Dagens etapp går från Torquay i Devon in i Cornwall. Den gladlynte metrologen i BBC's väderprognos har hakat upp sig på ordet regn. Det börjar med en skylt med texten Warning rain och fortsätter sen i en blöt berättelse om regnmoln, regn och översvämningar. Sydvästra England, där vi far fram, fick igår beskrivningen "persistent rain" (ihållande regn). Det finns ingen anledningen att klaga på förmågan att förutsäga väder. Under de knappa 200 km vi farit har vindrutetorkarmotorn jobbat oavbrutet. Den gladlynte metrologen avslutade gårdagens rapport med att det var "sunny spells", i norra England. Det år långt dit.
På Cornwalls spets, vid Lands End, blåser och regnar det så till den grad att en vistelse utanför bilen måste bedömas orimlig. Några kilometer in på denna Englands sydvästspets finner vi dagens nattläger. Ett synbart nyrenoverat ställe med många fina rum och fin restaurang utan boende och gäster. Vi blev de enda ikväll som åt av de goda fiskrätterna och verkar komma att slåss om frukostbuffén med ytterligare en gäst. Regnet upphör och precis som samme gladlynte metrolog förustpådde upphör regnet framåt kvällen, för att ersättas med dimma, mycket dimma.
Idag ska den olympiska elden enligt planerna göra en resa i grevskapet Dorset. Gårdagens väderprognos gjorde gällande att möjligheten att hålla en eld vid liv med den väntade nederbörden i Dorset var minst sagt begränsad. Bordsgrannarna vid de två senaste dagarnas frukostbord har berättat att det inte verkar som att att Englands befolking riktigt bryr sig om att det är OS snart. Förutom att biljetterna till evenemangen inte lyckas säljas, har arrangörerna nu fått problem med att bolaget som ska sköta säkerheten inte lyckas bemmanna alla platser. Enligt bordgrannarna har det också blivit problem med transporterna till och runt evenemangen och ett mobiltelefoninät redan har blivit överlastat, bankerna haft problem med att hantera kontanter samt att nu vädret kan komma att äventyra hela tillställningen. Bordsgrannarna skrattar lätt och säger lätt luttrat "They've messed it all up again".
Denna egna inställning till England som nation och till det engelska samhället hör vi flera berätta om. Inte ens drottningen klarar sig från kritisk granskning, utan ifrågasätts. Det känns som att stoltheten över Förenade Kungadömet har gått förlorat. Åtminstone från gemene man. Samtidigt lever den Engelska humorn vidare i största välmåga, med förmågan att driva med sig själv. Eller är det möjligen humorn som är räddningsplankan när det mesta ser ut att gå åt skogen.
Vi lägger intresserat örat mot marken och lyssnar, allt medan regnet och dimman fortsätter och vi förberder oss på sol, för det har den gladlynte metrologen sagt.
[ kommentar 1 ] ( 5 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
English, english, english.
Allt är så engelskt att engelskmätaren slår i toppen. Vi är förflyttade till en modern forntid. Förutom att bilen ska hållas på vänster sida av vägen, att växelspaken ska hanteras av vänster hand och att en-pennies, värda 11 öre, fortfarande finns kvar, är den engelska rivieran full av det vi oftast sett på TV.
Ångans kraft nyttjas dagligen i flera turer med tåget mellan Paignton och Kingswear. En resa på blott 30 minuter i sakta mak utmed kusten, med stopp i bland annat Greenway där Agatha Christie bott en lång tid. Lukten, ljudet och känslan av att tuffa fram i 80 år gamla sittvagnar med en totalvikt på cirka 200 ton som dras fram av ett ånglok måste upplevas. Den korrekt och tidsenligt klädde konduktören, utan en framtand, utstrålar all artighet och hövlighet som är möjlig på bästa engelska vis.
Efter att ha återkommit till Paignton väntar ett besök på piren, som är så klassisk att bilder av engelskt badliv, med bleka kroppar, färgglad glass och karuseller gör sig påminda. År 2012 är halva piren en spelhall, fylld med efterträdarna till enarmade banditer. Inte lika vackert som de klassiska bilderna, men vad gör det när man kan nå pirens yttersta spets och avnjuta en kulglass med engelsk sötsliskig jordgubbssmak i duggregn och snålblåst.
