Stockholm stadsteater bjuder på stora scenen, till ett rimligt pris, en 45-årig musikalföreställning med nutida anslag. Våra platser kom att vara i det utrymme som kallas loge, vilket ger gott om plats och bra sikt.
Under tiden publiken bänkar sig är det först en, sedan två och till sist tre personer som dansar för sig själva till varsina låtar från 1960-talet. Det är som om vi ska smygande glida in i musikalen utan att riktigt veta när det börjar.
När så ljuset släcks och strålkastarna fokuserar en spritt språngande naken man som äntrar scenen för att blåsa i trumpet, är det uppenbart att något ska hända. Upp ur golvet kommer en del av orkestern och ut från högra kulissen kommer den andra delen. Delarna sammanfogas till en hel orkester varpå, precis som i filmen Hair från 1979, ledmotivet Aquarius brakar igång med full kraft. Känslan infinner sig att nu bär det av.
Den stora scenen folkas av massor av artister och skådespelare. Scenografin är riklig och effekterna är långt från sparsamma. Så länge den välkända musiken från Hair strömmar håller föreställningen ett bra tempo. Efter att ha lyssnat till musikalen redan på föräldrarnas stereoanläggning i slutet av 1960-talet och senare filmen och dess vidhängande LP-album, är samtliga låtar välbekanta. Benen börjar stampa takten i logen och originaltexterna framkallas.
Ändå är det som om allt det storslagna inte riktigt vill lämna scenen och beröra mig. Dialogen mellan Berger och Claud är tam och föga övertygande. Ensemblen tar till tricket med att ge sig ut i salongen och springa runt, ändock ser jag få ur publiken som rycks med. Det är det där lilla extra, det som gör att jag ser att artisterna på scenen har roligt själva, att de gillar vad de gör, att energin strålar, som saknas.
Slutnumret är som sig bör Let the sunshine och alla gör sitt för att nå det crescendo det är.
Det blir tre JEPEbloggar av fem, men det är på håret.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjen av ilska.
Med dagens tidningsskörd finner jag bilagan med rubriken "På ålderns höst", där två ploffsiga skådespelare ler och uttalar "Generationen som ställer krav". Höst? Vadå höst? Varför höst? I bilagan haglar det av ytligt trams om "seniorboende, sex efter sextio och seniorliv i världsklass".
Bilagan förpassar jag raskt till det runda arkivet stärkt av min egen klarsyn på de kulisser som projiceras med trycksvärtan och inte har ett dugg med verklighet att göra.
55? Ja, det råkar vara de två sista siffrorna i mitt personnummer. De militära kompetenserna, benämnda befäl, på 1970-talet använde de två sista siffrorna som ett nummer för varje menig. Jag blev 55 Pettersson, vilket kunde få en och annan individ med för mycket skit på axlarna att skoja om "55:an Petersson". Tack för de signalerna. På så vis fick jag en snabbkurs i militära begåvningar.
På 1980-talet fann jag pensionsförsäkringen som lockade med möjligheten att börja ta ut pension redan vid 55 års ålder. Då var 55-årsdagen lika avlägsen som planeten mars. Nu är den närvarande och lockelsen av att ta ut pension uteblir.
Länsförsäkringar skickar dagen till är ett papper som de benämner som värdebesked av vilket jag förstår att de fått 21-tusen att vara värt 18-tusen, vilket de vill ha 400 kronor för att ha ombesörjt. Pappret är underskrivet av en maskin där en förlorad kvinna ur generation X med ett självkänslekompenserande dubbelefternamn tipsar mig om att jag kan göra en bostadsaffär med Länsförsäkringar. Pyttsan.
Kommunen talar om "55+ boende", med någon slags tillrättalagd miljö, som fått en åldersbeteckning. I samma stund landar ett kuvert med skrikig orange kulör från staten som berättar hur länge de anser att jag ska arbeta för att behålla min levnadsstandard. Det har de inte en aning om. Lika lite aning som de har om hur det är i verkligheten, bortom bilagornas glättiga fasader, på äldreboenden ägda av fastighetsbolag på Cypern, drivna av omsorgsbolag på Jersey och betalda av naiva, okritiska och outbildade kommunala tjänstemän, tillsatta av okunniga politiker.
