Ekbitarna var på femte dagen sjunkna till botten. Vinets färg har förändrats i en mörkare riktning. Smaken har förändrats, så att smak har uppstått. Den rekordsnabba lagringen har påverkat vinet. Utan tvivel en förbättring. Ekot av eken är kvar. Ekbitarna är eliminerade. Vinet är ånyo omtappat.
Så, hur smakar det då? Ja, som ett vin som inte är färdigt ännu, är den mest rättvisande beskrivningen. Vadå färdigt? Ja, som att det skulle behöva stå och vänja sig vid sig självt ett tag, sätta sig ned, komma till sans, stabilisera sig.
Så får det bli, det får stå, stilla, en period i sin tunna på jäst-toan, och vila sig i form. Möjligen en buteljering före jul. Vin har ingen brådska, vi har ingen brådska, rosévin avnjuts bäst sommartid.
Under tiden ska vi fundera på hur etiketten ska se ut. Förpackningen är halva upplevelsen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Frankt tiggeri.
Hon står där, med den trådlösa kortbetalningsapparaten och mitt kreditkort i handen. Frågan far ur hennes mun över hela bordet och landar i mina öron. Jag förstår inte vad hon säger.
"Är det nåt extra på det här?" Vadå "det" tänker jag, vad syftar hon på? Har jag ätit något som inte finns med på notan, eller undrar hon om jag har pengar på kontot?
Min hjärna anar vad hon är ute efter, men kämpar instinktivt emot. En strid mellan att platt lägga sig och att stå fast vid oförståelse pågår i mitt inre. Står hon här och tigger utan att säga det, utan att uttrycka sig klart, som om hon skäms för det, eller inte vågar. Jag tittar runt bordet på mina vänner. Undran i blicken. Spänningen ökar, vad ska jag svara på den infantila frågan "Är det något extra på det här?"
Svarsalternativen radar upp sig i sinnet. "-Nej, jag ser inget extra på kortet, ser du?", eller varför inte vända på situationen "-Kul, vill du bjuda på något extra, vad glad jag blir". Jag skulle ju ha kunnat besökt baren och beställt något som hon inte vet om och som skulle kunna betraktas som extra - "Nej, jag har inte tagit något extra", skulle då bli ett passande svar.
Lägg av, säger jag till mig själv. Ge dig! Försynt frågar jag, svagsynta man i medelåldern utan glasögon, vad slutsumman på notan är, och får genast läshjälp - 479 kronor!
Femhundra blir bra, hör jag mig säga, utan kommentar, utan en enda liten signal tillbaka på den av frankt tiggeri formulerade dumma frågan "Är det nåt extra på det här?"
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vetenskap och tro.
Uppvaknandet denna novembermåndag sker till ljudet av nobelpristagaren och professorn i kemi, Ei-Ichi Negishi, som säger att "koldioxid är inget problem - det är en tillgång". Att se koldioxid som ett problem är "ridiculous".
Genast blir jag klarvaken.
Professorn talar om artificiell fotosyntes och förklarar att koldioxid är en viktig komponent. Att använda koldioxiden på detta vis skulle lösa tre problem; matbristen, bränslebristen och koldioxidutsläppen.
"-Det är vansinne att försöka få ner koldioxidproduktionen. Koldioxid är den största källan till organiska ämnen och vi kan utnyttja det, säger Ei-Ichi Negishi."
Jan Stenbeck sa "Politiken vinner över marknaden, men tekniken vinner över politiken".
Månne ser vi i professorns tankar just den teknik som med ljusets hastighet passerar pastor Al Gore och hans miljökramande politiskt troende anhängare när de står där på perrongen och upptäcker koldioxidtågets framfart.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Istället för fat.
Jag har inget ekfat, så är det. Utan ekfat försmäktar jag i denna värld. Fat byts mot spån, ekspån, som det kallas. I mina ögon, för några andra ögon har jag inte, ser det mer ut som nagelstora bitar av ekträ, långt från spån som alltid har varit mycket mindre.