Väl inne på stranden kommer dagens första regnskur som får gatorna att bli små floder. Efter 10 minuter är allt över och vi kan belåtna bege oss till hotellrummet för att slappna av med ett glas rosé och utsikten över Lyme Bay. Det är då dagens andra regnskur kommer samtidigt som solen stannar kvar. På bara några minuter är vår utsikt täckt av en hel regnbåge.
Även regnbågens färger förefaller så grälla att vi konstaterar att även den måste vara typiskt engelskt.
English, english, english.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Från Dorset till Devon.
Vi följer kusten från Weymouth, som ligger i grevskapet Dorset, mot Exeter och rundar söderut längs med kusten mot Torquay, som ligger i Devon. Broschyrerna talar om Englands Riviera och vi förbereder oss på höjda priser för mat och husrum. Samtidigt har vi vid frukosten fått förklarat för oss av Sue, som förestod Bulls Inn, att allt är dyrt och att gästerna och turisterna uteblir. Ingen förstår var de är. Det är inte normalt och det kan inte rimligen endast förklaras av det regniga vädret. Sue säger bara, lätt upgivet, "I don't know".
Vid första förfrågan på rum alldeles nere vid vattnet, med egen balkong får vi det sänkta priset 200 Pund, jämfört med ordinarie 270 Pund, utan att ens ifrågasätta priset. Vi anar prisdumpning och lågkonjunktur. Genom att åka endast några hundra meter upp från stranden till Babbacombe finner vi rader av hotell med erbjudanden. För 50 Pund får vi stort rum, frukost och ocean view. Taget.
Efteråt studeras hotellets broschyr och där står att läsa att hotellet specialiserar sig på människor över 55. Så det så. Välkommen.
England har det uppenbart kämpigt. Först lågkonjunktur och klart svikande turism. Den engelska Rivieran dumpar priserna. Sen tillkommer allt regnande, som inte bara drabbar turismen, utan även alla bönder vars grödor helt förstörs. Tidningarna talar om att engelsmännen kan tvingas importera broccoli från Florida. Hemska tanke.
Senare på kvällen ska det visa sig att området runt Babbacombe, som för kvällen intar den föga sommarlika temperaturen av +15C, är ett enda stort äldrebroende. I närmaste baren med scen råder rullator-rock-and-roll efter det att bingospelet slutat klockan 20.30. Vi drar oss tillbaka och ser ut över havet och njuter från vårt rum i Babbacombe i Torquay på Engelska Rivieran i juli 2012, utan regn.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Subtropikerna.
Utmed grevskapet Dorsets kanalkust finner vi Veymouth, med allt vad engelskt strandliv innefattar. Längs strandpromenaden ligger hotellen tätt och alla längtar efter sommaren och solen, som låter vänta på sig. Alla talar istället om regnet och översvämningarna som drabbat landet. Weymouth har dock klarat sig.
Genom att köra utmed en smal landtunga når vi ön Portland, vars spets har en stor fyr för sjöfarten. Utmed landtungan sträcker sig också en strand full av små stenar. Kilometervis med småsten ligger framför oss. Trots det förtäljer skyltar att det är absolut förbjudet att plocka med sig någon ända liten sten.
När vi följer kusten västerut finner vi den subtropiska trädgården. Ett mikroklimat bildas här och växter från jordens alla hörn finns representerade. Just denna sommar ser dock den tropiska grönskan något trött ut. Solen har inte varit framme som brukligt och mängden nederbörd är ansenlig. Vägen från den subtropiska trädgården leder via en brant backe rakt upp i molnen, in i dimman, denna julidag. Skiftningarna är påtagliga.
Utmed den vackra vägen ligger Bulls Inn som erbjuder fina rum och bra mat till rimliga priser. Sue, som driver stället, berättar ivrigt om det häftiga regnet som passerade i lördags och som fick grannbyn att svämmas över. Hon förklarar också att eftersom huvudvägen längre in i landet är avstängd på grund av vattenskador, åker många fordon den lilla vackra vägen förbi hennes ställe. Inget är normalt, skrattar Sue och berättar om mera regn som ska komma.
Vi slår läger för natten och planerar nästa dags färd in i grevskapet Devon och kusten där badorten Torquay är belägen. En ort berömd för Faulty Towers och dess excentriske ägare Basil Faulty.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Inn town Abbey.
