Vi kan kalla honom John. Han är 62 år ung. För några år sedan lyssnade han till en av mina trendspaningar där en av de då pågående trenderna benämndes "second Life". Det var vid samma tillfälle som bland andra Svenska Institutet kom på idén med att etablera sig i second life, som var en annan värld, en virtuelt värld som bara fanns i sinnet och på nätet, utan någon geografisk förankring.
Nu kom John till mig glad i hågen och ville berätta något. Han hade nämligen lockats av min dåvarande spaning och börjat prova Second Life. Nu hade han levt där, i det andra livet, en tid och träffat en kvinna från Amerika. De hade umgåtts i det andra livet och chattat med varandra så till den grad att de lärt känna varandra utan att träffas rent fysiskt. John påstod att han numera kände den här amerikanska kvinnan mer än han någonsin lärt känna sin förra fru som han var gift med i många, många år. De levde helt enkelt tillsammans i det andra livet, på nätet, i en virtuell värld.
Som nästa steg har de nu bestämt att faktiskt ses i det verkliga livet i sommar. För att inte kunna rymma från varandra har de bokat en kryssning, där fartyget sätter begränsningarna. John är överlycklig.
Enligt flera utvecklingskurvor uppkommer först en idé som blir en hype som kort därefter övergår i en nedgång där hypen sjunker undan och idén hamnar i besvikelsens dal. Helt följdaktligt har vi inte kunnat läsa eller höra värst mycket om Second Life de senare åren. Efter besvikelsens dal, i utvecklingskurvan, påbörjas S-kurvan, som flitiga läsare av denna blogg känner till. Det är då tillväxten ökar, först sakta för att därefter öka dramatiskt, för att till slut nå maximum av sin levnadstid.
Som vi har kunnat konstatera har Facebook nått sitt maximum på S-kurvan redan.
Med Johns berättelse om Second Life som påminnelse och hans vittnesmål om att hans dotter och son har avvecklat sina Facebook-konton anar jag att det är Second Life som är nästa tillväxtobjekt.
I takt med Facebooks nedgång påbörjar Second Life sin klättring på S-kurvan, ut ur besvikelsens dal.
[ kommentar 1 ] ( 11 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Om vikten av planering.
En sushirestaurang i Finspång den 22:a i månaden är den sortens plats där kunder är sällsynta. Det är ju tre dagar kvar till den månatliga löneutbetalningen och uppenbarligen har inte Finspångsborna lärt sig planera sin ekonomi.
Kvinnan som sköter restaurangen visar sig vara från Filippinerna. Hennes svenska ordflöde är högt och berättarlusten är stor. Som enda kund får jag all uppmärksamhet. Innan jag vet ordet av har hon slagit sig ned vid mitt bord. Hon berättar med all kraft hur hon kom till Sverige med en summa pengar och eftersom det det fanns så mycket så handlade och handlade och handlade hon och en vacker dag var pengarna slut.
- Det går inte, man måste planera, Sverige har lärt mig planera, konstaterar hon.
Därefter följer en intensiv berättelse, nu på engelska, om hur hon reste tillbaka till sin syster och mor för några år sedan för att hälsa på. Oturligt nog inträffade då en tsunami. Men glatt konstaterar hon att eftersom hon då lärt sig planera i Sverige kunde hon rädda sin syster och mor efter att ha suttit på husets tak i över 12 timmar.
Jag bara lyssnar med ett och annat nickande som signal för att få höra mera. Hon upprepar sin glädje över att ha lärt sig planera och är så glad över Sverige där hon dels kan jobba på sushirestaurangen och kombinera med studier i sustainable development, vilket troligen blir hållbar utveckling och ger en misstänkt smak av miljöorienterad kunskap. Hon vill lära sig mer och kan åka tillbaka till Filippinerna och få bättre betalt med bättre utbildning. Hon har planerat allt.
Kunderna på restaurangen i Finspång saknas fortfarande, för de har inte planerat, sin ekonomi.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Övervärdering och S-kurva.
För nära fem månader sedan anade jag att Facebook nått den punkt där det inte blir bättre. När antalet menyer och klickanden hit och dit blivit oöverskådligt började jag höra suckarna i min omgivning.
