När Ryanair sin vana trogen sätter hjulen i asfalten på landningsbanan på tid i Beziers, i Languedoc, i södra Frankrike, är det som om en buss stannar vid sin hållplats. Alla de procedurer som en flygpassagerare ska genomgå är den slags rutin vars upplevelse bara blåser förbi utan reflektion. Tre timmar i luften är som tre timmar på bussen, vilket förflyttar oss 30-40 mil inom Sverige. Nu har bussen ankommit Beziers istället och termometern visar +23C och sol.
Den lilla hållplatsen, förlåt flygplatsen, gör att avståndet från busskuren, nej ankomsthallen, till biluthyrningen inte är något avstånd. Kön är måttlig och efter att ha konverserat på franska och engelska har en helt ny VW Polo 90 Tdi utkvitterats. Den är så pass ny att vi är första hyrestagaren. Dessutom fungerade även denna gången idén att boka den absolut lägsta klass av hyrbil som finns, eftersom de är få och alltid uthyrda, vilket leder till automatisk uppgradering.
Några mil från flygplatsen ligger Pezenas kvar och lördagar innebär marknadsdag, vilket innbär att biltrafiken är omfattande och begränsad. De går att köra in på rue Conti för att lossa väskor och nyligen bunkrade kassar med mat. Men det går inte att köra ut, varför några hundra meters backande är påbjudet, för att nå parkeringen i allén under de stora platanerna.
Utsikt från fönstret utmed rue Conti, Pezenas.
Jacka av, tröja av, strumpor av - det är sommar, bara efter en enkel bussresa.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Lag som saknar Maud.
Jag tyckte redan för några dagar sedan att försvarsministern såg ovanligt trött ut och blev mållös vid en intervju. I en blink var det något som signalerade att harmoni inte förelåg.
Samtidigt har jag undrat var regeringen håller hus. Var är dom? Att utrikesministern är närvarande i sociala medier är en företeelse på individnivå. Att statsministern ser ledsen ut har vi lärt oss leva med. Men resten då. Var är dom? Var är allianslaget, var är skratten, vart tog lagandan vägen?
Jag tror att svaret stavas avsaknad av Maud.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Återvinning.
När jag för en kväll av en händelse råkar se både Rapport och Aktuellt på SVT hamnar ett ord överst i ordlistan - återvinning.
När Aktuellt tänjts ut till 60 minuter förefaller det som att återanvändningen av det som ska föreställa nyheter ökar markant. Ökningen är så kraftig att nästa ord trillar in - repris. Det känns som en repris klockan 21, av det som berättats klockan 19.30.
Lägg därtill det faktum att rubrikerna redan nått mitt öga via Google Reader och Twitter under dagen, vilket får Rapportaktuellt att förvandlas till en upplevelse av inaktuell avrapportering.
Jag klagar inte. Bara ett personligt konstaterande.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Språket berättar brutalt.
På 1990-talet skulle alla ha en slogan efter sitt varumärke. Vem minns inte Nokias mjuka Connecting people som stod i bjärt kontrast mot Ericssons Make yourself heard. Vi hade också Axe because first impressions last. Så sent som slutet av 2000-talets första decennie kunde vi dränkas i McDonalds I'm lovin it.
Men nu kommer jag inte på någon slogan av liknande slag. En iPhone behöver ingen slogan. Den säljer sig själv med form och inbyggd känsla. Ord är överflödiga. Och en Android-telefon har en liten grön gubbe, en liten Droid, som dyker upp här och där. Ord fyller ingen funktion alls. Bilder och symboler talar.
Det är nu, år 2012, som Microsoft slår till med sin nya telefon, som de kallar för Windows Phone, för att vi förmodas känna igen oss från Windows storhetstid. För säkerhets skull lägger de till fönsterflaggan som vi dragits med sedan Windows-95. På toppen av allt klämmer de på en slogan - Put people first.
Jag häpnar. Det är som om någon övervintrad finsk marknadsförare från Nokias storhetstid tagit fram orden ur byrålådan som inte varit öppnad sedan 1994. Sen funderar jag på om uttrycket "Put people first" är en uppmaning eller ett konstaterande. Minnesbilder från tidigt 1990-tal far upp i min hjärna från när IBM skulle visa var skåpet skulle stå med OS/2 Warp. Det var lika omöjligt som att få en elefant att dansa jitterbug.
Jag tror vi är där igen.
Orden i språket berättar brutalt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tecken i tiden.
Med örat ständigt mot marken för att söka tidigt avläsa trender och tendenser råkar jag under en och samma vecka motta flera samstämmiga signaler. Kortfattat kan iakttagesen beskrivas som att människor vill göra bra. Eftersom signalerna kommer från samtlig åldersgrupper är trenden bred.
Först äter jag lunch med en snar 50-åring som säger sig vilja göra något som betyder något. Trött på meningslös rapportering och med en insikt om de vertikala hierarkiernas begränsningar vill han ägna sig åt något som betyder något för andra människor. Det handlar således inte om girighet, gnidenhet eller snåljåpande. Önskan är helt enkelt att göra något bra. I önskan döljer sig godhet och generositet.
