Vi håller på etiketten. Det är etiketten som gör det, förpackningen, presentationen, ytan. Modern psykologisk forskning visar att människan är benägen att uppleva det hon förväntar sig. Föga vettigt.
Provsmakningen vid omtappningen säger att drickbarheten förbättras. Bortom vett och etikett behövs allt större mängd för provsmakning för att verkligen avgöra hur det smakar. För varje klunk blir det bara bättre och bättre. Vettet far ur. Tjoho!
Så återstår frågan om när det är dags att buteljera. Är det bäst att låta vinet mogna i tunnan eller i flaskan?
För Vallée Verte 2009 var det 42 dagar från druvkossning till buteljering. För Vallée Verte Rosé 2010 har det hittills gått 51 dagar. Det känns som att vinet tjänar på att vara kvar ytterligare en stund i tunnan samtidigt som temperaturen sänks på jästtoan. Buteljering före jul, blir delmålet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Matfokus.
Det snöar, inte bara i Sverige, utan även i Frankrike, norra delen av hexagonen Frankrike. Snö ger kaos, toppnyheter i nyhetsprogrammet på TV-kanalen France2, med påpälsade huttrande reportrar uttvingade i kylan på minus en grad.
Att bilar slirar, långtradare står stilla och flygen försenas är en notering, men det som verkligen betyder något i Frankrike är maten. Salladsbladen blir förstörda, ingredienser till menyerna förgås på grund av snö.
Den våldsamma kylan på minus en grad måste hanteras, man måste tänka på vad och hur mycket man stoppar i sig. Kyla kräver kalorier, närmare bestämt 300-400 kilokalorier mer än vanligt.
Som om det inte vore nog med ett ökat matintag, i matens land, behöver även kroppen mer vitaminer, C-vitaminer, som apoteken (pharmacie) gärna försäljer.
Snö i alla ära. I Frankrike handlar det som vanligt om mat.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ledningsproblem.
Det går som tåget
Hur går tåget då?
Det går inte.
Ett spår, en elektrisk ledning. Båda måste fungera, annars blir det stopp, på tåget. Ett diesellok behöver bara en av dem - spåret - energin har dieselloket med sig i sitt oberoende. Ändå, om det blir stopp på spåret, det enda spåret, så blir det stopp. Helt stopp.
Tåget är från 1800-talet, då järnvägen var högteknologi. Loket var då självgående utan kontaktledning. Spåret hade utslagsröst på om tåget skulle gå eller ej.
Det vilar ett romantiskt skimmer över tåget, ett skimmer med förtecken från miljörörelse och vänstersympatisörer, i tron på en rättvis miljöriktig kollektivlösning för alla att förflytta sig på. Den eviga tron på den enda lösningen, utan konkurrens, i monopolställning. Även om nu flera aktörer kan köra tåg, i konkurrens, finns bara ett spår. Att lägga flera spår i ett land med blott 9 miljoner invånare är ekonomiskt ohållbart.
Tåget fungerar egentligen bara med stora passagerarvolymer som underlag, för att få ekonomi, i kombination med ett stabilt väder, utan snö, is och kyla. Det är tågets grundläggande egenskaper, dess materia och utgångspunkt. Allt annat ger störningar. Jag undrar hur ledningarna för tågföretagen tänker.
Varje nedriven kontaktledning är ett tecken på en nedriven kontakt med ledningen, i tågföretagen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Hemligheten är utrotningshotad.
Det är ett elände att vara Hemlighet numera. Ingen Hemlighet får riktigt vara sig själv, har ingenstans att ta vägen. Hemligheten känner sig hotad, utrotningshotad.
Hemligheten söker stöd hos sina vänner, någonstans att få leva i sin egna hemliga kultur. Men det är omöjligt. Trådburna nät och trådlösa nät och kameror och mikrofoner går fram som slåttermaskiner bland Hemligheterna. Inga Hemligheter blir kvar utom i reservat vaktade av en diktator.
Alla människor som gjort sig beroende av Hemlighetens historiska egenskap känner sig också hotade. Det är farligt, osäkert, ansvarslöst, när Hemligheterna bara försvinner, säger de.
Så har vi, mänskligheten, placerat oss själva i läget där Hemligheten ifrågasätts, om vi ska ha Hemligheter eller inte. Svaret på den frågan besvaras av svaret på frågan om vi ska ha konkurrens eller ej.