Iakttagelsen ledde till bloggposten Sociala medier och good-enough-linjen
Sedan dess har jag noterat att Facebook avser att tjäna pengar på annonser. Samtidigt kan lätt konstateras att annonser inte förekommer i de appar för Smartphones som växer i antalt så det knakar. Förundrat undrar jag över vem som vill annonsera där annonserna inte syns.
Med en dåres envishet skulle Facebook börsintroduceras och därtill värderas skyhögt. På facebookworth.com kan man studera i realtid vad varje användare av Facebook är värd.. Från introduktionsdagen till idag är det enkelt att se att värdet sjunkit med 16%. Jag är inte ett dugg förvånad och tvärtemot vad finansbranschens företrädare sade om "några dagars rusning".
För att söka bevis tittar jag på vad Google Insigth säger om antalet sökningar på begreppet "facebook", vilket avses indikera intressenivån. Lika oförvånad men väl igekännande ser jag en nära perfekt S-kurva.
;)
S-kurvan kallas även Bell-kurvan och dess fortsättning efter ett nått maximum är en nedgång likt en spegelvändning av kurvan så här långt.
Jag anar att vi har att göra med ett tappat ansikte.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Med samtalet i fokus.
Att det franska språket är ett rikt språk, fyllt med uttryck, som små kommunikativa element, rådet det ingen tvekan om. Det bara är så. Det är en fransk egenskap, som sammanbinder ett land, ett folk, en massa människor som gillar att prata och lyssna.
Precis så är det på det årliga evenemanget, som går under namnet Fest För Franska Fordon, på Taxinge slott i Mälardalen. Det är samtalet som är huvudnumret. Det är alla människor som sammanstrålar på en solig plats och pratar, företrädesvis om franska bilar, med allt vad det innebär.
Känd och okända, lätta överdrifter kombinerat med osannolika historier. Samtal som kan glida över från cylindrar och kolvar till teorier som hur elektriciteten distribueras till spårvagnar, eller hur det ska gå för Grekland. Inget ämne är främmande. Som det sammanlänkande kittet fungerar den sociala magnetismen i ett fordon som väcker känslor. En Citroën B11, alias gangstercittran, eller den i mångas ögon söta 2CV, driver viljan att uttrycka känslan.
Ett av de mera effektiva sätten att bjuda in till samtal är att visa öppenhet, vilket rent praktiskt görs genom att öppna motorhuv och koffertlucka. En öppen dörr är välkomnande.
Öppenhet, som i paradoxens tecken i bildtagandets stund inte lockar någon.
Lätt sönderpratad och med en påtaglig solbränna i ansiktet glider jag nöjd hem från Taxinge. Solen skiner och vägen är njutbar när de 28 hästkrafterna driver oss framåt i 100 km/tim. Vi tar E4 från Södertälje norrut. Efter några kilometer kör två motorcyklar om. Den ene kraftigt byggde motorcyklisten av modell MC-huligan pekar mot mitt vänstra framdäck. Det är något som inte är rätt. Jag känner att bilen börjar luta svagt åt vänster. Jag ser avfarten mot Salem. Det finns ingen tvekan om att det är dags att svänga av. Mycket riktigt hör jag hur däck och fälg förenat greppar asfalten de sista metrarna innan det blir stopp. Helt lufttomt däck.
Det blir en lätt operation att skifta till reservdäcket och samtidigt konstatera att det är däckets ventil som helt enkelt torkat och spruckit. Jag försöker prata med förare och passagerare i en Volvo, som också stannat på platsen för att byta sitt punkterade däck. Ingen framgång. Volvokillarna vill inte samtala, vill inte låna eller låna ut något fälgkors eller något annat. Samtalet i fokus, som jag upplevde bland franska fordon på Taxinge är som bortblåst.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
1980-talet och Wallraff.
Året är 1980. Som 23-åring åker jag tåg till Oslo för att gå på kurs i minidatorns inre värld under en vecka. Hotellet är bokat, vägen till kurslokalerna inspanade, det är söndag och jag sitter i den dåvarande förstaklasskupén, långt innan X2000 sett dagens ljus.
Mitt emot sitter en man i gissningsvis 50-60 års ålder. Han är klädd i brunaktig kostym, med väst och fluga. Flintskallig med en liten mustasch liknar han en rollkaraktär ur ett svenskt folklustspel från 1930-talet. Det finns något omodernt över hans utstrålning. Någonting, förutom det faktum att vi är i första klass, signalerar att han tillhör samhällets högre luftlager.
