Den trogen läsaren vet att under vår resa till Frankrike sommaren 2008 stannade vi i en vecka på en gård med namnet la Pomme d'Or. Gårdens kvalitéer kan vi vittna om. Ordet underbart pockar på att få uttalas.
När vi skulle lämna gården med vår blå Citroën 2CV lät vi oss fotograferas. Lätt svettiga och fortfarande mätta efter gårdagens kvällsmål ställer vi oss vid den blå 2CV'n, som lyssnar till namnet Didi.
;)
Posering är ett vackert ord, och har inget med bilden att göra.
Ett halvår senare tillfrågas vi om bilden kan vara med i broschyren om gården. Självfallet. Inte nog med det. Vi har nu arrangerat en utbildning i "Massage till vardags - Massage á la maison" i Frankrike, på la Pomme d'Or.
Vecka 37 och 39 i september går utbildningen av stapeln, vilket kan studeras närmare på lapomme.eu
Utbildningen är även utannonserad på blocket.se
Så kan det gå när man ger sig ut en sommar med Citroën 2CV. Och det är vi väldigt glada för.
[ kommentar 1 ] ( 7 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Resan är samlad, hopbunden, förpackad.
En blog är en blog. En skrift är en skrift. En bok är en bok. Vad en samlad, hopbunden och förpackad blog är har jag inget annat ord för än Blogbok.
Vår resa med 2CV till Frankrike och tillbaka finns nu samlad i en PDF-fil i A5-format. Klicka här för att läsa eller ladda ned.
Observera att PDF-filen är 2 MB stor.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
På varsin sida gatan huserar de.
I Frankrike, i regionen Champagne-Ardenne, i departementet Marne finns lilla staden Sainte-Menehould. Den, liksom många andra mindre samhällen, har en genomfartsled, som leder rakt genom staden. Det är utmed den farleden det mesta finns.
Nästan framme vid torget finns två etablisemang på var sin sida om stora gatan. Båda har en Madame, med stort M, som har hand om sin egen lokal för gästernas förplägnad. Madamerna agerar sin pondus tydligt och klart för sin vana omgivning. Det är ingen tvekan om vem som bestämmer.
På Auberge du Soleil d'Or, på 2 rue Chanzy, utstrålar madame sin stolthet över husets specialitet - grisfötter (pied de cochon). Madames make har vunnit många priser i konsten att tillaga grisfötter. Madames dotter är på uruselt humör, vilket madame utnyttjar till att tjata på dottern alltmer. Dottern blir ännu argare, madame blir surare, stämningen förtätas, tills madame kommer på att ge oss två broschyrer på engelska om de förträffliga grisfötterna. Ordrikt beskrivs hur saftigt det är att sätta tänderna i en grisfot och låta köttsafterna rinna utför hakan.
Madame har naturligtvis en hund i restaurangen. En schäfer vandrar långsamt förbi oss, utan att visa minsta uppmärksamhet, för att ställa sig i dörröppningen som den gjort miljontals gånger tidigare, bara för att konstatera att inget har hänt, vända om och gå tillbaka och lägga sig. Vi går.
Vi går inte långt, för på 1 rue Chanzy har nästa madame hotell och restaurang under namnet "le cheval rouge" (röda hästen). Denna madame är just i färd med att förbereda för söndagskvällens anstormning av gäster. Vi är tidiga, vilket visar sig vara tur. Madame är prydligt klädd och lätt sminkad och skryter absolut inte grisfötter. Till sin hjälp har hon en kypare, med glasögon likt botten på en Coca-Cola-flaska. Han har samma uppsyn som karaktären Radar i TV-serien M.A.S.H. Han håller en frenetiskt koll på alla de 15 borden och severar oss ett glas Champagne. Vi är ju i distriktet.
Restaurangen fylls och ett större sällskap gör sin entré. Kindpussarna haglar i harmoni med skratten. De är i övre medelåldern och ser ut att känna varandra, åtminstone ytligt. Valet av förrätter, huvudrätter, dessert och dryck är en procedur som inte kan förbigås utan diskussion, åsiktbytande och provsmakningar. Radar noterar och lämnar över till madame, som har hand om notan.
Madame på gatan mitt emot har beslutat sig för att stänga. Ingen vill ha henne grisfötter. Hon vaggar ut mot torget, som för att hämta något, och kommer tillbaka med en katt vars storlek skulle kunna bero på ett överintag av grisfötter. Hon bär in katten.
