Pengarna börjar ta slut. Statsministern resonerar högt om arbete upp till 75 års dagen. Samtidigt höjer Sarkozy pensionsåldern i Frankrike. Och samma dag läser jag om hur generation baby boom i USA genererar ett behov av ytterligare 711.000 sjuksköterskor fram till år 2020.
"The first boomers just turned 65 last year, so when it comes to health-care jobs, we haven't seen nothing yet", säger en ekonomisk talesman i USA.
Jobbtillväxten finns i care industry, som envist kallas för vården i Sverige, som ska vårda oss alla när vi åldras och hållas vid liv i jakten på den förlängda medellivslängden.
Samtidigt som vi ska jobba längre, kommer alltså ett ökat arbetskraftsbehov inom vården. Logiskt sett borde alltså fler människor över 65 års ålder jobba i vården. I dagarna har vi nyligen hört om hur slitsamt och tungt det är i vården.
Då uppkommer den lilla enkla frågeställningen hur ekvationen ska gå ihop?
Svaret är nog inte svårare än att flera ska jobba i vården, men inte långa arbetsdagar, inga långa pass, ingen 40 timmars vecka. Vid 70 års ålder kanske jag kan lönearbeta i vården några dagar eller timmar i veckan, för att resterande dagar ta igen mig, med utbetald pension.
Arbetstidsregleringarna faller som käglor. Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens regelverk och system får spunk. Skattetabeller och avdragsformer går i backen. Inget stämmer längre. Omställning. En tvingande omställning att gå till en ny verklighet istället för att gå i pension.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Betygsministern och generation X/Y föräldrarna.
Kommunen norr om huvudstaden får medial uppmärksamhet med att ge skolbarnen en iPad. Reportrar lockas av att få någon företrädare från kommunen att provocera med att påstå att Paddan ersätter Pennan. Det fortsatta logiska resonemanget leder till visioner av barn som inte kan skriva en bokstav med penna, men är fenor på att "sweepa" och "tappa" på en pekskärm.
Utbildningsministern, vars ordförråd sträcker sig från betyg till kateder, låter sig sedvanligt provoceras offentligt.
Samtidigt intervjuas en förstaklassares moder ur generation X, eller kanske Y, med frågan:
- Ser du någon risk med iPad?
- Ja, det skulle väl vara om internetuppkoppling går ner, svarar hon blåögt.
Hjälp.
I den stunden framstår glappet mellan betygsministern och hans 30-åriga moderliga väljare. De är på olika planeter, båda planeterna lika långt från den krassa verklighet som uppstår när varken griffeltavlor eller elektricitet finns att tillgå, när varken betyg eller kateder fungerar och paddor och internet är obrukbara.
Verkligheten och rimligheten ligger nånstans mitt emellan betygsministern och den blåögda modern. Pennan finns kvar tillsammans med Paddan och boken finns kvar tillsammans med internet.
Det är den lilla, till synes svårnåbara, egenskap att tänka två tankar samtidigt som lyser med oförminskad styrka.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Industrisamhälleskänsla.
Hotellen i Mälardalen är fullt belagda. Hotelldirektörerna i etropoler som Örebro och Västerås gnuggar sina händer. 1500 kronor för en natt, en enda natt, i en mellansvensk stad. Puh.
Genom att överge storstads-wannabees och istället kasta sig ut i det okända, i en liten köping, i just Köping, med stort K, ska sökaren finna. 625 kronor för ett superiorrum med hästensängar, inklusive rejäl frukost ger hög kundnytta.
En kort promenad i centrala Köping visar en tom galleria, där butikspersonal ivrigt söker mig med blicken som att för äntligen få en kund. Eftersom inget händer har den ensamma personalen ingen att tala med om de inte besöker varandras butiker, vilket sker. Utanför gallerian finner jag kvinnor med utländsk bakgrund och barnvagn med plastpåsar från den närliggande lågprisbutiken. Modebutikerna lyser med sin frånvaro. Gågatan är annars öde klockan halv sex en onsdagkväll när termometern visar -7C.