Ekspånen glider nu fint runt som om de vore barkbåtar på ett lugnt innanhav. Röda havet, eller roséhavet. Det inte barkbåtarna vet är att de ska sjunka, utan skeppare, förlisa rakt ned i havets sediment. Likt ett bärgningsfartyg ska jag då dränera hela havet, dra upp fartygen, fundera på vilken nytta de gjort, för att raskt begrava dem i komposten. Möjligen kan där någon mask tillhörande rödvinsvänstern slå runt en afton i glada vänners lag.
Nu återstår att se hur lång tid förlisningen tar, hur länge jag ska vänta för att upptäcka hur vinet smakar.
För övrigt heter nu, det som ska bli vin, Chateau Vallée Verte - Rosé, 2010, alldeles oavsett om det går att dricka eller ej, alldeles oavsett ekspån och barkbåtar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
TV faller platt.
Vi har ingen platt-TV. Det är lika bra att erkänna. TV-mottagaren är fortfarande tjock och bestyckad med en analog mottagare från forntiden liksom ett katodstrålerör för bildåtergivning. Den från Clas Ohlson införskaffade digital-boxen får tjock-TV'n att visa digitala fria TV-kanaler från något som kallas marknät. Marknät, är det inte sånt man täcker trädgårdsland med för att förhindra att fåglarna ska äta grödan?
En bärbar Toshiba-dator med mycket god kapacitet förlorade härom veckan sin inbyggda skärm när jag lyckades med konsstycket att bära datorn genom att ta tag i skärmen. Knak och brak, skärmen sprack. Kvar blev datorn, som kom att hamna invid tjock-TV'n tillsammans med en 19-tums något åldre platt skärm för datorer.
När så datorn och skärmen hamnade nära den 15 år gamla ProLogic-förstärkaren av märket Harman Kardon var det bara en sladdlängds avstånd från sammankoppling. Datorn fick så både bild och ljud och behövde nu bara något som höll samman delarna - ett operativsystem. Ubuntu-10.04 installerades, den fyra år gamla USB-anslutna marknät-TV-mottagaren kopplades in, det trådlösa tangentbordet med mus anslöts, webradio och webTV hoppade igång. Bitarna föll på plats utan komplicerade mediacenter-lösningar. Befintliga delar kunde återanvändas.
Tjock-TV'n befinner sig nu i utkorgen, ratad, väntande på sin hädanfärd. Den varken kan eller ska ersättas med en platt-TV. Platt TV är ointressant. Platt TV är ingenting, lika innehållslöst som tablån från TV4. Platt-TV är platt. Platt-TV är ute.
Istället ska en stor skärm kopplad till datorn monteras. En skärm som har minimalt med TV att göra.
Television är passé. Mediacentret tar form.
[ kommentar 1 ] ( 31 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Professorn på Handelshögskolan.
Ända sedan jag lyssnade till Micael Dahlén i somras, i radion, på hans Sommarprogram, har jag haft en känsla av att det han säger betyder något. En sådan där signal som bara infinner sig utan förklaring.
Redan dagarna efter radioprogrammet insförskaffade jag hans bok, Nextopia, för att på något vis försöka begripa vad han egentligen säger. Boken läste jag halvvägs, sedan blev den helt enkelt liggande någon månad innan jag kom till slutet. Jag blev inte störd. Jag lät mig störas.
Nu ligger hans budskap sedan någon månad och snurrar nånstans i hjärnvindlingarna. De bärande orden är förväntningssamhället och som-helst-världen.
Allt är möjligt, allt kan göras, allt sker i framtiden, själva förväntan blir närvaron i nutid.
Med Micael Dahléns Nextopia som ett filter framför ögonen klarnar tillvarons skeenden.
Idag läser jag en krönika rörande Apples stora fest den 16:e november om att det nu är möjligt att ladda ned Beatles musikkatalog. Krönikören skriver: "...skulle bli en dag att minnas för all framtid och fick en halv social medievärld att gå fullständigt i spinn......resten satt och bevittande hur verkligheten än en gång inte motsvarade förväntningarna. För festen som Steve Jobs företag ville bjuda in till dog i samma sekund som nedräkningen slutat."
Själva förväntan var poängen. När nedräkningen slutat var allt klart. Allt därefter är ointressant, något normalt, icke uppseendeväckande, vanligt, commodity, usual business. Då börjar istället nästa förväntning.
