Jag hör ordet äldreomsorgen, i singularis, som om det bara fanns en äldreomsorg. Icke. Det finns minst 290 varianter på äldreomsorg, för det finns 290 kommuner i Sverige och alla har att tolka socialtjänstlagen för att hitta nåt styrande regelverk för hur tusan de ska arrangera livet för oss alla när vi blir gamla.
Om vi därefter antar att varje kommun har i snitt 10 äldreboenden, med varsin äldreboendechef, får vi helt plötsligt 2900 varianter av äldreboende. Utöver äldreboende kan vi sen addera gissningsvis 5 hemtjänstenheter i snitt per kommun, vilket till 1450 hemtjänster med en grupp människor som far hem till oss när vi blir gamla och behöver hjälp. Vardagshjältar.
Det var den kommunala delen.
Sen har vi den knasiga Landstingsdelen som ska bidra med sin omsorg, som då kallas sjukvård, till den som har hemtjänst. Om man istället bor på äldreboende agerar närmaste sjuksköterska i kommunens regi - inte Landstinget. Ja, det är rörigt och gränsfyllt, med gott om remisser kors och tvärs till olika specialistkliniker dit orörliga äldre ska köras med av kommunen tillhandhållna specialfordon. Varför inte köra hem doktorn till kunden? Revirpink, oflexibilitet och konservatism i oskön förening.
Än så länge har jag bara talat om offentligt arrangerad vård, med människor som erhåller sin arbetslön direkt från kommunen eller Landstinget.
Sen lägger vi till externa vårdgivare, det som i media kallas privata, av alla slag i både kommun och Landsting. Då blir antalet varianter än högre. Oräkneligt och oöverblickbart.
Att i detta läge börja tala om äldreomsorgen i singularis, som om all älresomsorg vore på ett enda vis, är helt vilseledande. Lika vilseledande är det att påstå att kommunal eller privat äldreomsorg skulle vara på något visst givet vis. Det är på 1000 olika vis.
Jag har sett olika kommunala hemtjänster, som är helt olika, med olika förtjänster och brister. Jag har sett äldreboenden så olika att de kunde varit från varsin egen planet.
Jag har sett offentliga vårdcentraler i Landstingets regi, som är så fruktansvärt dåliga, med så låg kvalitet att de blivit allmänt kända, men inget har hänt. Inte förrän senaste året, när vårdcentralen ifråga lagts ned. Det fanns inget annat att göra. Namnet på vårdcentralen var Väven och den låg i Norrköping. Så snart jag nämnt det namnet har människor tittat på mig och rystat på huvudet. Alla visste, men ingen vågade göra något - inte förrän en privat vårdcentral öppnade i kvarteret intill och folk övergav Väven. Tack för det.
Tro inte att det var bättre förr, när det bara fanns kommunal omsorg, när det inte fanns alternativ, när monopolet födde maktlöshet. Tro inte det. Och glöm inte de vårdskandaler som förekommit i kommunal, Lanstings och offentlig regi.
Att bli gammal, sjuk och svag och upptäcka att kroppen rasar samman kan aldrig upplevas som bra. Det finns 2900 varianter av äldreboenden och jag tillåter mig att tro att de flesta är bra. Att låta frustrationen över enskilda felaktigheter gå ut över äldreomsorgen i singularis ställer jag inte upp på.
Däremot skulle jag gladeligen ställa upp på att hjälpa kommunerna att vara bättre beställare, bättre avtalsparter, mer kundtillvända, tydligare och effektivare. Det är alldeles för lätt för drivna affärsman att prata omkull godtrogna offentliga tjänstemän.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Hood är huvudsaken.
Redan Fransiscanermunkarna på 1200-talet hade huvor, Rocky på 1970-talet hade huva, rapparna från 1980-talet hade huvor. På 1990-talet iklädde sig ligisterna huvor. På det nya seklets andra decennium har vi nått fram till att huvor och huvtröjor är accepterade nästan överallt.
En causal friday i USA kan mycket väl innehålla en hood kombinerad med kakibyxor och polotröja på eftermiddagens säljmöte med kvällens efterföljande after-work i åtanke. Huvan är godkänd, enligt Businessweek.
