Oron utgjuter sig över vem som ska få läsa vad i journalen. Denna enda journal i singularis. Journalen, journalen, journalen. Som om det finns en enda komplett journal förd över mitt liv, min kontakt med det som gemensamt benämns vård.
Glöm det.
Journalföringen är spridd, inkonsistent och icke-komplett. Den som strävar efter att föra en komplett journal för varje människa har ett berg att bestiga. Om därtill reglerna för vem som ska få läsa vad i denna utopiska helhet ska läggas som ett nät över berget, så faller helheten ånyo.
Integriteten framhävs. Min egen integritet, där det som berör mig framgår och som jag bestämmer över. För min integritet finns inget externt journalsystem i världen. Jag är min egen journal.
Min journal är min egendom. Min journal följer med mig. Det är jag som äger min journal - ingen annan.
Övertron på den enda journalen, förd av Landstinget, är den sortens föreställning som lever kvar från den tid när samhället byggdes efter ett andra världskrig. Journalen i tredje person singularis har ingen egen plats i en struktur där många människor, företag, vårdgivare kan hjälpa mig, på min efterfrågan.
Låt mig ha min journal med mig. Ständigt. Min journal är mitt ansvar.
I nuvarande slag om journalen, där jag inte är tillfrågad, riskerar den helhet som min kropp och knopp består av och som är utgångspunkten för alla som vill hjälpa mig med vård, att förloras.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Lose-lose.
Vi har vårt eget Grekland, vi i Norden. Det stavas SAS. År efter år, kvartal efter kvartal, miljard efter miljard. Mina skattepengar flyger upp i tomma intet i luften när staten, som ägare, på löpande band sätter in mera pengar på SAS bankkonto. Samtidigt får SAS idag välförtjänt kreditbetyget B-.
Min kompis ringer från Gardemoen. Han har varit i Oslo över dagen och ska åka hem till Sverige, med SAS. Hans biljett avser flygplanet som ska flyga klockan tre, men eftersom han är effektiv är han klar tidigare och anländer Gardemoen glad ihågen med förhoppningen om att kunna flyga med flygplanet som ska avgå klockan två.
Det går inte, får han höra av en människa bärande SAS-uniform. Förvisso är flygplanet klockan två bara fyllt till hälften, men efersom min kompis har en biljett som de valt att kalla för ekonomi kan han inte få plats på det flygplan som lyfter klockan två och har 65 lediga platser. Det går inte. Han blir heller inte erbjuden att genom att betala något extra få möjligheten att sitta på någon av de tomma stolarna i flygplanet klockan två. Det går inte. Så är det. Det går inte.
En affärsdrivande rörelse med kunden i fokus hade naturligtvis gjort kunden glad och erbjudit plats på det halvfulla flygplanet klockan två, samtidigt som möjligheten öppnats för SAS att erbjuda en ny kund ett bra pris på flygplanet klockan tre. Då hade både min kompis, flygbolaget och den nya kunden vunnit. Ett sådant tänkande kallas för win-win, eller i detta fall win-win-win.
Istället fortsätter vår egen grekiska flygflotta att aktivt tillämpa lose-lose, vilket med tiden endast kan leda till den hälsosamma avveckling av flygbolaget jag som skattebetalara länge väntat på.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Chefsöverskott och ledarbrist.
För i tiden fanns det chefer. När en organisation skulle avbildas ritades ofta ett hierarkiskt schema, med högsta chefen högst upp och därefter i fallande ordning alla underchefer för att sluta med arbetaren längst ned, som skulle utföra jobbet på fabriken. Relationerna är som hämtade från den tidigare epoken där storbonden hade sin karlar som piskade drängarna. Uppifrån och ned. Vertikalt tänkande.
Det var då, tycker jag, men inser att inom vården lever hierarkierna vidare oförtrutet.
Längst ned finns änglarna, som ska göra det arbete som ska göras. Tolv personer med undersköterskeutbildning, förkortade till USK ska göra jobbet. Redan i ordet undersköterska befästs hierarkierna. De tolv har en sjuksköterska, en SSK, över sig, som förutom sin högre utbildning i sjukvård också är ålagd arbetsledning, utan att ha någon utbildning för det. De tolv änglarna och överängeln sjuksköterskan ska vårda 19 boende varje dag mellan klockan 8 och 21 i skiftarbete där fem änglar alltid ska tjänstgöra.
Ovanför SSK finns verksamhetschefer, som har regionchefer, som har programchefer, som har äldreomsorgschefer, som har en vård- och omsorgsnämnd, som har en kommunstyrelse, som har en kommunfullmäktige. Och mitt i hierarkin har det nu smugit sig in några som kallar sig för riskkapitalister som gärna vill tjäna en krona på varje gammal människa som vill ha hjälp.
