Att bege sig med bil från huvudstaden mot den flygplats 100 km söder därom en söndag morgon bjuder på lugn. Inga bilar, inga människor, nästan. Flygplatsen är lika lugn och det ska visa sig att det irländska flygbolaget endast fyllt världens vanligast flygplan, Boeing 737, till hälften på sin tretimmarflygning till Girona, som flygbolaget gärna vill kalla Barcelona, i reklamen.
Den förhyrda bilen i Girona, till det modesta priset av 484 svenska kronor för en vecka, visar sig inte finnas. Nej, bilar i den prisklassen finns det inte några lediga, varför två klassers uppgradering till en VW Polo med alla finesser blir den fria uppgradering som alltid inträder när man bokar lägsta klass. Lägsta klassen är en lockvara som aldrig finns.
På några få timmar är miljön bytt från lugn svensk sönsdagsmorgon till lugn spansk förmiddag, sittande i en bil på en motorväg, med insikten om att det är ganska lika och avståndet känns nära.
Motorvägesdelen i Spanien, mot franska gränsen, kostar cirka 7 Euro. Ombyggnad råder och hastigheten är beränsad till de 80 km/tim som ingen bryr sig om.
I Frankrike börjar nästa motorväg, som är fin, mycket fin, och också kostar cirka 7 Euro för att komma upp till Narbonne. Där blir det stopp eftersom sockerhalten i blodet sjunkit till en nivå långt uner gränsvärdet, trots den av Ryanair tidigare tillhandhållna smörgåsen för 5 Euro. I detta läge ger en Chauson Pommes den kick som kroppen söker. En äppelmosfylld halvmåneformad smördegsbakelse. Ljuvligt.
Från Narbonne mot Beziers får de små vägarna bjuda på en landsbygdsnära upplevelse. Från by till by. I Beziers visar det sig att en ny motorväg byggts i riktning norrut och några minuter senare rullar vi av på södra avfarten till Pezenas. Allt är bekant och bilen nästan kör av sig självt till den stora parkeringen nära byns centrum, med gångavstånd till det lilla byhus som ska utgöra knutpunkt för veckans strapatser.
Madame som äger huset har förlorat minst en tand sedan senast, trots madames förmodat ringa ålder. Madame försöker prata alla språk samtidigt som jag ihärdigt försöker med franska. Madame får inte ihop orden, inte ens på franska, då hon inte vill prata franska av någon anledning. Kanske är det av hänsyn till sin gäst som hon vill envisas med de språk hon inte behärskar, på precis samma vis som gästen. Där står vi och kommer fram till att det regnar ute.
Ja, det regnar, men det gör inget, för luften är skön, fylld av alla dofter. Det är Frankrike, det är Landuedoc, det är Pezenas och det är väldigt bra.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Innehållet och motståndet.
Är bara innehållet riktigt bra räcker det gott och väl att författaren läser högt ur sina böcker från en belyst scen med enkel dekor. En scen kräver inte skådespelare, såvida det inte är en teaterscen föstås. Scenen igår kväll var Södra Teaterns och där var författaren själv på scenen, teaterscenen, utan att vara skådespelare. Och det gick bra det också.
"Hemma är inte en plats, det är en känsla."
Javisst, kände sig nog Bodil lite nervös till en början. Rösten var lite torr, men efter bara några minuter börjar hon blomma och fylla scenen helt. I mitten av första akten, vars tema är svek träffar hon mitt i prick genom att läsa om Gisele, från boken Tryck stjärna. Gisele är heltidsanhörig - ett typiskt Malmstenskt ord.
Andra akten har en annan inramning, där författaren sitter i en Carl Malmsten fåtölj och läser valda stycken ur många av sina böcker, sammanflätade till en betraktelse av livet.
"Jag reste bort för att komma ifrån mig själv. Det var bara det att jag tog med mig mig.
I Frankrike säger folket ifrån när något upplevs galet. I Sverige är det som det är, utan motstånd, utan konflikt, för konflikt är negativt i ett mellanmjölkensland fyllt av koncensus, tänker jag, samma dag som det är 25 år sedan en känd provokatör och politiker avrättades. Han skulle ha passat i Frankrike. Då.