Skillnad är det inne på puben, som även sköter hotellet. Där inne samlas köpingens män, hämtade ur generationerna X och Baby-boomers. Utbudet av öl på kran är stort och konsumtionen är hög. Från några bord kan det tyska språket höras. Från männen bakom pubdisken strömmar ett slaviskt språk. Priserna är låga. Alla är vänliga.
Mitt på det som liknar ett torg ligger en restaurang som annonserar med souvlaki. Runt torget ligger monumenten från 1970-talet på rad med folkets hus, kommunhus, fackklubbens kontor och liknande samhälleliga dåtida grundpelare.
Jag upplever en känsla av industrisamhälle.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Människan styr.
Pakt, kris, stimulanspaket, tillväxt. Orden haglar, tyckandet tilltar, politikerförväntan uppstår. Igår uttryckte en journailst med förvåning att "inga pengar fanns", när politikerna talat om stimulans. Nej, just det, det hjälper inte att trycka ut nya sedlar och därmed öka skulderna ytterligare. Festen är över.
Men vad är det egentligen som har hänt och händer?
Först och främst har västvärlden sedan andra världskriget genom politiker bedrivit stimulansåtgärder genom låga räntor och hög utlåning med stor sedelpress, som byggt enorma skulder. Tillväxt har varit så åtråvärt att ingen har velat se baksidan av överstimulans. Detta är de flesta överens om. Att det förhåller sig så bevisas bl.a. av vår svenska inflationskurva.
Men det jag inte hör något om i svensk media är den befolkningsmässiga förklaring som Harry S. Dent ger. I korthet går den ut på att människan konsumerar och spenderar som mest när den är runt 45 år gammal. Därefter börjar barnen försvinna ur boet och fokuset hamnar på att spara inför livets andra halva. Konsekvensen är att mängden människor runt 45 år avgör hur stor konsumtion ett land har. Konsumtion kan översättas med efterfrågan. Minskad konsumtion är minskad efterfrågan.
Låt oss börja med att se på USA.
Den stora Baby-Boom generationen har precis kulminerat. Nu minskar mängden högkonsumerande amerikaner när generation X börjar nå 45 års ålder, vilket leder till lågt spenderande och låg eller ingen tillväxt.
En titt på Sverige bekräftar samma trend.
Sverige ligger 3-4 år senare än USA. Längre fram i tiden bör noteras att Sverige har märkligt få 10-åringar, varför antalet högkonsumerade 45-åringar ser ut att bli problematiskt få år 2047. I Sverige dör uppenbarligen inte människor lika tidigt och i samma omfattning som i USA.
Ett kärt land är Frankrike och även där bekräftas samma kurva.
Frankrike ligger ytterligare några år senare jämfört med Sverige för när antalet högkonsumerande 45-åringar sjunker. Här kan vi också se vilken inverkan på befolkningsmängden andra världskriget haft, i hoppet av mängden människor i 65-66 års ålder.
USA, Sverige och Frankrike uppvisar samma mönster. Logiken är enkel - när folkmängden minskar så minskar konsumtionen och därmed efterfrågan. Det är så enkelt att jag förvånas över att det inte talas om det. Det verkar bara vara Harry S. Dent som säger det.
Om vi lägger samman den upparbetade skulden, som inte låter sig stimuleras bort, med den annalkande efterfrågeminskningen, då blir det inget annat än en ekonomisk nedgång. Enkel matematik.
Det är människan som styr.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Krisens drivkrafter.
Det är söndag kväll i Frankrike. President Nicholas Sarkozy har meddelat att han tänker låta sig utfrågas i två timmar på bästa sändningstid i fransk television. Det är kris, precis la crise, som är den krydda en fransos eller fransyska behöver för att något ska hända. Krisen är kvittot på den efterlängtade dramatiken, som får politiker, kommentatorer och programledare att vifta med händerna och prata i munnen på varandra. Energin tilltar. Nu är det fest.
