Varje stund är ny. Den kommer aldrig tillbaka. Den har aldrig varit tidigare. Varje stund är ny. Just nu.
I varje ny stund kan jag välja.
Allt är så självklart att jag fastnar i insikten först efter att ha upprepat den för mig själv flera gånger. Ett yttersta bevis för den svårfångade enkelheten.
- Vilken dag är det?, sa Puh
- Det är idag, sa Piggy
- Idag är min favoritdag, svarade Puh
Idag var imorgon igår.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Chefsöverskott och ledarbrist.
För i tiden fanns det chefer. När en organisation skulle avbildas ritades ofta ett hierarkiskt schema, med högsta chefen högst upp och därefter i fallande ordning alla underchefer för att sluta med arbetaren längst ned, som skulle utföra jobbet på fabriken. Relationerna är som hämtade från den tidigare epoken där storbonden hade sin karlar som piskade drängarna. Uppifrån och ned. Vertikalt tänkande.
Det var då, tycker jag, men inser att inom vården lever hierarkierna vidare oförtrutet.
Längst ned finns änglarna, som ska göra det arbete som ska göras. Tolv personer med undersköterskeutbildning, förkortade till USK ska göra jobbet. Redan i ordet undersköterska befästs hierarkierna. De tolv har en sjuksköterska, en SSK, över sig, som förutom sin högre utbildning i sjukvård också är ålagd arbetsledning, utan att ha någon utbildning för det. De tolv änglarna och överängeln sjuksköterskan ska vårda 19 boende varje dag mellan klockan 8 och 21 i skiftarbete där fem änglar alltid ska tjänstgöra.
Ovanför SSK finns verksamhetschefer, som har regionchefer, som har programchefer, som har äldreomsorgschefer, som har en vård- och omsorgsnämnd, som har en kommunstyrelse, som har en kommunfullmäktige. Och mitt i hierarkin har det nu smugit sig in några som kallar sig för riskkapitalister som gärna vill tjäna en krona på varje gammal människa som vill ha hjälp.
Som om inte denna hierarki vore nog detekterar jag en minst lika lång kedja för den del som Landstinget handhar. Längst ned i Landstingets kedja finner jag också änglar, som med hjärta och förnuft får livet att gå vidare, trots ovanliggande hierarkier.
Av hela mitt hjärta vill jag hjälpa änglarna som gör det omöjligas jobb, som gör det de flesta av oss inte vet något om, som många av oss kommer att få uppleva längre fram i livet. Det gör de för en ringa lön, i ett jäktat tempo, med minimal uppskattning från hierarkin där ovan, den där hierarkin som fortfarande talar om chefer när det är ledare och ledning som behövs förutom flera änglar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Företagsspråkbruk.
Att statsministern, som VD, kör regeringen som ett företag har med tydlighet framgått när hans CFO uttalar sig om landets ekonomi. Dock saknar jag en COO, en Chief Operating Officer, den som ser till produktionen snurrar och att kunderna är glada.
Som om det vore en övning i en ordlek noterar jag att kommunen numera ger ut en bokslutskommuniké, nästan som om kommunen vore noterad på en börs. Tiden till när redovisningschefen i kommunen blir CFO anas ytterligt kort. Men vad ska alla de andra gamla tjänstemännen kalla sig då? I titelinflationernas tidevarv gäller det ju att finna en titel som så långt möjligt fjärmar sig från att berätta vad personen tillför för nytta. Kanske en CCO, Chief Care Officer, som utövar lite ECM, Elderly Care Management,
I den kommunala kommunikén berättas om ett starkt resultat på 94 miljoner, vilket uppges bero på att det kom in mer skatter än beräknat och att kommunen sålde lite tillgångar, lite mark, som fyllde på kassan. Snöskottningen kostade mer än budgeterat, då snön var ymnig förra vintern. Gymnasiet kostade också mer än tänkt, men å andra sidan kostade förskola och grundskola mindre än tänkt. Se där, tänker jag, och undrar om det var någon på kommunen som ägnat sig åt att se på befolkningsdiagrammen.
Efter den basunerande inledningen i kommunikén lugnar sig kommulrådet mot slutet och börjar istället för resultat tala om överskott för att avsluta med att nämna att kommunen faktiskt ökat upplåning, alltså byggt på skuldberget, med 210 miljoner.
Där är vi, med en korsning av företag och kommun, där ordens innebörd är väl värda att granska.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Mobilisering.
Kommun och riskkapitalbolag för äldreomsorg.
Undlåtanden och rädsla i destruktiv förening.
Jag mobiliserar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Gå i pension.
Pengarna börjar ta slut. Statsministern resonerar högt om arbete upp till 75 års dagen. Samtidigt höjer Sarkozy pensionsåldern i Frankrike. Och samma dag läser jag om hur generation baby boom i USA genererar ett behov av ytterligare 711.000 sjuksköterskor fram till år 2020.
"The first boomers just turned 65 last year, so when it comes to health-care jobs, we haven't seen nothing yet", säger en ekonomisk talesman i USA.
Jobbtillväxten finns i care industry, som envist kallas för vården i Sverige, som ska vårda oss alla när vi åldras och hållas vid liv i jakten på den förlängda medellivslängden.