Som om inte denna hierarki vore nog detekterar jag en minst lika lång kedja för den del som Landstinget handhar. Längst ned i Landstingets kedja finner jag också änglar, som med hjärta och förnuft får livet att gå vidare, trots ovanliggande hierarkier.
Av hela mitt hjärta vill jag hjälpa änglarna som gör det omöjligas jobb, som gör det de flesta av oss inte vet något om, som många av oss kommer att få uppleva längre fram i livet. Det gör de för en ringa lön, i ett jäktat tempo, med minimal uppskattning från hierarkin där ovan, den där hierarkin som fortfarande talar om chefer när det är ledare och ledning som behövs förutom flera änglar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Mobilisering.
Kommun och riskkapitalbolag för äldreomsorg.
Undlåtanden och rädsla i destruktiv förening.
Jag mobiliserar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
...eller radiolösa trådprogram.
Som gammal radiot förundras jag ständigt över att sändning i luften medelst etervåg, radio, på 2010-talet benämns med dess motsats - att vara trådlöst. Det är som om ett flygplan skulle beskrivas med att vara spåroberoende eller ett tåg med att vara vinglöst.
Som varm anhängare av det tidlösa radioprogrammet Sommar gläds jag av att konstatera att Sveriges Radio gjort en vintervariant av programmet, som kallas för Vintervärdar. Att två av mina favoriter, Leif G W Persson och Bodil Malmsten, dessutom ges tillfälle att orda gör inte fenomenet mindre angenämnt. Det är först i efterhand, efter att radioprogrammet sänts första gången, som jag upptäcker dess förekomst och söker efter lösning för att avlyssna detsamma. Det är då radio kontra tråd aktualiseras.
Distributionen av radioprogrammet till mina öron tar sig denna trådiga radioväg;
Med kabel från Radiohuset ända fram till mitt fösta telefonjack i huset, där Telias modem demodulerar signalen och packar upp ljudpaketen för att medelst kabel föra över dem till routern. Från routern sänds radioprogrammet för första gången med etervåg på 2400 MHz, långt bortom FM-bandets territorier, till min sex månader gamla surfplatta försedd med Sveriges Radio app.
Högtalarna i plattan är är av den storlek att varken Leif G W, Edith Piaf eller Monica Zetterlund låter som de brukar göra. Lösningen blir då att till plattan ansluta en minimal FM-sändare, införskaffad på Kjell&Co för 99 kronor, för att för andra gången sända radioprogrammet med etervåg de få metrarna till den vid sängen placerade klockradion med dubbla högtalare. Frekvensen väljer jag till 95 Mhz, som verkar vara ledig i hemmets radiospektra.
Mellan Leif GW's underfundiga ord och medan Edith Piaf sjunger, funderar jag på om det är ett trådlöst radioprogram eller ett radiolöst trådprogram jag konsumerar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En framtida försörjningspelare.
I Sverige drar turismen in mer pengar än exporten av fordon, järn och stål tillsammans, skriver SVD på självaste julafton. Om detta påstående stämmer, vilket jag inte har anledning att betvivla, är det samtidigt värt att notera.
Besökare till Sverige ger oss mer pengar än värdet av alla fordon och allt järn och allt stål, de gamla näringarna som vi historiskt lärt oss att värdera högt.
År 2012 beräknas turismen i världen slå nytt rekord, med för första gången över en miljard människor som kommer att besöka ett annat land. Bakom siffrorna döljer sig en framväxande medelklass från det vi traditionellt kallar U-länder såsom Ryssland, Kina och Brasilien, eller förkortat BRIC-länderna. I framtiden förväntas den stora turistströmningen komma från Asien. En omvärldsbevakare ser den framtiden.
Om man tar sig tid att läsa boken Megatrends Europe förstärks bilden av turismen som en av de stora pelarna vilka vi ska försörja oss på i framtiden. Massor av amerikaner, kineser, indier ska komma för att se våra gamla hus, våra gamla städer, våra vikingafästen, våra fridfulla och orörda landsbygd och natur, vårt rena vatten och vårt lugn. För att tillgodogöra oss alla de miljarder pengar som ligger i potten krävs väldimensionerade flygplatser och hamnar samt välbehållna sevärdheter. Det är där vi ska satsa pengar.
Här finns fantastiska möjligheter, för den som vill se dem, som vill se hur omvärlden utvecklas.
