Det är avskalat, nära, utan skyddsnät och fasad när Roffe Wickström drar igång på akterdäck på S/S Blidösund en augustikväll. Publiken är, liksom Roffe själv, gråhårig och jordnära. I texterna är vi långt från mingelpartynas ytliga samtal om färgen på skåpsluckorna i senaste köksrenoveringen eller artigheterna från övre Östermalm. Den 63-årige bluesrockaren tar oss med ut på havet och låter musikaliteten i hans gitarr och de tre övriga musikanterna, utan noter, fullständigt imponera på oss. Hur gör han för att få fram så mycket toner ur en gitarr?
Roffe påpekar vid flera tillfällen att han är krass, som för att påtala sin medvetenhet och hålla distansen till sig själv. Ja, det är krasst, rått och smärtsamt, inramat i kärleksfulla toner.
"Han (gud alltså) klev av vid Kärrtorp
Det är där han bor
Han skulle till systemet
tjacka pilsner åt sin bror
Brorsans hans är krympling
och han krökar hela dan
Och han skrämmer alla ungar
och han är elak som själva fan"
De två akter å en timma vardera som Roffe och hans band spelar är värt varje krona av de 225 som biljetten kostar. När Blidan lägger till vid kajen nedanför kungens slott stannar ångmaskinen och med den försvinner strömmen och Roffes förstärkare slocknar och då går det inte att spela längre. Så enkelt, så krasst, så ärligt att ingen protesterar. Längs Skeppsbron går vi fyllda av krass rockblues övertygade om att komma tillbaka nästa år igen till Roffe på Blidan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Lugnet har lagt sig.
350 människor som ska omsätta 3600 miljoner i bidrag till företagsamhet, blir drygt 11 miljoner per anställd på Tillväxtverket. Av de 3600 miljonerna försvinner 446 miljoner i själva verket till själva verket. Av dessa 446 miljoner är nära hälften kostnader för personalen, eller omräknat 624.000 kronor per år för varje anställd.
Tillväxten i ekonomin stannar av, i världen. Inflation byts mot deflation. Anledningen är minskad efterfrågan samt en ryggsäck med skulder, som var bidrag, som konsekvens av den gångna tillväxten.
Ett verk för tillväxt?
Lugnet har lagt sig. Verket får stå på tillväxt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Som i filmens värld.
Det finns en fransk film med namnet Camping, i komedi-genren, som berättar vad som utspelar sig på samma campingplats år efter år. Uppföljaren till den första filmen heter naturligt nog Camping 2. Den franska campingplatsen är ett eget samhälle, med ett antal karaktärer som var och en spelar sin egen roll, år efter år.
Vi förstår att det är så även på vår svenska camping. Beverly-Hills-grannen med sin stora Chrysler, sin stora husvagn med lika stort förtält fortfarande utsmyckat med julgransbelysning. Fyllgubben (han kallas så), som varje kväll framåt 20-tiden med tunnelseende beger sig mot sjön, utan att se något utan att höra något, utan reaktion. På morgonen är han pigg igen och vittjar vant de utlagda näten på abborre, gädda och sik.
De två gigantiska husbilarna på vår ena sida har givit sig av, så snart deras medhavda alkoholmätare givit dem klartecken. Någon timma senare kommer det medelåldersparet, med skinande blank BMW och ett helt nytt tält av bästa kvalité. Den mellan människor inledande frasen Hej, besvaras av BMW-mannen med ett tyst och lätt grymtande "hej". Kvinnan är tyst. De lever helt i sin egen värld, blott två meter från oss. Ett försiktigt Gomorron ger endast ett lätt guturalt läte tillbaka. Helt okej, man behöver faktiskt inte prata med hela omvärlden.
Dalmasen, som vi kallar latrinmannen, som varje dag kommer dragande med skitvagnen, hälsar alltid glatt och fäller någon kommentar om hur det är att sova i en 2CV. Vi förstår att han tillhör stamgästerna då han pratar med alla som om han kände alla sedan barnsben.