Som om inte det vore nog förstår jag nu att en förlängning av huvan håller på att forma sig till årets mysjulklapp. En overall från topp till tå, en inklädnad av hela kroppen inklusive huvudet. Varumärkena bildas utifrån Onepiece som antas vara originalet till Ziperall, Kicksuit och vårt svenska Stadium egna märke i lågprisklassen. Enligt hörsägen ska även ICA Maxi ha tagit in plagget i sortimentet.
Om en dryg månad förväntar jag mig att finna människor vandra runt i en löst sittande kroppsstrumpa, som en fortsättning på en gammal, gammal tradition av huvor, som förlängts till hela kroppen. Samtidigt väcks nyfikenheten av hur det känns att hoppa i denna säck. Tänk om jag låter mig fångas.
Huvaligen!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Dagen efter kvällen innan.
Kära kusin äntrade modigt scenen för att framföra Louis Armstrong klassikern "What a wonderful world" till sin 50 år unge make. Folket jublade, orkestern kompade, ljusen vajade. Skönt rörande.
Pellepop höll igång på högsta tempo, dansgolvet gungade, folket studsade. Det var party. Riktigt party under den tyska täckmanteln av oktoberfest i november, med öl, korv och apfelstrudel slogs klackarna i taket. Jawohl.
Idag är det dagen efter kvällen innan i en wonderful world.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nya akronymer.
Som den vinkännare jag absolut inte är har jag ändå lyckats lära mig några franska förkortningar för viner, från Frankrike förstås. VDP som betyder Vins de Pays, som existerat i 25 år, och AOC som betyder Appellation d'Origine Controlée ska nu ersättas av nya förkortningar.
Att förkortningar är populära i Frankrike är fullt förståligt när hela språket är så fullt av ord och bokstäver att varje uttryck tar tid att säga och att skriva. Personligen tror jag det är därför fransmän ofta verkar prata så fort. De måste helt enkelt, för att få med alla bokstäver, om de inte förkortar förstås.
Nu ska VDP ersättas med IGP Identification Géographique Protégée. Inte nog med det. AOC ska bytas ut mot AOP Appellation d'Origine Protégée. Och alla andra viner som inte kommer från någon IGP ska helt enkelt etiketteras som VSIG Vins sans indication géographique.
Alla dessa förkortningar arrangeras av OCM l'Organisation Commune du Marché.
Puh. För att manifestera denna förkortningstransformation ska naturligtvis en fest (première fête des IGP, Hérault du vin en fête) hållas i Pouget den 18 november. Om jag nu läser de franska tidningarna korrekt, bör tilläggas.
Helt akronymiserad förpassar jag mig härmed TL (till lunchen) FVB (för vidare befordran) via DCH (duschen) mot KVF (kvällens festligheter).
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
89 år till nästa gång.
Idag den 11/11 2011, vanligtvis skrivet som 111111, är den sista gången detta århundrade som vi kan leka med dagens datum i binär form. 111111 är sex stycken ettor som bildar ett binärt tal. Binära tal kan bara ha ettor eller nollor - inga andra siffror.
Det binära värdet 111111 kan omräknas till det decimala värdet 63. Decimala tal kan ju ha siffrorna 0-9.
För den programmeringstekniskt lagde är det binära 111111 samma sak som det hexadecimala 3F.
Eller så kan 111111 omräknas till det oktala värdet 77. I det oktala systemet finns siffrorna 0-7, men inte 8 eller 9. Ett faktum som påminner mig om en datakollega från 1980-talet som ofta jobbade med oktala värden. När han vid ett tillfälle skulle betala restaurangnotan på 177 kronor, rundade han snabbt av till 200 i tron att det innebar en krona i dricks. Nästa tal efter 177 i det oktala systemet är nämligen 200, då inga åttor eller nior finns. I själva verket gav han ju 23 kronor i dricks, vilket var mycket på den tiden.