För övrigt konstaterar jag bara att i morse talade vår finansminister mycket klokt när han höjde ett varningens finger till bankerna för ett alltför vidlyftigt agerande i ljuset av de lysande utsikterna. Under dagen läser jag att Wikileaks tänker avslöja obekvämligheter om bankerna härnäst.
Två skott mot bank från två olika hålla samtidigt. Det är ingen hemlighet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Konsten att vara omedveten.
I filmen Titta vi flyger noterade jag för första gången Leslie Nielsen. En film fylld av uttryck och sentenser, som än idag förföljer mig. "Roger, Roger. Clearance, Clarence. Over, Hoover. Surely, Charlie."
Att Leslie Nielsen dött är som det är.
Han besatt den underbara förmågan att spela omedveten om vad som än hände. Att en mindre stadsdel ödelades på grund av en något oförsiktig parkering, är inget som Frank Drebin lät sig beröras av. Allt fortsatte framåt, oavsett hur det såg ut bakåt.
Han hade ett slags stenansikte, utan att vara kallsinnig. Som åskådare blev det vare sig pinsamt eller töntigt, vare sig simpelt eller svårsmält. En spelad omedvetenhet han säkert var medveten om.
Ikväll rotar vi fram en VHS-kassett med Nakna pistolen och njuter och minns Leslie Nielsen i högform.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förkortningar och stora män.
Att landet Irland kört ekonomin i botten är uppenbart. Att Grekland redan gjort det, vet vi. Att Portugal ska göra det sägs det, liksom även Spanien. PIGS blir förkortningen i ett av förkortningar fyllt tidevarv. PIGS går ned samtidigt som BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) går upp.
Hela världens ekonomiska nav, USA, stökar, och får inte vara med i nån förkortning annan än NATO, som fransmännen sin vana trogen att göra tvärtom förkortar till OTAN.
PIGS, BRIC, NATO och OTAN.
Som av en händelse möttes en från BRIC, en från NATO och en OTAN, i PIGS (Portugal) förra veckan. Alltså i det land som ska gå bankrutt enligt nextopisk förväntan. Han från BRIC sa att vi vill vara kamrater med de från NATO. Ryssland och USA ska samarbeta säger han från NATO. Som om Warzavapakten aldrig existerat, som om Ryssland skulle vända sig om 180 grader, bara sådär, som om USA helt plötsligt skulle bli bästa kamrater med Ryssland. Han från OTAN såg på.
Jag litar inte på nån.
I ett blink ser jag två mot en i denna bild. En ska bort, som i den gamla bildleken. Vem ska bort?
Det handlar om jaget, om etos, om personlighet. Medvedev och Obama agerar som nickedockor. De säger saker på ett upplagt, uppgjort, utstuderat, väl programmerat vis. Ögonen säger något helt annat eller ingenting, utan något jag. Sarkozy har så mycket ego att hälften vore nog, tycker många. Han älskar att synas, att vara i centrum. Han är listigast av dem alla, med inte bara en räv bakom örat. Där ryms ett helt gryt och mycket jag.
Sarkozy ska bort, i bildleken. Kvar är han i sitt jag.
Knappt har de hunnit mötas färdigt i bankruttlandet förrän Nordkorea, utan att vara med i någon förortning, kallar på uppmärksamhet.
Härnäst väntas ett klimatmöte utan nextopi, utan förväntan om något, lika dött som ekonomin i Irland.
Världsliga villervallan fortsätter.
[ kommentar 1 ] ( 7 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Förväntansekonomin.
Med Micael Dahleéns funderingar, i boken Nextopia, i tankarna noterar jag följande.
Årets julklapp är surfplattan. Trots att den knapp finns att köpa, är den utsedd till årets julklapp, fastän julen inte varit ännu. Möjligen kan den bli årets julklapp, vilket återstår att se. Ett typiskt fenomen i förväntanssamhället
I veckan förväntades snökaos och snöovädet. Kaos och oväder. Rusning till däckversktäder och snöskyffelförsäljare inför det som komma skulle. Ombokningar, reservutrustning, allehanda BNP-höjande åtgärder vidtogs. Förväntansekonomin rusade i höjden innan den lilla snön visade sig.
Idag läser jag annons om att boka biljetter till konsert på Skansen den 30:e juli 2011. En bokning gör att pengarna tas ifrån mig idag, som likvid för min förväntan på sommarens händelse. Förväntansekonomi i förväntanssamhället.
Enligt Micael Dahlén är det svårt att konkurrera med förväntningar. Det är först när det går att ta på, uppleva, produkten som den kan kopieras, göras ännu bättre och helt följdaktligen kunna konkurreras med.
