Äntligen är årets lilla exklusiva produktion förpackad, buteljerad, etiketterad och placerad, på lagring i den del av källaren som på franska skulle kallas cave, vinkällaren.
Sju flaskor blev det. Den skvätt som blev över fick buteljeraren i ett glas.
Såsom varande den komplette amatören i vinmakeri och med risk för bristande objektivitet vill jag ändå påstå att; "det är inte så dumt". Jag smakar igen och tar i från tårna för att vara objektiv, bara för att inse att jag misslyckas. Det går inte att komma fram till att det är odrickbart. Det går inte. Jag kan inte. Jag dricker ur glaset. Det blir bara bättre och bättre.
Vallée Verte Rosé 2010 kommer att fungera i sommar. Vad lagringen kommer att göra, tillhör den sortens spådomar som är helt omöjliga att göra.
Att Vallée Verte Rosé 2010 är bättre än Chateau Vallée Verte 2009 kan ej bestridas. Ett faktum som innebär att nästa års skörd och vinmakeri, 2011, har alla förutsättningar att bli en höjdare.
Skål!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
När vin far in far vettet ut.
Vi håller på etiketten. Det är etiketten som gör det, förpackningen, presentationen, ytan. Modern psykologisk forskning visar att människan är benägen att uppleva det hon förväntar sig. Föga vettigt.
Provsmakningen vid omtappningen säger att drickbarheten förbättras. Bortom vett och etikett behövs allt större mängd för provsmakning för att verkligen avgöra hur det smakar. För varje klunk blir det bara bättre och bättre. Vettet far ur. Tjoho!
Så återstår frågan om när det är dags att buteljera. Är det bäst att låta vinet mogna i tunnan eller i flaskan?
För Vallée Verte 2009 var det 42 dagar från druvkossning till buteljering. För Vallée Verte Rosé 2010 har det hittills gått 51 dagar. Det känns som att vinet tjänar på att vara kvar ytterligare en stund i tunnan samtidigt som temperaturen sänks på jästtoan. Buteljering före jul, blir delmålet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ekot av eken kvar.
Ekbitarna var på femte dagen sjunkna till botten. Vinets färg har förändrats i en mörkare riktning. Smaken har förändrats, så att smak har uppstått. Den rekordsnabba lagringen har påverkat vinet. Utan tvivel en förbättring. Ekot av eken är kvar. Ekbitarna är eliminerade. Vinet är ånyo omtappat.
Så, hur smakar det då? Ja, som ett vin som inte är färdigt ännu, är den mest rättvisande beskrivningen. Vadå färdigt? Ja, som att det skulle behöva stå och vänja sig vid sig självt ett tag, sätta sig ned, komma till sans, stabilisera sig.
Så får det bli, det får stå, stilla, en period i sin tunna på jäst-toan, och vila sig i form. Möjligen en buteljering före jul. Vin har ingen brådska, vi har ingen brådska, rosévin avnjuts bäst sommartid.
Under tiden ska vi fundera på hur etiketten ska se ut. Förpackningen är halva upplevelsen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Istället för fat.
Jag har inget ekfat, så är det. Utan ekfat försmäktar jag i denna värld. Fat byts mot spån, ekspån, som det kallas. I mina ögon, för några andra ögon har jag inte, ser det mer ut som nagelstora bitar av ekträ, långt från spån som alltid har varit mycket mindre.
Ekspånen glider nu fint runt som om de vore barkbåtar på ett lugnt innanhav. Röda havet, eller roséhavet. Det inte barkbåtarna vet är att de ska sjunka, utan skeppare, förlisa rakt ned i havets sediment. Likt ett bärgningsfartyg ska jag då dränera hela havet, dra upp fartygen, fundera på vilken nytta de gjort, för att raskt begrava dem i komposten. Möjligen kan där någon mask tillhörande rödvinsvänstern slå runt en afton i glada vänners lag.