Vår Peugeot 107, med 68 hästkrafter och en växellåda som är som ett grillspett i ett degtråg, tar oss raskt vidare i det mycket engelska landskapet. Genom att instruera Majken (vår GPS heter så) att undvika motorvägar, hamnar vi i byar och på ställen som direkta hämtade ur en forntid. Hedar, stenhus, herrgårdar, slott och ståndsrika ägor avslöjar rikedom. Ryttare och rytterskor som rider genom byn en söndag, tar med all naturlighet hela gatans plats. Vi är gäster och finner oss.
Efter lagom många timmar hamnar vi så småningom i något som heter Sherborne, som är en liten by med ett gammalt kloster mitt i. Solen tittar fram mellan regnskurarna och vi får oss berättat att dagen innan har det varit nära översvämning. Inne i klostret hörs kören sjunga denna söndag kväll. På Half Moon Inn alldeles bredvid klostret finns som av en händelse lediga rum. Taget. Platsen leder tankarna till TV-serien Downtown Abbey, som skulle kunna varit här. Vi kallar stället för Inn town Abbey istället.
Några hundra meter upp i byn finner vi dagens första pub som serverar Fortyniner, en enligt uppgift lokal ale. Lokal eller ej är den väldigt välsmakande för svenska englandsturister en söndag kväll.
Med bara några tiotal kilometer till engelska kanalkusten och mot staden Weymouth närmast styr vi nu kosan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Causton och Wallingford.
Det regnar i England, som det alltid regnar i England, som det ska göra i England. Det regnar. I den lilla byn Wallingford, 100 km väster om London, regnar det också. I den engelska TV-deckaren Morden i Midsomer regnar det sällan, vilket är konstigt eftersom orten Causton i serien är Wallingford i verkligheten.
Wallingford är känt för sina mord. Inte bara chief inspector Barnaby och assistent Jones har sitt overkliga kontor här. Även englands deckardrottning, Agatha Christie, bodde sin a sista 40 år här. Orten kantas av mord och brottslighet. Det ligger i luften.
Det ligger så pass mycket i luften, förutom regnet, att när sirenerna denna lördag kväll ljuder mellan husen är det som att vara i Causton i Midsomer, som inte finns på riktigt. Det är brandkåren som kommer farande mot byns bro över Themsen. Sen kommer nästa brandfordon och sist kommer den klassiska polisbilen, vit med blå ränder, varur stiger en manlig och kvinnlig konstapel med sin välkända kruka till huvudbonad. En brottsplats, tänker jag och förväntas finna en flytande kropp i floden.
Från bästa åskådarplats kan vi och byns befolkning bese dramat som utspelar sig invid brovalvet. Den engelska humorn flödar fritt runt det som pågår. En hyrbåt har fått motorhaveri och strandat mot bron. Båtens besättning verkar oskadad och samtalar med brandmän och polis ovan. En överförfriskad och galdlynt man från trakten, som tagen ur TV-deckaren, kommer fram och beklagar sig över varför så många poliser och brandmän bara står och tittar och inget gör.
Det var som tur var ingens större skada och inget mord, men känslan var som att när som helst kunde Barnaby och Jones komma farande till sin crime scene, här i Wallingford som är Causton, eller tvärtom, i regnet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Ytan som döljer.
Entrén är okonstlad, blicken klar, platsen bakom talarstolen intas resolut. Ethos tar sin utgångspunkt. Sen kommer rösten och ett jag som till en början inte går fram. Lägg där till den enda ansiktsmimiken i form av ett till synes påklistrat leende. Hur ska det gå?
Därefter börjar ett resonemang, en berättelse som så småningom ska visas vävas samman. När väl alla vackra orden klarats av och de små resultaten av konkretiseringsansträngning börjar tränga fram finns en idé och ett logos. För någon sekund brinner det till i blicken, manuskorten förblir olästa och Annie börjar tala, men så ramlar det tillbaka i det inplastade formatet igen. Det är då man förstår att där bakom all kosmetik finns det något mera, något starkt och känsloladdat lätt eldigt, som sällan får titta fram.
Det blir med pathos som med ethos. Pathos förblir inlåst i samma sekund som Annie med all icke lössläppt kraft förklarar att det gäller att få tillbaka Allians-känslan igen. Paradoxen är komplett.
Sammanfattningsvis, ett tillbakahållet och inlåst ethos med vidhängande pathos som lätt förtar ett icke oansenligt logos.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tydligheten.