Molnen hopas, solen försvinner, vinden ilar svalt, i fjärran hörs åskan. Det drar ihop sig och vi rustar för regn. Den genomskinliga presenningen spänns från bakluckan och bakåt för att på så vis bilda en uteplats skyddad från dropparna. Åskan kommer närmare och sekunden senare första regndroppen, som inte är den sista. Med sittplats i bilen, i sängen, kan vi lugnt se på. Rosévinflasken är inom räckhåll liksom kvällens måltid bestående av färdig tortilla till vilken köttfärssås serveras. Gasolköket värmer lätt upp dem bägge. Inga problem att det regnar
Det är då damen från Beverly Hills kommer trampande i regnet under ett paraply. "-Vi tänkte att det såg så jobbigt ut så vi tänkte att ni kanske ville låna ett parasoll. Vi har ett bakom vår husvagn och så har vi ett vid vår andra husvagn, rakt över vägen, om ni vill ta det så får ni", säger hon med all vänlighet och medlidsamhet en medmänniska kan ha. Hennes perfekta yttre förtäljer att några större obekvämligheter inte gör sig besvär i hennes närhet. Här råder ordning och reda och prydhet. Vi tackar så vänligt det låter sig göras mellan åsk-knallarna och säger att "det går nog snart över, men tack så hemskt mycket ändå", samtidigt som jag känner en liten rännil ha letat sig från presenningen ned på min rygg.
Inga andra människior är nu uthomhus, förutom vi som har vår 2CV och en presenning. Campingen förefaller vara ödelagd. Inom några minuter tynar åskan bort i fjärran, dropparna blir färre och färre, tills de helt upphört. För säkerhets skull blir kvällens sittplats i bakluckan med bordet framför, under presenning. Efter huvudrätten bjuds det manchego-ost och därefter dessert i form av yoghurt-choklad. Det är friskt, det är skönt, det är fritt, även myggfritt, mitt i naturen på campingen, i det egna lilla samhället med alla sina karaktärer.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Singö.
Från gårdagskvällens konsert med Jacob Hellman, från 1980-talet, och bandet Nerverna, som ledde allsång till melodin Nerverna på Mosebacke kastar vi oss ut i havsbandet till Singö camping.
Här samsas tält, husbilar, husvagnar, fast boende och kringsresande fotfolk. Vi tillhör den senare gruppen och anvisas av en ivrigt pratande gotlänning en plats i solen nära vattnet. Ena campinggrannen är uppenbart fäst vid sin plats och har för den skull hängt upp skylten Beverly Hills. På andra sidan har en husbil av gigantiskt format parkerat. Kontrasten till vår universella husbil, Citroën 2CV, är närmast brutal.
Omgivningen tittar, undrar, viskar och funderar. Den eviga frågan Vilken årsmodell är det? är nu besvarad säkert tio gånger. Att 2CV är bäddbar, har rinnande vatten, kyla samt 220 volts elektricitet är den sortens egenskaper ingen tror på.
Termometern i vattnet vid bryggan indikerar +20C, men kroppen säger något helt annat och betydligt svalare. Solen kompenserar väl och solstunden på bryggan är synnerligen njutbar.
Snart startas grillarna och vinbuteljerna korkas upp på Singö camping.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En händig dag.
Det bordsunderrede som vår Citroën 2V förtjänstfullt släpade hem under söndagen har nu stått och tittat och bett om uppmärksamhet invid carporten. Varför skulle ni släpa hit mig om ni inte vill ha mig, frågar den med sina rostiga ben.
Tisdagen skulle bli en händig dag.
För att bordsunderredet skulle kunna bidra till sambons växtförädlingsprojekt behövde underredet förses med en stadig skiva, av något slag. Skivor med måttet 156x67 cm tillhör sådana saker som bara ska finnas, stå där i nåt hörn kvarglömt eller ansett som något överblivet. En snabb inventering av de egna förråden kunde snabbt berätta att inga skivor med rätt mått fanns att tillgå. Då vidtog nätspaning för att finna var överblivna bitar av skivor kunde finnas. Inget napp. Dags att bege sig till närmaste byggvaruhus.
På byggvaruhuset fanns en övergiven stuvbit med måttet 220x67 cm. Med den lågprisindikerande frågan - Vad ska du ha för den här, närmar jag mig mannen med orderblock och tumstock. Han tittar kort och säger; 50 spänn och tillägger men då får du ta den direkt till bilen så att dom i kassan inte märker nåt. Vi är helt överens, mannen med orderblocket och jag.
