Det var fyra månader sedan förra provsmakningen av Vallée Verte 2010, den hemgjorda drycken med avsikt att klassas som vin. Skulle ytterligare fyra månader i den svala källaren göra någon skillnad? Skulle den säregna svårbeskrivliga smaktonen ha förstärkts eller försvagats? Frågorna skulle få sina svar.
Flaska nummer sex i den rara skaran av totalt sju flaskor korkas upp, utan att något pysljud kan skönjas, utan någon enda liten antydan om efterjäsning. Lite sniffande ur flaskan. Jodå, det känns igen. Två glas serveras och avsmakningen kan påbörjas utan någon som helst kunskap om hur det ska gå till. Vinkunskaperna är ringa.
Något har hänt. En russinliknande smak har tillkommit till huvudsmaken vars ordliga beskrivning ligger bortom mitt språks kapacitet. Jag saknar helt enkelt ord. Sammantaget har det blivit rundare, utan att vara runt. Det smakar inte otäckt. Det smakar helt enkelt säreget.
Som det rosévin det är menat dricker vi det kylt. En skvätt blir kvar i ett glas och jag råkar ta lite av det då varmare vinet till osten efter maten. Då händer det märkliga att helt plötsligt passar vinet bra till ost, vilket jag inte tror ett rosévin brukar göra.
Vallée Verte 2010 är så säreget att vi sparar de återstående fyra flaskorna för att se vad som hänt om ytterligare fyra månader.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En kärnfamilj.
Rotade och födda hängande har de så vuxit upp, våra plommon. En hel flock av individer i en riktig kärnfamilj. Av de äldste har några redan efter överväldigande mjältbrand slutat sitt liv och med automatik jordfäst sig i gräsmattan.
De fullvuxna samlas i fruktkorgen och riktigt rår om varandra i en stor familjefest, innan de ska skiljas och bosätta sig i syltburkar, pajer och kompotter.
Men det finns plommon som inte är som andra. De är två individer som är tvillingar, som inte kan skiljas från varandra. Siamesiskt är de fästa vid varandra. Det krävs övermänskliga krafter för att kunna begå den handling som rycker dem isär. De får leva vidare, tillsammans, tills de självmant och efter eget beslut torkar. Bostadssituationen därefter är ännu oklar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Drivkraften för edge cities.
Jag hör det allt oftare - människor i Stockholmsområdet som utrycker sin trötthet över de dagliga resorna till och från arbeten och skolor. Det tar bara längre och längre tid och det blir bara fler och fler förseningar. Tågen går inte i tid. Bilarna står i kö, på kö, på kö. Vägarbeten gör hål i marken som får huvudstaden att likna en ihålig ost. Det står stilla.
Samtidigt får politiker för sig att de ska bygga spårvagnar och spår i en ständig villervalla, oplanerat och oeftertänkt och framförallt inte ekonomiskt kalkylerat och utan framtidsinsikt. Människorna bävar och börjar finna nya vägar att leva. Att jobba hemma en dag i veckan, att söka nytt jobb närmare hemmet, att börja fundera på alla timmar under ett år som åtgår att trängas på tunnelbana och buss och stillstående pendeltåg eller i bilkö.
Allt har redan hänt och det mesta är ännu ogjort.
Situationen beskriven ovan har redan varit, i USA, för 15-20 år sedan. Det var då som "downtown" blev överlastat, när trafiken inte flöt längre, när det blev jobbigt. I bilens land uppstod då områden som innehöll arbetsplatser och shoppingstråk, utanför städerna. Människorna levde där på dagarna och tog bilen hem till sovstaden, till förorten. Företeelsen kom att kallas "edge cities".
Edge citites utvecklades vartefter till att omfatta hela människans livsdygn. Förutom arbete och shopping innefattas numera även boende. På så vis behöver människan inte pendla många timmar varje dag. Allt finns nära, precis som det en gång i tiden fanns i "downtown", i stadens centrum.
Det som händer i USA brukar hända i Sverige med en viss fördröjning. Följdaktligt borde den trötthet på pendlande och trafiksituation som spirar i Stockholmsområdet nu driva människorna mot edge cities. I det läget uppkommer frågan om var dessa edge cities ska ligga, vilket närmast landar som ett ärende på politikers bord i det som kallas kranskommmuner.
Den fråga jag hänger i luften är helt enkelt - vilka kommuner avser att bli edge citites?
Ett edge city från 2010-talet torde också vara påverkat av glokaliseringen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Mellanhändernas grav.