Två av stadens bohemer närmar sig vår restaurang, le cheval rouge, öppnar dörren och går lugnt och stilla mot Radar. Radar kastar en av de snabbare blickarna mot madame, som lika reptilsnabbt gör en lätt rystning på huvudet. Bohemerna frågar Radar om det finns några bord. Radar leder fram dem till bardisken, där madame med ett leende lyssnar på deras förfrågan, gör en till synes gedigen kontroll i bokningslistan och svarar med ett leende "- Nej, tyvärr. Jag är ledsen." Bohemerna godtar beskedet och beger sig lika lugnt som de kom in mot utgången. Ordningen återställd. Alla nöjda.
Det är madamerna som styr i Sainte-Menehould.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det finns en tillfreställelse med att ge service till en Citroën 2CV.
Särskilt tillfredställande är det att pyssla om en bil, Didi, som varit trogen 567 mil genom Europa.
Fram med domkraften, lyft framvagnen, in med två pallbockar, sänk och så hänger hon där med framhjulen lite sloket och avslappnat. Höger framhjul låter annorlunda än det vänstra. Tankarna går till hjullagret, men hur mycket jag än vill se hur lagret ser ut går inte det. Hjulmuttern sitter så fast att inte svordomar, böner eller hot om hugg och slag kan få den att lossna. Jag smörjer istället framaxlarna med fett, likt all den balsam hon förtjänar.
En liter motorolja har droppat bort på de 567 milen. Varför undrar jag, och lyckas finna källan till läckan. Men vad ska jag göra åt det? Med hjälp från kunniga människor på forum på internet lär jag mig att det ska vara undertryck i motorn, så att olja inte ska läcka. Om undertrycket uteblir läcker det olja.
Ett enkelt test visar att undertryck saknas och att det däremot är övertryck, vilket naturligtivs får oljan att pressas bort från motorns inre rum. Diagnosen blir att köpa ett nytt oljepåfyllningsrör nästa vecka.
När jag ändå är igång får handbromsen en justering, kabeln till blinkers förstärks, värmeslangarna byts och stänklappshållaren lagas.
Det är tillfredställande att ställa till fred och rätta.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det går inte att sammanfatta tre veckor.
Det är rent omöjligt att korta ner tiden, som varit. Tiden är just nu och kan endast upplevas nu. Det som har hänt, har hänt och kan möjligen summeras rent rationellt.
Vi summerar konsumerat:
- 5675 kilometer
- 330 liter bensin
- snittförbrukning 0,58 liter per mil
- fyra nya bromsbelägg
- 1 liter motorolja
- 9 hotellnätter
- 4 campingnätter
- 7 nätter på la Pomme d'Or
- 13 av 20 nätter i Frankrike (65%)
Vi summerar importerat:
- 44 liter vin
- 1 liter whiskey
- 1 liter pastis
- 1 lång bambupinne
- 2 burkar Dijon-senap
- 5 flaskor vinaigrette
- 208 OB
- 1 bananplanta
- 1 citron
- 2 vitlökar
Ruttmässigt, men inte rutinmässigt, har vi åkt denna rutt:
;)
Att åka till Frankrike och vara i Frankrike med en mycket fransk bil andas Frankrike hela tiden. Det franska sättet att vara, att förhålla sig till sin omgivning, till sig själv och till livet i stort skiljer sig från kringliggande länder.
I Frankrike är artighet, vänlighet och kontakt kombinerat med den fullständiga tilltron till att människan är kapabel att ta vara på sig själv. Individualism och kollektivism på en och samma gång. Jaget är inte bara accepterat. Det är grundläggande. Utan det egna jaget finns inget att bidra med till byn, kommunen, regionen, landet och världen. Ett bidrag innefattar alltid kommunikation, prat, diskussion, debatt eller samtal.
I Frankrike finns tydliga strukturer, regler, ritualer till en viss gräns och nivå. Därefter är det frihet som gäller. Exempelvis är vägskyltningen mycket tydlig och konsekvent, men det saknas övergångsställen och oändliga trafikregleringar. Följ grundreglerna, så antas människorna reda ut resten själva på bästa praktiska vis, genom att tala med varandra.
Att vara i Frankrike är att vara sig själv och kommunicera. Frankrike är i alla sammanhang både och. Både stor och litet. Både självt och i världen. Både historiskt och futuristiskt. Både trygghet och frihet. Både självständighet och tillsammans. Både envis och diskuterbar. Alltid både och.
Sammanfattningsvis.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Solen och Sverige.