Transporten av den långa skivan på 220 cm sköter naturligtvis Citroën 2CV åt oss, utan protest.
Sen är det bara att såga till rätt mått och av de överblivna skivdelarna blir det klossar under skivan som gör att skivan förstärks och att de får skivan att ligga fast på underredet. Bordsunderredet görs fri från rost med borrmaskin försedd med stålborste för att därefter lackas med svart hammarlack. Den nytillverkade skivan med perfekt passform impregneras med Biltemas träolja förstärkt med linolja.
Voila, så har bordsunderredet fått sin behandling - en underredsbehandling, denna händiga dag.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En sån dag.
Dagen börjar sömnigt. Likt en zombie intar jag altanen för frukost, vid 10-tiden. Hjärnan rör sig med samma hastighet som mördarsniglarna i gräset.
- Jag tror det blir släderomvag idag, hör jag mig säga till sambon som tittar förundrat på mig.
Orden är överallt och ingenstans. Pulsen är nära noll.
- Nån dag ska jag borsta tänderna, säger jag senare, samtidigt som jag beskådar hemmets synnerligen smutsiga fönsterrutor, som jag menar att jag ska putsa nån dag. Sambon tittar ånyo på mig förundrat och förstående. Zombiestadie.
Framåt aftonen, fortfarande på altanen, sitter jag med läsplattan och läser och samtidigt noterar att någon orkester verkar spela väldigt bra musik nånstans i samhället. Jag undrar vad det kan vara och tänker att det väl är någon som har fest och har hyrt något band. När jag några minuter senare går in i huset mot köket inser jag att det är sambon som spelar en helt vanlig CD-skiva på den alldeles helt vanliga stereon som befunnit sig i vardagsrummet de senaste sju åren.
Precis just en sån dag har det varit idag och kanske kan det bero på släderomvaget.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Universalalternativet.
Det gamla bordsunderredet, i gedigen metall, har stått länge och väntat på att bli räddat från korrosionens förfall. I en trädgård har det levt i nära två år inför den dag som skulle komma när det fanns ett fordon tillhands som kunde frakta det 170 kilometer i nordlig riktning.
Tiden gick utan att något fordon för transport fanns uppenbart tillgängligt. Bordsunderredet är av den stadiga sorten, perfekt för en arbetsbänk i en verkstad eller utomhus när sambon vårdar husets alla växter en sen sommarmånad. Bordsunderredet skulle till varje pris tillvaratas.
Lösningen på transporten är så enkel när lösningen väl är funnen. Naturligvis skulle hushållets universalfordon, Citroën 2CV, användas. Man skulle kunna lägga bordsunderredet direkt på taket, binda fast, och köra iväg. Sagt och gjort. Hämta bordsunderredet. Det är då det står alldeles klart att underredet naturligtvis går in i Citroën 2CV, bara man tar ur baksätet och låter luckan vara öppen. Sagt och gjort, igen.
Med några spännremmar av bläckfiskmodell var färden norrut en ren njutning. Ventilationen var det väl sörjt för och lilla 2CV for fram genom det sörmländska landskapet till omgivningenens beskådan. Mannen som stod vid vägkanten och klippte gräs tog av sig kepsen, kliade sig i huvudet, vände sig om och transformerade ansiktet till siluetten av ett frågetecken. De omkörda söndagsbilisterna, som njöt av naturen, tittade förvånat som om invasionen från Mars skulle förevarit.
Vid en snabb eftertanke är det bara att konstatera att en Volvo V70, en VW Passat eller en Toyota Avensis inte hade klarat att transportera det gamla bordsunderredet. Inte heller hade en vanlig nutida Citroën eller en Fiat lyckats. Det finns bara ett fordon som är så genialt - Citroën 2CV - universalalternativet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Europeisk krismat.
Ozolukten ligger stark över terrassen. Fetaosten, olivoljan och lammfärsen vittnar om grekisk afton. Inte för att manifestera någon solidaritetsaktion med Grekland, när Euron kramar dem hårt. Nej, här handlar det bara om smaker. Vid en närmare betraktelse visar det sig att av alla ingedienser till kvällsbordet är det endast olivoljan som kommer från Grekland. Resten är tillhandahållet av snälla tant Merkels tyska lågprisdistributör Lidl. Man skulle kunna säga att Tyskland redan här börjar sitt krisstöd till Grekland. Krismat.