"Det var inte bättre förr. Det vara bara förr."
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Om vad och hur.
"Det är viktigare att göra rätt sak än att göra saken rätt", är en favoritdevis. Det spelar ju ingen roll om jag är en medaljerad bilförare om jag styr bilen åt fel håll.
Den devisen gör återbesök i medvetandet när jag lyssnar till Juholt, socialdemokraternas nya gamla ledare.
Kund, marknad, konkurrens, VD, bolagstämma och avreglering är fula ord, får jag lära mig. Budskapet är retoriskt och kryddat med humor och pondus - en bra förpackning, speciellt för den som är mottaglig och förväntar sig en frälsare. Juholt gör rätt sak, men innehållet fungerar inte.
Han har några sakliga poänger, ska det visa sig, med att senare anamma marknadsekonomin med att den måste styras. Helt rätt. Han sätter nya begrepp på ordkartan med exempel som "modern allemansrätt". Bra. Han propagerar för att debattera mera och att agera samhällskritiskt. Bra, det behövs.
Men helheten haltar. Motsägelserna är inbyggda med att å ena sidan förkasta kundorintering och å andra sidan anamma marknad. Att å ena sidan förkasta reklambyråer och sen själv agera med alla den kraft en reklambyrå skulle önska sig. Huruvida det var en lapsus, eller ett medvetet budskap, återstår att utröna, när det framgår att i Håkan Juholts huvud är det synd om ungdomar som tvingas starta företag och betala F-skatt.
Juholt är bra på HUR, på att tala och framträda. VAD han talar om, innehållet, är ogenomtänkt.
Men, det kan räcka med att vara väldigt bra på HUR, för att vinna ett val. En bra skådis kan förgylla ett taskigt manus.
[ kommentar 1 ] ( 11 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Del 69.
Se mera på titanicmannen.se
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Redan släckt.
Någon har fått för sig att jordens befolkning ska släcka lampan en timma för att "skicka en signal till världens beslutsfattare om att ta klimatfrågan på allvar".
Det har redan slocknat - i initiativtagarnas huvuden - i långt över en timma. Tilltaget kan närmast förklaras med nån form av avsaknad av religiös offerplats. På detta vis tillhandhålls en timmes biktbås för den som tror att världen är på väg att gå under.
Min tanke hamnar hos alla de som inte har någon lampa att släcka.
Forrest Gump sade "always remember to keep your bullshit detector in good working order" -"se till att alltid hålla skitsnacksdetektorn i god kondition". Earth hour är ett utmärkt tillfälle att träna den.
[ kommentar 1 ] ( 9 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kappvändartider.
När USA's president Bush inledde kriget i Irak mot Irak's diktator Saddam Hussein var det många som protesterade. Förenta Nationerna tyckte inte tillräckligt mycket att Saddam skulle störtas och därmed ge det irakiska folket ett liv i frihet. Usch och fy, och president Bush förklarades buse världen över.
Vi kan minnas när USA äntligen fått grepp över Bagdad hur diktatorns närmast underlydande ställde sig upp i television och förnekade att staden skulle vara belägrad. Så gör diktatorer.
Så händer det nära 10 år senare i nordafrika, i Libyen, att en diktator plågat sitt folk tillräckligt. Folket säger ifrån. Denna gång väljer Förenta Nationerna att tycka att det är tillräckligt, inte för att störta diktatorn, men väl skydda Libyens folk. Ett slags passivt ståndpunkt, troligen som konsekvens av att Ryssland och Kina inte vill bli ovänner med diktatorn.
Nåväl, då har alla sagt sitt och det blir dags för handling. Verkstad. Vem ska göra jobbet? Nu passar det att USA finns och relativt snabbt kan plocka fram erforderlig teknik och utrustning. Frankrike tar på sig äran att vara initiativtagare, och medlem i NATO, som skrivs OTAN på franska. Frankrike är inga organisatörer, varpå det blir USA som tar ledningen, annars går det inte. Obama gick till val på att inte vara som Bush, så han vill ju inte vara ledande i ett krig. Nån ska ta över, vilket blir det diffusa NATO, men vad vore NATO utan USA? Så var vi tillbaka på ruta ett igen, vilket alla tycker är bra.