I det läget bänkar sig 16,5 miljoner franska TV-tittare på söndag kväll för att avnjuta den delen av dramaturgin, vilket är tittarrekord i Frankrike. Presidenten annonserar höjd moms och skatt på finansiella transaktioner, från i höst, vilket kan vara i grevens tid. Om blott tre månader är det dags för presidentval i republiken och den sittande Sarkozy håller medborgarna på halster, genom att inte klart och tydligt deklarera att han tänker ställa upp igen.
Samtidigt ångar Francoise Hollande, socialistpresidentkandidat, landet runt och eldar massorna. Att höja momsen är han naturligtvis emot, eftersom det drabbar alla, inte bara de rika. Som president för Frankrike är Hollande segertippad.
Marine Le Pen kandiderar med stort leende som president. Hon är en fransk variant av vår svenske Jimmy, med den skillnaden att hon är blond och kvinna. I regionen Languedoc-Rousillon fick hon nyligen 33% stöd i en opinionsundersökning.
Eftersom Nicholas Sarkozy är känd för att var den slugaste av dem alla uppstår undran över vilket kort han har i bakfickan. Möjligen känner han bäst till den agenda som står för dörren tillsammans med snälla tant Merkel, som har att göra med allas pengar och som bildar la crise, som ska bli ett så stort ämne att ett franskt presidentval överskuggas.
Krisens drivkrafter är outtömliga och presidenten kan få nya tittarrekord.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Första intryck.
Sex dagar gick från det att Oskarshamnssonen kastade in handduken till det svetsaren övertog rollen. Under de sex dagarna har förortsbruden i sekretariatet visat sin duglighet i kommunikation och öppenhet. Vissa människor är som bäst när det gäller.
Så stod han där, vald i en öppen och som det numera kallas inkluderande miljö, som närmast kan beskrivas som alla var där. Ingvar "foten" Karlsson, Göran P och Oskarshamnssonen visade helhjärtad närvaro med nickande signaler när Stefan tog till orda.
Fokuserad öppen blick, rak ödmjukhet och en signal om att hårda nypor finns om det behövs, är vad jag mottar i ett blink. Med att använda sig av ett retoriskt underläge och genom en lättsam och gedigen historisk förankring, kombinerat med laganda, bygger han sin plattform av trovärdighet och allians från grunden.
Det faktum att han inte har en plats i Sveriges riksdag kan han dra fördel av i en tid när politiker blir allt maktlösare. Stefan kan, om han vill, bygga om partiet till ett bolag med engagerade medarbetare, som levererar nytta till sina kunder, folket. Fredrik R, som för dagen befanns magsjuk, skulle då kunna få en match svår att vinna.
Men vad svetsaren från Örnsköldsvik inser och hur han tänker återstår ännu att upptäcka.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Kurvorna.
I hela mitt liv har det rått inflation, vad gäller pengar. Alltid en siffra för hur hög inflationen är. När jag besökte Brasilien på 1980-talet var inflationen så hög att butikerna inte satte några prislappar på varorna. Istället anslogs dagens omräkningsfaktor på en skylt.
Inflationen beskriver vi som att penningvärdet minskar fastän det egentligen är en ökning av penningmängden, vilket gör att varje krona blir något mindre värd och att priserna ökar. Det är Riksbanken som kan öka penningmängden genom att starta sedelpressarna, vilket i dagens kontantlösa samhäller ersatts med ett fält av digital siffor som bekräftas med ett slag på enter-tangenten. Vips så ökade penningmängden och minskade penningvärdet. Så har det alltid varit, tänker jag, och undrar samtidigt hur det egentligen har varit. Det är då följande intressanta bild från Statistiska Centralbyrån visar sig.