Tåg är en utmärkt plats för att samtala. Han frågar och jag berättar om datorernas väsen och alla möjligheter. Han lyssnar intresserat och jag berättar mera. Stegvis börjar jag fråga honom om vad han gör, varpå jag efterhand förstår att han äger en mekanisk verkstad av större mått. Han ikläder sig alltmer direktörens, farbrikörens, disponentens välfyllda rock. Det är något pompöst över honom och han glider lätt över i politiska resonemang som jag tidigt anar vara av den grövre sortens högerkaraktär.
Det är då jag tänker på Wallraff, när han förkläder sig och leker med fienden för att avslöja deras riktiga avsikter. Jag blir nyfiken på fabrikörens egna åsikter och bara för att få honom att blotta sig spelar jag med. Försiktigt indikerar jag en konservativ hållning med en tydlig klassretorik, tvärtemot mina åsikter. Jag ser i hans blick hur intresserad han blir och fortsätter tills att vi enas om att "arbetarna har alldeles för mycket att säga till om och att det var bättre förr". Den gamle direktören blir så glad och till sig att han självförnöjt utnämner mig till "en mycket trevlig ung man med sunda åsikter".
När vi kommit så långt det går och Norska gränsen rycker närmare är mitt inre överfullt av hans äckliga, inhumana, reaktionära och fruktansvärda människosyn. Jag reser mig, tittar honom rakt i ögonen där han sitter tillbakalutad och meddelar lugnt min äkta mening i det avhandlade. Hans ansikte vrider sig i grimaser, hakan faller, ansiktsfärgen skiftar. Han är utslagen, nollställd, avslöjad i sin känslomässiga dödsposition.
Lättad och nöjd beger jag mig till nästa vagn för att pusta ut.
Senare har jag funderat på om jag gjorde rätt i att vara medvetet falsk för att avslöja honom eller om det var helt moraliskt förkastligt. Händelsen tangerar det som brukar kalla brottsprovokation, förutom att något brott inte föreligger.
32 år senare är händelsen för mig preskriberad, Wallraff har hunnit blir 70 år gammal och fabrikören är avliden och jag har hunnit komma i fabrikörens ålder år 1980 då vi åkte tåg tillsammans till Norge.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Uppstigningen.
Denna dag, uppstigningens dag. Jag stiger upp något senare, närmare bestämt 3 timmar senare än andra dagar, vardagliga dagar. Det är ju uppstigningens dag.
På franska heter dagen l'ascension, vilket betyder uppstigning, som om inte alla dagar kräver sin uppstigning. Religiöst påhitt.
Uppstigen ser jag den åtta år gamla franska bilen som är ung. Hon, för jag tror att Renault Megane är en hon, väntar på ny olja, nya tändstift, den översyn som hennes tillverkare påstår att hon är i behov av. När jag läser protokollet över det som ska göras är det bara att konstatera att trots åtta år och 12000 mil är det mest kontroller som ska göras. Kontroller av tutan, att tutan hörs, att lamporna lyser, att torkarbladen är torkarblad. Jag läser och konstaterar att det som ska göras, och som serviceverkstäderna vill ha mellan 3-tusen och 5-tusen för att göra, är ringa, mycket ringa.
Skruvat.se får leverera tändstiften och Biltema har olja och oljefilter. Dags för operation, på asfalten. Avsaknaden av en lift, en hissanordning för bil, är påtaglig. Istället ålar min 55-plus-kropp runt på asfalten likt en reumatisk mask för att söka demontera de oändliga plastsköldarna som döljer det väsentliga. Sköldarna är fastsatta med skruvar som rostar, som inte går att skruva, som endast kan bekämpas med våld, med borrmaskin, med bågfil. Ett krig utkämpas på hemmets asfalt. Det står mellan Renault och mig, och jag är starkast. Med kroppen platt och ansiktet monterat nära katalysatorn får jag fast sköldarna med buntband, små utomordenligt bra små plastband som sammanfogar allt.
Efter operationen ska min kropp resa sig, uppstigningen, l'ascension, från asfalten till lodrätt läge. Jag märker inget. Fokuset att få Megane i stridbart skick är total.
