Kan du komma och hålla ett föredrag om Titanicmannen, har jag blivit tillfrågad. Glad av frågan har svaret kommit i snabb retur som ett "Javisst". Instinktivt gäller positivismen. Tiden går och dagen för föredraget närmar sig. Jag får en förfrågan ytterligare och upprepar beteendet med att "Javisst". Så satt jag där med två föredrag som jag må fördra och bestämma vilken form av föredrag jag föredrar.
Sambon tipsar om återvinning. Såklart har hon rätt. Jag återvinner historien från sammandraget av Titanicmannen, på så vis blir sammandraget själva föredraget vilket jag föredrar framför att tvingas fördra att tillverka nytt.
Genom att återvinna det skrivna och komplettera med retoriska grunder, från de gamla grekerna;
- Exordium - inledningen, fånga åhörarnas välvilja för saken och din person
- Narrati - berättelsen, en sakframställan
- Probatio
* proposito - förslag, åsikt, tes
* confirmation - argument för tesen
- Refutatio - motbevisning, bemötande av tänkta motargument
- Perforation - talets manande avslutning
går det återvunna in i en förädlad anrättning som är lätt att fördra.
Lyckas jag väl på plats på scenen förmå mig själv att framhöja mitt ethos, komplettera med pathos då logos redan finns i det återvunna blir kakan komplett.
Varför jag sa ja?
För att jag föredrar det.
[ kommentarer 2 ] ( 9 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Nummer 94.
Läs mera på titanicmannen.se
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Naturvårdsverket har tänkt.
Med miljön som motiv kan vad som helst föreslås. Det mesta galna kan rättfärdigas med bisatsen att "det är för miljöns bästa". Som om miljön vore en person, i singularis.
Nu har Naturvårdsverket tänkt till, på regeringens uppdrag, om vad som ska ske med gamla bilar. Utredningen har fått namnet Uttjänta bilar och miljön. Problemet verkar vara att någon inte tycker om gamla bilar, att de ska skrotas och att denna skrotning ska ske enligt vad miljöevangeliet vill få oss att tycka. I botten på resonemanget finns EU-direktiv av tveksam kvalité.
Om jag idag vill skrota min gamla bil kan jag idag lämna den till en bilskrot eller jag kan behålla bilen på min tomt och avregistera den, skrota den, för alltid. Det senare alternativet är mycket tilltalande för den som är bilintresserad och har bilar som hobby, då älsklingsbilen kan få delar från reservdelsvraket. Ett slags fullständigt naturlig återvinning i fordonskulturbevarande syfte.
Men nu har som sagt Naturvårdsverket tänkt till och kommit på att alla, absolut alla bilar måste skrotas på en auktorierad bilskrot. Människor med bilar som hobby ska uttryckligen inte få återvinna en gammal bil som reservdelsbil. Skrotning och återvinning ska ske kontrollerat av staten. Som jag inledde med motiveras idén med miljön, denna eviga legtimerare av allehanda mentala tokigheter.
Utredningen förefaller vara ett hafsverk alternativt byggt på gediget dåliga kunskaper.
Mitt motförslag är att skrota utredningen, för fordonmiljöns, kulturmiljöns och den mentala miljöns skull.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Krass rockblues.
Det är avskalat, nära, utan skyddsnät och fasad när Roffe Wickström drar igång på akterdäck på S/S Blidösund en augustikväll. Publiken är, liksom Roffe själv, gråhårig och jordnära. I texterna är vi långt från mingelpartynas ytliga samtal om färgen på skåpsluckorna i senaste köksrenoveringen eller artigheterna från övre Östermalm. Den 63-årige bluesrockaren tar oss med ut på havet och låter musikaliteten i hans gitarr och de tre övriga musikanterna, utan noter, fullständigt imponera på oss. Hur gör han för att få fram så mycket toner ur en gitarr?
