande av den nya klädkoden och ömsom spänna ömsom släppa magmusklerna och samtidigt nynna på barnprogramlåten om Humle och Dumle från forntiden, vilket får henna att kasta sig ned och vrida sig i skratt-paroxysmer.
Förnedrad och med rak rygg återgår jag till spegeln, spänner magen ånyo, drar in och intalar mig att om jag struntar i att äta wienerkorv blir det nog bra med kostymen som satt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjen av ilska.
Med dagens tidningsskörd finner jag bilagan med rubriken "På ålderns höst", där två ploffsiga skådespelare ler och uttalar "Generationen som ställer krav". Höst? Vadå höst? Varför höst? I bilagan haglar det av ytligt trams om "seniorboende, sex efter sextio och seniorliv i världsklass".
Bilagan förpassar jag raskt till det runda arkivet stärkt av min egen klarsyn på de kulisser som projiceras med trycksvärtan och inte har ett dugg med verklighet att göra.
55? Ja, det råkar vara de två sista siffrorna i mitt personnummer. De militära kompetenserna, benämnda befäl, på 1970-talet använde de två sista siffrorna som ett nummer för varje menig. Jag blev 55 Pettersson, vilket kunde få en och annan individ med för mycket skit på axlarna att skoja om "55:an Petersson". Tack för de signalerna. På så vis fick jag en snabbkurs i militära begåvningar.
På 1980-talet fann jag pensionsförsäkringen som lockade med möjligheten att börja ta ut pension redan vid 55 års ålder. Då var 55-årsdagen lika avlägsen som planeten mars. Nu är den närvarande och lockelsen av att ta ut pension uteblir.
Länsförsäkringar skickar dagen till är ett papper som de benämner som värdebesked av vilket jag förstår att de fått 21-tusen att vara värt 18-tusen, vilket de vill ha 400 kronor för att ha ombesörjt. Pappret är underskrivet av en maskin där en förlorad kvinna ur generation X med ett självkänslekompenserande dubbelefternamn tipsar mig om att jag kan göra en bostadsaffär med Länsförsäkringar. Pyttsan.
Kommunen talar om "55+ boende", med någon slags tillrättalagd miljö, som fått en åldersbeteckning. I samma stund landar ett kuvert med skrikig orange kulör från staten som berättar hur länge de anser att jag ska arbeta för att behålla min levnadsstandard. Det har de inte en aning om. Lika lite aning som de har om hur det är i verkligheten, bortom bilagornas glättiga fasader, på äldreboenden ägda av fastighetsbolag på Cypern, drivna av omsorgsbolag på Jersey och betalda av naiva, okritiska och outbildade kommunala tjänstemän, tillsatta av okunniga politiker.
Låter jag arg? Ja, jag är arg på dumheter. Jag tycker det är för få arga människor i Sverige.
Ilskan är en stark känsla med inbyggd drivkraft. Ännu starkare är den glädje jag känner av att ha levt 55 underbara år.
Ikväll blir det fest. Tjoho!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Industrisamhälleskänsla.
Hotellen i Mälardalen är fullt belagda. Hotelldirektörerna i etropoler som Örebro och Västerås gnuggar sina händer. 1500 kronor för en natt, en enda natt, i en mellansvensk stad. Puh.
Genom att överge storstads-wannabees och istället kasta sig ut i det okända, i en liten köping, i just Köping, med stort K, ska sökaren finna. 625 kronor för ett superiorrum med hästensängar, inklusive rejäl frukost ger hög kundnytta.
En kort promenad i centrala Köping visar en tom galleria, där butikspersonal ivrigt söker mig med blicken som att för äntligen få en kund. Eftersom inget händer har den ensamma personalen ingen att tala med om de inte besöker varandras butiker, vilket sker. Utanför gallerian finner jag kvinnor med utländsk bakgrund och barnvagn med plastpåsar från den närliggande lågprisbutiken. Modebutikerna lyser med sin frånvaro. Gågatan är annars öde klockan halv sex en onsdagkväll när termometern visar -7C.
