Den 26:e augusti skrev jag, i denna blogpost, att "jag litar inte" på Mona. Intuitivt gjorde det ont att se henne. I ett blink förstod jag att det handlade om tillit.
Nära tre månader senare bekräftas att min intuition stämde. Det gick inte att lita på Mona. Hon var inte alls lycklig över att behöva dras med ett gammaldags parti, att behöva samarbeta med en ex-kommunist, inte nöjd alls. Inte heller var hon nöjd med skatterna eller jobben. Hon säger det själv, nu. Först nu. Hon sa inte som det var. Ett typiskt drag av ohederlighet.
Om nu Mona var ohederlig, hur var det då med kamraterna i de rödgröna? Varför sa inte de som det var? Råder en utbredd ohederlighet?
Till ordförande för valberedningen för partiledning har (S) nu tillsatt en kvinna med en ständigt närvarande upprördhet som för tankarna till dörrslående Laila Freivalds. Det kommer inte att fungera med henne. Dömt att misslyckas, säger intuitionen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
När solen lyser över Sverige.
Så sitter han, Fredrik, där i London i CNN's studio för intervju på bästa europeiska sändningstid. Under dagen har han talat med sin peer, som betyder att det är någon i motsvarande ställning. Dave Cameron har nästan samma ålder och ett parti som tagit över efter en sjunkande socialdemokrati. Fredrik har modernare kostym än Dave, kan jag konstatera, efter en titt i dagens tidning.
Fredrik njuter i glansen av det soliga Sverige som, utan att vara tvunget, ställer upp som långivare till Camerons panka granne, Irland. Med oklanderlig engelska och en kombination av tydlighet och ödmjukhet hanterar Fredrik intervjun galant.
Den vice statsministern, Jan, ägnar sin energi samtidigt åt den behagligt låga nivån i sitt favoritämne, betygen. Ett bedrövligt betyg åt regeringen.
I förra decenniet kunde vi se samma teaterstycke spelas upp, då Göran P besökte sin peer, Tony Blair, för att soliga sig i glansen av att ha rett ut 90-talets inledande bankkollaps.
Göran P hade på sin tid ofta Margareta W som vice statsminister. Då Göran var borta passade Margareta på att stöka till det. Vice är vice, oavsett regering.
Om parallellen med Göran ska gälla framåt, ska Fredrik komma att bli för mäktig och pampig. Idag hör jag att De nya moderaterna har 37% väljarsympati enligt senaste opinionsundersökningen.
Lugnande nog är det att det är Anders, som räknar pengar i Fredriks team, till skillnad från Bosse i Görans dåvarande lag.
Fredrik kliver med ena foten utanför fotspåren.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det uppenbara, sedan länge.
En nyhet som alla vetat om länge. Alla har känt det på sig, nånstans i bakhuvudet. Åter igen är det slut för Mona. Precis som det varit tidigare genom åren. Historien upprepar sig. Redan för ett halvår sedan var det i praktiken klart. "-Det går inte med Mona", var tanken vid många tillfällen under debatten före valet.
Den blink jag uppfattade i veckan visade sig stämma. Mona lämnar in.
Göran Persson rensade i garderoberna på sin tid. Kvar blev bara skräpet, som inte kunde opponera mot han som bestämmer. Mona ärvde tomheten, som hon nu exploaterar fullt ut. Det är personellt tomt.
Inte nog med att det är tomt på personer. Det är tomt på idéer, det är tomt på nya visioner. Dränerat, urholkat, uppätet. Ett skelett som nätt och jämnt står upp. De gamla drivkrafterna är ogiltiga i nutid. Ideal i fabriksvärlden är oattraktiva i servicesamhället. Det socialdemokratiska operativsystemet fungerar inte 2000-talets realtidsmiljö.
Kvar blir nu de hårt troende på partiet som sin Gud. De kommer att sälla sig i varierande fraktioner på vänsterkanten. Resterande behöver inte partiet, är inte helt religiöst övertygade och kan lika väl tjänstgöra för något annat parti i politikerbranschen.
Bye, bye Mona. Nu är det tömt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Språket talar.
Svårligen undgår jag nagelfarandet av sossarnas förehavanden. I radio och på TV hör jag ord, massor av ord, många meningar med subjekt och predikat, när partianslutna ska förklara sin bild av situationen.
De har alla en sak gemensamt, oavsett åsikt. De använder inte pronomenet jag. Istället använder de man och vi, men sällan eller aldrig jag. Pronomenet är subjektet och man och vi gör allt diffust och oklart i meningarna.
I språket ligger en del av förklaringen, tror jag, till att allt färre tycker som sossarna. Hela deras språk ger en signal om att inte se varje människa, varje jag. Det är som om "jaget" inte gills hos sossarna. Ett sådant förhållningssätt är dömt att misslyckas i ett tidevarv när t.ex. nästan varje svensk har egna telefoner, facebookkonton och twitteridentiteter, där personligheten får utrymme.
Språket talar, med sin otydlighet, sitt tydliga språk.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Röda flagor.
Som väntat kommer signalen, den signal som initierar rensning i leden. Rosornas interna krig kan spelas upp på det politiska slagfältet.
Alla ska lämna säger Mona, som inte vill bära hundhuvudet själv för fiaskot i samarbetsprojektet med miljökramare och ex-kommunister. Men alla vill inte gå, alla vill inte lämna, alla tycker inte att det var deras fel. På frågan om hon vill fortsätta vara partiledare händer något. Med det alltid lika leende ansiktsuttrycket säger hon "jag har all lust och energi", men ansiktet säger i ett blink något helt annat.