Någon timma senare och ett antal pust och stön kombinerat med lätta förbannelser över franska ingenjörers idéer för montage är hon klar, redo för att rulla 3000 mil ytterligare, utan att någon serviceverkstad lagt sin hand på hennes servicebok.
Som belöning denna soliga uppstigningsdag avsmakar vi 2010 års egna vinmakeri - Vallée Verte 2010 Rosé.
Smaken känns igen. Karaktärsfull är en snäll och välvilligt inställd kommentar, från mig själv. Sambon fattar Schweppes för utspädning.
Med utsikt över den åtta år gamla franska bilen läppjar jag brygden i solen. Efter läppjandet upptäcker jag det läskande i drycken och efter läskandet är det alldeles uppenbart att drycken stiger åt huvudet, uppstigningen, l'ascension, naturligtvis.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Jag blir så glad.
Efter att ha sett kvällens Uppdrag granskning sprider sig en varm glädje i mitt sinne. Det är glädjen av att vara fri från religion - religionsfri.
Jag är glad över att inte vara konfirmerad, inte gå i kyrkan inte läsa vare sig koranen eller bibeln, inte bete mig som på medeltiden, inte betala kyrkoskatt, inte lyssna på vare sig präster eller imamer, inga missionsförbund, livets ord, jehovas vittnen eller andra religiösa förvirringstillstånd fulla av begränsande hämningar. Tack Uppdrag granskning för påminnelsen om värdet av att vara fri, fri från religioner.
Jag blir så glad.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sluten cirkel.
Det är tradition i femte republiken att den nyvalde vid sitt tillträde ska färdas genom Paris i en öppen bil, en bil där presidenten kan stå upp och vinka till medborgarna. Naturligtvis ska det vara en bil tillverkad i Frankrike. Nåt annat vore omöjligt.
Det började med att de åkte Simca, som ju inte existerar längre. Men år 1974 tog sig Valéry Giscard d'Estaing friheten att välja en Citroën DS, som vi i Sverige ofta kallar paddan.
1982 var det dags för François Mitterrand att inta Elysée-palatset och i och med detta uppgradera till en Citroën SM som hade motor från italienska Maserati.
14 år senare får samma Citroën SM göra tjänst ånyo när Jacques Chirac år 1995 installeras som fransk president.
2007, när den energiske Nicolas Sarkozy vinner över Ségolène Royal, blir det färd i en mycket speciell Peugeot 607, som förlängts och fått taket avhugget i aktern.
Så är vi framme i nutid när François Hollande idag gjorde allt som en ny president ska göra. Hålla tal, åka till Elysée-palatset och skaka hand med Sarkozy som lämnar hand i hand med hustrun Carla Bruni. Den okända soldatens grav ska åter besökas och tal ska hållas och premiärminster ska utses. Allt på en dag. Och inte nog med det. Ikväll är det middag med Angela, snälla fru Merkel, i Tyskland. Puh. Vilken tur då att han får åka nya fina Citroën DS.
Så var cirkeln sluten. Liksom Giscard d'Estaing valde Citroën DS 1974 valde Hollande också Citroën DS, med en femma i tillägg.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vindkraften.
Det är nu nära nio år sedan som garagetältet förvärvades. Det var samma dag som Anna Lind brutalt mördades på varhuset NK i centrala huvudstaden. Jag minns det eftersom jag på vägen till garagetältförsäljaren hörde allt i polisradion i bilen. Rysligt.
Sedan dess har det 7 gånger 3 meter rejäla garagetältet hyst den vita Citroën 2CV. Som golv har Biltemas enkla presseningar tjänat och några kvarvarande brädor har fungerat som förstärkning på dess tak när vinterns snömassor belastat tungt.
Rådet från försäljaren av garagetältet var att förankra tältet väl i marken, med armeringsjärn, för att förhindra att tältet blåser bort när de höstliga vindbyarna tar i. Och nog har jag kollat alla ameringsjärn och förankringar liksom flera är de höstkvällar när metrologen pratat om stormar, som jag tittat ut med jämna mellanrum bara för att förvissa mig om att garagetältet står kvar, att det inte har blåst bort. I snart nio år har det hållt sig på den plats det anvisats. Ingen vindpust har fått tillräckligt fäste. Inte förrän idag.