Nu passar det också de som tidigare kritiserat USA för att vara världens polismakt, att i praktiken USA gör jobbet med att få väck diktatorn.
Det är kappvändarnas tidevarv.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Lära ut och lära in.
Jag noterar att utbildningsministerns ordförråd utökats från ett ord, betyg, till att numera även omfatta ordet katederundervisning. Mellan orden utsänds signaler om den bristande disciplin som råder i klassrummet och om hur illa det är med alla förorter, där alla med utländsk bakgrund placeras av det offentliga Sverige. Över middagsbordskonversationer kan jag under stundom lyssna till lärare som beklagar sig över sina elevers fel och brister.
Det synes vila en latent föreställning om att det är fel på barnen, de som ska lära in kunskaper.
Jag anar att det kan förhålla sig precis tvärtom, att det är något galet med de som ska lära ut kunskaperna. Därmed inte sagt att det är fel på alla lärare. Långt ifrån.
Förr i tiden, på min skoltid, fanns det två sätt att få tyst och lugnt i klassrummet. Det ena var att styra med skräck, då alla visste att den här läraren var elak och passade det inte så fick man straff. Det andra var att göra lärotimmen till en föreställning, där hela beskrivning av det vi skulle lära oss blev så intressant att nästan ingen kunde låta sig vara oberörd. Båda metoderna fungerade, ur ett tyst och lugnt perspektiv. Ur ett inlärningsperspektiv segrade den sistnämnda. Jag minns det väl.
Att läraren lärt ut är definitivt inte samma sak som att lille Olle lärt sig.
Efter att ha sett SVT-serien Klass 9A väcks tankarna. Förvisso blir en TV-serie säkerligen vinklad, men i det lilla finns det stora. Ingen rök utan eld. Det är skillnad på lärare och lärare. Jag undrar huruvida utbildningen på lärarhögskolan innefattar kunskaper om tankemönster, om transaktionsanalys, om perception, om vår hjärna, om ledarskap. Och även om dessa områden lärts ut är frågan om läraren lärt sig.
Läraren som ledare utan ledarskap och pedagogiska färdigheter är som att tillsätta en god administratör som VD för ett utvecklingsbolag. Det går inte.
På högsta politiska nivå hör jag inget annat än betyg och kateder. För det kan väl inte vara så att utbildningsministern är rädd om sin väljarkår, med traditionellt hög andel lärare.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Rekordhållande allvetare.
Fransk television älskar frågesport av alla slag. Det kan handla om allt och gärna lek med ord. Det ligger i den franska kulturen, med ett rikt språk, att samtidigt leka med orden för att skapa nya eller vränga ut och in på de som redan finns.
Utifrån en svensks horisont är det lättaste franska frågesportprogrammet att tillägna sig Tout le monde veut prendre sa place. Nästan varje vardagskväll finns där sex utmanare mot mästaren, den som innehar ledartröjan. Själva programmet sker i ett tempo som kan försätta en stillsam nordbo i hysteri. Det är alltid någon som pratar eller spelar. Så snart musikaliska toner ljuder klappar publiken och deltagarna frenetiskt i händerna. Programledaren heter Naygul och har en kropp och en mimik som i varje sekund kommunicerar.
För två år sedan var det en mästare vid namn Mathieu som förblev mästare långt över 64 gånger i rad. Fantastiskt tyckte vi, då.
Förra året och i år heter mästaren Dominique och är en han.
Dominique är synskadad och vindögd, och kan allt. Programledaren ställer frågan, Dominique lyssnar. Under fem sekunder ser man hur Dominiques ögon far runt som satelliter på himlavalvet, sen stannar de och med det eftertryck som när någon hållit andan en längre tid levererar han absolut korrekt svar. En bild av hur hans hjärna är en processor som letar igenom alla index i databasen för att slutligen på hårddisken nå rätt fil, skapas i mitt inre. Dominique är helt osannolik.