I Nextopia är man både unik och överlägsen så länge produkten inte kan konsumeras.
Nextopi? Ja.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
När solen lyser över Sverige.
Så sitter han, Fredrik, där i London i CNN's studio för intervju på bästa europeiska sändningstid. Under dagen har han talat med sin peer, som betyder att det är någon i motsvarande ställning. Dave Cameron har nästan samma ålder och ett parti som tagit över efter en sjunkande socialdemokrati. Fredrik har modernare kostym än Dave, kan jag konstatera, efter en titt i dagens tidning.
Fredrik njuter i glansen av det soliga Sverige som, utan att vara tvunget, ställer upp som långivare till Camerons panka granne, Irland. Med oklanderlig engelska och en kombination av tydlighet och ödmjukhet hanterar Fredrik intervjun galant.
Den vice statsministern, Jan, ägnar sin energi samtidigt åt den behagligt låga nivån i sitt favoritämne, betygen. Ett bedrövligt betyg åt regeringen.
I förra decenniet kunde vi se samma teaterstycke spelas upp, då Göran P besökte sin peer, Tony Blair, för att soliga sig i glansen av att ha rett ut 90-talets inledande bankkollaps.
Göran P hade på sin tid ofta Margareta W som vice statsminister. Då Göran var borta passade Margareta på att stöka till det. Vice är vice, oavsett regering.
Om parallellen med Göran ska gälla framåt, ska Fredrik komma att bli för mäktig och pampig. Idag hör jag att De nya moderaterna har 37% väljarsympati enligt senaste opinionsundersökningen.
Lugnande nog är det att det är Anders, som räknar pengar i Fredriks team, till skillnad från Bosse i Görans dåvarande lag.
Fredrik kliver med ena foten utanför fotspåren.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ekot av eken kvar.
Ekbitarna var på femte dagen sjunkna till botten. Vinets färg har förändrats i en mörkare riktning. Smaken har förändrats, så att smak har uppstått. Den rekordsnabba lagringen har påverkat vinet. Utan tvivel en förbättring. Ekot av eken är kvar. Ekbitarna är eliminerade. Vinet är ånyo omtappat.
Så, hur smakar det då? Ja, som ett vin som inte är färdigt ännu, är den mest rättvisande beskrivningen. Vadå färdigt? Ja, som att det skulle behöva stå och vänja sig vid sig självt ett tag, sätta sig ned, komma till sans, stabilisera sig.
Så får det bli, det får stå, stilla, en period i sin tunna på jäst-toan, och vila sig i form. Möjligen en buteljering före jul. Vin har ingen brådska, vi har ingen brådska, rosévin avnjuts bäst sommartid.
Under tiden ska vi fundera på hur etiketten ska se ut. Förpackningen är halva upplevelsen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Frankt tiggeri.
Hon står där, med den trådlösa kortbetalningsapparaten och mitt kreditkort i handen. Frågan far ur hennes mun över hela bordet och landar i mina öron. Jag förstår inte vad hon säger.
"Är det nåt extra på det här?" Vadå "det" tänker jag, vad syftar hon på? Har jag ätit något som inte finns med på notan, eller undrar hon om jag har pengar på kontot?
Min hjärna anar vad hon är ute efter, men kämpar instinktivt emot. En strid mellan att platt lägga sig och att stå fast vid oförståelse pågår i mitt inre. Står hon här och tigger utan att säga det, utan att uttrycka sig klart, som om hon skäms för det, eller inte vågar. Jag tittar runt bordet på mina vänner. Undran i blicken. Spänningen ökar, vad ska jag svara på den infantila frågan "Är det något extra på det här?"
Svarsalternativen radar upp sig i sinnet. "-Nej, jag ser inget extra på kortet, ser du?", eller varför inte vända på situationen "-Kul, vill du bjuda på något extra, vad glad jag blir". Jag skulle ju ha kunnat besökt baren och beställt något som hon inte vet om och som skulle kunna betraktas som extra - "Nej, jag har inte tagit något extra", skulle då bli ett passande svar.
Lägg av, säger jag till mig själv. Ge dig! Försynt frågar jag, svagsynta man i medelåldern utan glasögon, vad slutsumman på notan är, och får genast läshjälp - 479 kronor!
Femhundra blir bra, hör jag mig säga, utan kommentar, utan en enda liten signal tillbaka på den av frankt tiggeri formulerade dumma frågan "Är det nåt extra på det här?"
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