Här kan vi se en ganska fin sågtandskurva under 1800-talet fram till första världskriget ungefär. Det är ömsom inflation och ömsom deflation, dess motsats, när penningmängden minskar och penningsvärdet ökar och priserna faller. Det förefallet råda balans i penningvärdet över tiden. Sen inträder krig med våldsam inflation följd av en våldsam deflation och depression och börskarsch och elände på 1920-30-talet. Kurvan liknar ett utslag på seismografen i Uppsala. Från andra världskriget fram till våra dagar, nästan 60 år, har vi aldrig haft deflation.
Är det möjigt? Är det rimligt? Strävar inte allt efter balans? Hur länge kan penningvärdet minska och penningsmängden öka? Är det nu dags för den stora deflationen som ska återställa balansen?
Svaret är att ingen vet. Troligen finns någon med mer vetande än mina simpla kunskaper som kan tillföra något. Envist tänker jag återkomma till andra kurvor, som kan ge pusselbitar till förklaringen till varför det är som det är och vad som ska komma att vara.
Inflationen har ett liv i mitt liv.
[ kommentar 1 ] ( 6 visningar ) | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
16 månaders översikt.
Det är när jag ser tillbaka på noteringarna om Socialdemokraterna och dess omgivning sedan valet 2010, som behovet av ett slags bokslut växer fram. Även om Juholt inte var på näthinnan hösten 2010, är ändå hans avtryck så starkt att hans namn får bilda titeln på översikten.
Det är också när noteringar över tiden läses i en följd som en hel bild uppstår. För den som vill ha en kvarts läsning över tiden från september 2010 till januari 2012, är det bara att ladda ned denna PDF i pocketbok-format och läsa på datorn, plattan eller telefonen.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Oskarshamnsintryck.
En dag som denna kan jag inte undgå att kopiera den text jag skrev den 26 maj 2010.
350 kilometer i Citroën 2CV är en njutning när vi far genom försommarsverige. Målet för dagen är Oskarshamn, som våren 2011 erhållit smeknamnet Juholtsvik.
Vandrarhemmet i centrala Oskarshamn visar sig vara inrymt i ett kvarter där folkets hus fanns, där IF metall huserar på våningen ovanför och där entrén till komplexet andas 1970-tal. Vandrarhemsrummet är förvisso fräscht men där väggarna osynligt förtäljer om en ombudsmans inrutade leverne.
Flickan i receptionen berättar att genom att snedda över det närliggande busstorget, i sovjetmodernistisk stil, kommer man till centrum. Den första skylten vi skådar är anvisningen om parkering till Domus.
;)
Vandringen ner genom staden mot hamnen för att söka den berömda långsoffan bjuder på ett letande efter de skyltar, anvisningar och turisthjälpredor som lyser med sin frånvaro. Slutligen finner vi den öde och utan besökare.
;)
För att hitta tillbaka till det som benämns cenrum, där Domus ligger, finner vi följande skyltanvisning, som möjligen kan ge en idé om hur besvärligt synsättet på centrum och därtill hörande marknad förhåller sig.
;)
Den lokala puben vid namn Kråkan råkar av en händelse rimma på Håkan som råkar vara förnamnet till Juholtvikens namngivare. Priserna är ytterst humana, för att inte säga låga, väldigt låga. Maten är god och riklig.
På vägen mot ombudsmannens vandrarhemsrum visar sig gallerian Flanaden vara öppen, men alla butiker stängda. Störst av alla är Domus, som i käck 2010-tals tappning tillförts färgen röd. Blåvitt och rött. Varumärke och politik.
;)
Det är från denna ort socialdemokraterna funnit sin nye gamle ledare. Det går ju inte.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Orden avslöjar.
Vi måste tillbaka till ett statsbärande parti, hör jag sägas. Tillbaka? Inga tåg går tillbaka i tiden.
Den brundbrände månadssemesterfirande måste åter vila och vad det talas om bland alla som vill tillbaka är hemligt.
Tillbaka, vila, hemligt.
Orden avslöjar obarmhärtigt.
[ Lägg till kommentar ] | [ trackbacks 0 ] | permalink | related link
Tillbaks Nästa
Kalender