Aldrig tidigare på tre veckor har solen skinit så intensivt och med sådan värme. Vi tar oss norrut, över de skånska kullarna. Skurup, Hörby Höör och Hässleholm. Didi kämpar med litet oljeläckage och ett allt mer framträdande ljud, eller oljud, från höger framhjulslager. Snälla Didi - stå oss bi!
Väg 23 är inte längre väg 23. Jo, väg 23 finns, men den går inte från Hässleholm till Oskarshamn längre. Den går från Hässleholm till Linköping. Och väg 34 mot Linköping heter numera 23, också. Kartan och verkligheten stämmer ej. Vår karta är från 1993. Och, nej vi har ingen GPS, ännu. Vi litar på verkligehtens skyltar, som vårt svenska Vägverk monterat. Ja, vi kommer till Linköping, men där struntar vi i Vägverkets skyltning som vill leda oss runt Linköpings stad i en stor omväg och åker istället genom själva staden, såsom man ofta gör i Frankrikes byar.
När vi ser ett mycket vackert Sverige en högsommardag, känns Frankrike helt plötsligt långt borta. Det är bara en vecka sedan vi lämnade Vienne, och i samma sekund som den insikten sjunker in uppkommer ett stort tomrum. En blandning av den sköna känslan att snart få sova i egen säng och dofterna från trädgården i la Pomme d'Or. Tänk om vi skulle bo i Vienne, i Frankrike. Tänk om.
Dagens bonusbild blir en blomma, vars namn vi inte känner, från ett träd i trädgården i Frankrike, Vienne, la chapelle Moulière och la Pomme d'Or.
;)
Trädblomma.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Solen lyser rakt på våra huvuden.
Didi far med halva taket nedfält genom Danmark. Ett Danmark, som vi idag ser som en transportsträcka. Lilla Bältbron, Stora Bältbron och Öresundsbron.
Och där på andra sidan öresundsbron, den svenska sidan, möter oss för första gången uniformerad gränspersonal. De står där och granskar alla som avser att bestiga den svenska jorden. Ingen gräns tidigare har varit bevakad, förutom den svenska. Varför, undrar vi, och spekulerar i Tullverkets förmåga att tala sig varm för sin existens.
Vart ska vi ta vägen? Till Malmö och "göra stan", eller kanske vi ska åka till Hultsfred och bo på "Majas hotell", eller eftersom solen skiner och värmen stiger kanske vi ska campa....
Campingen i Bingsmarken, där vi intog vår första nattvila för nära tre veskor sedan, är välbelagd. Inga husvagnar eller husbilar har en chans att få komma in på campingområdet. Vår Didi räknas som tält, och får färmed plats på tältområdet. Cirkeln är sluten.
Själva tältområdet är litet och där har redan flera holländare och tyskar slagt sig ned med all sin utrustning. De har allt med sig. Det är en två-akters föreställning att se hur de packar upp och packar ned hela sitt bohag. Deras vana att ha det trångt gör sig påmind. Att montera tältet alldeles i närheten av nästa tält är fullt naturligt.
Vi lyckas placera in Didi en liten ficka, med träd på bägge sidor. Denna gång har vi mer packning än förra gången, för tre veckor sedan. Inköpen från Frankrike och Tyskland förvaras under Didi under natten. Till tyskarna och holländarnas stor förvåning lyckas vi installera oss och den medhavda packningen på kortats möjliga tid. De tittar misstänksamt med undrande blickar.
;)
Installerat och klart för middag.
;)
Nattförvaring av barskåpet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den sista större staden, innan Danmark, är full.
Den är både full av alkohol och av människor. Det är alkoholen som drar till stadens två köpcentra. Och med den dragkraften höjs hotellpriserna. Och med de hotellpriserna höjs alla andra priser. Även vinpriset ökar. En flaska för 4,53 Euro i Flensburg kan köpas för 60 svenska på Systembolaget. 15 kronors skillnad är knappt mödan värt att folkvandra till Flensburg för inköp. När vi nu ändå är där köper vi ett antal vinboxar, som är lätta att stuva i Didi.
Istället går vi till Lidl, på hemmaplan i Tyskland. Där finns det franska enklare lantvinet - Vin de Pays de l'Herault - för 1,5 Euro per liter. Ett vin som säkerligen ingen vinkännare skulle godkänna, men som ett vanligt måltidsvin, serverat i karaff, är det mycket prisvärt.
