Samtidigt med en gränslös rundtur i Spotifys värld hamnar jag på Lena Nyman från år 1973. I revyn Glaset i Örat sjunger hon om lyckan med en fyrkanalig stereo, vilket är ungefär vad hemmets mediacenters tillkopplade Prologic-förstärkare är, Texten är 38 år gammal och helt aktuell
sorgen är min för om man bara har en tvåkanalig stereo
då är man slut, då är man utan chans, man får ensam genom livet gå
men har man fyrkanal, ja då blir man lugn, då kommer kropp och själ i balans
som i ett slag försvinner handsvett och mjäll
och finnar dör så att man blir sensuell
ja hela livet blir en dans
då är lyckan min
och solen går ur molnen
då slår drömmarna in
jag får love, massor av love
när man till sist har lyckats skaffa sig en fyrkanalig statuspryl
då har man kvar en annan lyckosgrej, en avocadofärgad kyl
en sådan kyl får jag väl avstå ifrån, ty allt i livet kan man ej få
jag gör, o herre, detta offer till dig
ifall du sänder i en koffert till mig
en fyrkanalig stereo
För att inte fastna i ett tillstånd där tiden stått stilla i 38 år kastar jag mig sjövilt över något som Hasse å Tage inte skrev någon text om för 38 år sedan. Jag tar fram min Android-telefon och nuddar Bambuser och livesänder samtidigt som jag lyssnar på Lena från 1973 samtidigt som jag riktar Androidens lins mot browsern där jag tittar på det jag sänder. 38 år och nuet i total rundgång.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ett tidevarv.
Det måste vara galafeber. Idrottsgala, grammisgala, gala, gala, gala.
Världen ter sig i 099-nummer och nomineringar. Priser och hyllningar med alla de ord publikum förväntar, perfekt avslutade med en tackorgie.
Själv står jag där i köket funderar på om jag ska ringa 099-22203 eller 099-22202 till kaffebryggaren . Lika nominerade är spisen och ugnen. Nej, visst, det var ju tidningen jag skulle läsa, men den är inte nominerad. Jag håller ett tacktal till duschen istället. I nästa sekund far jag ned i källaren för att se röstsammanräkningen i tvättmaskinen, som inte är klar, f'låt färdigräknad.
Nu blir det reklam. Nej, f-n, det är ju SVT. Jag återgår till att ring 099-22205 för att rösta på eltandborsten, som jag nominerat till nästa pryl jag ska hylla och tacka. Jerringpriset, nej, Jerkerpriset går till Citroën 2CV som i en bragd kört över stock och sten.
Galen?
Nej, galagalna tider bara.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
I Varberg.
Man säger så, i Varberg, med betoning på A i nyårsAfton. Det är själva Aftonen som är i fokus. Det nya året kommer sen, efter att Aftonen är avklarad, den Afton som tillhör det gamla året, dvs. innevarande år när jag skriver detta, men nya året när någon läser det, kanske.
Tid är tid. Alltid, oavsett årsindelningen.
Dagen börjar med inträde i dena stora frukostmatsalen iklädd Yokotan, den blå tunna bomullsrock som ingår i Spa-paketet. Vi är de enda i Yokotan. Matsalen stannar upp en mikrosekund för att se de två halvklädda figurerna göra entré. Rakryggad med spelad omedvetenhet styr jag mot yoghurten och juicen. Titta ni!
Saltbastu, ångbastu och tropisk dusch följt av massagepoolen och avslutat med lugn och tyst 40-gradigt bad med utsikt över Varbergs fästning, är förmiddagen i en mening.
Den i paketet ingående lunchen med lammfärsjärpar avnjuts även i Yokotan. Hotellet har vant sig att vi är här nu. Tillbehören till järparna är linser och kikärtsröra, vilket väcker frågan huruvida de ingår som ett led i hotellets Svanen-märkning, då gästerna på detta vis automatiskt kommer att bidra till bubblorna i bubbelpoolen. Vidare utredning nedlagd.
Klockan 15 serveras kaffe och te och scones i hotellets spegelsal, till ljudet av han på gitarr och hon med mikrofon framförande något som ska vara Evert Taube.
SPAtiöst leverne i eSPAdrillos. Långt från SPArtanskt SPAttig SPArsamhet. Sådant är livet på Asia Hotel Spa i Varberg, där det nyårsAfton.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Inflammationskullen.
Mountain of inflammation, montagne d'inflammation. Ordleken tar aldrig slut. Jeux de mot, på franska.
På våning fem på stadshotellet i Varberg finns en japansk värld vid namn Asia Spa.