Roffe påpekar vid flera tillfällen att han är krass, som för att påtala sin medvetenhet och hålla distansen till sig själv. Ja, det är krasst, rått och smärtsamt, inramat i kärleksfulla toner.
"Han (gud alltså) klev av vid Kärrtorp
Det är där han bor
Han skulle till systemet
tjacka pilsner åt sin bror
Brorsans hans är krympling
och han krökar hela dan
Och han skrämmer alla ungar
och han är elak som själva fan"
De två akter å en timma vardera som Roffe och hans band spelar är värt varje krona av de 225 som biljetten kostar. När Blidan lägger till vid kajen nedanför kungens slott stannar ångmaskinen och med den försvinner strömmen och Roffes förstärkare slocknar och då går det inte att spela längre. Så enkelt, så krasst, så ärligt att ingen protesterar. Längs Skeppsbron går vi fyllda av krass rockblues övertygade om att komma tillbaka nästa år igen till Roffe på Blidan.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Lugnet har lagt sig.
350 människor som ska omsätta 3600 miljoner i bidrag till företagsamhet, blir drygt 11 miljoner per anställd på Tillväxtverket. Av de 3600 miljonerna försvinner 446 miljoner i själva verket till själva verket. Av dessa 446 miljoner är nära hälften kostnader för personalen, eller omräknat 624.000 kronor per år för varje anställd.
Tillväxten i ekonomin stannar av, i världen. Inflation byts mot deflation. Anledningen är minskad efterfrågan samt en ryggsäck med skulder, som var bidrag, som konsekvens av den gångna tillväxten.
Ett verk för tillväxt?
Lugnet har lagt sig. Verket får stå på tillväxt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Som i filmens värld.
Det finns en fransk film med namnet Camping, i komedi-genren, som berättar vad som utspelar sig på samma campingplats år efter år. Uppföljaren till den första filmen heter naturligt nog Camping 2. Den franska campingplatsen är ett eget samhälle, med ett antal karaktärer som var och en spelar sin egen roll, år efter år.
Vi förstår att det är så även på vår svenska camping. Beverly-Hills-grannen med sin stora Chrysler, sin stora husvagn med lika stort förtält fortfarande utsmyckat med julgransbelysning. Fyllgubben (han kallas så), som varje kväll framåt 20-tiden med tunnelseende beger sig mot sjön, utan att se något utan att höra något, utan reaktion. På morgonen är han pigg igen och vittjar vant de utlagda näten på abborre, gädda och sik.
De två gigantiska husbilarna på vår ena sida har givit sig av, så snart deras medhavda alkoholmätare givit dem klartecken. Någon timma senare kommer det medelåldersparet, med skinande blank BMW och ett helt nytt tält av bästa kvalité. Den mellan människor inledande frasen Hej, besvaras av BMW-mannen med ett tyst och lätt grymtande "hej". Kvinnan är tyst. De lever helt i sin egen värld, blott två meter från oss. Ett försiktigt Gomorron ger endast ett lätt guturalt läte tillbaka. Helt okej, man behöver faktiskt inte prata med hela omvärlden.
Dalmasen, som vi kallar latrinmannen, som varje dag kommer dragande med skitvagnen, hälsar alltid glatt och fäller någon kommentar om hur det är att sova i en 2CV. Vi förstår att han tillhör stamgästerna då han pratar med alla som om han kände alla sedan barnsben.
