Hur namnet på en biograf kunde bli Forellen, är den fråga som först uppkommer när jag förstår att vi har en fullfjädrad biosalong här i Edge City, i Tyresö. Namnet Forellen associerar mer till en lokal fiskeförening i norra Jämtland, än en salong med 262 sittplatser med nya stolar, med stor scen och med stor bioduk. Och som grädde på moset ska biografen i november digitaliseras, så att mycket mer kan visas på vita duken. Som om inte detta vore nog gläds vi överraskat åt att priset för en filmföreställning är blott 70 kronor och vi slipper genomlida någon som helst reklamfilm. Fråga mig inte hur ekonomin går ihop.
De 262 sittplatserna fylls med gissningsvis 70 åskådare denna söndagkväll när Woody Allens senaste film, Midnight in Paris, visas. När visningen börjar försvinner den specialsydda ridån, som fått en släng av Picasso, och den vita duken, cirka 7 meter bakom scenkanten, uppenbarar sig. Även om duken är stor gör jag snabbt överslaget att den upplevda bildytan av duken långt från vår 8:e bänk är ungefär densamma som de platta 42 tum jag vanligtvis bländas av i hemmets TV-soffa. Hur ska det här bli, kryper en tanke i mitt huvud.
Efter de dryga en och en halv timma som Woody Allens Parisliv utspelar sig inser jag att jag varit så totalt inne i filmen att jag inte haft den minsta tanke på vare sig publik, dukstorlek, Forellen eller nåt som helst annat. Jag har varit i Paris mentalt fastän jag fysiskt befunnit mig i Edge City. Uppslukad och efter 94 minuter återbördad i ett väl rehabiliterat skick till den nu mörklagda miljön en söndagkväll i oktober.
Här finns bioforellen.se
Och Midnight in Paris får 4 av 5 möjliga JEPEbloggar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ordbruk.
För några veckor sedan varnade vår statsminister för visioner. De var inte bra, de var dyra, de var inget att ha. Nej, visioner var bara dumt.
Mot bakgrund av de nya moderaternas gamla historia vaknar ordet konservatism upp utan att behöva väckas. Skulle statsministerns visionsskräck vara grundat i tron på att bevara allt som det alltid har varit? Var det hans undermedvetna som talade, inlärda värderingar från barnsben i den rika huvudstadsförorten?
Nej, jag tror helt enkelt att han egentligen talade om drömmar, för drömmar har ett stort inslag av overklighet i sig. Särskilt de drömmar som uppstår om natten när helt knasiga förlopp utspelar sig på det mest omöjliga vis. Men han sa inte drömmar, han sa visioner, och vips var missförstånden på rullning.
Vision är för mig ett hyggligt avlägset eftersträvansvärt mål som är möjligt att uppnå. Drömmar däremot är bara drömmar, som vilar på orealistisk grund och aldrig eller mycket sällan blir upplevelsebart på det vis som drömmen var i tanken från början.
För att ytterligare röra till begreppen för sig har de nya moderaterna slarvat ånyo med orden när de beskrivit sitt partis historia helt nyligen.
Det där med ordbruk är en konst, som är svår.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nåt speciellt.
Jag har inte läst något av Leif GW förrän nu, när hans första bok om honom själv givits ut. Tidigare titlar är som jag förstår det rent påhittade historier, till skillnad från "Gustavs grabb", som är verklighet, den verklighet som utspelar sig i GW's huvud, som han själv uttrycker det.
Redan från första sidan är det GW's karaktäristiskt lätt släpande, under stundom snörvlande, röst jag oupphörligt hör. Det är som att varje ord i boken verkligen kommer ur hans mun. Ordvalen känns igen från alla de timmar GW förekommit på TV-skärmen. Språket är det typiskt GW-målande, med skruvade liknelser och meningsbyggnader med många satser. Ofta stannar jag upp efter något stycke där hans formulering får mig att skratta högt för mig själv. Meningarna balanserar mellan det svarta och det dråpliga.