Grejorna är tillverkade i Asien, eller något annat land på jorden där arbetskraft är billig. Transporterna från billiga fabriker till konsumenter har effektiviserats med ökande volymer. Logistikföretag och logistikcentra växer. Beställ en sak dag ett och få den dag två, vid din dörr.
Globalisering, sägs det.
Men inga grejor och prylar ger mig någon nytta förrän jag har dem hos mig, lokalt, och jag är alltid lokal, där jag är, för tillfället. Det är där jag befinner mig som jag vill, och kan, uppleva nytta av prylarna. Det är nyttan som är värdet. Därav gäller uttrycket "all business is local".
Om prylen inte är en pryl, utan en upplevelse, en tjänst, något som produceras tillsammans med mig, med mig närvarande, då är det övertydligt local business. Hårfrisering, städning, tvättning, läkarvård, massage, äta mat, toalettbesök, motionering, hundvakt, inredningsråd, gör om mitt kök - listan kan göras lång på tjänster som bara kan konsumeras och upplevas lokalt.
Alltså är inte globalisering allenarådande. Globalisering fungerar inte utan lokala aktörer som adderar värde. Om massagebänken är tillverkad i Taiwan kräver den ändå att en människa lokalt kan nyttja bänken för att ge någon annan massage. Local business.
Det är både Global och Local. Det är [b[]Glocal. Mellanhänderna kan utgå.
Resonemanget kan synas självklart. Likväl hör jag inte ordet glocal sägas.
Att se världen med glocalögon leder till helt nya förutsättningar för allt vi kan göra, vilket jag tänker återkomma till.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Blinklös nextopi.
I sann nextopisk anda beskrivs Annie idag som om hon redan vore medlem i regeringen, trots att hon inte ens är vald till partiledare i Centerpartiet ännu.
Jag tittar, lyssnar, iakttar henne i ett blink. Men jag finner inget uttryck, ingen karaktär som sticker ut, inget ord, ingen åsikt, inget speciellt. Inte en enda liten blink. Det blir inget alls. Noll. En placering precis i mitten på vilket kvadrantdiagram som helst.
På nolltid associeras mina tankar 38 år bakåt i tiden, till 1973, till Berns salonger och revyn Glaset i örat, av Hasse å Tage. I revyn finns en sketch med Gösta Ekman som centerextremist, som är "så in i helvete i mitten" och som är så lagom att beslut fattats på konferensen i "Lagomadjore", med "mittenfingret mot mittens rike" under parollen "dräktighet, präktighet, mäktighet".
Så enkelt - Annie är en centerextremist.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
1800-talet var då.
Sverige ska satsa ännu mera på att lägga ut järn och stålbalkar på marken, på vilka det ska rulla stålkonstruktioner med stålhjul, i vilka det ska fraktas människor. Tilltaget kallas satsning på infrastruktur. Idén kallas tåg och var en uppfinning på 1800-talet och på den tiden revolutionerande eftersom föregångaren var häst och vagn
För att de ska bli någon ekonomi i dessa ytterligt kostsamma investeringar behöver nyttjandet av rälsen vara hög, vilket det blir om det finns tillräckligt många människor som finner priset skäligt för den upplevda kundnyttan. I Sverige är vi bara 9 miljoner människor i ett långt, mycket långt land. Man behöver inte vara professor i ekonomi eller matematik för att räkna ut att det blir knepigt att göra järnväg lönsamt, för persontransport. I befolkningstäta länder blir det med natrlighet lättare, då flera är med och betalar. Enkel matematik.
Tåget har desutom den egenheten att det endast kan stanna vid speciellt byggda stationer för att lasta eller lossa kunder. Stationerna är dyra och därmed glesa, vilket gör att kunden ändå inte kommer dit han eller hon vill. Tåg är oflexibelt och har låg kundnyttouppfyllelse och dålig effektivitet.
Tåg är bra när stora mängder gods, inte människor, ska fraktas från en punkt till en annan. Då blir det volym och endast två stationer krävs.
Tåg är också bra som nostalgiskt besökscentrum, med ånglok, vilket gynnar turistnäringen.
Flygplan blir alltmer flexibla och effektiva och är framförallt snabba, varför de ger hög kundnyttoupplevelse över längre avstånd, trots att de precis som tågen kräver speciella stationer. Men märk väl att flygplanen inte behöver några spår. För dem är luften lika fri som en radiovåg.