När jag så söker igenom allt material om det stora projektet nya Slussen som den närsynta ledningen i Stockholm förser mig med finner jag ordet turist på endast ett ställe samt ordet besökare på ett annat ställe. Det påstås att själva konstruktionen av Slussen är uttjänt, utan att gå närmare in på vad som egentligen är så trasigt. Något måste göras och en arkitekttävling har utlysts där jag inte heller finner ordet turist omnämnt. Visionen för nya Slussen lär vara att gå från trafikplats till mötesplats med motivet att det ska möta kraven från morgondagens Stockholmare. Arkitekterna förefaller lokalt tänkande utan ett glokalt perspektiv. Här ska alltså miljarder satsas utan att ha gjort en omvärldsbevakning värd namnet. Puh!
När näringslivet förändras ska naturligtvis arkitekturen förändras utifrån det. Likadant ska naturligtvis satsningar i ínfrastruktur göras med tanke på vilka näringar som kommer att vara blomstrande i framtiden. Det är av näringar vi lever, inte av hus. Turism är en framtida försörjningspelare och flera av oss kommer att vara verksamma inom turistnäringen.
Turismen står för kommande rekordår.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Devisen som föll och återuppstod.
Du får vad du betalar för, har jag hört i hela mitt liv. En devis som utgått från att något med högre pris osvikligt är bättre än något med lägre pris. Ett tankesätt troligen sprunget ur det naturliga förhållandet att ju mer det kostar att producera, desto högre pris ska varan eller tjänsten ha. Cost-based pricing, säger amerikanarna. Kostnadsbaserad prissättning, säger vi, och ser priset som ett påslag på produktionskostnaden.
Glöm det.
I stora butiken, som för 30 år sedan skulle klassats som järnhandel, befinner jag mig för att köpa tätningslist. Det står fullständigt klart att det är ett fabrikat som dominerar den nära två meter långa montern med tätninglister. Jag läser och studerar och finner en 9 mm bred och 4 mm hög list som är 6 meter lång, på två olika hyllplan. På ena planet har kartongen en blå rand och kostar 59 kronor, på andra planet är kartongen utan blå rand och kostar 29 kronor. Vid fråga till butikspersonalen får jag lära mig att den med blå rand har en ny förpackning, den blåa randen alltså, och att innehållet är exakt detsamma i de bägge kartongerna.
I bildelsbutiken finner jag bromsbeläggen i två olika förpackningar. Exakt samma innehåll, från samma produktionslinje, till två vitt skilda priser.
På 2000-talet baseras inte försäljningspriset på produktionskostnaden längre. Det produktionsorienterade tänkandet har övergått till kundorienterat. Priset styrs av vad kunden kan tänkas vilja betala och har inget med produktionskostnaden att göra, annat än att ju större skillnaden är mellan kundens betalningsvilja och produktionskostanden, ju bättre är det för försäljaren, medan kunden inte erhåller något högre värde.
Produktbristen har nära nog elminerats och kundbristen tilltagit. Devisen utifrån kundens position du får vad du betalar för framstår som en relik och återuppstår i nytappning utifrån säljaren position som du får vad kunden vill betala.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Handelsbanken.
I dessa finansiellt röriga tider, där banker, i den så kallade finansbranschen, beter sig generellt som hopplösa krångliga girigbukar, drabbas jag av glädje.
Det jag hör från min omgivning om Nordea, det jag upplever i min närhet av Swedbank, är delar som jag undviker att befatta mig med. Jag skulle kunna kräkas en stund över deras göranden.
Istället väljer jag att fortsätta vara trogen den bästa banken - Handelsbanken. Det är den bank som har behållit det lokala perspektivet, nära kunden, med personlig och okonstlad hantering. Handelsbanken har kontoret, med sin egen beslutanderätt.
Åtminstone gäller det min Handelsbank, som befinner sig drygt 200 kilometer från hemvisten. Geografiskt långt borta och servicemässigt nära intim. Lokal och global. Glocal, på engelska.
Avståndet är ypperligt för att driva att allt ska kunna lösa sig utan besök i banklokalen. Vi känner varandra ändå, bankpersonalen och jag, vi kan våra röster och vi har en öppen dialog, utan krims-krams. Allt löser sig alltid till det bästa. Det bara fungerar, oavsett om jag uppträder som företaget eller privat.
Min älskade glokala bank.
[ kommentarer 2 ] ( 16 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förvirring utan kommunikation.
Att kabel-TV företagen, som de hette för 20 år sedan, redan då gärna låste in sina kunder vet de som varit med. De senaste årtiondena har kabeln ersatts av trådlös överföring där statligt, genom Terracom, ägda, Boxer haft en framträdande roll. Kabel-TV-bolagens beteende har överförts från kabeln till luften.