Jag har alltid gillat GW av någon anledning, som jag inte närmare funderat över. Han ger ett intryck av att vilja säga sanningen, hur det verkligen är, samtidigt som det tittar fram en ton av lurighet, av att ha en eller flera rävar bakom örat. Det är något med den där klassresan han talar om och en form av inbyggd rebell. Det är något. Något som upplevs sunt mitt i allt det osunda, allt ätande och drickande, allt det goda, som bryter ned. En kamp, som ger energi.
Ju längre jag läser i Gustavs grabb, ju mer tycker jag om GW. Ju mer nyfiken blir jag på honom, ju mer vill jag läsa. Inte primärt för att läsa en bra historia, även om historien mycket väl kan vara bra, utan för att förstå GW än mer.
Nåt speciellt är det.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
I stormens öga.
Kineserna köper Saab Automobile. Volvo är redan kinesiskt. Sarkozy ska enligt uppgift lyfta luren och ringa den kinesiska presidenten för att höra om han har lust att lägga en hög pengar i en europeisk räddningsfond därför att greker, bland andra, har slarvat bort stålarna. Hewlett Packard vänder helt om och säger nu att persondatorer ska vi forsätta att tillverka. Tvärtemot vad den förre numera avsatte VD'n sa för några månader sedan. Samtidigt får amerikanska IBM, på sitt hundrade år, sin första kvinnliga VD, som har 30 års fostran i företagets kultur.
För att bara ta några exempel, menar jag: Omorganisation pågår.
De nya moderaterna blir större och socialdemokraterna mindre. Ericsson återgår till Ericsson och Sony återgår till Sony. Nokia blir, ja, vad blir det av Nokia tro...?
Omorganisation pågår.
Nya sorteringslådor. De gamla sorteringarna med öst och väst, nord och syd, höger och vänster räcker inte längre eller står inte för samma sak som förr. Alla vet lite om allt eller inget.
I stormens öga mellan ramverk, mellan programmeringar, mellan världsordningar, mellan sorteringshögar pågår omorganisation.
[ kommentarer 2 ] ( 11 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Positiv ångestladdning.
Jag hör ljudet utifrån gatan, när något lite tyngre landar i den av plåt konstruerade brevlådan. Bonk. På med skorna, ut, öppna, titta, finna att ett vadderat paket på ett halv kilo från ett tryckeri har kommit. Oj.
Tiden från brevlådan till köksbordet där paketet sprättas upp är obefintlig. Ut ur paketet kommer två provexemplar av den bok på 142 sidor och knappa 250 gram som jag hållit på med i nio månader. Vågar jag öppna boken?
Jag hade ingen som helst aning om att det skulle kännas så här positivt ångestfyllt att göra det här, att se alla ens bokstäver i en bok. Helt irrationellt, tror jag.
Provexemplar är sista anhalten, sista chansen att ångra, sen är det kört, sen är det där svart på vitt, där ingen deleteknapp i världen har den minsta påverkan. Då står jag där med rakat skägg, ansvarig.
Jag öppnar boken. Luktar lite, bläddrar försiktigt, mycket försiktigt, läser förorden, läser epilogen och känner att det bär. Ja, det bär. Puh.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Sökande utgrävning.
Lagom har SVT's serie "Vem tror du att du är?" avslutats med att Thorsten Flink letar efter sin far och sina syskon, så är det bara fem dagar till nästa televisonsprogram gör entré på samma ämne - att söka sin rötter, att leta i arkiv efter forna släktingar, att gräva ut historien för att finna roten och dess fyllning.
Genealogi, säger man internationellt. Släktforskning, har blivit vårt svenska pang-på-rödbetan-ord, för att hitta gamla morbrors-fasters-mor Märta från Knöhult. Att det sker i Sverige är föga förvånande med den byråkratiska ordning vi har och har haft på människor och människors leverne. Det har varit och är helt enkelt väldigt tacksamt att gräva i Sverige i den svenska genealogiska jorden. Ännu lättare blir det när nu jorden digitaliseras och blir sökbar, inte bara för släktforskare, utan för vem som helst. Helt plötsligt är tröskeln tillräckligt låg för en explosion i forskning.