Nu återstår att se hur lång tid förlisningen tar, hur länge jag ska vänta för att upptäcka hur vinet smakar.
För övrigt heter nu, det som ska bli vin, Chateau Vallée Verte - Rosé, 2010, alldeles oavsett om det går att dricka eller ej, alldeles oavsett ekspån och barkbåtar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästan vin.
Ja, det är nästan vin. Med det menar jag att jästförnimmelserna tynar och en smak av druva infinner sig, en svag smak av druva, ett tunnt vin, ett tunnt rosévin.
Oeschlemätaren visar nu på nästan minus 10, vilket indikerar att sockerhalten minkar fortsatt och vinet upplevs som allt torrare. Fortfarande förändras vinet vecka för vecka. Men det är nåt som saknas, nåt som ger karaktär, som ger det nån mening. Tankarna far till ekfat, dessa jättelika fat där vin lagras och tar smak av eken. Men hur gör man ett ekfat för de åtta liter vin som finns kvar i tunnan efter den magra skörden och en andra omtappning? Ekfatet skulle bli i storlek med en större gryta, som inte finns i hemmet.
Tanten på den lokala lilla butiken för tillverkning av allehanda spirituosadrycker vet råd. För 15 kronor får jag en liten påse med ekspån i storlek med en lillfingernagel. Påsen ska räcka till 25 liter, varför jag alltså bör ta endast en tredjedel av påsen och lägga i vinet, någon gång. På frågan hur länge ekspånet ska ligga i vinet säger hon att tumregeln är tills ekspånet sjunkit till botten. Alla råd är goda.
Nu väntar vi till nästa omtappning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förortsvinbondens strävan.
Pluppandet i jäsröret har slutat, eller nästan slutat, i varje full slutat så mycket att jag inte upptäcker något under den tid jag väntar och vaktar. Ingenting. Ingen förändring på vattennivån på jäsröret. Dött och stilla. Dags för omtappning, bestämmer jag, utan att veta.
Med den klassiska hävertmetoden flyttar jag den vackra vätskan från ett kar till ett annat. Mot slutet närmar sig hävertröret den förskräckande satsen i botten av karet. En sörja med svag ton av hallonsylt, men med en doft som raskt passerar näsan och rakt upp i hjärnan. Ett sniff och jag känner mig på lyset. Tjoho!
Oeschlemätaren visar på värdet -8, ungefär, vilket innebär att sockret är förbrännt, och vinet betecknas som torrt. Smaken är vin, omoget vin, med fortsatta inslag av jäst, något syrligt, något spritsigt, inte färdigt.
Vinkaret har fortsatt kontrakt på jästtoan, i villan i förorten, tills vinet är färdigt. När färdigtidpunkten infinner sig råder komplett okunskap om. Under tiden gäller periodisk omtappning för att stegvis eliminera kvarvarande partiklar från de för drygt två veckor sedan mogna druvorna.
Livet som förortsvinbonde drivs av en vision att en sommarkväll 2011 kunna ta fram en första flaska kyld rosé med etiketten Chateau Vallée Verte 2010 och finna att det smakar ju inte så tokigt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Överraskningarnas vineri.
Jäsningen har pågått några dagar. Ljudet från jäst-toan har låtit höras i huset. Plupp, plupp. Idag var det betydlgit lugnare. Små plupp, långsamma plupp, som plupp som falnar.
Nyfikenheten driver mig att försiktigt öppna locket, föra ner armen med ett litet glas och försiktigt fånga några centiliter av det som ska bli vin. Upp över kanten kommer något flytande med en färg som jag senast skådade på bensinmackens hylla för spolarvätskor. Ljust rött som T-sprit.
Med förvåning åser jag glaset. Undrar, funderar. Vad hände? Det som efter den noggranna skaljäsningen och pressningen skulle bli mörkare rött är nu roséfärgat. I detta läge går det inte avstå en provsmakning, trots den lätta doften av jäst som fortfarande existerar.