Låter jag arg? Ja, jag är arg på dumheter. Jag tycker det är för få arga människor i Sverige.
Ilskan är en stark känsla med inbyggd drivkraft. Ännu starkare är den glädje jag känner av att ha levt 55 underbara år.
Ikväll blir det fest. Tjoho!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Industrisamhälleskänsla.
Hotellen i Mälardalen är fullt belagda. Hotelldirektörerna i etropoler som Örebro och Västerås gnuggar sina händer. 1500 kronor för en natt, en enda natt, i en mellansvensk stad. Puh.
Genom att överge storstads-wannabees och istället kasta sig ut i det okända, i en liten köping, i just Köping, med stort K, ska sökaren finna. 625 kronor för ett superiorrum med hästensängar, inklusive rejäl frukost ger hög kundnytta.
En kort promenad i centrala Köping visar en tom galleria, där butikspersonal ivrigt söker mig med blicken som att för äntligen få en kund. Eftersom inget händer har den ensamma personalen ingen att tala med om de inte besöker varandras butiker, vilket sker. Utanför gallerian finner jag kvinnor med utländsk bakgrund och barnvagn med plastpåsar från den närliggande lågprisbutiken. Modebutikerna lyser med sin frånvaro. Gågatan är annars öde klockan halv sex en onsdagkväll när termometern visar -7C.
Skillnad är det inne på puben, som även sköter hotellet. Där inne samlas köpingens män, hämtade ur generationerna X och Baby-boomers. Utbudet av öl på kran är stort och konsumtionen är hög. Från några bord kan det tyska språket höras. Från männen bakom pubdisken strömmar ett slaviskt språk. Priserna är låga. Alla är vänliga.
Mitt på det som liknar ett torg ligger en restaurang som annonserar med souvlaki. Runt torget ligger monumenten från 1970-talet på rad med folkets hus, kommunhus, fackklubbens kontor och liknande samhälleliga dåtida grundpelare.
Jag upplever en känsla av industrisamhälle.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Människan styr.
Pakt, kris, stimulanspaket, tillväxt. Orden haglar, tyckandet tilltar, politikerförväntan uppstår. Igår uttryckte en journailst med förvåning att "inga pengar fanns", när politikerna talat om stimulans. Nej, just det, det hjälper inte att trycka ut nya sedlar och därmed öka skulderna ytterligare. Festen är över.
Men vad är det egentligen som har hänt och händer?
Först och främst har västvärlden sedan andra världskriget genom politiker bedrivit stimulansåtgärder genom låga räntor och hög utlåning med stor sedelpress, som byggt enorma skulder. Tillväxt har varit så åtråvärt att ingen har velat se baksidan av överstimulans. Detta är de flesta överens om. Att det förhåller sig så bevisas bl.a. av vår svenska inflationskurva.
Men det jag inte hör något om i svensk media är den befolkningsmässiga förklaring som Harry S. Dent ger. I korthet går den ut på att människan konsumerar och spenderar som mest när den är runt 45 år gammal. Därefter börjar barnen försvinna ur boet och fokuset hamnar på att spara inför livets andra halva. Konsekvensen är att mängden människor runt 45 år avgör hur stor konsumtion ett land har. Konsumtion kan översättas med efterfrågan. Minskad konsumtion är minskad efterfrågan.
Låt oss börja med att se på USA.
Den stora Baby-Boom generationen har precis kulminerat. Nu minskar mängden högkonsumerande amerikaner när generation X börjar nå 45 års ålder, vilket leder till lågt spenderande och låg eller ingen tillväxt.
En titt på Sverige bekräftar samma trend.
Sverige ligger 3-4 år senare än USA. Längre fram i tiden bör noteras att Sverige har märkligt få 10-åringar, varför antalet högkonsumerade 45-åringar ser ut att bli problematiskt få år 2047. I Sverige dör uppenbarligen inte människor lika tidigt och i samma omfattning som i USA.
Ett kärt land är Frankrike och även där bekräftas samma kurva.