Tvagning, tvagning, dusch och sen är man redo att masseras av vatten i champagnebädden, sittmassagen eller flytande jetström. På en av alla massagestationer ska man ligga på mage och få en kraftig vattenstråle i magen, är det meningen. Jag är för kort. Strålen träffar längre ned, så långt ned att pungkulorna dansar polka.
Nästa station tar sig an nacke och axlar. Vattnet kommer med kraft och allt är väldigt, väldigt skönt.
Lagom mör blir man efter sista posten denna dag som är en lång stund i den 25 centimeter djupa och nära 40 grader varma poolen på taket, med tak ovanför, men öppna sidor mot det halländska diset på -5 C.
Sen är kroppen och pulsen nere på en låg och behaglig nivå. Lite vila på det japanska rummet med eluttag i taket och utsikt mot nästa vägg, före trerätters måltid är precis så behagligt som det går att önska sig.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den gamla LP-skivan.
Jag råkar snubbla över en LP-skiva under sortering och städning av hemmet och alla dess förvarade prylar. The very best of James Last lyder titeln vilket får mig att minnas föräldrahemmet med steroanläggning på 2 x 15 Watt av märket Dux, med integrerad vinylspelare.
Ur dess högtalare strömmade James Last musik. Jag hörde direkt att det var James Last orkester, oavsett om det var rock, schlager eller gospel, om det var 30-tal, 40-tal, 50-tal, 60-tal eler 70-tal. Allt lät likadant. James Last var som en korvmaskin. Vad du än stoppar in i maskinen, kommer det ut korv.
När jag nära 40 år senare återfinner LP-skivan går det inte att avstå från att pumpa igång vinylsvarven och avlyssna spåren. Det låter som det lät 1972. Takt och "sound" känns igen.
Wikipedia vet att berätta att den tyske James Last lever än och turnerar med sin orkester. I några klipp på Youtube lyssnar jag på ABBA-medley och Beatles-medley bara för att åter höra att det låter likadant. När jag sen hittar klippet med James Last som spelar temat ur Titanic nås den nivå av iscensättning där allt gått över styr.
På en flotte i ett konstgjort Venedig står James Last med fyra violinister, varav en i folkdräkt, som låter som en hel orkester och gnider fram de bekanta tornerna. Allt med James viftar med sin hand, till synes utan någon som helst dirigerande funktion. Vi är så långt från Titanic det möjligvis går att komma. Det är James Last, det låter James Last och det är helt förskräckligt.
I en livespelning från 2007, med den 78-årige James, låter det även där exakt likadant som 1972. Inget har hänt. Beständigheten är komplett. Utvecklingen har stannat.
Likafullt imponeras jag av denne man som lyckas fortsätta i årtionden. I början av 70-talet gav han ut 12 LP-album per år. Han lär ha rekordet i antalet spelningar i Royal Albert Hall.
Slutligen inser jag det jag inte insett tidigare. James Last har en lärjunge, en efterträdare, en arvtagare, som heter Robert Wells.
Last lasts in Wells, skulle man kunna säga.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Imponerande.
Jag minns historielektionerna i grundskolan och gymnasieskolan som oändligt tråkiga och ointressanta. Kungar och årtal staplade på varandra. Historia var ett skolämne att överleva, klara sig ifrån, passera med minsta möjliga ansträngning.
Inte trodde jag väl att jag att skulle komma att sitta i Krigsarkivets forskarsal en tisdag i december 2010 med en hyllmeter historiska dokument från 1910 att gräva i.
Krigsarkivet har mycket, väldigt mycket, katalogiserat, organiserat, registrerat med den precision man kan förvänta sig av en militär kultur. Vid ett första besök konstateras med välvillig personal vilka dokument som kan vara intressanta för det jag vill veta. Vid nästa besök har dokumenten hämtats fram ur gigantiska depåer.
Varsågod, här får du en vagn med papper, sätt dig ner och studera och forska. Du får endast ta med blyertspenna samt dator, väskan låses in. Min påstående fråga om att fotografering väl inte är tillåten, besvaras förvånande med att det går bra, varpå jag får ett tillstånd med mig, ifall någon skulle undra.
Jag öppnar mappar, bläddrar, söker och noterar. Jag letar efter titanicmannen på pansarskeppet Thule. Jag hittar spår, noteringar, uppgifter av häpnadsväckande natur. En enorm tillfredställelse infinner sig.
Imponerad över Krigsarkivets kapacitet upptäcker jag hur roligt historia kan vara, långt från grundskolan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Les pommes, på franska.