Som den bästa melodiradioövergång kastar vi oss från olympiadernas vagga i södra Europa till det brittiska öriket. Här vankas klägga. Den fråga som uppstår är hur klägga kan låta sig göras på bästa vis. Vi minns väl de förhållandevis goda pasties vi inmundigade förra veckan, i England. Till buds i det svenska lunchköket finns två bitar baguette sammt överbliven pytt-i-panna. Här ska skapas klägga. Krismat.
Börja med att gräva ur lite vitt bröd ur baguettestyckena, värm gårdagens överblivna pytt-i-panna i micron. Under tiden smetas lite barbequesås och sweet-chilisås ut på varsin sida i de delade brödbitarna. Fyll bröden med den nu hyggligt varma pytt-i-pannan. Toppa med bostongurka och en klick majonnäs. Ack, så härligt kläggigt.
Paradoxalt nog blev denna travesti på pasties riktigt gott och bevisar att europeisk krismat är ätbar.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
2011 års råvara.
Trädgårdens lilla plommonträd förvarnar om stundande skördetid. Trots solens frånvaro tyngs grenarna redan. Plommonen är så många att en närbild av dem skulle kunna förleda till tron att det vore vindruvor. Bilden av plommonsyltburkar och plommonpajer växer fram. Ännu mera prommon, tänker jag, och minns förra årets skörd. Från den sparades drygt 4 kilo plommon i fryst format. Det kan ju vara bra att ha nästa år när det inte blir några plommon, löd resonemanget, då, 2011.
Raskt in och plocka fram de dryga 4 kilo plommon som levt ett fruset liv senaste året. Anskaffning av syltsocker, fram med stora kastrullen, koka, röra, koka, slabba, gägga, till en lagom fin klägga med benämningen plommonsylt.
Åtta glasburkar med härstamning från Lidl's varuhyllor, fyllda med förra årets plommon, i år, märkta med etiketter avsedda för disketter.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Välberättad humoristisk dåtid.
Det är nåt med England. Nåt är det.
56 miljoner britter med mycket humor på en ögrupp, som gillar öl, fotboll, friterad mat utan kryddor, läckande avlopp, vänstertrafik, 10-öringar, staket, murar, häckar och överheter. Det är nåt med England.
Från att ha varit ute i världen och koloniserat är nu engelsmännen i England blott en del i Storbritannien, som inte är så stort alls, vare sig geografiskt eller ekonomiskt eller kulturellt. Det som har varit har varit. Det som har varit verkar engelsmännen vilja behålla, konservera, hålla bestående, utan förändring, som om tiden skulle stanna.
Denna konservation av dåtiden med lordar och lady och Sir hit och dit hamnar för varje dag ytterligare ett steg från nutid. Glappet mellan dåtid och nutid ökar. Det förefaller närmast komiskt när Dave Cameron och regeringskollegan Nick Clegg gör ett stort politiskt nummer av förslaget att elektrifiera järnvägen mellan London och Bristol, år 2012. Under en sekund undrar jag osäkert om det är ånga eller diesel som driver järnvägen idag.
Det är som att för att engelsmännen ska kunna stå ut med sin dåtid måste de skapa sig en nutid, ett presens. Humorn förefaller vara vapnet för att skapa en dräglig nutid. Med ett ständigt skämtande kan varje accepterad dåtida tokighet omformas till nutida stor glädje.
England är ett levande arkiv över en tid som varit, ett museum väl förpackat omringat av vatten. Det är en otroligt stor tillgång. Om man kombinerar denna tillgång med engelsmännens, ofta gestaltat av BBC, förmåga att berätta en historia (storytelling), blir tillgången realiserbar på marknaden. Som en biprodukt till dåtiden får vi den livsnödvändiga humorn, som när även den berättas väl, utgör ytterligare en stor tillgång.
Vore jag VD för England AB skulle en dissekering av balansräkningen finna humor, storytelling och museeal dåtid, förutom några minerala tillgångar i ett antal gruvor. I sökandet efter en framtid skulle jag exploatera dessa superba tillgångar och erbjuda en välberättad humoristisk dåtid till resten av världen. Sex miljarder besökare väntar på att få komma och beskåda dåtiden.
Det är nåt med England. Nåt är det.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