Bussar är flexibla och effektiva då de varken kräver speciella spår eller speciella stationer för att lasta och lossa passagerare, men de kan vara långsamma och har därför lägre kundnyttoupplevelse över långa avstånd.
Summa summarum:
Använd tåg till godstransport mellan huvudpunkter. Speciellt lämpligt i Sverige avseende malm, järn, stål och skog.
Använd lokaltåg och tunnelbana för lokala persontransporter i befolkningstäta områden
Använd bussar för lokala och medeldistans persontransporter samt lättare gods.
Använd flygplan för medeldistans och långdistans persontransporter samt lättare gods.
Men den här 1800-tals mässiga tågdrömmen starkt missfärgad av gröna tokerier är förfärligt inaktuell.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Okunniga samtal.
Inledningsfrågan från den uppringande flickan med grav stockholmsaccent är "Vad har du för TV-leverantör?"
- Menar du var jag köpt min TV?
- Ja.
- Den har jag köpt hos MediaMarkt
- Ja, men man kan ju inte bara ha TV. Man måste ju ha kanaler också.
- Aha, du undrar över vilken TV-kanal-leverantör jag har!?
- Ja, så kan man ju säga.
- Jag har det som sänds ut i luften och som jag betalar 519 kronor per kvartal för till Radiotjänst i Kiruna.
- Men vilka kanaler har du?
- SVT, TV4 och TV6. Men TV4 och TV6 är så innehållslösa och reklamnedlusade att dem kan vi räkna bort.
- Men vem levererar dem till dig?
- De sänds i luften till antennen på villans tak. En mottagare i TV'n som jag köpt på MediaMarkt tar emot.
- Men nån måste ju leverera dem till dig.
- De finns ju i luften, allltså i marknätet.
- Aha, så du menar att du har kanalerna som ingår i marknätet.
- Ja, det var ju just det jag sa
- Aha, nu förstår jag.
- Ja, sen har vi ju alla kanaler som kommer direkt från satelliterna till parabolhuvudena, från Biltema, som sitter på parabolantennen och levererar en signal till satelitmottagaren för 549 kronor från Netonnet också. Jag blömde berätta det för dig.
- Jaha, så du kör lite pirat-TV då.
- Pirat-TV? Nej, det är fria kanaler, t.ex. BBC World Service, CNN, Skynews, TV5, Arte m.fl.
- Jaha...
- Jo, jag glömde ju att berätta om alla play-kanaler som jag kan se, när jag vill, via datorn, med Ubuntu, inkopplad till TV'n. Först har vi alla svenska och sen har vi alla engelskspråkiga och sist men inte minst de franskspråkiga. Det blir massor tillsammans.
- Ja, men vet du vad - jag har för bara 279 kronor per månad kan du få 179 kanaler.
- Nej, inget ont menat, men hör du inte att det är slut och över med att sälja kanaler, där någon annan bestämmer när jag ska se utsända av mig icke förhandsvalda program.
- Ja, då får jag tacka för mig.
- Tack, du!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sverige i världen.
Nio miljoner invånare är inte mycket, världsligt sett. Ändå lyckas vi göra saker som sprider sig i världen. IKEA är i särklass störst. På senare år har världsföretag som Skype vuxit fram. På den mer tveksamma sidan blev Sverige världens centrum för piratkopiering med de framstående männen bakom The Pirate Bay. Det är först när utrikiska ögon berättar vad de ser som insikten om Sveriges relativa framgång infinner sig.
I förra numret av Business Week läser jag en "cover story" om Spotify, som vi i Sverige vant oss vid i rekordfart, och som nu ska bibringas amerikanarna. Här beskrivs hur en grabb född 1983 tillsammans med musikindustriföreträdare lyckades göra det som The Pirate Bay misslyckades med. Spotify lyckades tillgodose både kunderna och producenterna. Vi kunder blir glada när vi snabbt, mycket snabbt, får lyssna till just den sång vi vill just den stunden. Producenterna blir glada när de får betalt.
I Businessweek får jag lära mig att musikindustrin i Sverige får mer ersättning via Spotify än genom Apple Store, som säljer musik på gammaldags vis, låt för låt, spår för spår. Jag förstår också att en av nycklarna till Spotifys framgång är snabbheten, att människan uppfattar att allt som sker inom 200 millisekunder är direkt. Spotify arbetar därför så att de sånger du lyssnar ofta på lagras lokalt kryperat i din dator. Där söker Spotify blixtsnabbt först. Därefer söker Spotify i närmaste Spotify-server och hämtar ned de första 15 sekunderna. Resterande del av sången hämtas bit för bit hos de närmaste andra Spotify-användarna. På så vis bildar alla Spotify-användare ett eget litet system och hjälper varandra utan att veta om det. Teknologin är direkt hämtad från fildelningstekniken och företeelser som The Pirate Bay.