Strax efter når mitt öga en notis om att Jan Carlzons Riv pyramiderna från 1980-talet åter aktualiserats. Jag ser sambandet med det som Harry S Dent beskriver när han tydliggör hur illa de hierarkiska vertikala chefsorganisationerna fungerar i ett nätverkande tidevarv. Dent förklarar att nätverksorganisationen, som agerar horisontellt utifrån kunden, blir den ledande formen för framtidens företagsliknande mänskliga grupperingar när något ska göras. Något bra, som kunden önskar.
Sen hamnar jag på ett föredrag från Civilförsvarsförbundet, där idel ideella själar verkar, för att höra om alla frivilligorgansationer som finns. Ju mer jag insuper ju mer står det klart att de som talar gör det de gör för att göra något bra. I eftersnacket, med en representant för generation Y, står det utom allt tvivel att intresset från framförallt tonåringar och något äldre är stort för att göra något bra. Viljan att dela med sig av sin tid, sitt kunnande, att kunna hjälpa och få hjälp är stor. Jag för fram uttrycket sharing is caring, vilket träffar mitt i prick.
Dagen därpå kan jag inte undgå att besöka två bankkontor. Det ena vill inte ta emot kontanta pengar och det andra vill inte föra över pengar mellan två bankkonton utan att ta 150 kronor i avgift, varför jag där motiveras ta emot kontanta pengar, vilket inte innebär någon avgift. Vid båda tillfällena är minst två av bankernas avlönade personer inbegripna i den enkla transaktionen. Alla är hierarkiskt besvärade, ser ingen kund, har ingen som helst tanke på att göra något bra för någon annan, utan gör bara som deras chef sagt till dem. Att människors känsla för banker är lågt är ingen hemlighet. Bankernas vilja att göra obra blir ytterligare vatten på min kvarn om människoras önskan att göra bra.
På läshögen ligger boken "What's mine is yours - Collaborative consumption". Som framgår av titeln handlar den om att tillsammans dela med sig med varandra för att konsumera, för att göra något bra.
När intrycken samlats och sorteringen påbörjas finner jag stöd i tesen om att vi lämnar marknadslösningarnas epok för att inta omprövningarnas epok.
Det är i denna senare epok vi ska gå från de vertikala hierarkiska, giriga och egennyttiga beteendena till ett nätverkande kundnyttigt sätt, ett varande som ett tecken i tiden att vilja göra bra.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Aktuell 28-åring.
Året var 1984. I Frankrike grundas sammanslutningen SOS Racisme som en motreaktion mot rasister och antisemiter. En sammanslutning, inledd av människor från socialistiska partier, och anammad av större delen av samhället. Deras slogan löd "Touche pas à mon pote", vilket på svenska blev "Rör inte min kompis". Symbolen spreds snabbt och kunde ses pryda ett tvärsnitt av samhället.
28 år senare ses symbolen på nytt på Paris gator när människor manifesterar för allas lika värda och protesterar mot terrorhandlingar och rasistiska politiska företrädare. Presidentkandidaten, Marine Le Pen, var snabbt ute i media och talade likt vår svenska Jimmie om farligheten med människor med udda namn, annan hudfärg och andra religiösa troenden. Hon forsätter den mörkrets bana som de människofientiga och främlingsfientliga frammanar. En bana dömd att misslyckas i kraft av sin totala brist på empati och kärlek.
Efter att ha noterat att fransmännen plockar fram den 28 år gamla symbolen kunde jag anmärkningvärt nog gå direkt till skålen på hallbyrån och från dess botten gräva fram symbolen jag själv bar 1985. Nu är den framme för att vara där. Viktig på nytt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Övertro.
Tre timmar och 20 minuter utan avbrott om Titanic. Ett maraton i sjöfartshistorik. Engelska history channel har producerat och den engelska berättarkonsten korsat med den amerikanska showen ger en totalupplevelse som sitter kvar i sinnet.
De 200 minutrarna är dramaturgiskt uppdelade i fyra delar; Den krossade drömmen, Den allsmäktiga omskakningen, Rop på hjälp och Djup sorg. Även om jag vet vad som hände går det inte att låta bli att låta sig uppslukas i förloppet. Som sedan några år biten av Titanicflugan söker mitt öga och öra ständigt nya pusselbitar i eftersökandet om Titanicmannens liv.
Den bestående känslan efter detta maraton är förundran över människans tilltro till den då nya och omvälvande teknologin, med gigantiska ångmaskiner, de första telegraferna och elektriciteten. Allt nytt i början av 1900-talet som fick människorna att hamna i en uppenbar övertro på att allt skulle fungera. En tro så stark att inte ens när fartyget hade betänklig slagsida och stäven under vattenytan kunde vissa förmås att första vad som skulle hända. Fartyget var ju "osänkbart".