Per brevpost anländer ett kuvert från Boxer, med för säkerhets skull två A4-ark med samma information. Där står att läsa en text, undertecknad av någon som i nutida anda av titulaturdevalvering kallar sig för "Customer Service Manager".
Det står efter genomläsning fullständigt klart att uppenbara brister föreligger hos avsändaren vad gäller förmågan att kommunicera. Den förvirrande texten sprids i mångfald över Sverige och landar hos en allt större andel åldrande befolkning. Där ankommer det på anhöriga att lägga energi på att först förstå vad som skrivs för att därefter om möjligt förklara vad som menas och undvika oro. Den som besitter kunskap i multiplikation kan föreställa sig den totala mängd energi som åtgår över landet för att ta hand om den smörja som väller ut ur vårt gemensamt ägda bolag Boxer.
Den enda nytta som Boxer bjuder på är det flagranta exempel de själva utgör på hur ett företag kan lyckas sätta krokben för sig självt och lyckas skapa förvirring utan kundnytta. Erfarenheten visar att den som inte tillför någon nytta i värdekedjan har en tendens att med tiden elimineras.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
290 varianter. Minst.
Jag hör ordet äldreomsorgen, i singularis, som om det bara fanns en äldreomsorg. Icke. Det finns minst 290 varianter på äldreomsorg, för det finns 290 kommuner i Sverige och alla har att tolka socialtjänstlagen för att hitta nåt styrande regelverk för hur tusan de ska arrangera livet för oss alla när vi blir gamla.
Om vi därefter antar att varje kommun har i snitt 10 äldreboenden, med varsin äldreboendechef, får vi helt plötsligt 2900 varianter av äldreboende. Utöver äldreboende kan vi sen addera gissningsvis 5 hemtjänstenheter i snitt per kommun, vilket till 1450 hemtjänster med en grupp människor som far hem till oss när vi blir gamla och behöver hjälp. Vardagshjältar.
Det var den kommunala delen.
Sen har vi den knasiga Landstingsdelen som ska bidra med sin omsorg, som då kallas sjukvård, till den som har hemtjänst. Om man istället bor på äldreboende agerar närmaste sjuksköterska i kommunens regi - inte Landstinget. Ja, det är rörigt och gränsfyllt, med gott om remisser kors och tvärs till olika specialistkliniker dit orörliga äldre ska köras med av kommunen tillhandhållna specialfordon. Varför inte köra hem doktorn till kunden? Revirpink, oflexibilitet och konservatism i oskön förening.
Än så länge har jag bara talat om offentligt arrangerad vård, med människor som erhåller sin arbetslön direkt från kommunen eller Landstinget.
Sen lägger vi till externa vårdgivare, det som i media kallas privata, av alla slag i både kommun och Landsting. Då blir antalet varianter än högre. Oräkneligt och oöverblickbart.
Att i detta läge börja tala om äldreomsorgen i singularis, som om all älresomsorg vore på ett enda vis, är helt vilseledande. Lika vilseledande är det att påstå att kommunal eller privat äldreomsorg skulle vara på något visst givet vis. Det är på 1000 olika vis.
Jag har sett olika kommunala hemtjänster, som är helt olika, med olika förtjänster och brister. Jag har sett äldreboenden så olika att de kunde varit från varsin egen planet.
Jag har sett offentliga vårdcentraler i Landstingets regi, som är så fruktansvärt dåliga, med så låg kvalitet att de blivit allmänt kända, men inget har hänt. Inte förrän senaste året, när vårdcentralen ifråga lagts ned. Det fanns inget annat att göra. Namnet på vårdcentralen var Väven och den låg i Norrköping. Så snart jag nämnt det namnet har människor tittat på mig och rystat på huvudet. Alla visste, men ingen vågade göra något - inte förrän en privat vårdcentral öppnade i kvarteret intill och folk övergav Väven. Tack för det.
Tro inte att det var bättre förr, när det bara fanns kommunal omsorg, när det inte fanns alternativ, när monopolet födde maktlöshet. Tro inte det. Och glöm inte de vårdskandaler som förekommit i kommunal, Lanstings och offentlig regi.
Att bli gammal, sjuk och svag och upptäcka att kroppen rasar samman kan aldrig upplevas som bra. Det finns 2900 varianter av äldreboenden och jag tillåter mig att tro att de flesta är bra. Att låta frustrationen över enskilda felaktigheter gå ut över äldreomsorgen i singularis ställer jag inte upp på.
Däremot skulle jag gladeligen ställa upp på att hjälpa kommunerna att vara bättre beställare, bättre avtalsparter, mer kundtillvända, tydligare och effektivare. Det är alldeles för lätt för drivna affärsman att prata omkull godtrogna offentliga tjänstemän.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