Nästa gång vi kan leka med binära tal för dagens datum är år 2100 den förste januari, då det blir 000101. Vi, säger jag, utan det minsta ödesmättnad. Då blir det näst-nästa generation som får leka med datumen. Det binära talsystemet lär överleva tills dess.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En bok - två dramer.
När jag blott en vecka efter att min första bok, Titanicmannen - En efterforskande historia, publicerats åter läser den infinner sig nya upplevelser.
Avsikten med boken är att berätta om hur det gick till när jag grävde fram verkligheten bakom den gamla skrönan att mormors kusin skulle ha varit styrman på Titanic. När hela grävandet spelas upp igen i en följd uppstår likheterna med ett kriminaldrama, dock utan någon kriminalitet. Det är ledtrådar, spår, tolkningar och hypoteser, i ett nära ändlöst pusselläggande.
Förutom kriminaldramat, utan kriminalitet, röjer själva utredning ett drama i sig, ett livsdrama om en man, hans familj och livets betingelser under 1900-talets första halva.
Som författare till boken är det en märklig upplevelse att åter läsa det jag skrivit och fortfarande upptäcka nyheter.
Boken finns för omedelbar leverans på makeit.se/publishing - eller klicka på bilden med bokframsidan, i högra kanten här på bloggen, så kommer du till nätbutiken där boken kan beställas.
Alternativt kan boken köpas på bokbörsen.se
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Eniga polariserade proteströrelser.
Den amerikanska Tea Party rörelsen dök upp på scenen med buller och bång. De lätt konservativa gräsrötterna protesterar mot höjda skatter, offentliga inrättningar och myndigheter. Barack Obama är en tydlig måltavla.
Långt senare startade Occupy Wall Street och protesterar mot att de rika blir rikare och de fattiga fattigare, mot att statens pengar går till att rädda dåligt skötta banker istället för till invånarna. De vill ha en annan fördelning, där de som är rika ska betala mera.
Ur ett klassiskt höger-vänster perspektiv är de båda rörelserna så långt från varandra det går att komma, på var sin pol av det politiska spannet. Som hund och katt.
Men på en mycket grundläggande punkt är de eniga - att regeringen har blivit dysfunktionell. Båda rörelserna menar helt enkelt att regeringen, den amerikanska i detta fall, inte fungerar.
Politiken har byggt sin egen arena, där sargen utgörs av höger- och vänster-flanker. Bortom sargen finns ingenting. Vad både Tea Party och Occupy Wall Street gör är att de skapar en arena där sargen faller platt. Det är inte höger eller vänster, det är folket mot politikerna och där avståndet dem emellan är långt.
I Europa kan vi se hur politiker flyger kontinenten runt på möten för att ta sig mellan sargerna. Möjligen kan de skapa lite lugn på isarenan, men för att tillfredställa de eniga polariserade proteströrelserna hjälper det inte långsiktigt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ledarnas tungor halkar.
Sarkozy råkade säga till Obama, om Israels premiärminister, att "- Jag tål inte att se honom längre. Han är en lögnare.". Barack hade då responderat med "- Ni kanske inte tål honom, men tänk på att jag har att göra med honom varje dag." Allt enligt den ljudkanal som alla trodde var bortkopplad.
Som om inte det vore nog erfar jag i senaste Business Week en sammanställning över den pågående baktalningen mellan Europas ledare. Sarkozy lär ha sagt till Cameron att "Du missade just ett bra tillfälle att hålla käften". Cameron lär ha kallat Sarko för "en dold dvärg".
Angela från Tyskland har liknat Sarkozy vid "Louis de Funès (kort, agiterad fransk komiker)" samt "Mr Bean". Nicholas har kontrat med att "Hon säger att hon går på en diet. Sen tar hon om flera gånger av osten" samt kallat henne för "the kraut" (ungefär kålhuvudet).
När Angela gav Sarkozy en teddybjörn till sin nyfödde fortsatte Sarko öppna paketet samtidigt som han talade i mobiltelefon om något helt annat. En vänlig tysk gest, besvarad med viss fransk nonchalans.