Det handlar alltså om att köpa billiga viner, som inte Systembolaget anser sig fina nog att ta in, för att tjäna något på Tysklandsinköpen. För den som vill köpa sprit, såsom whiskey, gin och cognac finns bra alternativ. Men för övrigt får Tysklandsimporten numera anses överskattad.
Vi överger Flensburg snabbt och styr mot Kolding, i Danmark, där det till slut finns ett enda ledigt enkelrum kvar. Vi tar det i besittning och förser det med den medhavda madrassen från Didi, och vips har vi ett dubbelrum, till priset av ett enkelrum.
Imorgon utlovas skinande sol.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En tysk mycket liten stad, norr om Bremen.
Osterholz-Scharmbäck är inget resmål. Det är nästan ingenting, om man inte som vi råkar hamna där utmed vägen.
Hotell Tivoli mitt i byn har så många lediga rum att de omöjligen kan räknas. Blotta åsynen av två potentiella gäster får receptionistmungiporna att dras kraftigt uppåt.
Hotellet är byggt i trä. Mycket trä. Mycket mörkt trä som vore det en rest från 1945. Hotelldirektören tycks vara tekniskt intresserad. Automatiseringen är långt gången. Dörrar öppnas, lampor tänds, rumsnumren lyser med egna displayer bredvid de gamla mörka ekdörrarna. Rumsnyckeln är ingen nyckel och inget numera så vanligt magnetkort. Det är kort som, efter att en knapp på dörren tryckts in, ska hållas framför samma knapp, varpå dörren kan öppnas.
Staden stänger vid 19-tiden och öppet finner vi endast en grekisk resturang som har den godaste grekiska tallrik som smakats på mycket länge.
I korsningen av Kirschenstrasse och Poststrasse ligger Centralhalle, vars bardisk är synnerligen hängvänlig. Bakom bardisken finner vi en dam, likt en korsningen mellan Brita Borg och Hadar Cars. Hon är uttråkad. Vid bardisken sitter även en troligt lokal känd förmåga. Vi kallar honom Günther. Günther vill tala med Brita, men Brita vill inte tala med Günther. Hon svarar lätt avmätt och fåordigt på Günthers tilltal. Brita skiner tillfälligt upp något varje gång vi beställer två nya öl.
Som en blixt fylls lokalen av energi, när både Brita och Günther får syn på den ringduva som frekvent besöker Centralhalle. Ringduvan sitter på taket mittemot och verkar vänta på något. Brita berättar att hon ringt djurskyddet, då hon tror att duvan är sjuk och alena och möjligen lider av någon sjukdom. Vips är duvan borta och Brita berättar med alla tyska ord att hon tror att den gått och lagt sig för att återkomma nästa kväll.
Günther har druckit ut sin femte öl och Brita vill stänga. Vi går. Duvan är borta.
Allt utspelar sig i Osterholz-Scharmbäck, som inte är något alls egentligen, förutom en okänd tysk by.
P.S.
Idag, den 23:e juli, fyller Didi 23 år. Den 23:e juli 1985 togs hon i trafik för första gången i Sverige.
Hipp, hipp hurra!
D.S.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tyskland är en ljuspunkt.
Att Tyskland ska komma att upplevas som en ljuspunkt säger något om Hollands brister. Det är kallt och regnet hänger i luften. Didi, som kämpat väl, får denna morgon belöning med oljepåfyllning och en skvätt blyersättningsmedel till den blyfattiga bensinen samt en ny glödlampa för höger framlykta.
Dagens frukost var otillgänglig. Ingen frukost på det som skulle kallas hotell. Den intilliggande cafeterian var stängd för säsongen. Räddningen fann vi hos McDonalds. En helt öde restaurang, utan kunder, men öppen, förplägade oss juice, kaffe, crossiant och ett bakverk benämnt Egg McMuffin, bestående av ett formgjutet ägg, baconskiva och någon form av bröd. Som en blixt far bilden av vår frukostbricka på La Pomme d'Or förbi, och vår situation klarnar. Vi har lämnat civilisationen.
;)
Frukostbricka á la Venlo, Holland.
Det är medvind. Det går fort och i kölvattnet av lastbilarna nås lätt hastigheter på 100 km/tim utan att ha gasen i botten.
Åsynen av bagerier och ölstugor i Tyskland lindrar Frankrike-abstinensen något. En currywurst med potatiskroketter på en grillstube smeker magen. En kaffe och en glass, toppad med den näst sista franska bullen framkallar välmående.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