En majdag skulle det alltså ske. Utan förvarning och så långt från höststormar det går att komma. Då skulle det ske. När jag med bilen närmar mig hemmets trygga vrå ser jag på håll något som inte stämmer. Bilden av hur det sett ut i nio år är förbytt. Nåt stort och grått, liknande ett garagtält, ligger över trädgårdshäcken, halvvägs på väg in till grannen, upp och ned och på väg ut mot gatan. Ett garagetält. Mitt garagetält.
Det är i stunder som dessa som arbetsklädselns vita skjorta och svarta lågskor med blixtens hastighet förpassas till avgrunden för att den redan lite svettiga tröjan och den praktiska västbyxan, som tål allt, ska bekläda kroppen. Jag ilar, med en enda tanke i huvudet - att förhindra att tältet far iväg vidare med de kraftiga vindbyarna och skadar någon eller kommer ut på gatan. Hela jag fokuserar på en enda sak. Räddning.
När garagetältet gav sig iväg tog det med sig en bandsåg, en cykel, några skyfflar och lite andra mindre detaljer som nu låg utspridda. Kvickt samlade vi samman allt och kunde konstatera att tältet hade kilat fast sig själv mellan eken och grannens häck. Det kunde svårligen fara vidare, varför all kraft kunde koncentreras på hur tältet skulle återbördas till sin ursprungsplats.
Med list och kraft och en stunds tur när vinden tillfälligt avtog lyckades vi få tillbaka tältet i rättvänt läge, om än med några skavanker. Armeringsjärnen på plats för att säkra läget. Nu kunde adrenalinet sjunka undan. Den akuta faran var över. Tältet var intakt och framförallt hade ingen kommit till skada.
Några mindre reparationer av rep och några tillbakaböjningar av stag fick allt att se ut som om inget hade hänt. Och det hade det ju inte heller. Det var ju bara vindkraften som visade sig.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bortvalet inför skiftet.
Front National och dess ledare Marine Le Pen fick många röster i det franska presidentvalet härförleden. Från att ha kommunicerat tydliga rasistiska budskap gjorde Marine nu allt för att tvätta bort det gamla arga beteendet och istället framstå som förnuftig och klok samtidigt som agget riktar sig mot de gamla vanliga politikerna och främst mot Sarkozy, som ville förändra. Marine lyckades.
Men Marine var inte ensam. Många fler ville ha bort Sarkozy. Det var ett bortval.
Marines svenske motsvarighet heter Jimmie och gör liknande försök, vilket avspeglar sig i väljaropinionen. Det är alla andra politiker som avstånd ska tas ifrån. Det är bortval.
Socialdemokraterna gjorde allt för att välja bort Mona Sahlin. Så pass desperata att de i rena farten valde Juholt, som de bara var tvungna att välja bort snabbt. För tredje gången sedan Göran Perssons tid har de en ny ledare, vars främsta tillgång uppenbarligen varit tystnaden. När han börjar synas och höras rasar opinionssiffrorna igen. Den övergripande S-kurvan är tydlig.
Att S-kurvan råkar sammanfalla med inflationskurvan i Sverige är ett iakttagande vars kausalitet ej är belagda. Men nog är det märkligt.
Vad gäller C, FP, KD och V krävs ingen större ansträngning för att konstatera att stadsbönder, betygskramare, gudstroende och arga kommunister inte når någon framgång. Såväl bönder, betyg, gud och kommunister har passerat bäst-före-datum.
Miljöpartiet har lyckats med en kombination av att vara udda kontra vanliga politiker och samtidigt fokusera på en enda sak, miljön. Detta luddiga ord i vilket allehanda åsikter kan samlas och döljas.
För övrigt är inte Sveriges kurvor unika, vi är inte ensamma om dem, världen är global. Vi kan se på det som varit och som aldrig kommer igen, inte i samma form, inte på samma sätt. Det som har varit, har varit och det som är det är, precis som det som ska komma kommer att komma.
Och där står vi inför ett uppenbart skifte till något nytt, något som ännu inte har ett namn, ett begrepp, en ny tid med nya generationer som har nya förutsättningar och helt andra fundament att stå på.
Inte konstigt då att det i skiftestider blir mycket bortval. Visonen om det nya syns ju inte.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