Från 20000 fots höjd ovan jordytan formas den inre vyn över tiden, över de närmaste 200 åren bakåt i tiden. Ännu en återkommande kurva bildas och i ett ögonblick, ett blink, infinner sig aningen om övertron, igen, 100 år senare. Den här gången är det något som river upp en irreparabel reva i internets skrov.
I nästa sekund återgår jag till nutid och skriver en blogg på det osänkbara nätet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Överrumplingen.
Det ringer från ett Malmöföretag. Jag svarar artigt med mitt namn, min vana trogen.
- Hej, jag skulle vilja boka ett möte med dig. Går det bra?
- Ja, vad gäller saken?
- Jo, det är så att vi behöver en referens från Tyresö så vi är till och med beredda att betala dig för att vara det.
- Vad är det ni vill leverera?
- Jo, jag vill boka in Magnus, så att han kan möte er för att berätta hur ni kan få en toppmodern hemsida.
- Har du kollat på min hemsida innan du ringde?
- Öhh, nej, det har jag slarvat med.
- Vad jobbar ni i för verktyg eftersom du säger att ni levererar toppmoderna hemsidor?
- Öhh, ja, det vet inte jag för jag är bara fotfolket här.
- Du har ringt ett företag som producerar toppmoderna hemsidor, så möjligen har du ringt fel?
- Öhh, jo, jag då får jag tacka för mig då.
- Tack, du.
Uppenbarligen agerar Malmöföretaget enligt löpande-band-principen, där en person gör ett handgrepp utan att veta ett dugg om resten. Han som ringde skulle bara ringa och boka en mötestid. För övrigt kunde han ingenting. Det gick bra för Henry Ford på 1920-talet när han skulle massproducera bilar. Då räckte det bra med att en person drog en och samma skruv dag ut och dag in utan att veta ett dugg om bilen ifråga. Produktionsorienterat tänkande. Dömt att misslyckas på 2000-talet andra decennie i en servicebransch.
Det andra väl värt att notera är den överrumplande taktiken med att direkt fråga efter en mötestid, för att sen signalera att de vill betala för att få mötas, och med detta inledningsvis försöka förleda mig att tro de är kunden och jag leverantören.
Telefonförsäljartricken upphör aldrig att utvecklas.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Den ekonomiska vintern.
Harry S Dent talar om den 80-åriga ekonomiska livscykeln. Enligt denna cykel befinner vi oss nu i vinterperioden, med lågkonjunktur och framtida deflation som kännetecken.
Samma tidsperioder, samma cykliska förlopp kan beskrivas med andra ord, som skapar oss en tydligare bild över vad som hänt, händer och kommer att hända.
Tiden efter andra världskriget ledde till samhällsbyggnad, där ingenjören var hjälte, från 1945 till 1965 under vårliga tiden, enligt den ekonomiska livscykeln. Den efterföljande sommarperioden från 1965 till 1985 var fulländningens epok där socialarbetaren axlade hjälterollen. Marknadslösningarnas epok tog vid och entreprenören hyllades från 1985 fram till 2005. Nu är vi sedan 2005 redan sju år in i den ekonomiska vintern med omprövningarnas epok där ledaren är vår hjälte samtidigt som en praktisk kultur vinner mark. En epok som ska vara ända fram till 2025.
Ledorden i denna lågkonjunktur med förväntad deflation är, enligt förklaringsmodellen ovan;förändring, praktiskt kultur, handling och lågmäld diplomati. Det gäller inför nästa 80 år långa ekonomiska livscykel, som alltså börjar om 13 år.
Alltså ska jag idka förändring, vara praktisk i handling och samtidigt lägmält diplomatisk. De tre första klarar jag. Den sista får jag öva på, i omprövningarnas epok.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Aktion.
Fruktansvärda avrättningar i Toulouse. En man med motorcykelhjälm åker runt på en scooter för att med pistol avrätta medmänniskor. Mord sker tyvärr inte sällan. Men nu är det tredje gången gillt under kort tid som samma mördare slår till. Det franska måttet är rågat. Det är nog nu.
I Frankrike är transparensen stor. Televiserade nyheter visar människor som öppet talar, gråter, sörjer, utan att hålla igen. Det som har hänt måste talas om, måste bearbetas, här och nu. En nationell känsla måste bara få pysa ut och kommuniceras människor emellan.
Sålunda far presidenten, sin vana trogen, direkt iväg till Toulouse för att vara där, vara närvarande, mycket närvarvande. Den kandiderande socialistiske Mr Hollande far också dit, något senare, något lugnare, inte fullt lika närvarande, men han är där. Valkampanjerna är för tillfället inställda.
Direkt sätts alla krafter in. När det ska ske, ska det ske. Poliser av alla slag och militär överallt. Redan idag har kropparna från de avrättade flugits till flygplatsen Charles de Gaulle, som fransoserna benämner Roissy. Och på flygplatsen befinner sig president Sarkozy med sin premiärminister för att ta emot.
Det är aktion. Människor gör. Det är fransk katastrofreaktion.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