Frankrike ligger ytterligare några år senare jämfört med Sverige för när antalet högkonsumerande 45-åringar sjunker. Här kan vi också se vilken inverkan på befolkningsmängden andra världskriget haft, i hoppet av mängden människor i 65-66 års ålder.
USA, Sverige och Frankrike uppvisar samma mönster. Logiken är enkel - när folkmängden minskar så minskar konsumtionen och därmed efterfrågan. Det är så enkelt att jag förvånas över att det inte talas om det. Det verkar bara vara Harry S. Dent som säger det.
Om vi lägger samman den upparbetade skulden, som inte låter sig stimuleras bort, med den annalkande efterfrågeminskningen, då blir det inget annat än en ekonomisk nedgång. Enkel matematik.
Det är människan som styr.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Krisens drivkrafter.
Det är söndag kväll i Frankrike. President Nicholas Sarkozy har meddelat att han tänker låta sig utfrågas i två timmar på bästa sändningstid i fransk television. Det är kris, precis la crise, som är den krydda en fransos eller fransyska behöver för att något ska hända. Krisen är kvittot på den efterlängtade dramatiken, som får politiker, kommentatorer och programledare att vifta med händerna och prata i munnen på varandra. Energin tilltar. Nu är det fest.
I det läget bänkar sig 16,5 miljoner franska TV-tittare på söndag kväll för att avnjuta den delen av dramaturgin, vilket är tittarrekord i Frankrike. Presidenten annonserar höjd moms och skatt på finansiella transaktioner, från i höst, vilket kan vara i grevens tid. Om blott tre månader är det dags för presidentval i republiken och den sittande Sarkozy håller medborgarna på halster, genom att inte klart och tydligt deklarera att han tänker ställa upp igen.
Samtidigt ångar Francoise Hollande, socialistpresidentkandidat, landet runt och eldar massorna. Att höja momsen är han naturligtvis emot, eftersom det drabbar alla, inte bara de rika. Som president för Frankrike är Hollande segertippad.
Marine Le Pen kandiderar med stort leende som president. Hon är en fransk variant av vår svenske Jimmy, med den skillnaden att hon är blond och kvinna. I regionen Languedoc-Rousillon fick hon nyligen 33% stöd i en opinionsundersökning.
Eftersom Nicholas Sarkozy är känd för att var den slugaste av dem alla uppstår undran över vilket kort han har i bakfickan. Möjligen känner han bäst till den agenda som står för dörren tillsammans med snälla tant Merkel, som har att göra med allas pengar och som bildar la crise, som ska bli ett så stort ämne att ett franskt presidentval överskuggas.
Krisens drivkrafter är outtömliga och presidenten kan få nya tittarrekord.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ett relationsdrama.
Les petits mouchoirs lyder titeln på originalspråket för denna franska film i regi av Guillaume Canet. I två timmar och en kvart utspelas ett relationsdrama i nutid innehållande mycket komik, tragik och dramatik.
Alla parisvännerna har som tradition att semestra några veckor i Max fina hus utmed kusten väster om Bordeaux. Den ständigt irriterade och lätt fobiske Max spelas av den franske skådespelaren François Cluzet. En av vännerna, vid namn Vincent, uttalar en dag sin kärlek till Max, vilket Max inte alls orkar ta emot. Reaktionen blir direkt och kräver Vincents löfte om fortsatt tystnad. Den förbjudna kärleken kommer att ligga som en våt filt över den traditionsbundna semestertrevligheten, vilket leder till obetalbara komiska scener.
Nästan alla karaktärerna har någon sorts problem med sig själva, som de inte vill tala om, varför de små vita lögnerna blir kittet som får gruppen att orka vidare.
Det är skådespeleri på hög nivå, med total närvaro, där inte en enda liten sekund blir ointressant. Människorna gör filmen till en komplett helhet, hela liv, med ett crescendo av läkande tårar mot slutet som får bänkraderna att snyftande le.
Små vita lögner får fem JEPEbloggar av fem.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Intervjun.
Närradion har ingen räckviddsbegränsning, längre. Sändarantennen i kommunen är förstärkt med lyssnarstyrd utsändning till hela världen över internet. Närradion kan fortsätta att vara alla lika nära.