Molnen hopas, solen försvinner, vinden ilar svalt, i fjärran hörs åskan. Det drar ihop sig och vi rustar för regn. Den genomskinliga presenningen spänns från bakluckan och bakåt för att på så vis bilda en uteplats skyddad från dropparna. Åskan kommer närmare och sekunden senare första regndroppen, som inte är den sista. Med sittplats i bilen, i sängen, kan vi lugnt se på. Rosévinflasken är inom räckhåll liksom kvällens måltid bestående av färdig tortilla till vilken köttfärssås serveras. Gasolköket värmer lätt upp dem bägge. Inga problem att det regnar
Det är då damen från Beverly Hills kommer trampande i regnet under ett paraply. "-Vi tänkte att det såg så jobbigt ut så vi tänkte att ni kanske ville låna ett parasoll. Vi har ett bakom vår husvagn och så har vi ett vid vår andra husvagn, rakt över vägen, om ni vill ta det så får ni", säger hon med all vänlighet och medlidsamhet en medmänniska kan ha. Hennes perfekta yttre förtäljer att några större obekvämligheter inte gör sig besvär i hennes närhet. Här råder ordning och reda och prydhet. Vi tackar så vänligt det låter sig göras mellan åsk-knallarna och säger att "det går nog snart över, men tack så hemskt mycket ändå", samtidigt som jag känner en liten rännil ha letat sig från presenningen ned på min rygg.
Inga andra människior är nu uthomhus, förutom vi som har vår 2CV och en presenning. Campingen förefaller vara ödelagd. Inom några minuter tynar åskan bort i fjärran, dropparna blir färre och färre, tills de helt upphört. För säkerhets skull blir kvällens sittplats i bakluckan med bordet framför, under presenning. Efter huvudrätten bjuds det manchego-ost och därefter dessert i form av yoghurt-choklad. Det är friskt, det är skönt, det är fritt, även myggfritt, mitt i naturen på campingen, i det egna lilla samhället med alla sina karaktärer.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Singö.
Från gårdagskvällens konsert med Jacob Hellman, från 1980-talet, och bandet Nerverna, som ledde allsång till melodin Nerverna på Mosebacke kastar vi oss ut i havsbandet till Singö camping.
Här samsas tält, husbilar, husvagnar, fast boende och kringsresande fotfolk. Vi tillhör den senare gruppen och anvisas av en ivrigt pratande gotlänning en plats i solen nära vattnet. Ena campinggrannen är uppenbart fäst vid sin plats och har för den skull hängt upp skylten Beverly Hills. På andra sidan har en husbil av gigantiskt format parkerat. Kontrasten till vår universella husbil, Citroën 2CV, är närmast brutal.
Omgivningen tittar, undrar, viskar och funderar. Den eviga frågan Vilken årsmodell är det? är nu besvarad säkert tio gånger. Att 2CV är bäddbar, har rinnande vatten, kyla samt 220 volts elektricitet är den sortens egenskaper ingen tror på.
Termometern i vattnet vid bryggan indikerar +20C, men kroppen säger något helt annat och betydligt svalare. Solen kompenserar väl och solstunden på bryggan är synnerligen njutbar.
Snart startas grillarna och vinbuteljerna korkas upp på Singö camping.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En händig dag.
Det bordsunderrede som vår Citroën 2V förtjänstfullt släpade hem under söndagen har nu stått och tittat och bett om uppmärksamhet invid carporten. Varför skulle ni släpa hit mig om ni inte vill ha mig, frågar den med sina rostiga ben.
Tisdagen skulle bli en händig dag.
För att bordsunderredet skulle kunna bidra till sambons växtförädlingsprojekt behövde underredet förses med en stadig skiva, av något slag. Skivor med måttet 156x67 cm tillhör sådana saker som bara ska finnas, stå där i nåt hörn kvarglömt eller ansett som något överblivet. En snabb inventering av de egna förråden kunde snabbt berätta att inga skivor med rätt mått fanns att tillgå. Då vidtog nätspaning för att finna var överblivna bitar av skivor kunde finnas. Inget napp. Dags att bege sig till närmaste byggvaruhus.
På byggvaruhuset fanns en övergiven stuvbit med måttet 220x67 cm. Med den lågprisindikerande frågan - Vad ska du ha för den här, närmar jag mig mannen med orderblock och tumstock. Han tittar kort och säger; 50 spänn och tillägger men då får du ta den direkt till bilen så att dom i kassan inte märker nåt. Vi är helt överens, mannen med orderblocket och jag.