Samtidigt som vi ska jobba längre, kommer alltså ett ökat arbetskraftsbehov inom vården. Logiskt sett borde alltså fler människor över 65 års ålder jobba i vården. I dagarna har vi nyligen hört om hur slitsamt och tungt det är i vården.
Då uppkommer den lilla enkla frågeställningen hur ekvationen ska gå ihop?
Svaret är nog inte svårare än att flera ska jobba i vården, men inte långa arbetsdagar, inga långa pass, ingen 40 timmars vecka. Vid 70 års ålder kanske jag kan lönearbeta i vården några dagar eller timmar i veckan, för att resterande dagar ta igen mig, med utbetald pension.
Arbetstidsregleringarna faller som käglor. Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens regelverk och system får spunk. Skattetabeller och avdragsformer går i backen. Inget stämmer längre. Omställning. En tvingande omställning att gå till en ny verklighet istället för att gå i pension.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Betygsministern och generation X/Y föräldrarna.
Kommunen norr om huvudstaden får medial uppmärksamhet med att ge skolbarnen en iPad. Reportrar lockas av att få någon företrädare från kommunen att provocera med att påstå att Paddan ersätter Pennan. Det fortsatta logiska resonemanget leder till visioner av barn som inte kan skriva en bokstav med penna, men är fenor på att "sweepa" och "tappa" på en pekskärm.
Utbildningsministern, vars ordförråd sträcker sig från betyg till kateder, låter sig sedvanligt provoceras offentligt.
Samtidigt intervjuas en förstaklassares moder ur generation X, eller kanske Y, med frågan:
- Ser du någon risk med iPad?
- Ja, det skulle väl vara om internetuppkoppling går ner, svarar hon blåögt.
Hjälp.
I den stunden framstår glappet mellan betygsministern och hans 30-åriga moderliga väljare. De är på olika planeter, båda planeterna lika långt från den krassa verklighet som uppstår när varken griffeltavlor eller elektricitet finns att tillgå, när varken betyg eller kateder fungerar och paddor och internet är obrukbara.
Verkligheten och rimligheten ligger nånstans mitt emellan betygsministern och den blåögda modern. Pennan finns kvar tillsammans med Paddan och boken finns kvar tillsammans med internet.
Det är den lilla, till synes svårnåbara, egenskap att tänka två tankar samtidigt som lyser med oförminskad styrka.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ubuntus nya skrivbord.
Som vanebrukare av Ubuntu på mina datorer, istället för Windows eller Apple, krävde nyfikenheten att åtminstone ta en titt på det nya gränssnitt som många förfasat sig över. Medveten om människans konservativa vana att finna fel på framtiden kastar jag mig över Ubuntu 11.10 på min lilla Asus som har allt en dator ska ha.
Installationen var så enkel den kan bli. Sätt in USB-stickan med Ubuntu, starta datorn, välj Installera, välj språk och 20 minuter senare är allt klart. Då har jag fått en komplett maskin med office-paket, bildredigerare, webläsare och mycket, mycket mera, till priset av noll kronor. Så långt är allt som förr och som det ska vara. Det är nu gränssnittet attackerar min blick.
Istället för de klassiska menyerna i övre kanten, finner jag en rullande list i vänsterkant med de program jag vill finna snabbt. Jag får fyra virtuella skrivbord som standard.
De program som eventuellt inte följde med installationen av Ubuntu hämtar jag enkelt i Programcentralen, som fungerar som Appstore eller Android Market. Några klick och programmet är klart att nyttjas.
Den lilla Asus med en Intel Atom processor snurrar på fint. Jag finner snabbt att det är inget fel alls på detta gränssnittet. Det fungerar alldeles utmärkt. Det är alldeles uppenbart att gränssnittet Unity är gjort för nästa generations notebook, laptop, ultrabook, där skärmen blir en pekskärm.
Efter blott en timmes bruk är jag redan tillvand. Jag gillar Unity, Ubuntus nya gränssnitt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
45-årig musikal.
Stockholm stadsteater bjuder på stora scenen, till ett rimligt pris, en 45-årig musikalföreställning med nutida anslag. Våra platser kom att vara i det utrymme som kallas loge, vilket ger gott om plats och bra sikt.
Under tiden publiken bänkar sig är det först en, sedan två och till sist tre personer som dansar för sig själva till varsina låtar från 1960-talet. Det är som om vi ska smygande glida in i musikalen utan att riktigt veta när det börjar.
När så ljuset släcks och strålkastarna fokuserar en spritt språngande naken man som äntrar scenen för att blåsa i trumpet, är det uppenbart att något ska hända. Upp ur golvet kommer en del av orkestern och ut från högra kulissen kommer den andra delen. Delarna sammanfogas till en hel orkester varpå, precis som i filmen Hair från 1979, ledmotivet Aquarius brakar igång med full kraft. Känslan infinner sig att nu bär det av.