Jag har idag intervjuats om Titanicmannen, i närradion. Läs mera här på titanicmannen.se
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Första intryck.
Sex dagar gick från det att Oskarshamnssonen kastade in handduken till det svetsaren övertog rollen. Under de sex dagarna har förortsbruden i sekretariatet visat sin duglighet i kommunikation och öppenhet. Vissa människor är som bäst när det gäller.
Så stod han där, vald i en öppen och som det numera kallas inkluderande miljö, som närmast kan beskrivas som alla var där. Ingvar "foten" Karlsson, Göran P och Oskarshamnssonen visade helhjärtad närvaro med nickande signaler när Stefan tog till orda.
Fokuserad öppen blick, rak ödmjukhet och en signal om att hårda nypor finns om det behövs, är vad jag mottar i ett blink. Med att använda sig av ett retoriskt underläge och genom en lättsam och gedigen historisk förankring, kombinerat med laganda, bygger han sin plattform av trovärdighet och allians från grunden.
Det faktum att han inte har en plats i Sveriges riksdag kan han dra fördel av i en tid när politiker blir allt maktlösare. Stefan kan, om han vill, bygga om partiet till ett bolag med engagerade medarbetare, som levererar nytta till sina kunder, folket. Fredrik R, som för dagen befanns magsjuk, skulle då kunna få en match svår att vinna.
Men vad svetsaren från Örnsköldsvik inser och hur han tänker återstår ännu att upptäcka.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kurvorna.
I hela mitt liv har det rått inflation, vad gäller pengar. Alltid en siffra för hur hög inflationen är. När jag besökte Brasilien på 1980-talet var inflationen så hög att butikerna inte satte några prislappar på varorna. Istället anslogs dagens omräkningsfaktor på en skylt.
Inflationen beskriver vi som att penningvärdet minskar fastän det egentligen är en ökning av penningmängden, vilket gör att varje krona blir något mindre värd och att priserna ökar. Det är Riksbanken som kan öka penningmängden genom att starta sedelpressarna, vilket i dagens kontantlösa samhäller ersatts med ett fält av digital siffor som bekräftas med ett slag på enter-tangenten. Vips så ökade penningmängden och minskade penningvärdet. Så har det alltid varit, tänker jag, och undrar samtidigt hur det egentligen har varit. Det är då följande intressanta bild från Statistiska Centralbyrån visar sig.
Här kan vi se en ganska fin sågtandskurva under 1800-talet fram till första världskriget ungefär. Det är ömsom inflation och ömsom deflation, dess motsats, när penningmängden minskar och penningsvärdet ökar och priserna faller. Det förefallet råda balans i penningvärdet över tiden. Sen inträder krig med våldsam inflation följd av en våldsam deflation och depression och börskarsch och elände på 1920-30-talet. Kurvan liknar ett utslag på seismografen i Uppsala. Från andra världskriget fram till våra dagar, nästan 60 år, har vi aldrig haft deflation.
Är det möjigt? Är det rimligt? Strävar inte allt efter balans? Hur länge kan penningvärdet minska och penningsmängden öka? Är det nu dags för den stora deflationen som ska återställa balansen?
Svaret är att ingen vet. Troligen finns någon med mer vetande än mina simpla kunskaper som kan tillföra något. Envist tänker jag återkomma till andra kurvor, som kan ge pusselbitar till förklaringen till varför det är som det är och vad som ska komma att vara.
Inflationen har ett liv i mitt liv.
[ kommentar 1 ] ( 6 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
16 månaders översikt.
Det är när jag ser tillbaka på noteringarna om Socialdemokraterna och dess omgivning sedan valet 2010, som behovet av ett slags bokslut växer fram. Även om Juholt inte var på näthinnan hösten 2010, är ändå hans avtryck så starkt att hans namn får bilda titeln på översikten.
Det är också när noteringar över tiden läses i en följd som en hel bild uppstår. För den som vill ha en kvarts läsning över tiden från september 2010 till januari 2012, är det bara att ladda ned denna PDF i pocketbok-format och läsa på datorn, plattan eller telefonen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