Transporten av den långa skivan på 220 cm sköter naturligtvis Citroën 2CV åt oss, utan protest.
Sen är det bara att såga till rätt mått och av de överblivna skivdelarna blir det klossar under skivan som gör att skivan förstärks och att de får skivan att ligga fast på underredet. Bordsunderredet görs fri från rost med borrmaskin försedd med stålborste för att därefter lackas med svart hammarlack. Den nytillverkade skivan med perfekt passform impregneras med Biltemas träolja förstärkt med linolja.
Voila, så har bordsunderredet fått sin behandling - en underredsbehandling, denna händiga dag.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
En sån dag.
Dagen börjar sömnigt. Likt en zombie intar jag altanen för frukost, vid 10-tiden. Hjärnan rör sig med samma hastighet som mördarsniglarna i gräset.
- Jag tror det blir släderomvag idag, hör jag mig säga till sambon som tittar förundrat på mig.
Orden är överallt och ingenstans. Pulsen är nära noll.
- Nån dag ska jag borsta tänderna, säger jag senare, samtidigt som jag beskådar hemmets synnerligen smutsiga fönsterrutor, som jag menar att jag ska putsa nån dag. Sambon tittar ånyo på mig förundrat och förstående. Zombiestadie.
Framåt aftonen, fortfarande på altanen, sitter jag med läsplattan och läser och samtidigt noterar att någon orkester verkar spela väldigt bra musik nånstans i samhället. Jag undrar vad det kan vara och tänker att det väl är någon som har fest och har hyrt något band. När jag några minuter senare går in i huset mot köket inser jag att det är sambon som spelar en helt vanlig CD-skiva på den alldeles helt vanliga stereon som befunnit sig i vardagsrummet de senaste sju åren.
Precis just en sån dag har det varit idag och kanske kan det bero på släderomvaget.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Universalalternativet.
Det gamla bordsunderredet, i gedigen metall, har stått länge och väntat på att bli räddat från korrosionens förfall. I en trädgård har det levt i nära två år inför den dag som skulle komma när det fanns ett fordon tillhands som kunde frakta det 170 kilometer i nordlig riktning.
Tiden gick utan att något fordon för transport fanns uppenbart tillgängligt. Bordsunderredet är av den stadiga sorten, perfekt för en arbetsbänk i en verkstad eller utomhus när sambon vårdar husets alla växter en sen sommarmånad. Bordsunderredet skulle till varje pris tillvaratas.
Lösningen på transporten är så enkel när lösningen väl är funnen. Naturligvis skulle hushållets universalfordon, Citroën 2CV, användas. Man skulle kunna lägga bordsunderredet direkt på taket, binda fast, och köra iväg. Sagt och gjort. Hämta bordsunderredet. Det är då det står alldeles klart att underredet naturligtvis går in i Citroën 2CV, bara man tar ur baksätet och låter luckan vara öppen. Sagt och gjort, igen.
Med några spännremmar av bläckfiskmodell var färden norrut en ren njutning. Ventilationen var det väl sörjt för och lilla 2CV for fram genom det sörmländska landskapet till omgivningenens beskådan. Mannen som stod vid vägkanten och klippte gräs tog av sig kepsen, kliade sig i huvudet, vände sig om och transformerade ansiktet till siluetten av ett frågetecken. De omkörda söndagsbilisterna, som njöt av naturen, tittade förvånat som om invasionen från Mars skulle förevarit.
Vid en snabb eftertanke är det bara att konstatera att en Volvo V70, en VW Passat eller en Toyota Avensis inte hade klarat att transportera det gamla bordsunderredet. Inte heller hade en vanlig nutida Citroën eller en Fiat lyckats. Det finns bara ett fordon som är så genialt - Citroën 2CV - universalalternativet.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