Som vice statsminister duger det med jeans och kavaj. Att gå fram en bit på scenen och likt amerikanska presidentkandidater peka på personer i publiken och igenkännande vinka verkar också fungera. Sen intas platsen bakom podiet, men utan manus. Och möjligen är det denna obundenhet till pappret och totala fokus på publikum kombinerat med dialekt som gör att betygsminister Björklund denne kväll lyckas etablera ett ethos, som tilltar i styrka, på Almedalens scen.
Det råder ingen tvekan om att det är Jan som säger vad han tycker när han för ett logiskt resonemang om hur det har varit och hur det är på väg att utvecklas i Sverige och omvärlden. Han lyckas med att både se värdet i det Europeiska samarbetets ursprung i andra världskrigets ruiner samt samarbetets brister i dåliga valutakonstruktioner. Resonemanget görs i visionära termer, tämligen fritt från drivkrafter funna i smärtor och felaktigheter. Här råder en tanke baserad på vad han sett, på samma sätt som statsministern gjorde tidigare i veckan. Ett tydligt logos är närvarande.
Och likadant på samma vis som för statsministern råder här brist på pathos. Inga större publikapplåder eller kraftfulla känslouttryck kan skönjas. Det är inte i pathos som majorens styrka ligger. Det är snarare, fullt militärlogiskt, just ethos och logos som framträder.
Totalt sett ett väl godkänt ethos med ett godkänt logos och ett svagt, mycket svagt pathos.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Vart tog pathos vägen?
Som jag upplevt Jonas Sjöstedt hittills har han nästan alltid varit arg, ilsk, förbannad. Denna känsla har burit med sig energi som fått honom att "gå genom rutan", lyckas höras, ibland till förtret, ibland till glädje. Men vart hade pathoset tagit vägen denna kväll i Almedalen? En enkel gissning är att någon rådgivare sagt till honom att inte vara så arg, och när han inte får vara arg försvinner pathos.
Vad gäller ethos finns en inbyggd konflikt för en talesman för det kollektivistiska vänsterpariet. Konsten är att framhäva sin individ i ett kollektiv, vilket inte torde vara lätt. Därav kom Jonas ethos i bakgrunden, till förmån för det gemensamma ethoset i vi i partiet.
Resonemanget hade en enda huvudutgångspunkt i en upplevd smärta av vinst och alldeles i särklass privat vinst och alldeles särskilt i den odefinierade hög som benämns välfärden, som om den vore en enda företeelse i singularis. Det problem som Jonas delvis beskriver har regeringen redan identifierat och planerar åtgärd mot. Logiken är i övrigt smal, väldigt smal, och döljer skralt en bakomliggande grundidé som är en orealistisk dröm, som på ställen där den försökt realiseras slutat med katastrof. I så motto kan det sägas finnas ett logos, som förskräcker.
Summerat blir det uteblivet pathos med ett förtryckt ethos och ett dröm-logos som bevisligen inte hänger ihop.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Berättelsen.
När statsministerns intar Almedalsscenen har han med sig en formell makt, som inte de andra estradörerna har. Hans ethos får en inbyggd laddning tack vare hans regeringsroll. Det räcker ganska bra med rak rygg, kostym och skjorta utans slips och med öppna ögon som tittar runt i 180 grader för att väcka en initial välvilja hos åhöraren.
Med utgångspunkt i Europa tar Fredrik oss med på en resa i en berättelse där han påvisar och förtydligar att han sett att arbete faktiskt pågår dygnet runt och att det inte bara är i gårdagens gängse näringar, jordbruk och industri, det försiggår. Tjänstearbetena lyfts fram och relateras lätt till demografin, från ungdomar till äldre. Bekrivande och resonerande får vi som åhör klart för oss vad han sett, upplevt och tolkat. Med tydlighet förstärker han åter ethos med sina egna besök i verkligheten samtidigt som lagets ethos byggs med att berätta om vi i Sverige, vi i det moderna arbetarpartiet. Ett förståeligt och sammanhängande logos etableras, i en samarbetsanda, med visionära drag, utan att ägna energi åt kritik till sina politiska motståndare.
Hans placering bakom talarstolen, utan alltför stora gester, och med få humoristiska inslag, leder inte till några större publikovationer. Likaså är han uppenbart bunden till ett manus, med få eller inga utsvävningar. Något tydligt pathos framträder inte och verkar inte skapa någon större känsla hos publiken.
Ethos är på plats, liksom logos, medan pathos får stryka på foten, denna dag i Almedalen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