Sarkozy har vidare uttryckt att "kanske han inte är så intelligent" om Spaniens Zapatero. Han har även kallat grekerna för "viruset som förgiftar Europa" vid samtal med Papandreou.
Berlusconi tar priset genom att kalla Angela för "an un---able lard arse" (varsågod till egen översättning)", apropå ett samtal om flickor till Berlusconis "bunga-bunga" fester.
Är det konstigt om de inte kommer överens?
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Inte fördomar, bara erfarenheter.
Min första kontakt med Italien utspelade sig för drygt 30 år sedan. Dåtidens interrail-kort medgav fri tågfärd genom hela Europa under en månad för en ytterst måttlig summa pengar. Raskt avverkades land efter land tills Italien skulle angöras österifrån utmed Medelhavet.
I San Remo behövde vi tillskansa oss den lokala valutan lire. Efter köande i en till synes kaotisk banklokal där tjattrandet pågick oavbrutet och där kassörskan föreföll inspärrad bakom galler fick jag lösa in de då så populära resecheckarna från Thomas Cook till en bunt med lire-sedlar. Sedlarna var påtagligt använda och nötta, vilket inte var något ovanligt i de övriga europeiska länderna heller, varför jag inte reagerade.
I nästa stad var det dags att inköpa föda och betalning skulle ske med de nyförvärvade sedlarna. Men ingen ville ta emot sedlarna, för de var ogiltiga, gamla, falska. Banken hade således tagit min resecheck och gjort den värdelös genom att ge mig falska pengar tillbaka.
Med den erfarenheten grundlades i den stunden mitt övertygade förhållande till Italien. Ett förhållande som jag inte genom åren funnit någon anledning att revidera och som sålunda inte är någon fördom. Det är fakta och erfarenhet.
Fiat Croma, tillverkad i Italien, är för övrigt den enda bil under mitt 35-åriga körkortsinnehav som jag tvingats bogsera två gånger samma helg, eftersom dess instrumentpanel förvandlades till nöjesfält. Saab 600, hette en Saab-modell, som egentligen var en Lancia, från Italien. Det är den bil som fick min då 27-åriga kropp att efter blott 16 km erfara en kännbar smärta i sätesregionen, på grund av bilens omöjliga körställning.
År 2011 lär jag mig att presidenten, chefen, högsta hönset för ECB, den Europeiska Centralbanken, heter Mario Draghi, och kallas populärt för Super Mario. Han kommer från Italien och har en bakgrund som bankman.
Behöver jag säga mera?
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Utgångspunkten sätter tonen.
Det finns två sätt att reglera. Åtminstone två sätt i grunden. Säkert finns det därefter oändliga varianter.
Antingen är allt förbjudet utom det som är tillåtet eller så är allt tillåtet utom det som är förbjudet.
I det första sättet tar överheten över människors liv och stryper allt utom det som tillåts. Utångspunkten är förbud, varpå gåvor delas ut. Totalitära stater gillar det sättet att reglera. Det passar dem perfekt.
Det andra sättet går ut på att människor förväntas kunna och veta vad som är tillåtet och vad som är förbjudet enligt lag. Här äger varje människa ett ansvar och kan räkna med tillrättavisning och påföljd om fel begås. Ett sätt som är populärt i utvecklade samhällen.
Det är i de sätten som tonen sätts.
Det tänker jag på när jag studerar den nypåkomna parkeringsregleringen i min födelsestad, Norrköping, där besökande till villaägarna förväntas vandra kilometersvis för att erövra en parkeringsbiljett, ett tillstånd att parkera bilen utmed den lugna villagatan utan genomfartstrafik, utan att det finns någon som helst anledning överhuvudtaget. Utgångspunkten är att all parkering är förbjuden utom där det är tillåtet. Du ska alltid känna dig skyldig att ansöka om tillstånd eller köpa dig rättighet.
Den som kom på den idén bär den där grundtonen som kan genomsyra en hel stad. Grundtonen som säger att allt är i grunden förbjudet, utom det som är tillåtet.
Jag föredrar definitivt den andra utgångspunkten, att allt är tillåtet utom det som är förbjudet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