Intressant. Om jag bortser från jästbismaken, som ju ska försvinna vartefter, är smaken lätt, fruktig, smått läskande och tänkbart framtida drickbar.
Om några dagar blir det omtappning och fortsatt slutjäsning.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Bort med skal och kärnor.
Potatispressen får åter göra tjänst när skalen och kärnorna ska skiljas från saften. Badrummet blir rödprickigt, jag blir rödprickig i ansiktet, slabbigt är det, men pressas ska det.
Slutligen, efter två silningar, genom den tyska uppfinningen durchslag, är det bara den grumliga saften, närmast likt ljus blåbärsoppa, kvar.
Det är nu dags för mätning av sockerhalten, som visar sig ligga på -4. Sockret har jästs bort, vilket det inte borde ha gjort, så snabbt. En provsmakning säger att det finns jästämnen kvar. För att ge jästsvamparna nåt att tugga på tillsättar jag mer strösocker tills sockerhalten hamnar på 22. Inte för att 22 är något eftersträvat idealvärde, utan bara för att jag tror att det blir lagom. Ingen vetenskap.
Sockerhalten har sålunda gått från 85, för fem dagar sedan, till -4, efter macereringen, till 22, efter tillförsel av socker. Alkoholhaltsformeln säger (85-(-4)) / 7,4) = 12 volymprocent, före tillförseln av senaste sockret.
Nu återstår att se att jäsningen sätter fart ånyo på "jäst-toan", där de nio litrarna vinsaft placerats i en jäshink.
Det pressade läget är över.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Urlakning.
Det röda färgämnet ska ur druvskalen. Samtidigt jäser det med ett fräsande ljud. Druvorna flyter tillsammans med kärnorna upp till ytan och måste gärna var fjärde timma röras ned igen för att inte torka.
Macereringen ska pågå "några dagar" enligt receptet. Tanken är att efter cirka fem dagar pressa druvorna och kärnorna och skilja dem från druvsaften, som ska fortsätta jäsa till slut.
Macerering kallas även maceration och kommer med största sannolikhet från det franska verbet macerer, som betyder att blöta upp.
Den gröna druvsaften, som tillsattes jäst för blott två dygn sedan, har redan antagit en ljusröd färgton. Om tre dagar borde den vara ännu rödare och fylld med tanniner, som anses viktiga för vinets hållbarhet.
Skål!
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Dags för jäsning.
Årets druvskörd är väsentligt mindre än förra året. Blott 13 liter druvor kunde inräknas, jämfört med 45 liter 2009. Nu är ju inte kvantitet allt. Less is more, har jag hört.
När samtliga druvor krossats återstår 7 liter druvjuice, som smakar kraftigt och sött. Oeschlemätaren visar på värdet 85. För att få en inte fullt så kraftfull juice och samtidigt behålla sötman tillsätts drygt 3 liter vatten och nästan 1 liter socker så att juicen får samma sockerhalt - 85 Oeschle.
Ett halv gramt vinsvavla rörs ned i juicen för att förhindra bakterier och vildjäsning. En påse vinjäst sätter fart på jäsprocessen.
Färdig druvjuice som ska börja jäsa. Vinmakaren speglar sig i det som ska bli vin.
Nu ska de 11 litrarna fermentera och första steget är macereringen, när jäsningen sker med druvskalen. Cirka en vecka rekommenderas, sedan ska vinet pressas och fortsätta jäsa med jäsrör tills Oeschlevärdet är nere runt noll. Ju lägre värde ju torrare vin. En smaksak.
Formeln för alkoholhalt är; (Oeschlestartvärde - Oeschleslutvärde) / 7,4. T.ex i vårt fall (85-1)/7,4 = 11,3 volymprocent alkohol.
Jämfört med förra året har druvorna mer omsorgsfullt krossats och juicen spätts ut 50%.
Fortsättning följer.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks
Kalender