Business Week avslutar med att konstatera: "Spotify and The Pirate Bay don't just share a country; they share an operating system."
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Fransk minoritet.
För den gång i ordningen jag omöjligen kan räkna ut avhålls traditionsenligt Classic Cars Show, i regi av tidnigen Automobil, i Rosersberg slottspark sista helgen i augusti. Lika traditionsenligt lyckas solen visa sig just denna dag.
Tidigt på plats mutar vi in den hörna av slottsparken som avsatts för franska fordon. Redan då, vid 9-tiden, känner vi oss ensamma.
Först på plats i franska hörnan.
Det skulle visa sig att franska hörnan blev gles. Förutom vår 2CV fanns vi två stycken Renault 4, två Peugeot och en Renault Clio av senare årgång. Det lär också ha funnits en Citroën DS på annan plats i parken. I övrigt var det fullt av Porsche, hordar av BMW, högvis med Mustang och dussinvis med Mazda Miata framför det ärevördiga slottet i nyrenoverat skick.
Automobil slottsparksvy.
Likväl kunde nogsamt noteras besökarnas anletsdrag när de vadat genom tyska monsterfordon och sakta nalkas den enkla glädjespridaren från Frankrike. Mungiporna placerade sig i "tio-i-två" läge och mången kommentar fälldes. "-Ja, det här är ju anti-bilen", "- Dom här är ju för sköna. Dom kan man ha till allt, "- Min morfar hade en sån här, han körde till Italien med den".
Många ville prata och samtala runt bilarna. Då medelåldern bland besökarna gissningsvis låg över de 40 åren hördes minnen runt såväl Reanult 4 som skrönor om Citroën 2CV berättas. Den sociala aktiviteten var ytterst påtaglig i den franska minoriteten, i det franska hörnet, denna lördag i Rosersbergs slottspark.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Svetsarglädje.
Så sa hon. "- Det behövs ett underrede", sa min allra käresta en dag när hon betraktade fruktfatet från Afrika, inköpt på www.reunionhome.se. Med ett underrede i rustik stil skulle fruktfatet bli en egen möbel, stå för sig självt. Därefter följde den sortens beskrivning som krävs när en vädur ska överföra en idé till en vattuman. I mitt inre växte bilden fram. Jag kände svetsarglädjen komma krypande.
Dagen efter, efter avslutat dagligt arbete, inköper jag 8 meter lätt rostat armeringsjärn. Priset för armeringsjärn är ytterst skäligt och jag anar att i större mängd gör priset att materialet är en guldgruva för den som vill svetsa ihop någon egen konstruktion. Sen ligger där de 8 metrarna och tittar på mig och säger ljudlöst - "Vad väntar du på - sätt igång!"
På med västbyxan, fram med svetsen inköpt en gång för länge sedan till ett då antaget bilrenoveringsprojekt, som aldrig blev klart. En Renault 4 , från 1974, i ett ur rostsynpunkt bedrövligt skick. In i förrådet och gräva fram vinkelslipen, inhandlad för 149 kronor på ICA Maxi för länge sedan. Vinkelslipen är av den kvalitet att den vid första användning smalt samman. Fortfarande lätt rykande ur kartongen återvände jag till ICA Maxi för att byta ut den. Inget problem. Jag fick ny som ännu inte har smält.
Medelst vinkelslip kapas armeringsjärnet till uträknad längd. Ett vinterdäck får utgöra ramen för att böja järnet till underredets ring. Alla muskler jag saknar får arbeta maximalt. Sen på med målarrocken för att skydda armarna från svetsloppor, svetshjälmen på huvudet, på med el och gas. Redo.
Med maximal svetsarglädje syr jag samman alla de få delarna underredet består av. För att få underredet att stå rakt samt att få fruktfatet att passa krävs justering med hela den kroppstyngd jag inte önskar ha.
;)
Efteråt är min allra kärasta nöjd, vilket innebär att resultatet blev bra. Själv umgås jag med tankar på alla andra saker jag skulle kunna göra med armeringsjärn och svets. Bordsunderreden, blomlådor, eldkorgar, stolar - gränserna försvinner för idéer.
Men framförallt handlar det om svetsarglädje.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