Det finns mer att säga om Nextopia.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Var alla är.
Det kallas november, det tillstånd när kylan får oss att sänka hjärtfrekvensen och skjuta till morgondagen allt som kan göras idag. Påfallande, om man bara tittar.
Hos frisören är det kav lugnt. Personalen väntar på att någon ska "droppa in". Det droppar inte. Jag frågar han som denna dag gör något åt mitt hår vars rakhet skulle kunna bilda förebild för linjaltillverkning. "-Ja, du vet, det är november", säger han lugnt med den vana en frisör ofta har.
Bankbesök avhåller jag mig ifrån i det längsta, och det är långt det. Men, när rören med enkronor och femkronor är många och långa finns ingen återvändo. Mot bankkontoret. Precis när jag har en meter kvar till entrédörren till banken inser jag att det är lunchtid och antagligen inte den mest smarta tid för ett bankbesök.
Förvåningen infinner sig å det grövsta när jag som ensam kund tar min nummerlapp och i samma stund som jag precis gjort det lilla rycket för att få loss lappen hör det där ljudet. Två toner som från en gammal hammondorgel, vilket signalerar nästa könummer. Det är jag, ensam kund i banken. En blick över kontorslandskapet indikerar ödslighet, tomma sittplatser, en sövande tillvaro.
Jag frågar bankpersonen, som hjälper mig med alla mynt, varför det är så lugnt. "Ja, jag vet inte, det är väl november".
Just det, novemberödslighet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nedräkningen har börjat.
Se vidare på titanic2012.se.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En titel.
Varje brukare får så mycket av det och så mycket av det. Varje brukare har rätt till det och det och det och det. Varje brukare har fått ett biståndsbeslut.
Brukare, vadå brukare? Jordbrukare, ordbrukare, missbrukare, förbrukare? Brukare?
Den kommunala äldreomsorgen har uppfunnit titeln brukare för den som erhåller bistånd. Alltså, den som enligt socialtjänstlagen beslutats vara i behov av att få hjälp med sitt dagliga liv, kallas brukare. Brukaren betalar för hjälpen, om det inte är så att brukaren har för låg inkomst, oftast pension, för då får brukaren biståndet utan betalning.
I andra fall när jag köper en tjänst kallas jag kund. I den kommunala världen, född och uppfostrad av det politiska parti som nu idkar kräftgång, är kund ett lika oeftertraktat ord som tjänst.
När ordet kund saknas drar det med sig en brist på kundtjänst, kundnytta, kundnöjdhet, kundkontakt, kundrelation och kundvård. Orden tydliggör. Utan ord står vi oss slätt.
Brukare - hur tänkte dom?
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det uppenbara, sedan länge.
En nyhet som alla vetat om länge. Alla har känt det på sig, nånstans i bakhuvudet. Åter igen är det slut för Mona. Precis som det varit tidigare genom åren. Historien upprepar sig. Redan för ett halvår sedan var det i praktiken klart. "-Det går inte med Mona", var tanken vid många tillfällen under debatten före valet.
Den blink jag uppfattade i veckan visade sig stämma. Mona lämnar in.
Göran Persson rensade i garderoberna på sin tid. Kvar blev bara skräpet, som inte kunde opponera mot han som bestämmer. Mona ärvde tomheten, som hon nu exploaterar fullt ut. Det är personellt tomt.
Inte nog med att det är tomt på personer. Det är tomt på idéer, det är tomt på nya visioner. Dränerat, urholkat, uppätet. Ett skelett som nätt och jämnt står upp. De gamla drivkrafterna är ogiltiga i nutid. Ideal i fabriksvärlden är oattraktiva i servicesamhället. Det socialdemokratiska operativsystemet fungerar inte 2000-talets realtidsmiljö.
Kvar blir nu de hårt troende på partiet som sin Gud. De kommer att sälla sig i varierande fraktioner på vänsterkanten. Resterande behöver inte partiet, är inte helt religiöst övertygade och kan lika väl tjänstgöra för något annat parti i politikerbranschen.
Bye, bye Mona. Nu är det tömt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