Så har det hållit på i över 140 program nu. Ingen lyckas slå honom. Vad ska TV-producenten göra? Hur ska det gå i längden? Ska de tvingas lägga ned programmet, eftersom de aldrig får något skifte på ledartronen? Dominique har vunnit långt över en miljon kronor hittills. Ordet rekord är en underdrift.
Ikväll får vi se, igen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förväntan.
Sedan jag läste Micael Dahléns bok om Nextopia händer det påfallande ofta att vardagliga företeelser kan härledas till just nextopismen - idén om och förväntan på att allt äger rum i framtiden.
Jag har tidigare skrivit om Nextopia här och här.
Trailers för filmer är numera så långa att de tjänar som ett slags snabbspolning av hela handlingen i filmen, vilket är fullt möjligt om handlingen är tunn och lättsmält. Vi ser filmen innan den har visats. När den väl visas betecknar det mera ett måste för att avsluta det hela. Sveriges statliga television har tydligt anammat trailerismens idéer, för numera återkommer trailer efter trailer efter trailer, med snabbspolning, upprepande samma budskap. Dessutom har flera och fler program ett inledande avsnitt som snabbspolar det som ska komma att visas om blott några minuter.
I lokaltidningen finner jag att ortens mäklare har börjat annonsera om kommande objekt, alltså hus som ännu inte är till salu, men som ska komma att säljas.
Den kända devisen "Du är aldrig bättre än din senaste föreställning", hämtad från artistens liv, har fått en ny kollega i bästa nextopiska stil - "Du är aldrig bättre än din nästa grej". Förväntningar på att nästa grej ska vara ännu bättre.
Lätt filosofiskt kan man säga att värdeupplevelsen sker nu av det som ska komma sen. I ekonomiska kretsar kallas det ofta för att diskontera.
Nextopia, det förlovade landet där allt gott sker i framtiden, allt som förväntas komma. Ett fokus på det som komma skall, vilket får människan att inte bli stressad av framtiden. Tvärtom tas värdet av framtiden ut här och nu. En tidigare "generation stress", stressad av nyheter, har ersatts av "generation boss" som inte låter sig stressas, utan bestämmer över sina liv.
Nextopia är här.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Från min till mitt.
Min första PC var inte min. Det var företagets PC. En PC var alldeles för dyr för de flesta konsumenter i PC'ns barndom. Det var företagen som hade råd. De var vana vid höga priser på de stordatorer och minidatorer de dittills hade anskaffat. Så småningom sjönk priserna och staten subventionerade konsumenternas PC. Man fick sin egen PC. Min PC. Min Personal Computer.
Nu växer mitt PC fram. Mitt Personal Cloud. Det är hos konsumenterna mitt PC kommer först, till skillnad från min PC. Det är billigt, ofta initialt gratis för konsumenter, benämnt freemium. Jag når mitt PC på flera vis. Antingen genom min gamla vanliga PC eller genom min SP (SmartPhone) eller genom den pryl som fullt modellmässigt och traditionsenligt ännu inte fått något riktigt eget namn i skuggan av iPad. Eller någon annan av den uppsjö av prylar som lämnar de asiatiska monteringsbanden kontinuerligt. Det är inte prylen som är fokuset. Det är molnet - mitt PC.
Det är nästan ingen hejd på alla nyttor jag erhåller till ett ytterst rimligt pris, i mitt PC. Precis som det på min PC's tidevarv fanns skrockande individer som menade att PC'n aldrig skulle bli nåt, finns idag de som menar att mitt PC aldrig blir nåt. Faktum är att det redan är nåt.
Den språkligt intresserade kan också uttrycka det som "från neutrum till reale" - från en till ett - från min till mitt.
Där är vi, från PC till PC, när jag nu skriver dessa rader på min PC, som med 7 års ålder på nacken fått nytt liv tack vare Ubuntu 10.10 som jag fick fatt på i mitt PC. Snart ska texten publiceras i mitt PC.
Min PC är kvar och mitt PC tillkommer. Det är fokuset som har flyttat från min PC till mitt PC.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