Jag tror att vi håller på att inleda en väg där många människor lägger sin lilla del i sökandet och bildar sin lilla pusselbit i en jättelik karta som kommuniceras och blir till en historieskrivning av smått gigantiska mått. Drivkraften är inte bara nyfikenhet. Blott det faktum att det överhuvudtaget går att söka räcker för många. Möjligen blir vi i lilla Sverige rent av världsledande på att kartlägga vår mänsklighet, vilket återstår att se.
Rötterna fylls och släktträden växer i rotfyllningstider.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Prisvärdhet.
Den lilla bärbara datorn som gick sin död till mötes under sommarens bilburna semesterresa har fått sin efterträdare. Jag väntade tills priset gick ned till behagliga 1.356 kronor (exklusive moms) för en komplett dator, en bärbar liten med 10 tums skärm, tangentbord, tillräcklig minne, 250 GB hårddisk, kamera, mikrofon, nätverkskort och trådlöst och allt annat som har blivit standard. Alltså en komplett dator, utan programvara, för 1695 kronor inklusive moms.
När jag säger utan programvara menar jag att Windows 7 Starter ingår. Det är samma sak som att vara utan programvara. Istället laddar jag ned Ubuntu-10.04 LTS, som står för Long Term Support. På det viset får jag allt jag behöver och mer därtill. Datorn blir komplett funktionell.
Om jag därefter vill skaffa ett för ögat behagligt gränssnitt, med sköna färger och fina former finns det en uppsjö att välja bland, där ute på nätet, det där nätet i vilket allt fastnar och finns. Varför inte skaffa sig lite Apple-stuk på datorn? Jovisst!
Vips sitter jag där med en kopia av en Apple, fast det är ju ingen kopia, eftersom Apple inte får kopieras, fastän den ser ut som en kopia. Eller hur det nu blir...
Alldeles oavsett kopia eller ej, är prisvärdheten hög, mycket hög, otroligt hög.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Koncentrat i högt tempo.
För 37 år sedan gjorde Mont Python filmen Monty Python and the holy grail. 2005 sattes filmen upp som musikal i Chicago och senare på Broadway och i London. Sedan någon vecka spelas musikalen på Oscarsteatern i Stockholm.
Jag minns ju filmen från 1970-talet, med den ridande kung Arthur utan häst, men med karaktäristiskt klapprande galoppljud från två kokosnötter. Det är just i den helt knäppa stilen såväl film som musikal placerar sig. I typisk Monty Python anda kan vad som helst ske när som helst på det mest skruvade vis i den övergripande handlingen som går ut på att kung Arthur ska finna den heliga gralen.
Tempot är högt hela tiden. Skådespelarna avlöser varandra, springer ut och kommer in kontinuerligt som i en svängdörrsfars. Henrik Dorsin gör kung Arthur med sin tjänare, Patsy, spelad av Kim Sulocki. Adde Malmberg gör sir lancelot som är gay. Johan glans är sir Robin, den modige, som ständigt kissar ned sig av rädsla.
Två timmar, med en paus på 25 minuter, försvinner fort. Det är riktigt bra och överraskande.
Avslutningssången, efter sista numret med tillhörande mäktiga applådåska, blir helt naturligt den välkända låten "Always look on the bright side of life", där publiken utan minsta anmodan sjunger och visslar med.
Det blir fyra JEPEbloggar, av fem möjliga
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
iSee.
iRefuse.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Protestens renässans, på Jobs vis.
Det är bara att erkänna. Jag har aldrig riktigt förstått Steve Jobs storhet. Antingen för att han inte var nån storhet eller för att jag inte upptäckte den storhet som påstås.
När så Business Week gör ett 63-sidigt temanummer om bara Steve Jobs, är det dags att höja ögonbrynet en gång till och begrunda allt han gjorde och hur han var. Alldeles oavsett om de tekniska uppfinningar han stod bakom är så märkliga eller ej, var han bra på sentenser, på one-liners, som i en mening uttrycker det enkla och självklara, när det väl är sagt.
I en tid av positivitetskurser där allt "är bra" och inga problem finns, där ytligheten härjar, där endast gilla-knappar existerar och artigheter utbyts i en strid ström, finner jag en mening som skjuter rakt i prick.
"It's only by saying no that you can concentrate on the things that are really important."
Tack för den, Steve. Där fick protesten sin renässans.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