Skillnad är det inne på puben, som även sköter hotellet. Där inne samlas köpingens män, hämtade ur generationerna X och Baby-boomers. Utbudet av öl på kran är stort och konsumtionen är hög. Från några bord kan det tyska språket höras. Från männen bakom pubdisken strömmar ett slaviskt språk. Priserna är låga. Alla är vänliga.
Mitt på det som liknar ett torg ligger en restaurang som annonserar med souvlaki. Runt torget ligger monumenten från 1970-talet på rad med folkets hus, kommunhus, fackklubbens kontor och liknande samhälleliga dåtida grundpelare.
Jag upplever en känsla av industrisamhälle.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Besparar mig energi.
Takplafonden i det rum i förortsvillan som av dess innehavare döpts till chambre de publications har avbrutit sin upplysning. Svart och mörkt fortsätter det att vara i rummet när jag slår på strömmen till glasbubblorna med glödtråd som givit både värme och ljus.
Att plafonden tillbringat lång tid i detta tak blir uppenbart när nedmonteringen resulterar i att det som en gång var en skärm av plast nu förfaller i sköra beståndsdelar. Bortom resten av skärmen ser jag de lätt svartnade uppgivna glödlamporna som slutat lysa. Hela ljuspunkten är slut. Belysning saknas. Lösningen blir källarutrymmets dolda tillgångar, varifrån en ny plafond gjord i plåt hämtas. Men, det är nu prövningens tid infinner sig. Här gäller att finna en lampa att skruva i plåtplafondens lamphållare. Lamporna i hemmets lampförråd lyser med sin frånvaro. Inköp anbefalles.
Glödlampor finns inte längre. De är för miljöovänliga, sägs det. Istället är hyllan på köpcentrats prylbutik överfull av varianter av lampor, som har samma gänga som min älskade gamla glödlampa. Fast 40 Watt är inte längre 40 Watt, för det är bara 11 Watt. Och glödtråden är borta och ingen värme avges.
Åter i hemmet monteras de upplysande nyförvärven. Strömmen slås på, något händer, men väldigt lite. Det lyser sådär som det gör i en gammal tågkupé från 40-talet. Svagt, svagt, vartefter något starkare, men även när den uttalade tiden för att nå full upplysning om en minut passerat är det fortfarande som i en grotta i rummet. Under ett ögonblick känner jag mig som statist i en Roy Andersson film. Allt är gråbeige. Eländet hägrar. Jag förstår att det blir inte bättre än så här. Ingen värme och ett anemiskt ljus.
Det besparar mig all energi. Det ger mig ingen energi alls, vill jag upplysa om.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Långt från industrin.
I Kina har de inte firat nytt år, ännu. Ändå har jag firat in det nya året i Peking, det svenska Peking, som Norrköping kallats och kallas i folkmun. Det är inte bara nyårsfirandet som skiljer vårt svenska Peking från Kina. Den klassiska industristad som Norrköping en gång var har förbytts mot allt mer av turism- och upplevelsesindustri. I Kina är som bekant tillverkningsindustrin omfattande.
Alla de gamla industrilokalerna där människor slitit i vidriga arbetsmiljöer med textilproduktion och papperstillverkning är omgjorda till visionscentrum, konferenslokaler och konserthallar.
Det nya året firas, numera, i Norrköping med en gigantisk vandring genom industrilandskapet, mellan de omgjorda stora lokalerna, in i gränder och prång med allehanda verksamhet. Genom allt rinner Strömmen, som är en förkortning av Motala ström, det vattendrag som mynnar ut i Bråviken.
;)
Ljussatta vattenfall mitt i stadens industrilandskap.
Allt vatten gör luften denna nyårsaftonskväll extra kylslagen. Med nyfångad förkylning ger jag mig ut med sambo och kusiner på vandringen, utan den mössa som lugnt ligger kvar på hallbyrån i hemmet. Hur smart mitt beteende är visar sig dagen därpå vid uppvaknandet, när huvudet bultar och näsan flödar.
;)
Ljuskrona hängande under gamla bron över Strömmen
;)
Ljussatta träd vid Revens grund, där dansuppvisning utspelas.