Dagen är vikt åt äpplen, les pommes, på franska. Äppeldagen - le jour des pommes. Inte för att vi talar om tonvis av dem, utan bara för att de som finns ska nyttjas, på något vis.
Det första viset blir att äta, varför två påsar plockas ut till nära som vill äta äpplen.
Det andra viset blir det mera slabbiga, när äpplena ska kärnas ur och delas för att matas i en av kökets alla elektriska manicker som förvandlar frukt till juice. Färsk äppeljuice på PET-flaska rakt in i frysen. Voila!
Det tredje viset, som sparas till nån annan dag, är att göra äppelchutney på de resterande 4 kilo som återstår.
Det fjärde viset är att, skala äpplena, dela i två halvor, skiva halvorna i 2 mm tunna skivor, som steks lätt i en blandning av av smör och sirap, med lite kanel strött över. Serveras lämpligen med vaniljgräddglass.
Så är det i äppeltider - les temps des pommes, på franska, tror det lilla franska språkcentra min hjärna har.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Restaurangen är full.
Denna veckas fredags och lördags meny på den lilla goda restaurangen Oscar Jyr i den lilla byn La Chapelle Moulière bjöd på en buffé av havets frukter - fruit de mèr. Räkor, havskräftor, snäckor, musslor, ostron av alla möjliga och nära omöjliga slag. Ät så mycket du orkar.
Som de två servitörerna för de dryga femtiotalet gästerna agerar en grånad dam, väldigt lik Brita Borg, och en ännu gråare herre, som ilar runt med samma kropshållning som Groucho Marx. För varje varv han gör mellan köket och restaurangen blir svängarna vidare och leendet bredare.
När allt är på topp kliver ägaren, troligen sonen till Grucho Marx, in i lokalen iklädd basker, baguetter under armen, en vindunk i handen och korvar i snören runt halsen. Han hälsar på alla gästerna. På oss med handslag och på de mera kända med ett otal antal kindpussar.
Restaurangen är fortfarande full när vi tar ut stegen mot en skön bädd för en rofylld sömn med magen fylld av havets frukter.
Bon nuit!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En typisk liten oansenlig fransk by.
Logi de France utmärkta bok med bra små hotell ger oss idén att ringa till hotellet i Malsherbes. Visst finnt det rum med dusch för 56 Euro. Klockan halv åtta på kvällen är det glädjande med ett rum, vad som helst.
Detta rum har en fransk dusch, med mängder av inställnignar. Sängen är stabil - ingen hängmatta.
Så var det då det där med maten, när ingen restaurang är öppen. Vi blir tipsade om pizzerian eller kebaben. Vi tar pizzerian, som drivs av en pratglad man. Två pizzor en halv flaska rött, italienskt rött, för 23 Euro. Därtill en föreläsning om var i Frankrike de bästa vinerna finns.
Då vi undrar över hans åsikt om vinerna från Languedoc får vi svaret - les petit vins - de små vinerna, alltså inte stora viner som är värda att notera. Små viner är okey för dagligt bruk, men inte mer. De är som "pi-pi de jesus" - jesus-piss. Äntligen ett nytt uttryck, som blommar. Vi förstår att det är motsvarigheten till vårt enkla uttryck "kattpiss".
Pizzan är mycket välsmakande för hungriga magar, som endast fått en torr bit runt ljust bröd med laxröra på flygresan. Bröd med laxröra - gjort i Sverige - den mycket franska flygvärdinnan tittar och undrar hur vi svenskar är egentligen.
Laxröra och jesus-piss. En sån dag.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Maskinell hjälp.
Jakten går vidare på den franska baguetten, som i Frankrike sällan benämns baguette, utan som vardagligt kort och gott kallas pain. Det är vi nordbor som slänger oss med baguette och pain riche.
I tron att det handlar om degens behandling har en maskin av gedigen tysk kvalitet med en en kilowatts motor inhandlats. Blotta åsynen av maskinen leder tankarna till cementblandare och i fantasin ser jag hur den skulle passa till det putsbruk som huset behöver förbättras med.
Samma recepet som tidigare, men maskinen gör jobbet och får göra det under längre tid för att alla fibrer i mjölet riktigt ska få sig en duvning.
Resultatet börjar likna pain, men färgen är blek, trots att varmluftsugn på +250C i 15 minuter har fått bränna degen. Ikväll får ett bröd ackompanjera fisksoppan och imorgon på bilutställningen i Rosersberg, när de franska färgerna ska representeras, får de resterande bröden vara grunden i en sandwich. Då får vi veta vad maskinen har betytt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