Bristen på efterträdare kan tvinga henne kvar som kaptenen på en skuta som ska förlisa.
Vänsterpartiet har redan dragit sig tillbaka i sin lugna vrå där drömmen om den enda staten kan fortleva utan risk för att någonsin behöva realiseras. En drömtillvaro.
Miljökramarnas företrädare ska ändå lämna scenen nästa år och önskar nog mest att tiden ska gå. Domedagsprofetian om det globala miljöhotet har halkat av den politiska dagordningen. Inte ens Amerikas president, som det går illa för, kan dra miljöreligionen vidare. Ingen annan heller, med makt, vill aktivera sig. Dött ämne.
Det röda flagar. Ett fall för sossarna. Ett fritt fall.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
34-åring i förändringen.
Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg är det uppenbart att Regeringen alltmer körs som ett företag, med företagsledning och tillföljande organisation.
Med den livserfarenhet en 34-åring rimligen kan ha är det lätt att gå bort sig på resan från partisekreterare till en tjänst i VD-staben. Som arbetande i VD-staben möter det inga hinder att gå på bjudfest. En partisekreterare, eller riksledamot, får av hävd inte ta emot någonting alls från någon.
Bjudning är detsamma som muta. Ta emot är fel, fel, fel. Att ge är däremot godkänt. Obalans. Tänk om alla bara skulle ge, vem ska då få ta emot?
Övertron på oberoendets sårbarhet i gratis middag är uppenbar. En historisk kvarleva.
Förändring pågår. I den är en 34-åring bara en liten för dagen medialt synlig pusselbit.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det tjuter i däcken när (S) svänger.
Inspirerad av S-kurvan, som jag skrev om i fredags, kunde jag inte avhålla mig från att kolla vilken S-kurva (S) - Socialdemokraterna - har. Och när jag ändå var igång var det lika bra att kolla (M) - Moderaterna också.
Om man tar resultaten i Riksdagsvalen från 1911 till 2010, nästan 100 år, erhålls följande kurva.
S-kurva för (S) och (M).
Vi ser tydligt hur (S) kommer från innovationsstadiet i sent 1800-tal och befinner sig i tillväxtstadiet fram till 1940, då mognadsstadiet inträder och vidmakthålls fram till 1980-talets mitt. Därefter går (S) in i "decline" stadiet, för att år 2010 möta (M) i skärningspunkten. (M) har under tiden haft en motsvarande kurva, fast fasvänd, för att nu möta (S) i skärningspunkten. Två klassiska S-kurvor.
Ett annat exempel på en tydlig S-kurva finns på däckmarknaden. Fram till 1976 var diagonaldäck dominerande, för att från 1977 ersättas med radialdäck. Diagonal respektive radial har att göra med hur däckets kord är uppbyggt och vilka kapaciteter däcket därmed får.
S-kurva för diagonaldäck och radialdäck.
(S) egen S-kurva är påfallande lik diagonaldäckets S-kurva, om än inte samma nivåer och något spretigare.
Inte undra på att det tjuter i däcken på (S)-vagnen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ingen hållbarhet.
Bara några veckor har passerat sedan det det stora valet avgjordes. Det val som politiker och media laddat för under åratal. Samarbeten och allianser inledda.
Hållbarheten i de Rödgröna är låg.
Miljökramarna mumlar om att de inte vet hur det ska bli, sossarna ger sig på en organisationsföränring för att spara pengar och kommunisterna önskar inget hellre än att släppa utgiftstaken, dvs. spendera mer än vad som finns.
Tänk att de Rödgröna var ett för många realistiskt alternativ att inta regeringsmakten i landet. De Rödgröna som nu flagnar likt en trävägg målad med senaste miljöriktiga färg utan täckförmåga. Bäst-före datum har passerat, snabbt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Valtider.
Partiledare friar i direktsändning.
Riksdagsman nedslagen och rånad.
Tidigare förlorande partiledare uppträder till stöd för nuvarande partiledare. Hur tänker man då?
Affischer och annonser, som i panik.
Gammel-TV á la SVT konkurrerar med Web-TV á la TV4.
Partiet för unkna tankar martyriserar sig och vågar inte ha möten.
Undersökningar av opinion, opinion, opinion. Skulle alla ha fel?
Hur i hela friden ska människan kunna välja?
Allt kan hända. Det är valtider. Om fyra dagar vet vi - något.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Det stämmer inte.
Så sitter jag på tunnelbaneperrongen och tittar rakt fram och fastnar i en kanonad av affischer, signerade socialdemokraterna. Det är svart och vitt, det är dramatiska bilder på unga människor med sorg i blicken kombinerat med medelålders politiker som ler samtidigt som de säger sig inte kunna vänta. Eländet hamras in i hjärnan. Elände är myllan ur vilken de tre leendena har grott. De måste ha elände för att leva.
Jag väntar på tunnelbanan. Jag kan vänta.
Ju mer jag tittar ju mindre känner jag igen beskrivningen som en bild ur verkligheten.
Det kanske är en film som annonseras. En film där 48000 händer och 207000 ungdomar ska tävla om att vinna äran, den ära som instiftas av de självgoda medelåldersflinarna till höger som säger sig inte kunna vänta på att få göra som de vill. En film som inte är inspelad ännu, som aldrig kommer att spelas, en film utan egentligt manus, en film om makten som drivkraft.
Nej, det är ingen film. Det är faktiskt verkligt. Jag nyper mig i armen och inser att jag, precis som polisprofessorn, inte känner igen mig ett ringaste dugg, i bilderna och budskapet. Ta bort.
Jag kan vänta på att den 19:e september ska passera och affischerna försvinna.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nästa
Kalender