Före fyrverkeriet, som avfyras strax öster om Oskar Fredriks bro, redan klockan 18.00, talar ett socialdemokratiskt kommunalråd under parollen våga älska Norrköping. Jag lyssnar och undrar vilket mod som krävs för att tycka om en stad som reser sig ur tillverkningsindustrins elände och utvecklas in i framtiden. Jag förstår inte utmaningen.
Med tillfredställelse ser jag på min gamla hemstad när den sliter sig ur omöjlighetens bojor, fabrikörens förtryck och kommunens maktmonopol, när hämningarna faller som käglor på en bowlingbana, när friheten letar sig in och människorna kastar sig ut i tiotusental på staden en nyårsafton i Peking.
[ kommentarer 2 ] ( 4 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bacill utan kalender.
Ett helt år utan minsta lilla halsont, snorighet eller antydan till förkylningssymptom. Så, på sista dygnet på 2011 händer det, halsen värker, näsan rinner, ögonen vattnas. Varför just nu, tänker jag?
Bacill, virus eller bakterie har ingen aning om tid. De encelliga eller ocelliga bara finns i total närvaro som höjden av sin egen mindfulness. Jag klandrar dem inte, för de vet inte om vår tideräkning. Och eftersom de inget vet tänker jag inte låta dem styra mitt liv. Okunskap väger lätt. Är det nytt år på gång, så är det. Skål ta mej fan!
Och det är inte vilket år som helst. Det är 100 år sedan OS-olympiaden i Stockholm, 100 år sedan Titanic-katastrofen. Tolv låter i mina öron betydligt mer än elva, fastän det bara är knappa tio procent mer. Tolv är ett dussin, jämt delbart med sex, fyra och tre. Det är mitt på dagen eller mitt på natten. För den som är hängiven åt religiösa tankar säger sagan att Jesus hade tolv lärjungar. Överallt dessa tolvtal.
Åter igen, skål för ett spännande 2012!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Å julen sträcker sig ända fram till...
...mellandagarna.
Det hände sig vid den tiden att veckorna före jul var varma. Träden knoppades och fåglarna kvittrade. Det var som om naturen bestämt sig för att ta sig igenom höst och vinter fort. Veckorna gick utan att skidor, dunjackor och snöskyfflar fick säljas. De bara hängde kvar där till affärernas förtret. Butiksägarna slet sitt hår, den tomtemöseförsedda personalen vandrade runt sysslolösa.
Det var på matmarknaden kommersen pågick. Skinka, skinka, skinka och skinka, förutom alla syltor, köttbullar och laxar, slussades i strida bilströmmar från stadens köpcentra till överfulla kylskåp. Nu ska här ätas, nu när det helt plötsligt är jul.
Och där satt sen en något mer fetlagd version av Arne Weise, från Dalarna, och upprätthöll traditionen. Karl-Bertils ömma moder griljerade åter skinkan innan hemmens nyafångade DVD-plattor var redo att spelas. I däst form vankade de julfirande mot bädden för att smälta födan.
Sen vips blev det söndag, förklädd till juldag enligt almanackan. Måndag är en annan dag. Tisdag blir starten på mellandagarna, som infaller i en helt vanlig vecka med ovanligt lite snö, som det hände sig vid den tiden.
Nu ljusnar det.
Släpp fångarne loss, det är vår!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nextopia minus ett.
Dagen före crescendo, när julstjärnan ska stå i zenit, det är då alldeles inför det är som bäst. Kylskåpet är laddat, skinkan griljerad, granen klädd, ljusen tända. Lugnet lägger sig, tiden infinner sig fastän den funnits konstant, det är jul.
Sant nextoptiskt infaller julupplevelsen före julen, inför det som komma skall, innan det egentligen sker det som ska ske, före Arne Weise, fastän han inte syns i rutan.
När det sedan sker är det som det alltid har varit, enligt tradition, som det heter när något upprepas på given tidpunkt utan förändring. Därför är det dan före dan som är bästa dagen, när allt vi redan kan återstår att uppföras som vore det första gången.
Idag är det dan före dan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