Den stora scenen folkas av massor av artister och skådespelare. Scenografin är riklig och effekterna är långt från sparsamma. Så länge den välkända musiken från Hair strömmar håller föreställningen ett bra tempo. Efter att ha lyssnat till musikalen redan på föräldrarnas stereoanläggning i slutet av 1960-talet och senare filmen och dess vidhängande LP-album, är samtliga låtar välbekanta. Benen börjar stampa takten i logen och originaltexterna framkallas.
Ändå är det som om allt det storslagna inte riktigt vill lämna scenen och beröra mig. Dialogen mellan Berger och Claud är tam och föga övertygande. Ensemblen tar till tricket med att ge sig ut i salongen och springa runt, ändock ser jag få ur publiken som rycks med. Det är det där lilla extra, det som gör att jag ser att artisterna på scenen har roligt själva, att de gillar vad de gör, att energin strålar, som saknas.
Slutnumret är som sig bör Let the sunshine och alla gör sitt för att nå det crescendo det är.
Det blir tre JEPEbloggar av fem, men det är på håret.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Glädjen av ilska.
Med dagens tidningsskörd finner jag bilagan med rubriken "På ålderns höst", där två ploffsiga skådespelare ler och uttalar "Generationen som ställer krav". Höst? Vadå höst? Varför höst? I bilagan haglar det av ytligt trams om "seniorboende, sex efter sextio och seniorliv i världsklass".
Bilagan förpassar jag raskt till det runda arkivet stärkt av min egen klarsyn på de kulisser som projiceras med trycksvärtan och inte har ett dugg med verklighet att göra.
55? Ja, det råkar vara de två sista siffrorna i mitt personnummer. De militära kompetenserna, benämnda befäl, på 1970-talet använde de två sista siffrorna som ett nummer för varje menig. Jag blev 55 Pettersson, vilket kunde få en och annan individ med för mycket skit på axlarna att skoja om "55:an Petersson". Tack för de signalerna. På så vis fick jag en snabbkurs i militära begåvningar.
På 1980-talet fann jag pensionsförsäkringen som lockade med möjligheten att börja ta ut pension redan vid 55 års ålder. Då var 55-årsdagen lika avlägsen som planeten mars. Nu är den närvarande och lockelsen av att ta ut pension uteblir.
Länsförsäkringar skickar dagen till är ett papper som de benämner som värdebesked av vilket jag förstår att de fått 21-tusen att vara värt 18-tusen, vilket de vill ha 400 kronor för att ha ombesörjt. Pappret är underskrivet av en maskin där en förlorad kvinna ur generation X med ett självkänslekompenserande dubbelefternamn tipsar mig om att jag kan göra en bostadsaffär med Länsförsäkringar. Pyttsan.
Kommunen talar om "55+ boende", med någon slags tillrättalagd miljö, som fått en åldersbeteckning. I samma stund landar ett kuvert med skrikig orange kulör från staten som berättar hur länge de anser att jag ska arbeta för att behålla min levnadsstandard. Det har de inte en aning om. Lika lite aning som de har om hur det är i verkligheten, bortom bilagornas glättiga fasader, på äldreboenden ägda av fastighetsbolag på Cypern, drivna av omsorgsbolag på Jersey och betalda av naiva, okritiska och outbildade kommunala tjänstemän, tillsatta av okunniga politiker.
Låter jag arg? Ja, jag är arg på dumheter. Jag tycker det är för få arga människor i Sverige.
Ilskan är en stark känsla med inbyggd drivkraft. Ännu starkare är den glädje jag känner av att ha levt 55 underbara år.
Ikväll blir det fest. Tjoho!
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Industrisamhälleskänsla.
Hotellen i Mälardalen är fullt belagda. Hotelldirektörerna i etropoler som Örebro och Västerås gnuggar sina händer. 1500 kronor för en natt, en enda natt, i en mellansvensk stad. Puh.
Genom att överge storstads-wannabees och istället kasta sig ut i det okända, i en liten köping, i just Köping, med stort K, ska sökaren finna. 625 kronor för ett superiorrum med hästensängar, inklusive rejäl frukost ger hög kundnytta.
En kort promenad i centrala Köping visar en tom galleria, där butikspersonal ivrigt söker mig med blicken som att för äntligen få en kund. Eftersom inget händer har den ensamma personalen ingen att tala med om de inte besöker varandras butiker, vilket sker. Utanför gallerian finner jag kvinnor med utländsk bakgrund och barnvagn med plastpåsar från den närliggande lågprisbutiken. Modebutikerna lyser med sin frånvaro. Gågatan är annars öde klockan halv sex en onsdagkväll när termometern visar -7C.
Skillnad är det inne på puben, som även sköter hotellet. Där inne samlas köpingens män, hämtade ur generationerna X och Baby-boomers. Utbudet av öl på kran är stort och konsumtionen är hög. Från några bord kan det tyska språket höras. Från männen bakom pubdisken strömmar ett slaviskt språk. Priserna är låga. Alla är vänliga.
Mitt på det som liknar ett torg ligger en restaurang som annonserar med souvlaki. Runt torget ligger monumenten från 1970-talet på rad med folkets hus, kommunhus, fackklubbens kontor och liknande samhälleliga dåtida grundpelare.
Jag upplever en känsla av industrisamhälle.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
